Nekromanti Realism?

[Svalander]

Varför sätts likamedtecken mellan siffror och realism?

Vad är det som gör att folk begraver sig i regler för allt?

Är inte upplevelsen i spelet summan av vad spelgruppen och spelledaren presterar ihop?

Det är något som jag funderat länge över. Själv försöker jag alltid bygga stämning och fart genom att studera spelarnas motivation och personligheter, för att senare slänga in sådant som just de gillar (inom ramen för ett schysst äventyr vill säga). Att reglerna sedan säger nåt annat skiter jag i - spelarna brukar också gilla att få klara sig ur omöjliga situationer även om tärningarna säger annorlunda...

Om nån har fräsch statistik på hur många rollspelare av traditionell typ kontra friform som finns i sverige, so please...

MVH

The Chronicler

 

[Krille]

Detaljism!

"Varför sätts likamedtecken mellan siffror och realism? Vad är det som gör att folk begraver sig i regler för allt?"

Detta beror inte så mycket på realism som detaljism. Det är två helt skilda saker - jag har till exempel fått beröm för Västmarks stridssystem av en kasse olika kämpar, från SCA-kämpar till kendoka till re-enactors till värjfäktare,att vara realistiskt. Däremot är det inte detaljerat, utan snarare tvärtom.

"Det är något som jag funderat länge över. Själv försöker jag alltid bygga stämning och fart genom att studera spelarnas motivation och personligheter, för att senare slänga in sådant som just de gillar (inom ramen för ett schysst äventyr vill säga)."

Själv föredrar jag att använda realism som stämningsskapare (inte detaljism), eftersom en "realistisk" spelverklighet ligger närmare ens egna erfarenheter och kunskaper om verkligheten. Därmed blir inlevelsen större, rollspelandet bättre och nöjet större. Dessutom kanske folk lär sig något också... /images/icons/wink.gif Motivation och personligheter använder jag som grund för storyn och händelseutvecklingen, inte stämningen.

Däremot har jag ingen större lust att överge reglerna, eftersom rollspel inte bara är roll utan även spel. Det är inte bara per definition som ett spelmoment behövs, utan jag anser även att spelmomentet leder till större flexibilitet hos spelledaren eftersom spelledaren tvingas ta hänsyn till en opartisk utomstående men ändock påverkande faktor. Därmed blir spelledaren mer benägen att ta hänsyn till spelarna, som det annars är väldigt lätt att köra över.

Dessutom har det hänt så mycket förbaskat roliga saker i rollspel tack vare reglerna att jag inte skulle vilja överge dem för allt smör i Småland.

"Om nån har fräsch statistik på hur många rollspelare av traditionell typ kontra friform som finns i sverige, so please..."

Tror inte att det finns någon statistik alls, om jag ska vara ärlig.

- Krille
<A HREF="http://www.foxtail.nu" target="_new">http://www.foxtail.nu</A>

 

[EventHorizon]

"Att reglerna sedan säger nåt annat skiter jag i"

Det där är ju ett gammalt välkänt problem (i alla fall för vissa SL). Men jag tycker dock att man kommer förbi det med rollspelandets gyllene regel: SL bestämmer i alla situationer. Inte på ett för spelarna negativt sätt utan just vid de tillfällen reglerna försämrar rollspelandet och upplevelsen för spelgruppen. Det gäller helt enkelt att vara flexibel och kunna frångå reglerna där så behövs.


Fly me to the moon and let me play among the stars

 

[Svalander]

Kan inte säga annat än att jag håller med!

 

[Vindhand]

hmm?

spelarna brukar också gilla att få klara sig ur omöjliga situationer även om tärningarna säger annorlunda...

Om det inte fanns någon risk att misslyckas skulle jag i.a.f. tycka det blev litet tråkigt efter ett tag... Det betyder ju inte att det behöver vara ultrasvårt eller ultrarealistiskt, men någon slags oförutsägbarhet kan vara en bonus i mina ögon.


Det finns lyckligtvis mellanlägen mellan extremdetaljism och friform. /images/icons/smile.gif