Nekromanti Rollpersoner

[don Larsson]

Tjoho! En liten sak jag funderat över: Varför tänker de flesta (inkl. undertecknad) på rollpersoner och rollspelare som så starkt sammankopplade med varandra? Inte i den mening att de är närmast identiska eller liknar varandra, utan det faktum att rollpersonen verkar vara reserverad för en specifik spelare. Man har ofta personliga band till rollpersonen, man har skapat den, slagit fram eller designat den och därför vill man kanske inte låta andra "pilla" på henne eller honom. Tittar man bara på begreppet rollperson så ligger det ju snarlikt begreppet roll, som funnits som företeelse åtminstone sedan teaterns födelse för tusentals år sedan. En roll är en skapelse av en "dramatiker," vilken i sin tur tolkas av en "skådespelare." Hamlet har tolkats av tusentals aktörer genom århundradena...
Vad jag har så svårt att komma fram till är att det kanske är en kul grej att byta rollpersoner mellan spelarna lite då och då. Är det någon som testat detta? Erfarenheter?
Hmm, jag låter nog lite för abstrakt. Ska försöka hitta bättre formuleringar...

 

[Rising]

"Vad jag har så svårt att komma fram till är att det kanske är en kul grej att byta rollpersoner mellan spelarna lite då och då. Är det någon som testat detta? Erfarenheter?"

Vi provade det när vi var mindre. (När någon dog mitt i ett äventyr tog vi liksom bara ett rollformulär ur högen och fortsatte spela med den) Vi tyckte iaf det var helkasst och förbjöd det till slut. (inte så kul att komma till lokalen och se att ens egna rollpersoner har dödats...)

Nå, grejen är att en roll i en pjäs, den har en början och ett slut som står i pjäsens manus. Skådespelaren tycker ju inte att det är spännande att få veta hur det går med sin roll i pjäsen, det vet han ju redan efter att ha läst manuset. Som spelare vet du däremot inte vad som kan hända med din rollperson och därför är du både skådespelare och publik i ett rollspel. Visst vore det nipprigt om man lät folk gå på bio och bara se första halvan av en film och sedan byta salong och se slutet på en annan film?

Ibland har vi i vår grupp låtit en spelares egna slp's (rollpersonens släktingar och gamla vänner) få bli riktiga rollpersoner och gestaltas utav någon annan spelare, men det ska enbart ske om kreatören har godkänt det och om de två har diskuterat hur slp'n är och beter sig.

Men jag tycker själva rollpersonerna är heliga och de skall inte få gestaltas av någon annan än deras skapare.

/Rollspeling

 

[Raul]

Jag tror också att i de fall man själv skapat rollspersonen kan det ge ett extra band mellan spelare och RP. I teaterfallet är det ju mycket riktigt en karaktär som någon annan, [Tjejkspeer] t.ex. sett växa fram och format. Hmm, rätt självklart när jag tänker efter... kanske inte behövde skrivas.

/images/icons/clown.gif

 

[Silke]

Ibland använder vi oss av detta och då i äventyr där rollpersonen inte skall användas mera sk engångsäventyr.

I Vampire kan spelledaren låta de andra spelarna spela vampyrernas (rollpersonernas) gouls. Fungerar utmärkt och det är roligt att tolka en annans karaktär även om det i detta fall endast är en tjänare till huvudpersonerna.

Prova gärna att byta roller på icke-huvudkaraktärerna.

 

[Kimon]

Problemet är lite att man ofta som spelare, via sin rollperson har en agenda som man inte vill göra känd för övriga rollpersoner. Intrigerande helt enkelt, vilket gör att ens rollperson fattar beslut som ibland verkar underliga men som är en del i en större plan.
Ja... så är det ofta med mina rollpersoner i varje fall.

I vissa spel dock som Ars Magica så förväntas man ha flera olika rollpersoner. En magiker och en eller flera "companions" och en eller flera "grogs". Ibland spelar man sin magiker. När man inte gör det spelar man en companion eller en grog. Det är ganska kul och omväxlande.

 

[GrottrolletNaug]

För att i teater så är rollen definierad, man har ett manus och man har säkert massa anteckningar från snubben som skrev teater-rollen från början.

I rollspel så sitter man ju i den sitsen att det är samma snubbe som både skapar (skriver) och spelar rollen.

Dessutom så är ju rollen under konstant utveckling, och ändras på lite granna under varje spelmöte. Så att låta någon annan utveckla den rollen som man själv har skapat, det är klart att det tar emot.

Personligen så tror jag inte att Shakespeare skulle uppskatta om någon släppte en pocket bok "Hamlet 2", där man utvecklar och fullständigt ändrar på hamlet.
Eller alternativt, skriver om hela original pjäsen så att hamlet blir en helt annan karaktär än vad som var tänkt från början.

/Naug

 

[Krille]

"Personligen så tror jag inte att Shakespeare skulle uppskatta om någon släppte en pocket bok "Hamlet 2", där man utvecklar och fullständigt ändrar på hamlet."

Tja, Mel Gibson sade i en intervju att han inte skulle ha något emot att komma tillbaks i rollen som Hamlet, men han misstänkte att teaterkritikerna skulle flyga i taket om det kom en "Hamlet 2: Återkomsten". De logiska luckorna i form av att Hamlet faktiskt dör och att en uppföljare därmed var orimlig såg han inte som ett problem: Hollywood har haft större logiska luckor än så.

"Eller alternativt, skriver om hela original pjäsen så att hamlet blir en helt annan karaktär än vad som var tänkt från början."

Det spelas en sådan version av Hamlet i Danmark just nu, med martial artists, dansare, interaktiv publik och framför allt ingen prins. Den har fått lysande recensioner, för övrigt.

 

[Man Mountainman]

Det spelas en sådan version av Hamlet i Danmark just nu, med martial artists, dansare, interaktiv publik och framför allt ingen prins. Den har fått lysande recensioner, för övrigt.

Skillnaden är väl att den danske regissören inte är polare med Shakespeare och inte träffar honom regelbundet kring middagsbordet hos en tredje kompis där de slår tärningar, diskuterar sina pjäser och dricker Cola.

 

[GrottrolletNaug]

<blockquote><font size=1>Svar till:</font><hr>

Tja, Mel Gibson sade i en intervju att han inte skulle ha något emot att komma tillbaks i rollen som Hamlet, men han misstänkte att teaterkritikerna skulle flyga i taket om det kom en "Hamlet 2: Återkomsten". De logiska luckorna i form av att Hamlet faktiskt dör och att en uppföljare därmed var orimlig såg han inte som ett problem: Hollywood har haft större logiska luckor än så.

och

Det spelas en sådan version av Hamlet i Danmark just nu, med martial artists, dansare, interaktiv publik och framför allt ingen prins. Den har fått lysande recensioner, för övrigt.

<hr></blockquote>



Visst, produktionerna skulle säkert bli / är säkert, hur bra som helst.
Men det var inte frågan, frågan var om gamle skakespjut skulle uppskatta det ?

/Naug

 

[Rickard]

Jag hade tänkt göra något liknande när jag spelledde "The courisy killed the cat" till In the Dark eftersom jag inte tyckte de färdiggjorda karaktärerna som jag gjort var så bra.. Dum som jag är så glömde jag dock säga till spelarna att de skulle göra relativt normala rollpersoner.. Jaja, jag sparade dem till ett annat tillfälle..

"...det kanske är en kul grej att byta rollpersoner mellan spelarna lite då och då."
Jag vet inte.. Inte för att jag har testat det men byta rollpersoner..! Rollpersonen tycker jag man ska ha ett band till eftersom då lever man sig in lite bättre i rollen..

När vi var yngre så gjorde vi gubbar och spelade i en viss tidsperiod, sedan bytte vi roller klockvis.. Spellederen byttes också ut.. Det spårade oftast ur rätt rejält..

~Undrar om [color:448800]Han</font color=448800> ska testa att spela Playelf som förfestgrej någon gång och med att byta roller (inklusive spelledare)