Nekromanti Research kontra fantasi

[Krille]

Ett kort tag gled jag och Rising in i ett ställningskrig angående research och fantasi, och vilken roll de spelar i rollspelsskapande.

Själv parkerade jag mig i åsikten att mycket research är bra. Förmodligen har det att göra med min bakgrund som naturare och programmerare, men jag har inställningen att mycket förarbete leder till enklare arbete och en bättre produkt. Detta gäller då även rollspel. Fördelen med mycket research är att det finns ett stort material att välja ur, och att det finns mängder med detaljer som man kan inspireras av. Dessutom är faktiskt verkligheten knasigare än många tror. Marschen över Bälten är en sådan sak - hade det inte varit för att det faktiskt har inträffat så hade fantasyförfattare med stor sannolikhet avfärdat en sådan manöver som "icke trovärdig" och "löjlig" och därmed inte skrivit in sådana historier i sina böcker.

Den motsatta sidan hävdar då att det material som researchas är torrt och trist, och att det inte finns utrymme för egna fantasier om man bygger en välresearchad värld.

Så, vad är er inställning? Hur stor andel av ens rollspel ska vara frukten av research, och hur mycket ska vara egna påhitt? Och framförallt, vilka argument finns för åsikterna?

 

[mördarmackan]

Argument/images/icons/hairy.gif???
Men... Ganska mycket research tror jag, för oftast så överträffar verkligheten dikten med råge o lite till, och sen kan man ju alltid lägga till lite eget också, så någonstans 70% research kanske?

 

[Morgoth]

Västmark kontra Västmark

"Så, vad är er inställning? Hur stor andel av ens rollspel ska vara frukten av research, och hur mycket ska vara egna påhitt?"

Varför frågar du? Du har redan uppnåt perfekt balans i Västmark!

Research känns tryggt, men efter ett tag kommer någon stolle och påpekar att man slår ihjäl all fantasi genom att ha en olifantisk mängd fakta. Ett rollspel ska vara fertilt (tex Västmark) och realistiskt (tex Västmark), och då känns det kuligt att spela.

Inte så mycket att tillägga faktiskt. Dem som ska käbbla om sånt här (inget personlighet) är delvis perfektionister eller babblare (välkommen till klubben). Men ett kort och koncist svar skulle vara "fifty-fifty".

/Morgoth@rules.it [hemsida] - som hämtar inspiration både härifrån och härifrån!

 

[Johan K]

Bra grund 6 sen fri fanatsi !

Jag tycker för min del att man ska ha en viss sanning i det man spelar & skapar. Känns som det är enklast att ha en grund som man känner till & sedan så bygger man upp därifrån med sin egna fantasi

 

[PAX]

Jag själv tror att research kan höra hemma i de spel där man försöker skapa en spelvärld som utspelar sig i vår egen. Exempelvis CoC, Western, Neotech, World of Darkness och Twilight 2000. Spelen är så pass knytna till historia och detaljer som är svåra att undgå för att det hela skall fungera. Speciellt de historiska spelen som försöker dra nytta av just dessa detaljer för att skapa en spelmiljö som tilltalar spelaren. (Wetsern och CoC)

Sen har vi spelen som är helt skilda från vår egen bild av normalt tillstånd. Star Wars, Star Trek, DoD, D&D, Fading Suns med flera. Här behövs säkert en viss dos av research men spelvärldarna tror jag mer byggs upp av författarnas känsla för vad de vill ha med i spelet och hur de har tänkt sig att spelvärlden skall fungera. Spelvärlden skall "bara vara kul" att spela i. Naturligtvis bär dessa spel säkert inslag av viss research men kanske på ett mer omedvetet plan. Bilar ser helt enkelt ut så här i framtiden och människor klär sig ungefär som man gjorde i antika grekland. Punkt slut men ingen större eftertanke. Det är känslan av en spelvärld som skapas i stället. Troligen bara en blandning av egna intryck från text och bild sedan tidigare.

Jag tar Kult som exempel. Om vi bortser från det dåliga stridssystemet så har vi ett spel som pågår i nutid med gudar, demoner och andra okulta varelser. Författarna har uppenbarligen fördjupat sig i religion och okultism tillsammans med historia och blandat ihop detta för att skapa en spelvärld som är "annorlunda". Inspirationen har dessutom drag från musik, böcker och film som på vissa ställen inte döljer sig alls. Det hela blir en trevlig kombination som lämnar mycket kvar åt spelledaren att använda sig av och skapa sig en egen kampanj utav. En ny, fräck, annorlunda och spelbar kampanjvärld helt enkelt. Det var säkert vad författarna hade tänkt sig.

Kontenta av detta då. Skriv vad du vill och lägg så mycket arbete du själv anser vara nödvändigt för att förmedla en spelvärld och den känsla av spelet du vill till spelarna. Det finns säkert spelare som älskar 1485 detaljer om ett objekt, plats eller liknande i sin kampanj, men det finns också de som klarar sig på 5 detaljer om samma typ av objekt.

/PAX - som säkert har mer att skriva om detta...

 

[Vindhand]

Jag tycker frågan är ganska konstig... Hur researchar man en ren fantasyvärld t.ex. Det som skett i vår värld kan ju tjäna som inspiration men det innebär ju inga stora krav på exakthet...

Det är väl mest de litet torrare och mer verklighetsnära spelvärldarna som man _kan_ basera på research. Är det en sådan värld man vill bygga (historisk tid, hård sf, what-if-aztekisk-mytologi-var-korrekt) så är det definitivt värt att göra sin hemläxa. Annars lär man stå där och se ut som en Wick.

Så som vanligt beror det på. Research ger en typ av känsla, Vild fantasi en annan. Olika världar behöver olika approacher...

 

[Faehrengaust]

Din fråga är extremt svår att svara på, det beror helt på vad du försöker skapa för spel, värld och stämning.

Pratar vi om fantasyspel så skulle jag säga att research är bra, men att man aldrig ska låta sig låsas av den. Har man en bestämd bild av hur världen ska fungera och vad stämningen ska vara så ska inte all fakta i världen kunna rubba den bilden. Men så länge research ger inspiration och nya idéer så är det bara positivt.

Slutkläm: Låt research inspirera utan att begränsa.

 

[Sodivra]

Research som perspektiv

Research kan ju inte bara inspirera, utan även utöka, typ.. Inspirera på en annan nivå. Att kolla upp demografi och sedan applicera detta gör att världen kan kännas verkligare både för att man verkligen har skrivit något om demografi, så att spelarna reflekterar över det, och dessutom så blir det.. "rätt", så man får en trovärdig värld.

Fast det kanske var det här som folk skrivit redan? PS: Jag hoppas demografi betyder det jag tror det gör, men ni fattar.. <img src="/images/icons/smile.gif" border=0 width=15 height=15>

 

[Rickard]

Håller helt klart med slutklämmen [NT]

~Bara man inte låser sig vid det man kan så tycker [color:448800]Han</font color=448800> man ska göra efterforskningar

 

[Kimon]

Inte helt lätta att besvara. Inte heller helt lätt att motivera sina svar... men här är min åsikt.

Det är lite väl krångligt att skapa en värld från scratch. Om man räknar in allt som detta innebär i form av fysik/biologi/kemi/teknologi/historia etc... Alla (mig kända) former av fantasy bygger på vår verklighet, ibland i historiskt perspektiv, mer eller mindre förvrängd. Av den enkla anledningen att det är för jobbigt att ändra för mycket. Att utgå för långt i från det kända. Så om man kan bita i det äpplet (surt eller sött) så inser man också att man måste ägna tid åt research.
Det är väl nog så, att ju mer man vill att ens fantasyvärld skall efterlikna vår värld, ju mer research måste man ägna sig åt.
Vill man göra större avsteg så krävs kanske inte så mycket research, däremot kunskaper i hur naturvetenskap fungerar och vad som skapar historiska skeenden. Man bör nog ha ett gott grepp om samhällsvetenskap, psykologi och andra vetenskaper för att kunna skapa något trovärdigt.
Min uppfattning är att detta är ett större arbete.

Så... om man konstaterat att vi faktiskt har jordgravitation i vår värld så har vi redan här bundit upp oss för en hel del självklarheter. Storlek betyder styrka, förflyttning kräver ansträngning och packåsnor är bra att ha till annat än mat.
Vill vi sedan att spelarna på ett enkelt sätt skall kunna relatera till världen så är det en klar fördel om vi kan utnyttja historiska skeenden (vår verklighet) i vår värld. Piken minskar nyttan med kavalleri, krutvapen minskar nyttan med ringbrynja, samhället bärs upp av en arbetarklass och några få är rika.
Det blir inte bara lättare för oss, utan även för spelarna eftersom grundkoncept (såsom negativ gravitation) inte behöver förklaras och förstås av de som skall interagera i världen.
Detta skapar referenspunkter som alla kan relatera till och därför är det något positivt.

Nåja... Nu var väl ändock inte tanken att vi skulle återskapa europa under medeltiden, så några små avsteg måste vi göra. Det finns drakar, det finns magiker, det finns långbenta alver, krumbenta orcher, troll och annat oknytt. Men finns det så mycket annat konstigt egentligen? Det gör ju inte det och magiker och magi är ett problem som är stort nog, vilket många rollspel lider utav. Vad jag försöker komma fram till är nog att "standardfantasy" inte är mycket annat än medeltid-som-vi-känner-den-plus-magi-och-lite-nya-raser. That's it.
Det beror i mitt tycke inte på att författarna är lata och okunniga, utan för att det är för krångligt att beskriva hur allting fungerar om vi inte har dessa referensramar. Det skulle säkert gå att dra ihop ett gäng akademiker som fick fundera, räkna och filosofera för att komma fram till en alternativ världsbild, men försök att förklara den för dina spelare. Försök att få in världsbeskrivningen (i en lekmans ord) på mindre än en hyllkilometer. Det blir för tungt att ändra för mycket helt enkelt.

Min uppfattning måste därför bli att det är viktigt med research.
Däremot så ifrågasätter jag vikten av den akademiska exaktheten i researchen. Detaljer för hur ett slagsvärd smides i all ära (jag är intresserad f.ö.), men jag tror att de flesta nöjer sig med vikt och pris. Och är det så att ett tvåhandssvärd skulle råka väga åtta kilo istället för två komma fyra kilo, så tror jag att denna inexakthet är något som de flesta kan leva med. Däremot så skall det ju väga mer än ett slagsvärd och mycket mer än en dolk. Så... nu är det bara att hitta lite vettiga siffror. Exakta är ju trevligt men vettiga är ett krav. Det kan ju vara så att smederna i denna fantasyvärld är sämre än vad smederna var på medeltiden, eller järnet är tyngre, eller det är inte järn utan "grå-glimre" som i grunden är tyngre... etc... (se små avsteg!)

Problemet med för mycket research och exakthet är att avstegens (alver, mithril etc...) konsekvenser får för litet beaktande. Dessa världar tenderar att bli europeisk medeltid åsso lite alver o mithril, utan att dessa två storheter får något större inflytande för samhället och världen i stort.
Vetenskapsmän har svårt att använda sin fantasi. Tycker jag.

Problemet med för mycket fantasy, liknar problemet med för mycket research. Det blir svårt att förklara varför världen ser ut som den gör. Risken är att det blir komiskt (a'la Discworld), men det behöver inte vara något negativt. Det är bara svårt att ta en riddare på allvar om hans pansar är rosa, eftersom naturlagarna säger att rosa föremål är lättare än grå. Risken för förvirring är också stor i mitt tycke då det blir väldigt mycket för spelarna att ta till sig då de skall interagera i världen (upprepning jag vet...)


Slutsats (äntligen!):
Det behövs mycket research för att skapa en fantasyvärld som är lätt att komma in i som spelare och spelledare. Man skapar en miljö som gör det lätt för spelledaren att hitta på nya saker i eftersom konstruktörens och spelledarens referensramar är ungefär de samma. Det blir också lätt för spelarna att agera inom dessa ramar eftersom även de begagnar dessa kända referenssramar.
Det är dock otroligt viktigt att man inte fastnar i sin research och skapar ett medeltida europa (+ alver). Man måste lägga mycket krut (troligtvis mer än för researchen) på att få in alla avsteg (magi, alver, mithril, drakar) i världen, i världens historia, i världens filosofi, i världens ekonomi, etc....

Fantasi får tyvärr spela andra fiolen i världsskapandet i.m.h.o. Visst, det måste göras avsteg från medeltiden-som-vi-känner-den, men man måste också vara medveten om att alla dessa avsteg på ett logiskt och lättförståeligt sätt måste kunna förklaras (syntaxen åt helvete men ändock...). Fantasyvärldar med för mycket fantasy, tenderar att bli underliga och komiska, för att vi förstår dem för dåligt.

(ursäkta upprepningarna, ursäkta upprepningarna)

 

[Rising]

Å så släpper vi lös stridshunden!

He heh... Äh, jag ville se vad andra hade för åsikter innan jag kastade mig in i ämnet. Å så har jag klurat lite också.

Vi måste skilja på uppgifter och uppgifter:

Hur funkar det?
Vid något tillfälle i nästan allt fantiserande så ställer man sig frågor om hur ens värld egentligen hålls samman. Om alla i staden Gladiatore är blodtörstiga slagskämpar, vad lever de utav? Varför har ökendvärgarna inte byggt sin stad vid det fertila nildeltat 8 mil norrut istället? Vad måste man uppfinna först innan man kan tillverka plast? Om ett rymdskepp åker aningens snabbare än ljusets hastighet, ser man sig själv i backspegeln då? How can a red cow give white milk when it only eats green grass? Osv osv osv...

Att bara hitta på en lösning blir ofta oerhört frustrerande korkat. Genom forskning kan man se att en del saker man påhittat tidigare varit helt way off och inte sällan får man uppslag till rimligare lösningar om man fortsätter läsa.

Här är research suveränt.

Vad ska jag fylla tomrummet med?
Men det räcker inte att bara se till att plantan har ett stadigt rotsystem i jorden, man måste få någon frukt också att sätta tänderna i. Det måste finnas lite substans också. Vad går rollspelet ut på? Vad skall man göra? Var skall man vara? Varför skall jag spela rollspelet och inte leva mitt eget liv, egentligen? Det måste finnas lite kittlande eskapism.

Antingen kan man göra ett helt historiskt rollspel och då blir det forskning rakt igenom. Det är helt i sin ordning.

Men om man vill ha en påhittad fantasifull värld, då tycker jag, lyssna ordentligt nu; se till att påhitta själv istället för att forska om sådant som ANDRA har påhitat.

Här tycker jag att många förtjänar en spark i ändan. Varför skulle en fornnordiskt korrekt tomte vara bättre än en amfibisk sextomte med strålkastarögon? (okej, i just det fallet är jag nog böjd att hålla med researchivrarna) Men vad är det för fel på Chronopias alver? Vad är det för fel på Changelings pookor? (och pookafiktums?) Vad är det för fel på dessa kärleksfulla covers? Varför envisas folk med att på DoD-forumet skriva "det där är fel" när något i Trudvang inte liknar något som man kan hitta på en Bauermålning? Varför blir folk så sura när det hittas på nytt, och varför vill alla att det ska idisslas så mycket gammalt?

Kult är ett bra exempel på några som tänkt helt rätt. Man anar lite forskning om bl.a. kabbalan i bakgrunden, men denna har man sedan hanterat fullständigt respektlöst och fyllt med sina egna idéer och påhitt närhelst forskningsresultaten varit ohäftiga. På sina håll har man varit eklektiska och lånat influenser från främst Clive Barker, men överlag har man lyckats skapa något alldeles personligt då de i slutändan ändå har en twist som är deras egen.

/Rising

 

[Morgoth]

Ack! Ångest!

"Dem som ska käbbla om sånt här (inget personlighet) är delvis perfektionister eller babblare"

Utan att vara vid minna sinnens fulla bruk kvällen jag skrev detta måste jag nu ändra min åsikt aningen. Det jag skrev var både diskussionsdödande och elakt, så jag hoppas ni förlåter mig för detta.

Alla forumsänvändare är babblare och perfektionister, as eny fool can plainly see /images/icons/laugh.gif

/Morgoth@rules.it [hemsida] - som just vaknade, så man vet aldrig

 

[PAX]

Vad jag glömde...

Vad gäller research så kan man ju även se det som en utveckling av sitt eget intresse. Att göra lite efterforskningar i ett ämne bygger upp din egen kunskap och det kan ju aldrig vara fel.

 

[Kimon]

Re: Å så släpper vi lös stridshunden!

Vad är det för fel på dessa kärleksfulla covers?

Det är inget fel på covers om vi talar i generella termer. Dvs de flesta covers är bra. Problem uppstår dock när en cover är för långt ifrån orginalet, men artisten hävdar att det är en cover. Typ som Bröderna Olsens - Mr tamburine man. Det är i mitt tycke inte en godkänd representation av orginalet.

Sålunda kan jag nog säga att jag skulle känna mig lurad om någon till mig sa att jag skulle få höra "Mr Tamburine man" och de tryckte in (satte på lät så fel) bröderna olsson i cd-släden. Vad jag menar är att de som blir upprörda över att Trudvang inte ser ut som en Bauer-målning är de som känner sig lurade över att orginalet och covern misstämmer så. De blev lovade en tomte och fick något annat, ergo en viss irritation. Det är nog något som vi alla känner om koncepten extrapoleras för mycket. Ingen skulle nog gilla att man bytte namn på orcher och alver rakt av.

Jag tror att alla har en bild av hur något skall se ut. Om man träffar på ordet alver i en rollspelskontext så får i varje fall jag bilden av högresta, finlemmade varelser. Tolkienalver alltså. Från denna representation kan jag tänka mig vissa avsteg och fortfarande kalla dem alver, men det får inte gå för långt. De får inte ändras för mycket. Om min bild av alver perverteras för mycket så vill jag att textförfattaren skall ändra namn på sin skapelse och kalla dem för något annat. Annars kan jag bli lite irriterad. Förstå mig rätt då jag säger att jag inte har något emot denna perversion, det jag har något emot är att perversionen fortfarande bär namnet alv.

Fritt fram för fantasin med andra ord, men använd även fantasi i namnsättningen. Annars kommer vi att knyta namnet till den bild av vad namnet representerar för oss och då kommer en del av oss att bli missnöjda. I varje fall jag.


Varför blir folk så sura när det hittas på nytt, och varför vill alla att det ska idisslas så mycket gammalt?

Är det inte så att många helt enkelt gillar "standardfantasy". Att de finner ändringar i detta (för dem) trygga koncept osmakliga, eftersom de måste ändra sitt förhållande till vad de redan vet. Om man går in och härjar för mycket med folks (van)föreställningar om hur saker och ting är, så kommer en hel del att reagera negativt. Det har tagit tid att tillskansra sig dessa kunskaper och att någon kommer och säger att maskar är mäktigare än drakar är helt enkelt en för grov våldtäkt på deras bild av drakar. Sålunda en negativ reaktion.

Vad jag försöker säga är nog att det finns en större acceptans om man gör allt främmande, än om man går in och förvrider vissa koncept. Discworld fullt ut har en större acceptans än europeisk medeltid med discworldinfluenser, eftersom detta bryter ett etablerat tankemönster.

 

[Krille]

Re: Å så släpper vi lös stridshunden!

"Men om man vill ha en påhittad fantasifull värld, då tycker jag, lyssna ordentligt nu; se till att påhitta själv istället för att forska om sådant som ANDRA har påhitat."

Så, vad räknar vi som research på den punkten? Att se "Rebel without a cause" och låta sig inspireras av denna till stämningen i ens femtiotalsvärld? Att läsa sagorna om Cu Cullaìn eller Ossians sånger för att få kläm på en heroisk keltisk-aktig miljö? Att läsa alla varianter av Arthur-sagan för att få ordning på dess personer och händelser? Eller att se Star Wars fem gånger i sträck eftersom man vill spela Star Wars och inte nåt ämlans generellt space opera? Räknas det som research, och är det research som är bra eller research som är dålig?

"Varför blir folk så sura när det hittas på nytt, och varför vill alla att det ska idisslas så mycket gammalt?"

Därför att rollspelare är snorkonservativa. Alver ska vara glada skogsninjor, inte intrigerande vampyrwannabes. Dvärgar ska vara korta gruvvikingar.

En stor del av rollspelshobbyn är inte en "inventiv" hobby utan en "reaktiv" hobby - vi uppfinner egentligen ingenting, utan försöker väldigt ofta återuppleva andra balla saker som media har kastat i ansiktet på oss. Jag misstänker att det är därför Vampire och Star Wars är så populära.

Man kan frångå den arketypiska mallen, men inte för mycket. Det går att ha korta skogsninjor istället för långa skogsninjor - förmodligen kan vi väl tacka Wendy Pini och TSR för detta frånsteg från Tolkiens långdrular. Ska man kliva bort längre än så från mallen så är det lättare att kasta ut alver och sätta in något annat som substitut än att modifiera alver till något som är identiskt med substitutet, en läxa som jag lärde mig den hårda vägen i Skymningshem. Det var bra mycket lättare för speltestarna att acceptera iynisin som något nytt, än att tänka sig dem som alver med ett annat namn och en okonventionell kultur.

Och det är väl därför som Changelings phooka är så fel - en hel del av de som spelar Changeling är keltofiler som är insnöade på folklore och vet vad en phooka är. Och det är definitivt inte det där vedervärdiga kräket som White Wolf har hittat på. Då hade det nästan varit bättre av White Wolf att kalla dem för "fearagh" eller något annat vagt keltofiliskt. Jag tror de köper det bra mycket lättare, faktiskt.

Så när du säger:

"Men det räcker inte att bara se till att plantan har ett stadigt rotsystem i jorden, man måste få någon frukt också att sätta tänderna i."

...så vill jag nog fortsätta trädgårdsallegorin och hävda att ett bra äppelträd ansas också. Får det växa fritt så blir frukten vare sig lika god eller lika mångfaldig.

Och vill man inte ha ett äpple, gå till ett päronträd. <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>

 

[Rising]

Flamstrams [OT]

"Det jag skrev var både diskussionsdödande och elakt, så jag hoppas ni förlåter mig för detta."

Kallar du det där diskussionsdödande och elakt?

-Amatör!

/Rising
som en gång för länge sedan gjorde en mycket vetenskaplig undersökning om vem som var elakast på hela forumet.
Den kan du läsa här

 

[Rising]

Äpplen och päron

"Så, vad räknar vi som research på den punkten? Att se "Rebel without a cause" och låta sig inspireras av denna till stämningen i ens femtiotalsvärld? [snipp] Eller att se Star Wars fem gånger i sträck eftersom man vill spela Star Wars och inte nåt ämlans generellt space opera? Räknas det som research, och är det research som är bra eller research som är dålig?"

Ska man göra ett Star Wars-spel så ska man förstås forska kring förlagan. Det är ett läge som påminner om det för historiska rollspel. Egna påhitt göre sig icke besvär.

När det gäller femtiotalet är research okej för mig så länge som det handlar om det riktiga femtiotalet (som i "rebel without a cause") -den sortens forskning kan jag nämligen förvrida och krydda med mina egna påhitt så småningom. Jag aktar mig dock noga för att researcha om andras förvridna femtiotalsliknande påhitt, såsom "grease".

"En stor del av rollspelshobbyn är inte en "inventiv" hobby utan en "reaktiv" hobby - vi uppfinner egentligen ingenting, utan försöker väldigt ofta återuppleva andra balla saker som media har kastat i ansiktet på oss."

Ouu ja... Det låter smärtsamt klarsynt. Du har förstås oroväckande rätt. Det är på något vis ett underbetyg åt hela rollspelskulturen. Varför kan inte vi få vara stilbildande och låta filmare/författare plagiera oss?

"Och det är väl därför som Changelings phooka är så fel - en hel del av de som spelar Changeling är keltofiler som är insnöade på folklore och vet vad en phooka är. Och det är definitivt inte det där vedervärdiga kräket som White Wolf har hittat på."

Då vill jag bara hastigt nämna att pookorna i CCC först och främst är influerade från femtiotalskomedin Harvey och inget annat. Kanske inte så mycket till ytan, men det sorglösa, lekfulla och busiga i filmen har jag försökt ta tillvara på och berättelsens tema; "det är bättre att se världen som den borde vara, än hur den är" -är ett utmärkande drag för CCC-pookorna, oavsett om de ser ut som jättekaniner, talande åsnor eller fagra flickor med tigerpäls och -svans.

Personligen tycker jag dock alltid att man ska vara respektlös mot imaginära förlagor. Frank Millers tolkning av Batman i Dark Knight Returns påminner inte ett dugg om den töntiga förlagan och det gjorde den intressant. Bauer's trollmålningar påminner inte heller mycket om de troll som jag lyckats forska fram i nordisk folklore (okej, jag har bara läst en bok, men några jättelika bergatroll hittar jag inga. Snarare verkar man ha hittat på begreppet "troll" efter att ha stött på någon smutsig människa i skogen och låtit fantasin flöda efter det mötet). Överlag tycker jag rollspelare behöver lära sig att läsa rollspel för vad de är och för ett kort ögonblick kasta det man som spelare vet om vår verklighet åt sidan. Liksom: "Så? vampyrer i vampire skiter i vitlök och vigvatten, lev med det!" Ska man behöva hitta på nya ord för alla varelser som inte helt stämmer överrens med karbonkopiorna? Har vi inte tillräckligt med nonsensord i rollspelshobbyn redan?

Den där förmågan att kunna leva sig in i något nytt utan att störas av det man personligen vet och tycker är förresten av yttersta vikt när man skall gestalta sin rollperson, så klarar man inte av det bör man väl inte spela rollspel överhuvudtaget?

/Rising

 

[Krille]

Holy originality, Batman!

"Ouu ja... Det låter smärtsamt klarsynt. Du har förstås oroväckande rätt. Det är på något vis ett underbetyg åt hela rollspelskulturen."

Det beror helt på hur högt man sätter kravribban. Vill man se konst och originalitet i varje buske, visst, då är det ett underbetyg. Men ser man det som en ungdomskultur som lockar folk att skapa något (även om det inte är originellt) och att fördjupa sig i diverse olika expertområden... varför skulle det vara underbetyg? Tvärtom.

Personligen bryr jag mig inte. Så länge jag har kul och jag kan få ett par timmar ledigt från Skövde så är jag nöjd, vare sig den virtuella semestern är originell eller plagierad.

"Varför kan inte vi få vara stilbildande och låta filmare/författare plagiera oss?"

Senast det hände så blev resultatet den rätt vedervärdiga filmen "Dungeons&Dragons", om du kanske minns. <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>

Men viss stilbildning har vi faktiskt bidragit med, i synnerhet på vampyrfronten. Behöver jag nämna Blade?

"Frank Millers tolkning av Batman i Dark Knight Returns påminner inte ett dugg om den töntiga förlagan och det gjorde den intressant."

Skulle Dark Knight Returns därmed bli ointressant om jag hävdar att den är rätt lik den otöntiga förlagan till den töntiga förlagan, den där som Bob Kane skapade för hur länge sedan som helst, innan Adam West och Dick Small förtöntigade den?

"Den där förmågan att kunna leva sig in i något nytt utan att störas av det man personligen vet och tycker är förresten av yttersta vikt när man skall gestalta sin rollperson, så klarar man inte av det bör man väl inte spela rollspel överhuvudtaget?"

Inte att leva sig in i något nytt, utan att leva sig in i något annat som inte är här. Huruvida det är nytt eller inte spelar inte någon som helst roll.

Återigen, rollspel är en reaktiv hobby, inte en inventiv hobby. En stor del av oss spelar fantasy för att uppleva alver, dvärgar och trollkarlar, inte för att uppleva filleviner, zurgaphrauser och shia-minui. Det är inte det nya som lockar, utan det för spelaren onormala.

 

[Rising]

Re: Å så släpper vi lös stridshunden!

"Det är inget fel på covers om vi talar i generella termer. Dvs de flesta covers är bra. Problem uppstår dock när en cover är för långt ifrån orginalet, men artisten hävdar att det är en cover."

Jag tycker snarare tvärtom. Om du spelar en låt precis som förlagan så har du inte tillfört något eget, du har bara snott en låt eftersom du är för dålig för att skriva en egen. Om du däremot gör en personlig tolkning av låten så har du gjort ett seriöst försök att lyssna på låten och försöka hitta vad det är som du tilltalas av i den. Det behöver inte alltid låta bra i slutändan, men jag tycker alltid man ska försöka.

Jag gillar särskilt Hederos&Hellbergs simplistiska covers, som alla är egensinniga och mycket, mycket personliga.

"Vad jag försöker säga är nog att det finns en större acceptans om man gör allt främmande, än om man går in och förvrider vissa koncept. Discworld fullt ut har en större acceptans än europeisk medeltid med discworldinfluenser, eftersom detta bryter ett etablerat tankemönster."

Mmmm... okej.... det stämmer nog.

En fråga: Själv tycker jag att spelledare brukar ha mycket enklare för att acceptera nytänkande än vad spelarna gör, nästan alla jag känner som gillar Chronopia (utom dem i min egen spelgrupp) är spelledare. Någon som känner likadant?

/Rizzo

 

[Kimon]

Re: Å så släpper vi lös stridshunden!

Jag tycker snarare tvärtom. Om du spelar en låt precis som förlagan så har du inte tillfört något eget, du har bara snott en låt eftersom du är för dålig för att skriva en egen. Om du däremot gör en personlig tolkning av låten så har du gjort ett seriöst försök att lyssna på låten och försöka hitta vad det är som du tilltalas av i den. Det behöver inte alltid låta bra i slutändan, men jag tycker alltid man ska försöka.

Jag håller med. Gillar faktiskt Cardigans version av "Iron Man" bättre än Ozzys (eller ja... black sabbath's). Problemet med Olsenpacket är att de lyckas våldföra sig på Dylan och (jag trodde inte att det gick) få "mr tambourine man" att låta som "Fly on the wings of love" (fluga på kärlekens vingar anyone?/images/icons/wink.gif).

Missförstå mig inte nu. Jag kan tänka mig att under kortare perioder lyssna på Olsenbröderna. Jag kan också tänka mig att lyssna på Dylan under lite längre stunder. Däremot undanber jag mig den pengagenererande soppa som Olsen kokat ihop.
Ungefär som: Jag gillar stuvade makaroner och jag gillar oboy (chokladdrycken). Detta innebär inte att jag gillar att oboystuva mina makaroner.


En fråga: Själv tycker jag att spelledare brukar ha mycket enklare för att acceptera nytänkande än vad spelarna gör, nästan alla jag känner som gillar Chronopia (utom dem i min egen spelgrupp) är spelledare. Någon som känner likadant?

Håller med. Tror att problemet är ett informatiskt. Du som spelledare sitter förvisso inne på en någon (från fantasymallen) vriden värld, men du har åtminstonde information och inblick i hur denna världs kuggar snurrar. Det har inte spelarna. För dem är det ibland bara förvirrande varför vissa individer är så underliga eller agerar på så underliga sätt. Spelledaren är "by default" bättre insatt i världen och har sålunda en bättre förståelse för dess avsteg från "mallen".