Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 740
Jag älskar Tolkien, även om det var decennier sedan jag faktiskt läste böckerna. Och ju mer jag snickrar på Tistelriddare, ju mer uppskattar jag hur elegant han omvandlar traditionella sagor och myter till en sammanhängande, mysig, och urgammal värld; ofta sitter jag och grubblar på hur jag ska lösa ett eller annat, till exempel hantera en viss miljö eller arketyp — havet, älvor, drakar — bara för att inse att Tolkien redan har gjort det på ett mer eller mindre perfekt sätt, för en viss lågmäld sorts fantasy som jag tänker att Tistelriddare också rör sig i.
Nu till enterna. Man älskar dem, såklart. Oceaniskt långsamma, envisa levande träd. Skogens herdar. Fast någonstans tror jag att jag önskar att de inte hade ben och vandrade omkring, för det känns som att det reducerar det mytiska och majestätiska i träd, och gör dem mer till ”trädgolems”, ”trädjättar”. Jag vet inte, jag letar nog bara efter en egen ingång, ett sätt att göra något eget och lite annorlunda av träden, i min egen storskog. För jag har kommit på, nu när jag i stort sett är klar med fåglarna och multiversum och dödsriket och amfibiernas uråldriga rike, att det första äventyret i ett sagospel såklart måste utspela sig just där: i den täta, knarrande, susande skogen i norr.
Här är mina tankar och frågor om träd.
*
Träd är uråldriga. Deras kraft kommer från deras orörlighet och ålder. Träd är som levande berg.
Bärnsten är magisk, för den härbärgerar trädens långsamhet och stilla styrka.
Poetiskt lagda smådjur med brustna hjärtan knyter pilträdskvistar till kransar och kronor; sorgkung, sorgdrottning. Det griper tillbaka på en halvt bortglömd föreställning om att de första pilträden en gång var levande varelser som förvandlades till träd av sin sorg. Kanske var de en gång en sorts gudar; kanske tillhörde de det släkte av urtidsjägare som blev till rösefolket; kanske var de första pilträden de jägare som lämnades kvar när deras syskon och familjemedlemmar trädde ner under marken och förvandlade sig till odödliga vålnader.
Det finns träd som drömmer. Alla som sover under dem drömmer samma dröm, och möts i drömmen. Smådjur drabbade av förbjuden kärlek söker ibland upp sådana träd, för att gifta sig i sina drömmar, då de inte kan göra det i verkligheten. Men vilken sorts världar drömmer träden om? Kanske bara stora susande skogar.
Hur gör träd för att skydda sig från yxhugg och eld? Nog finns träd vars grenar och rötter kan komma till liv, och slingra sig runt varelser som kommer i närheten, men det känns just lite ”entigt”, lite ”stryparträdsaktigt”. Jag älskar det inte.
Jag tror att träd som är levande är kraftfulla telepater, även om ingen i spelvärlden Annwyn skulle använda det ordet om dem, och även om deras tankar är så främmande att man kanske inte skulle förstå dem som kommunikation, eller som tankar, utan snarare som — vad? Galenskap, smärta? Om träden lever mycket långsammare kanske man blir liksom förstenad, paralyserad, under flera år, medan träden uttalar en enda mening? Skogssjukan -- det känns nästan som att det fanns sådant hemma i Småland -- "Han gick till skogs och blev tokig. Nu ligger han bara hemma och stirrar upp i taket, som om han lyssnar på någon röst som ingen annan hör."
Vid kanten till en ekande ravin, djupt inne i urskogens snår, står ett stort pilträd. I dess stam öppnar sig en mörk mun, nästan som en strömvirvel av kvistar och löv. Det sägs att det är en port till dödsriket, men i själva verket är det — en världsbrunn? Antagligen.
Det finns läketräd, som suger i sig sjukdomar och skador om man utför en ritual där man knyter sitt liv till trädet, och under ritualen ger trädet samma skada, symboliskt eller konkret, som man själv bär på: man skär av en gren, droppar gift eller blod och var på dess rötter. Sedan läker man i takt med att trädet läker sin skada. På så sätt kan man faktiskt få tillbaka en förlorad svans eller tass. Men ens liv är å andra sidan för evigt knutet till trädet: om hösten och vintern blir man långsam och kraftlös och verkar nästan död, och tappar stora tussar päls.
Det finns legender om jättelika, svarta granar, djupt inne i skogen, som gett livet åter åt de döda. Dessa återupplivade varelser — ja, vad? Luktar granbarr? Lever bland de sina i sju år, men måste sedan återvända till skogen, och bli till en mörkare version av ”skogens herdar”? En sorts halvt vandöda, halvt ”Lasarusaktiga” Vidstigefigurer.
Jag har en tanke om att det i någon sorts mytiskt, ”atlanteanskt” förflutet fanns åtta magiska torn i världen, som kodifierade Skimret — ”kraften” — till formella besvärjelser, som många traditionella trollkarlar fortfarande använder, trots att tornen sedan länge har raserats.
Det gröna tornet, som har att göra med just Grönt Skimmer — växtlighet, helande, animism — var, enligt legenderna, levande, och blommade och spred frön varje sommar, och jag undrar om det finns något mystiskt och majestätiskt med att just ”det gröna Atlantis” är det enda som finns kvar i världen, i form av vissa träd, eller i form av själva skogen.
Ofärdiga tankar. Är såklart, som alltid, hemskt tacksam för infall och feedback. Gärna sådant som kan göra "storskogen" spelig och dynamisk, på olika sätt.
Nu till enterna. Man älskar dem, såklart. Oceaniskt långsamma, envisa levande träd. Skogens herdar. Fast någonstans tror jag att jag önskar att de inte hade ben och vandrade omkring, för det känns som att det reducerar det mytiska och majestätiska i träd, och gör dem mer till ”trädgolems”, ”trädjättar”. Jag vet inte, jag letar nog bara efter en egen ingång, ett sätt att göra något eget och lite annorlunda av träden, i min egen storskog. För jag har kommit på, nu när jag i stort sett är klar med fåglarna och multiversum och dödsriket och amfibiernas uråldriga rike, att det första äventyret i ett sagospel såklart måste utspela sig just där: i den täta, knarrande, susande skogen i norr.
Här är mina tankar och frågor om träd.
*
Träd är uråldriga. Deras kraft kommer från deras orörlighet och ålder. Träd är som levande berg.
Bärnsten är magisk, för den härbärgerar trädens långsamhet och stilla styrka.
Poetiskt lagda smådjur med brustna hjärtan knyter pilträdskvistar till kransar och kronor; sorgkung, sorgdrottning. Det griper tillbaka på en halvt bortglömd föreställning om att de första pilträden en gång var levande varelser som förvandlades till träd av sin sorg. Kanske var de en gång en sorts gudar; kanske tillhörde de det släkte av urtidsjägare som blev till rösefolket; kanske var de första pilträden de jägare som lämnades kvar när deras syskon och familjemedlemmar trädde ner under marken och förvandlade sig till odödliga vålnader.
Det finns träd som drömmer. Alla som sover under dem drömmer samma dröm, och möts i drömmen. Smådjur drabbade av förbjuden kärlek söker ibland upp sådana träd, för att gifta sig i sina drömmar, då de inte kan göra det i verkligheten. Men vilken sorts världar drömmer träden om? Kanske bara stora susande skogar.
Hur gör träd för att skydda sig från yxhugg och eld? Nog finns träd vars grenar och rötter kan komma till liv, och slingra sig runt varelser som kommer i närheten, men det känns just lite ”entigt”, lite ”stryparträdsaktigt”. Jag älskar det inte.
Jag tror att träd som är levande är kraftfulla telepater, även om ingen i spelvärlden Annwyn skulle använda det ordet om dem, och även om deras tankar är så främmande att man kanske inte skulle förstå dem som kommunikation, eller som tankar, utan snarare som — vad? Galenskap, smärta? Om träden lever mycket långsammare kanske man blir liksom förstenad, paralyserad, under flera år, medan träden uttalar en enda mening? Skogssjukan -- det känns nästan som att det fanns sådant hemma i Småland -- "Han gick till skogs och blev tokig. Nu ligger han bara hemma och stirrar upp i taket, som om han lyssnar på någon röst som ingen annan hör."
Vid kanten till en ekande ravin, djupt inne i urskogens snår, står ett stort pilträd. I dess stam öppnar sig en mörk mun, nästan som en strömvirvel av kvistar och löv. Det sägs att det är en port till dödsriket, men i själva verket är det — en världsbrunn? Antagligen.
Det finns läketräd, som suger i sig sjukdomar och skador om man utför en ritual där man knyter sitt liv till trädet, och under ritualen ger trädet samma skada, symboliskt eller konkret, som man själv bär på: man skär av en gren, droppar gift eller blod och var på dess rötter. Sedan läker man i takt med att trädet läker sin skada. På så sätt kan man faktiskt få tillbaka en förlorad svans eller tass. Men ens liv är å andra sidan för evigt knutet till trädet: om hösten och vintern blir man långsam och kraftlös och verkar nästan död, och tappar stora tussar päls.
Det finns legender om jättelika, svarta granar, djupt inne i skogen, som gett livet åter åt de döda. Dessa återupplivade varelser — ja, vad? Luktar granbarr? Lever bland de sina i sju år, men måste sedan återvända till skogen, och bli till en mörkare version av ”skogens herdar”? En sorts halvt vandöda, halvt ”Lasarusaktiga” Vidstigefigurer.
Jag har en tanke om att det i någon sorts mytiskt, ”atlanteanskt” förflutet fanns åtta magiska torn i världen, som kodifierade Skimret — ”kraften” — till formella besvärjelser, som många traditionella trollkarlar fortfarande använder, trots att tornen sedan länge har raserats.
Det gröna tornet, som har att göra med just Grönt Skimmer — växtlighet, helande, animism — var, enligt legenderna, levande, och blommade och spred frön varje sommar, och jag undrar om det finns något mystiskt och majestätiskt med att just ”det gröna Atlantis” är det enda som finns kvar i världen, i form av vissa träd, eller i form av själva skogen.
Ofärdiga tankar. Är såklart, som alltid, hemskt tacksam för infall och feedback. Gärna sådant som kan göra "storskogen" spelig och dynamisk, på olika sätt.
