Rickard läser: The Empty Space

[Rickard]

Peter Brook är en framstående teaterregissör och det var han som inspirerade mig att ta samma bana. Han ville lära sig mer om teatern, trots att han spenderat hela sitt liv med det och han började genom att skala bort allting och sedan ställa sig frågan: "Vad engagerar?" Jag har gjort precis samma bana, skalat bort allting och sedan lärt mig rollspel återigen. "En trött åldring sitter utanför sitt hus i Porto. Hur kan jag få detta intressant?"

Vi är bortskämda med tärningar för att bygga spänning. Vi är bortskämda med att använda fantastik för att göra något intressant. Vad händer om vi skalar bort allt detta och istället fokuserar på engagemang? Hur vi bygger detta med ord och händelser. Händelser som kan verka vardagliga och tråkiga men som kan sättas i ett sammanhang som ställer det vardagliga på sin spets: ställer det i en helt ny dager. Likt dikter som utmanar vår tolkning, likt tavlor som fångar vårt intresse. Där vi sätter tolkningsutrymmet först och utmanar det genom att göra det svårt att förutse vad vägen framåt är.

I rollspel använder vi tärningar och fantastik för att hantera det, men vi har blivit lata med det också. Och latheten har bidragit till att vi har missat att se vad som egentligen är den faktor som aktiverar. Och blinda för andra verktyg som uppnår samma sak.

 

[Rickard]

"Vem är åldringen?"

I can take any empty space and call it a bare stage. A man walks across the empty space whilst someone else is watching him, and this is all that is needed for an act of theater to be engaged.

Inga kulisser, inga ljussättning, ingen "lvl 3 dragonborn barbarian". Bara en person som går i blickfånget av en annan. Vilka frågor kan vi ställa oss om denna situation? Vad är det för förväntningar vi kan bilda oss utifrån denna situation? Miljö och kläder kan avslöja en hel del men vi har skalat bort miljön; kvar är kläderna. Kvar är skådespelarens yttring när den rör sig över scenen. Kvar är kontrasterna mellan dom två personerna. Allt är upp till tolkning av publiken.

It is woefully difficult to write a play. A playwright is required by the very nature of drama to enter into the spirit of opposing characters. He is not a judge; he is a creator – and even if his first attempt at drama concerns only two people, whatever the style he is still required to live fully with them both. The job of shifting oneself totally from one character to another – a principle on which all of Shakespeare and all of Chekhov is built – is a super-human task at any time.

Brooks kommer från skolan att det krävs två för att dansa tango men det går lika bra att dansa på egen hand också: "man vs self". Vi behöver inte flera karaktärer för att spela rollspel utan det går även att utforska en människas öde, tankar och bakgrund.

"Åldringen kanske sitter och tänker tillbaka på sitt liv."

 

[Rickard]

"Vad tänker åldringen på?"

When new plays set out to imitate reality, we are more conscious of what is imitative than what is real: if they explore character, it is seldom that they go far beyond stereotypes; if it is argument they offer, it is seldom that argument is taken to arresting extremes; even if it is a quality of life that they wish to evoke, we are usually offered no more than the literary quality of the well-turned phrase; if it is social criticism they are after, it seldom touches the heart of any social target; if they wish for laughter, it is usually by well-worn means.

Det verkar som att Brooks talar om det stanislavskijska method acting-perspektivet där man ska försöka porträttera en sådan äkta och psykologiskt trovärdig människa som möjligt, men jag läser också in att det handlar om att bygga någonting som åskådaren bryr sig om (i rollspel är vi skapare och åskådare på samma gång). Det är lite roligt, eftersom den franska revolutionen mot den klassiska formen bröt helt mot detta. Om någon är i en båt behöver det inte ha något underliggande psykologiskt tema utan "mannen vill meta": vi vet inte varför.

Det pågår just nu en diskussion på discord-servern Exploding Dice om Story Now kontra before/after och det är en sådan missvisande diskussion. Precis som den franska formrevolutionen, handlar "story X" om att ögonblicket nu inte spelar någon roll utan om resultatet av flera situationer: att mannen bråkat med sin partner, att ett sjömonster kommer och tar honom snart. Spela då roll varför han metar: du har precis tolkat situationen!

Story before/now/after sker NU, alla samtidigt. Du bygger en situation, kanske baserat på vad som etablerats tidigare. Vi kan ha en scen med introduktion, uppbyggnad, klimax och efterföljd (reflektion) men det går lika bra att ha två situationer och sedan en situation som bygger dom samman (kishotenketsu). Det är story after. Vi ser till vad som har hänt och bygger en historia av situationerna när vi kopplar samman dom. Story Now är en lögn, eftersom dess beskrivning är hårt infängslad av skaparens egen föredragna spelstil. Vad vi behöver acceptera är att en story är en blandning av alla tre: information (before), situation (now), reflektion (after). Tillsammans bygger dessa tre mening. Var någonstans vi sätter fokus (prep som information, impro i situation eller struktureringsförmåga utifrån reflektion) beror helt på föredragen spelstil.

Att bygga en psykologiskt trovärdig människa är information vi kan bygga på, även om det inte behöver vara en människa. Det kan vara den skvallrande ekorren, den apatiska stenen eller den lungprydda staden.

"Åldringen ser vågorna och livet han höll kärt som förlorades där. Om människor som passerat hans liv utom hans kontroll."