Nekromanti Robert Jordan

[Grog]

Eftersom så många rollspelare har en hyllmeter böcker av denne författare har jag gjort mitt bästa för att försöka förstå hans storhet. Det tillhör allmänbildningen som rollspelsentusiast liksom.

Problemet är att jag förstår inte vad som är bra med böckerna. Karaktärerna är platta, historien repetetiv, det är en enorm inflation av personers speciella förmågor etc, för att inte tala om alla hundratals namngivna personer som kommer och går. Det är som om han tagit grundstoryn från Dune, tagit bort allt meningsfullt ur den, och placerat handlingen i en torrare version av Tolkiens Midgård. Istället för att slösa bort resten av mitt liv för att förstå detta fenomen frågar jag därför er här istället. Varför förtjänar Wheel of Time-serien en sådan prominent plats inom rollspelskulturen?

 

[Arfert]

Ingen aning, jag tröttnade nånstans på slutet i första boken.... Så jag skulle också gärna höra en vettig förklaring.

 

[Guest]

Re: Robert Jordan, följdfråga...

Hur står sig hans Conan historier jämförelsevis med Howard? Någon som har koll? Har bara läst Howard, gillar att vara trogen

 

[Zire]

Tycker folk verkligen att han är så bra då? Själv kom jag till tredje boken innan jag gav upp. Jag har flera kompisar som fortsatte läsa troget, men på slutet lät det som att de mer ville se hur det gick enbart för att de lagt ner så mycket tid på serien, snarare än att kvaliteten fängslade dem.

Jag tycker att hans böcker verkar påminna om ett ständigt crescendo: även om det kan vara mäktigt till en början så blir man bra less efter ett tag. Och har man lyssnat på ett konstant crescendo i 6 timmar så blir man ju lite sur om dirigenten plötsligt dör innan man har fått höra vad allt halla-ballo handlade om.

 

[DeBracy]

Re: Robert Jordan, följdfråga...

• Mer tuttar
• Modernare berättande
• Saker som doftar lavendel
• Mer tuttar
• Lite mer släktskap med den "moderna" fantasyn (tendens till äventyrargäng, icke-onda magiker)
• Mer tuttar

 

[Olle Linge]

För mycket utspädd saft

Jag håller i stort sett med dig, men jag tycker att Robert Jordan då och då har rätt balla idéer. Som författare är han total katastrof, så det blir förmodligen betydligt bättre när hans fru (eller vem det nu blir) skriver klart serien. Jag har läst till och med A Path of Daggers och tycker att berättelsen som sådan är intressant med en hel del trevliga inslag, men att allting rör sig som i sirap och är utspritt på så många sidor att det inte är värt att läsa det.

 

[Dilandau]

När Jordan trillade av pinn skrev jag någon sorts nekrolog. Det mesta i den står jag fortfarande för.

Jag var extremt "inne" på Jordan under några års tid. Han var min absoluta favvoförfattare. Som jag minns det idag var det berättelsens -- och världsbyggandets -- oerhörda vidd som attraherade mig mest. Jag fick helt enkelt värsta sense of wonder av böckerna.

Tyvärr var det ju just denna vidd som till slut fick allt att falla ihop i ett kaos av subplots och ointressanta bifigurer. Vilket många redan har pekat ut.

 

[Dilandau]

När Jordan trillade av pinn skrev jag någon sorts nekrolog. Det mesta i den står jag fortfarande för.

Jag var extremt "inne" på Jordan under några års tid. Han var min absoluta favvoförfattare. Som jag minns det idag var det berättelsens -- och världsbyggandets -- oerhörda vidd som attraherade mig mest. Jag fick helt enkelt värsta sense of wonder av böckerna.

Tyvärr var det ju just denna vidd som till slut fick allt att falla ihop i ett kaos av subplots och ointressanta bifigurer. Vilket många redan har pekat ut.

 

[Mekanurg]

Varför förtjänar Wheel of Time-serien en sådan prominent plats inom rollspelskulturen?

Jag förstår inte heller dess "stjärnstatus". Jag läste 6 böcker i serien, men kroknade när jag inte längre kunde hålla ordning på birollerna. (Här dyker X upp igen, 1200 sidor efter förra mötet. Alla i handlingen vet vem X är och agerar därefter, men jag som läsare minns knappt något.) För mycket "extra allt" helt enkelt. Däremot hade han några coola idéer och några bra huvudroller, som exvis den synska Min.

 

[Guest]

Jag läste det mest för politiken i böckernas skull, i andra hand läste ja dem även för att få reda på mer om Mat (lost cause anyone ) i min fantasy vill jag ha politiska intriger men ja Robert Jordan e den ende jag hittat, så folk får gärna föreslå alternativ.

/Zorbeltuss

 

[Storuggla]

"i min fantasy vill jag ha politiska intriger men ja Robert Jordan e den ende jag hittat, så folk får gärna föreslå alternativ."

George R R Martins Kampen om Järntronen (A Game of Thrones) och efterföljande verk borde stilla ditt lystmäte ganska rejält då.


Storuggla, och det finns en ful dvärg med!

 

[Grog]

mitt förra inlägg försvann...

Tack för svaren! (även framtida om någon känner för att säga sitt)

Kan det vara såhär att när första boken i WoT-serien kom, fanns det inte speciellt många bra fantasyböcker. Samtidigt som ribban därför var lägre så hade han ännu inte sunkat bort serien genom att införa en sjuk massa karaktärer man måste hålla rätt på som läsare etc etc. En del av problemet är att hans böcker vänder sig mest till unga grabbar, vilka inte orkar föra noteringar över alla platser och personer. Så egentligen var inte de första böckerna i sig bättre än de senare, vilket är vad de flesta av er verkar tycka? Sedan kanske det ligger en del i att om man börjar läsa en serie när man är 13 år och måste vänta tills man har fru&barn&volvo™ innan serien är färdig har smaken hunnit utvecklas hos läsaren?

(Lite senare

Vi verkar vara överens om att WoT har med en del poäng i sin komplicerade intrig med politiska förvecklingar. Fast jag tycker det hittar man även i andra böcker som därtill inte dras med Robert Jordans brister. Jag tycker den mest rättvisa jämförelsen får man om man tittar på Dune-serien eftersom storyn är så lik. I Dune hoppar författaren långa steg mellan intressanta händelser, där varje scen tillför något till berättelsen. Händelserna hänger ihop på ett icketrivialt men begripligt sätt, vilket läsaren lär sig att förvänta och gör denne uppmärksam. I WoT är det så många ovidkommande händelser och personer vilket gör att läsaren snarare skummar över allt som inte direkt berör huvudpersonerna, och därmed går mycket av den komplexa intrigen förlorad. Det får mig att tänka på tråden om Cutscenes och Immersionism vi hade för ett tag sedan.

Så vad lär man sig som rollspelare? Tja, gör inte samma misstag som Robert Jordan, dvs introducera inte fler rollfigurer och sidohistorier än vad läsaren/rollspelarna kan hålla rätt på. För många utdragna klimax leder till att det känns som antiklimax.

---
Grog, som tycker det var lite synd att ingen riktigt biten fantast försökte omvända oss.

 

[Dilandau]

Re: mitt förra inlägg försvann...

Kan det vara såhär att när första boken i WoT-serien kom, fanns det inte speciellt många bra fantasyböcker.]

Det fanns hur många bra böcker som hellst! Sen att man inte hade läst dem, det är en annan sak.

 

[Feliath]

Re: mitt förra inlägg försvann...

Kan det vara såhär att när första boken i WoT-serien kom, fanns det inte speciellt många bra fantasyböcker.

Med det uppenbara förbehållet att »bra« förstås konstitueras helt och hållet av personliga preferenser, ter sig det här påståendet ändå rätt märkligt. Majoriteten av all fantasy, vågar jag nog påstå, skrevs nog innan Eye of the World kom ut; sannerligen största delen av all mindre quest-formulaisk fantasy. (Id est: Gormenghastböckerna, Amber, Pegâna, Narnia, Lankhmar, New Sun (fast den är väl rätt questig i och för sig, på sitt sätt), Ozböckerna, Elric, The Princess Bride, Conan, Dying Earth, blahblahblarblgarblglah.)


Nu ska jag utan omsvep bekänna att jag talar som någon som bangade WoT några kapitel in i bok 2 av pur utråkning, och som dessutom föredrar konstigare fantasy — förutom Conan var min lista ovan baserad på en snabb blick till höger, på en av mina bokhyllor — men fan, jag tror nog att jag ändå kan säga helt objektivt att man måste ha en ganska rejält märkligt smak för att gilla fantasy och samtidigt tycka att det mesta bra i genren postdaterar WoT (ja, bok 1, då. I dagsläget postdaterar ju inga böcker WoT som helhet, eftersom den inte är färdigpublicerad).


Så det tycker jag är en rätt ohållbar förklaring av WoT som försäljningssuccé, alltså.


(Ifall någon bryr sig av något jävla skäl, kan det sägas att jag äger typ tolv FR-böcker också, hela Shannaraserien (som rular, natch), och dessutom åtta böcker av Dennis L. McKiernan, en författare som är så Tolkienderivativ att han inte ens publiceras utanför USA, så det är inte så att jag saknar uppskattning för questfantasy.)



/Feliath — Dock är David Eddings ett berg av fekalier

 

[Grog]

Re: mitt förra inlägg försvann...

Med det uppenbara förbehållet att »bra« förstås konstitueras helt och hållet av personliga preferenser, ter sig det här påståendet ändå rätt märkligt.

Tja, det var ju en fråga egentligen.

jag tror nog att jag ändå kan säga helt objektivt att man måste ha en ganska rejält märkligt smak för att gilla fantasy och samtidigt tycka att det mesta bra i genren postdaterar WoT
...
Så det tycker jag är en rätt ohållbar förklaring av WoT som försäljningssuccé, alltså.

Läs inte in för mycket i min fråga och försök till att förstå Robert Jordan som försäljningfenomen. Den förklaringen sög, OK. *axelryckning* Du vet, jag är inte någon fantasyläsare egentligen, jag försöker bara utbilda mig i rollspelskultur, och förr eller senare kommer man till Robert Jordan, varpå man måste fråga sig var WoT´s stjärnstatus kommer ifrån.

/Feliath — Dock är David Eddings ett berg av fekalier

O ja! Eddings var anledningen att jag inte trodde mig tycka om fantasy. Han dödade en hel genre för mig.