Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Det här är förvisso andra gången jag spelar AW, men första gången hann vi bara komma igång innan vi var tvugna att sluta för att folk var trötta (sent pass på Dancon för ett år sedan) och ville åka hem. Den här gången kändes det som att vi faktiskt fick spela färdigt ett komplett "äventyr" om man får säga så.
Till att börja med så har jag en klar känsla av att det här spelet kräver rätt mycket av sin spelledare. Man bör kunna improvisera ganska fritt och hålla många bollar i luften sammtidigt, men framförallt behöver man kunna driva på spelarna med frågor, i synnerhet om de är dålig på att ta egna initiativ. Det är möjligt att spelet i sig ger gått stöd för det här, jag har inte läst det så ingående, men jag skulle själv känna mig mycket skeptisk till att spelleda DW. Däremot känner jag mig mycket inspirerad i mitt vanliga spelledande i andra spel.
När det gäller rollen som spelare så tycker jag att karaktärsreglerna (man väljer typ arketyper och bygger rollpersonen kring denna, och i det här sammanhanget känner jag mig rätt bekväm med att använda utrycket karaktär, just) så tycker jag att man får rätt bra hjälp att skapa lite relationer till slper och andra rollpersoner. De ger inte så väldans mycket hjälp till att bygga själva karaktären men det betyder sammtidigt att man är väldigt fri att hitta på vad som helst utan att reglerna kommer ivägen hela tiden.
Även själva spelsystemet är ganska enkelt och kommer inte ivägen så mycket, men här tycker jag man har lite bättre stöd än i karaktärsskapandet. Viktigt att komma ihåg här är väl att ett misslyckat slag inte innebär att man misslyckas med handlingen, utan kan mycket väl innebära att något helt orelaterat ställer till problem. Om jag försöker skjuta ihjäl någon med mitt hagelgevär men misslyckas med slaget så kan jag mycket väl fortfarande lyckas skjuta ihjäl henne, men någon som kan vittna ser mig göra det. Eller så lyckas jag skjuta ihjäl henne, men jag råkar också skjuta sönder generatorn som hon stod framför. Eller så lyckas jag skjuta ihjål henne, bara för att höra ett motorvrål som när jag undersöker det visar sig vara min ärkefiende som återvänder till stan.
Det känns som att det blir rätt naturligt att interagera mycket mellan rollpersonerna, och att man hoppar mellan olika karaktärer och situationer hela tiden vilket överlag ger mycket roligare och mer invecklade handlingar än vad traditionellt rollspel ofta har.
Överlag känner jag att Apocalypse World är ett spel jag gärna spelar med ett gäng sköna lirare som gillar story. Men jag skulle nog inte vilja spelleda det själv.
Läs också min förra recension om spelet om morwhayle
Till att börja med så har jag en klar känsla av att det här spelet kräver rätt mycket av sin spelledare. Man bör kunna improvisera ganska fritt och hålla många bollar i luften sammtidigt, men framförallt behöver man kunna driva på spelarna med frågor, i synnerhet om de är dålig på att ta egna initiativ. Det är möjligt att spelet i sig ger gått stöd för det här, jag har inte läst det så ingående, men jag skulle själv känna mig mycket skeptisk till att spelleda DW. Däremot känner jag mig mycket inspirerad i mitt vanliga spelledande i andra spel.
När det gäller rollen som spelare så tycker jag att karaktärsreglerna (man väljer typ arketyper och bygger rollpersonen kring denna, och i det här sammanhanget känner jag mig rätt bekväm med att använda utrycket karaktär, just) så tycker jag att man får rätt bra hjälp att skapa lite relationer till slper och andra rollpersoner. De ger inte så väldans mycket hjälp till att bygga själva karaktären men det betyder sammtidigt att man är väldigt fri att hitta på vad som helst utan att reglerna kommer ivägen hela tiden.
Även själva spelsystemet är ganska enkelt och kommer inte ivägen så mycket, men här tycker jag man har lite bättre stöd än i karaktärsskapandet. Viktigt att komma ihåg här är väl att ett misslyckat slag inte innebär att man misslyckas med handlingen, utan kan mycket väl innebära att något helt orelaterat ställer till problem. Om jag försöker skjuta ihjäl någon med mitt hagelgevär men misslyckas med slaget så kan jag mycket väl fortfarande lyckas skjuta ihjäl henne, men någon som kan vittna ser mig göra det. Eller så lyckas jag skjuta ihjäl henne, men jag råkar också skjuta sönder generatorn som hon stod framför. Eller så lyckas jag skjuta ihjål henne, bara för att höra ett motorvrål som när jag undersöker det visar sig vara min ärkefiende som återvänder till stan.
Det känns som att det blir rätt naturligt att interagera mycket mellan rollpersonerna, och att man hoppar mellan olika karaktärer och situationer hela tiden vilket överlag ger mycket roligare och mer invecklade handlingar än vad traditionellt rollspel ofta har.
Överlag känner jag att Apocalypse World är ett spel jag gärna spelar med ett gäng sköna lirare som gillar story. Men jag skulle nog inte vilja spelleda det själv.
Läs också min förra recension om spelet om morwhayle
