Nekromanti Rädslor och Fobier!

Szandor

Swordsman
Joined
3 Nov 2000
Messages
444
Location
Småland, Växjö
För att kunna få folk att bli rädda så måste man spela på deras rädslor. Vad karaktären är rädd för är sak samma, det är spelaren man vill skrämma. Därför undrar jag nu: Vad är rollspelare rädda för?

Svara med era största, pinsammaste och mest okontrollerbara fobier. Gärna med en kommentar om varför ni tror att ni är rädda för just detta.

Själv så är jag paniskt rädd för getingar och bin. Humlor kan gå bra, om de håller sig på avstånd. Jag tror detta bottnar sig i att min pappa är allergisk mot getingstick och har varit nära döden några gånger tack vare det. Jag har ärvt alla hans andra fobier och är övertygad om att jag även har denna.

/staffan
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Jag tror faktiskt inte så mycket på att ens fobier spelar så stor roll i rollspel, dessvärre. Min största fobi just nu är nog rädslan för att göra bort sig på öppen plats, som om jag skulle bajsa på mig mitt i stan eller nåt. Åtminstone är det sånt jag oftast drömmer mardrömmar om. Kanske inte just bajs, men att jag skulle gå till jobbet naken är en skräckklassiker.

Nå, det lämpar sig förstås inte så bra i skräckrollspel, men jag kommer ihåg när jag gick i mellanstadiet och var fobiskt rädd för hajar, och mina spelledarkompisar alltid trodde att jag skulle bli jätterädd om de bara bussade hajar på mig i rollspelen. Well, nej. Rollspel är en muntlig berättarkonst, och att bara SÄGA "spindel" eller "haj" gör nog inte ens überfobikerna rädda. Tror inte det, i alla fall.

Jag tror att de TEMATISKA ingredienserna är viktigare än de "konkreta tingen" som ska konfrontera rollpersonenra. Med tematik menar jag bl.a. följande:

#1: Setting
En klassisk setting är att avskärma rollpersonerna från alla andra människor, sätta dem i radioskugga, långt långt ute på en gudsförgäten plats utan möjligheter att få tag i hjälp från utomstående. Overlook Hotel i filmen The Shining är ett solklart fall av denna kategori.

En annan är "konspirationen". Man låter dem isoleras mitt i samhället, alltså, istället för att skicka iväg dem någonstans. Den här är äcklig, för nu står man mitt ibland en massa människor och har ingen att lita på. Tar man kontakt med polisen är det konspirationens hantlangare man stöter på, ringer man någon så buggas ens telefon osv.

En tredje setting skulle kunna vara den som Vampire bygger upp, där månniskorna helt enkelt är "fienden", och man själv står för konspirationen. De ovanstående är dock de vanligaste, och HÄR tror jag att alla spelare har en variant som skrämmer dem mer än den andra.

#2: Resonlighet
Går monstret att resonera med? Om det inte går, så känner sig spelaren maktlös och känner sig hotad.

Om man KAN resonera med monstret är det kanske ännu läskigare, för det betyder ju att man i bara ett illa valt ord kan kosta en massor av bekymmer. Åtminstone tycker jag att Hanibal Lecter är läbbigare än Jason.

Fast å andra sidan tycker jag att varulvar är läskigare än vampyrer, så jag är nog ganska flexibel på den här punkten.

#3: Påtaglighet
All evinnerlig tid vi lagt ned på att försöka ta reda på om detaljerade monster är läskigare än otydliga diton eller inte, är ju ett säkert tecken på att åsikten är delad på den här punkten.

Detaljerade, påtagliga monster är läskiga för att spelledaren kan ge spelarna all information de behöver för att visualisera monstret, och kan därmed fokusera deras föreställningsförmåga på att bearbeta sin rollpersons skräckupplevelse. Ingen tanke slösas bort på att "begripa" monstret, utan varende gnutta fantasi kommer användas för att uppfylla spelaren med ren, outspädd skräck.

Ett monster som spelaren inte har riktig koll på hur det ser ut använder sig av spelarens fantasi för att skapa osäkerhet. Om han inte vet något om vad som jagar honom, kan det också vara vad som helst. En människas fantasi är ofta den mest troliga att skrämma slag på personen i fråga.

Båda har sina uppenbara fördelar.

---

Nå, de här får räcka tillsvidare. Jag tror ändå att vi alla har TEMATISKA ömma punkter på vilka vi enklare blir riktigt skrämda. Om det sedan handlar om råttor, mörka grottor, vinterlandskap eller köttätande växter tror jag är av mindre vikt.

/Ryslig
 

Szandor

Swordsman
Joined
3 Nov 2000
Messages
444
Location
Småland, Växjö
"Jag tror faktiskt inte så mycket på att ens fobier spelar så stor roll i rollspel, dessvärre."

Det beror väldigt mycket på hur man utför det. Ett exempel är att någon är rädd för hundar. Genom att låta en hund skälla i bakgrunden kan man på ett subtilt sätt öka skräckupplevelsen för denna person. Att kasta på personen en bunt hundar hjälper föga. Det är de små sakerna som gör det.

"Min största fobi just nu är nog rädslan för att göra bort sig på öppen plats, som om jag skulle bajsa på mig mitt i stan eller nåt. Åtminstone är det sånt jag oftast drömmer mardrömmar om. Kanske inte just bajs, men att jag skulle gå till jobbet naken är en skräckklassiker."

Detta är något som är svårt att överföra till rollspel, men en idé är att spela rollspel offentligt. Sätt dig i ett köpcentrum och spela rollspel med personer som har fobi för mycket folk och liknande.

"Nå, det lämpar sig förstås inte så bra i skräckrollspel, men jag kommer ihåg när jag gick i mellanstadiet och var fobiskt rädd för hajar, och mina spelledarkompisar alltid trodde att jag skulle bli jätterädd om de bara bussade hajar på mig i rollspelen. Well, nej. Rollspel är en muntlig berättarkonst, och att bara SÄGA "spindel" eller "haj" gör nog inte ens überfobikerna rädda. Tror inte det, i alla fall."

Definitivt inte. Att utsätta en rollperson för de saker som spelaren är rädd för är bara tråkigt och resulterar på sin höjd i lite obehag. Det gäller att utsätta spelaren i sig. Om de hade gjort rätt hade de letat reda på en ful och otäck hajstaty som de sen ställt i ett skumt hörn. Du hade med största säkerhet sneglat med hörnet mer än en gång för att försäkra dig om att statyn inte tittade på just dig eller rörde sig.

"En klassisk setting är att avskärma rollpersonerna från alla andra människor, sätta dem i radioskugga, långt långt ute på en gudsförgäten plats utan möjligheter att få tag i hjälp från utomstående. Overlook Hotel i filmen The Shining är ett solklart fall av denna kategori."

Detta grundar sig till viss del i agorafobi, fobi för stora tomma platser. Om spelarna inte är rädda för ensamhet och tomhet så skapar det visserligen lite stämning, men inbjuder mer till äventyr än skräck. (Vilket iofs inte behöver vara fel.) Spelare som är vana vid att kunna falla tillbaka på en kontakt, en hjälpreda eller kanske polisen kommer att känna sig väldigt malplacerade här och när det verkligen går upp för dem att de är bortom all utomstående hjälp, det är då den rena skräcken börjar tassa in...

"En annan är "konspirationen". Man låter dem isoleras mitt i samhället, alltså, istället för att skicka iväg dem någonstans. Den här är äcklig, för nu står man mitt ibland en massa människor och har ingen att lita på. Tar man kontakt med polisen är det konspirationens hantlangare man stöter på, ringer man någon så buggas ens telefon osv."

Passar också folk som är vana att kunna lita på andra. För att ytterligare späda på skräcken kan man låta dem ana att det är just dem som alla andra vill åt och göra konstiga saker med. (Om de ville döda oss hade de antagligen gjort det, vad vill de egentligen! Experiment? -Oh, nej. Det menar du inte? -Kanske är det därför vi får leva. Så länge....) O.s.v. Fobin förknippad med detta är vanlig folkskräck och främlingsfientlighet. Om t.ex. någon spelare har fördomar om kineser, låt det komma fram att deras mest betrodda allierade har jobbat för kinesiska regeringen.

"En tredje setting skulle kunna vara den som Vampire bygger upp, där månniskorna helt enkelt är "fienden", och man själv står för konspirationen. De ovanstående är dock de vanligaste, och HÄR tror jag att alla spelare har en variant som skrämmer dem mer än den andra."

Vampire är iofs inte skräck längre. Skräcken skulle ju vara för "den inre besten" jada jada, men det blev mer hack-n'-slash för intellektuella. Skall man använda den här sortens skräck så är det väl att man spelar det man är rädd för. Jag ser dock mer obehag än ren skräck.

"Går monstret att resonera med? Om det inte går, så känner sig spelaren maktlös och känner sig hotad."

Fel. En rollperson utan vapen kan kanske känna sig maktlös, men för en spelare är det oftast bara ännu en knepig situation att ta sig ur.

"Om man KAN resonera med monstret är det kanske ännu läskigare, för det betyder ju att man i bara ett illa valt ord kan kosta en massor av bekymmer. Åtminstone tycker jag att Hanibal Lecter är läbbigare än Jason."

Resonemang tyder på intelligens och intelligens tyder på mänsklighet. Ett ointelligent djur kan man slakta hur som helst, men om en tentakelfiende bjuder på te och vill diskutera eventuella mellanhavanden så kan man inte bara skjuta denne. Detta är något som går igen hos alla människor med respekt för mänskligt liv. (Ja, jag vet att det finns många rollspelare som enbart löser konflikter med sitt bredsvärd, men dessa individer är djupt olyckliga innerst inne och behöver inte skräckrollspel utan hjälp.)

"Fast å andra sidan tycker jag att varulvar är läskigare än vampyrer, så jag är nog ganska flexibel på den här punkten."

Vampyrer har spärrar som man kan spela på (gillar jungfrur, är nobla) och det räcker med ett kors och lite vitlök så håller de sig borta. Dessutom har de sällan figurerat i svensk mytologi eller folktro. Varulvar däremot passar mer in i Sverige och berättelser om dem har funnits länge här, särskilt i Småland och andra skogstäta områden. Varulvar är dessutom bara känslig mot silver och har inga hämningar alls.

"Detaljerade, påtagliga monster är läskiga för att spelledaren kan ge spelarna all information de behöver för att visualisera monstret, och kan därmed fokusera deras föreställningsförmåga på att bearbeta sin rollpersons skräckupplevelse. Ingen tanke slösas bort på att "begripa" monstret, utan varende gnutta fantasi kommer användas för att uppfylla spelaren med ren, outspädd skräck."

Eftersom energin inte behövs till att begripa hotet så fokuseras den till att fundera på hur man skall avvärja hotet. Detta gör ofta att skräcken kommer i andra hand och bredsvärdet före.

"Ett monster som spelaren inte har riktig koll på hur det ser ut använder sig av spelarens fantasi för att skapa osäkerhet. Om han inte vet något om vad som jagar honom, kan det också vara vad som helst. En människas fantasi är ofta den mest troliga att skrämma slag på personen i fråga."

Detta är den linje jag går på helt. En spelares fantasi kommer att måla upp det hemskaste alternativet till monster just han kan komma på. En skugga har en ungefärlig storlek och form, inte mer. Om man alltid har varit rädd för fula gubbar som våldtar flickor så kommer monstret att vara den hemskaste fula gubbe man kan tänka sig.

"Nå, de här får räcka tillsvidare. Jag tror ändå att vi alla har TEMATISKA ömma punkter på vilka vi enklare blir riktigt skrämda. Om det sedan handlar om råttor, mörka grottor, vinterlandskap eller köttätande växter tror jag är av mindre vikt."

Det är sant, men då är det ju också en form av fobi. Därför kvarstår min fråga, oavsett om det rör sig om händelser, situationer, platser, stämningar eller saker. Detta är helt enkelt en liten koll på vad rollspelare i allmänhet blir rädda för.

/staffan
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Hmm, jo, det låter som om du menar att man med väldigt sublima medel kan leka med spelarnas egna fobier och rädslor. Jo, det kan nog stämma. Fast jag vet inte, problemet är att det där som jag inte gillar i verkligheten, oftast distanserar mig om jag konfronteras med det i spelvärlden.

Alltså, jag tycker det är mycket obehagligt att behöva vara i samma rum som skrävliga och gåpåiga människor i verkligheten. Särskilt stora, högljudda amerikaner som ser ut som direktörer, och svettiga pundhuvuden som tycker att Astrid Lindgren borde få nobelpriset. (inget ont om amerikaner eller Astrid Lindgren, det här är alltså bara något liknande fobier för mig) - en del spelledare har nästan försökt utnyttja detta, men det resulterar bara i att jag har svårt att kunna leva ut mig i min roll. Samma sätt i äventyr som utspelar sig till sjöss där man måste simma och vada i floder o.dyl. Jag tycker inte om det i verkligheten, men det distanserar mig snarare än det skrämmer mig i rollspelsvärlden.

Snarare är det nog saker som jag GILLAR och TRIVS med i verkligheten som gör mig mest sårbar i föreställningsvärlden. Jag älskar höstmörker, duggregn, moln som täcker hela himlen, nysnö. Mina älsklingsdjur är hyenor, svartbjörnar och mandriller, jag blir mycket räddare för dem i rollspel än för hajar. (ska det vara hajar ska det vara ondsinta blåhajar, och inte töntiga vithajar f.ö.) Det är på något sätt som om de här miljöerna jag egentligen TRIVS i upplevs som starkare och verkligare för mig som rollspelare. Därför hamnar jag djupare in i illusionen, och blir alltså mer rädd när något angriper mig.

Jag tror det handlar om att dra undan mattan för spelarna. När man förvandlar deras älsklingsplatser, djur och övriga symboler till en mardröm så blir helt enkelt effekten starkare. Är det bara jag som tänker så, kanske?

Eller beror det på att mycket av det jag gillar i verkliga livet är att betrakta som läskiga saker? Nåja...

När du kommenterar mina tematiska exempel syns det ganska tydligt vilka saker du gillar. Men jag vet att för varje åsikt du slår fast som sanning, finns det andra spelare som hävdar motsatsen. Ett varierat spel i stort är alltså att föredra.

Ska du skrämma mig någon gång, ska du tänka på följande;

#1: Jag behöver en komplex karaktär, och jag vill ha massor av utrymme att utveckla denne under spelets gång. Annars blir bara karaktären en sorts "datorgubbe" med förmågor och stridsvärden. Karaktärerna vill jag ha någorlunda socialt inriktade (sådana som gillar att ta kontakt med andra), annars känner jag mig väldigt begränsad och det blir helt enkelt inte tillräckligt läskigt.

#2: Jag måste tvivla på om jag spelar i enlighet med äventyret eller inte. Om SL bara ruschar mig igenom skådeplatserna får jag det tråkigt. Har jag däremot valfrihet att ändra äventyret bäst jag vill, då blir det med ens oerhört spännande. Då blir jag med ens rädd när du skickar på mig läbbiga saker.

#3: Jag blir väldigt rädd för melankoliska stämningar. Dystra begravningar, fallande regn, ångesttyngda slp's driver mig rakt in i spelvärlden. Det är mycket äckligare för mig än krigsskådeplatser med granatsvärmar eller galna helvetesskildringar med skärseldar och vidriga demoner.

#4: Jag blir väldigt rädd om jag får gå tillbaka i mina spår. Att hitta något som gör att jag får gå tillbaka till mordplatsen och leta efter nya ledtrådar är något av det läskigaste jag vet. Samma sak om jag blivit lurad av någon att utföra något, och jag senare förstår att det hela tiden varit en bluff. Överhuvudtaget sådana där spelingredienser som sätter nytt ljus på tidigare händelser tycker jag är skitläskigt. Vet inte varför, men det har kanske med att göra att man spärrar upp ögonen efter det, och tänker "den HÄR gången ska jag märka alla ledtrådar på DIREKTEN", och det får en att bli mer delaktig i spelet.

#5: Snö. Snö är läskigt. Och mandriller. Och bokträd. Och tjära. Varm tjära som sprakar till när det träffas av regndroppar. Och brunetter. Och pilträd. Och barn. Och leksaker. Och ljud som inte direkt låter som ett från ett djur. Jag blir mycket mer skrämd om jag hör "Tekeli-li" eller ett nasalt skorrande än rytanden och ylanden. Musköter är läskiga också. Och vackra uniformer. Zeppelinare. Hjulångare. Aftonklänningar. Mässing. Porslin. Pendelklockor. Munkar som inte är klädda i kåpor. Pilotglasögon. Konstiga insekter (steklar och bönsyrsor, INTE spindlar) Vackra negresser. Albinos. Astmatiker. Tändstickor som inte fungerar. Tulipaner. Orkidéer. Konstiga frukter (Squash, Äggplantor, + en del rotfrukter) Småsaker som går fel (någon som tappar något, någon som snubblar, näsblod, pistoler som klickar osv)

Vad sägs om den listan? Observera att nästan allt här ovan är saker jag i vanliga livet gillar. Jag är mycket mer rädd för spindlar än bönsysrsor i vekliga livet, men i rollspelen är det tvärtom.

Saker jag INTE tycker är ett dugg läskiga är rosor (framförallt inte svarta sådana), femme fatale-blondiner, zombies, bläckfiskar, gamla slott (särskilt inte ruckel), nedgångna laboratorier med mystiska blodfläckar, aliens och när jag stöter på monster som jag uppenbarligen inte kommer att ha en chans mot, vad jag än tar mig till.

/Rising
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,319
Jag hoppas du menar på grund av och inte tack vare...annars är du en elak människa...

Jag tycker det är roligare att spela med okänd fobi som man verkligen har problem att kontrollera...Typ...Min rp är rädd för gräs och har jätteproblem med att gå på gräs...etc.
 

Szandor

Swordsman
Joined
3 Nov 2000
Messages
444
Location
Småland, Växjö
På grund av är nog ett bättre uttryck, ja. Riktigt så elak är jag inte.....

Gräsfobi blir det inte skräck av, det blir som du själv säger roligt. Tanken med skräck är inte att RP:erna skall bli rädd utan att spelarna skall bli det, annars får man ingen bra stämning.

/staffan
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,319
Ska det funka på spelarna så är det inte själva fobierna som ska skrämma utan stämningen. Här det någon som har spindelfobi så behöver inte det betyda att det blir bra i ett skräckrollspel. I så fall funkar det nog bättre med "Ni hör något kommande runt hörnet. Det har släpande gång som ni vet att de där elaka grodmännsikorna har. Han kommer närmare, närmare, närmare. Nu ser ni hans skugga. Han kommer runt hörnet och då ser ni att det bara är lillpojkens byxor som åkt ner..." Kanske inte riktigt så men du förstår vad jag menar....
 

Szandor

Swordsman
Joined
3 Nov 2000
Messages
444
Location
Småland, Växjö
"Hmm, jo, det låter som om du menar att man med väldigt sublima medel kan leka med spelarnas egna fobier och rädslor."

Jepp, det är precis vad jag menar.

I övrigt tror jag inte du riktigt talar om samma sak som jag. Jag är inte ute efter de små obehagliga grejerna utan de riktigt stora fobierna, sakerna som kan göra dig stelfrusen eller få dig att agera totalt irrelevant och egoistiskt.

Det du skriver är naturligtvis också en viktig del i den totala skräckupplevelsen, men det är den rena adrenalinkicken av skräck som jag är ute efter just nu.

/staffan
 

Szandor

Swordsman
Joined
3 Nov 2000
Messages
444
Location
Småland, Växjö
Stämningen är självklart en av de viktigaste bitarna i bra skräckrollspelande, men eftersom det redan skrivits spaltmeter efter spaltmeter om detta så villa jag med mitt inlägg istället kartlägga en av de mindre diskuterade, och mindre viktiga, bitarna: Spelarnas fobier.

/staffan
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
15,839
"Jag tror faktiskt inte så mycket på att ens fobier spelar så stor roll i rollspel, dessvärre."
Man kan använda fobier i bakgrunden för att påvisa skräckmomentet bättre. Hundfobi (Cynophobia) som redan tagits upp och hundar som ylar i bakgrunden. I mardrömmar kan man också använda fobier. En RP m. Catoptrophobia som drömmer att han jagas av en mördare i en spegelsal (nåt som kan hända i "verkligeheten" senare).

"Om man KAN resonera med monstret är det kanske ännu läskigare, för det betyder ju att man i bara ett illa valt ord kan kosta en massor av bekymmer."
Jag skulle snarare tycka att det är läskigare för att monstret har en hjärna och kan därmed vara smart och inte bara driven av djuriska känslor.

/[color:448800]Han</font color=448800> som nu ska ta och starta en ny tråd
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Nja, som sagt, jag har ju inte mycket till riktig fobi själv. Det närmaste är väl att jag är hiskeligt höjdrädd, men det kan jag säga på en gång inte blir särskilt läskigt för mig i rollspel.

Skräck i rollspel handlar om att få rollspelaren delaktig i historien. Därför är det enklare att skrämma spelaren med det han VILL bli skrämd av, än det han är rädd för på riktigt.

Jag tror ärligt talat inte på det där med ylanden för hundrädda. Det bara distanserar spelaren.

/Rising
 

Insignia

Swashbuckler
Joined
8 Oct 2001
Messages
1,813
Location
Uppsala
"Därför är det enklare att skrämma spelaren med det han VILL bli skrämd av, än det han är rädd för på riktigt."

Håller med om det. Jag är till exempel hiskeligt rädd för telefoner, men brukar spela personer som inte är det. Alltså blir inte spelet läskigt av att min rollperson måste ringa ett samtal :gremwink:
 

Szandor

Swordsman
Joined
3 Nov 2000
Messages
444
Location
Småland, Växjö
"Håller med om det. Jag är till exempel hiskeligt rädd för telefoner, men brukar spela personer som inte är det. Alltså blir inte spelet läskigt av att min rollperson måste ringa ett samtal ;)"

Man kan bara skrämma rollpersoner inom spelet, därför kan man också bara skrämma spelarna utanför. Om din karaktär skall ringa SJ och boka biljett till Malmö så kan detta inte skrämma dig, oavsett om din karaktär är rädd för telefoner eller inte. Om din karaktär är rädd för telefoner kan det resultera i en trevlig liten rollspelsstund då de andra karaktärerna försöker få honom att ringa.

Att som SL däremot plocka fram en telefon och säga: "Ring detta nummer som din karaktär och boka en biljett till Malmö. Du kan ju avboka den sen." kommer att skapa en helt annan känsla och bidra enormt till rollspelandet.

Exemplet med hunden är inte avsett att skrämma spelaren direkt utan att få honom/henne att tänka på hundar och annat otäckt. Om stämningen är rätt i rollspelet kommer detta onekligen att hända. Jag HAR fått folk att bli vettskrämda genom att använda just deras hundfobi.

En anledning till att man distansierar sig från rollspelandet är just att man börjar bli rädd. Man vill inte utsätta sig för det man är rädd för och tar sålunda distans från det. Att använda dylika metoder i överflöd är som att äta vanilj med slev. Det är jättegott i små mängder tillsamans med annat, men blir bara torrt och äckligt om man äter för mycket.

/staffan
 

Insignia

Swashbuckler
Joined
8 Oct 2001
Messages
1,813
Location
Uppsala
Du känner inte mig, hör jag :p

"Att som SL däremot plocka fram en telefon och säga: "Ring detta nummer som din karaktär och boka en biljett till Malmö. Du kan ju avboka den sen." kommer att skapa en helt annan känsla och bidra enormt till rollspelandet."

Det skulle inte bidra till rollspelandet alls. Det skulle total-stoppa rollspelandet medan jag talar om för spelledaren var han kan stoppa upp telefonen. Allvarligt talat - jag skulle aldrig gå med på det, och om SL insisterade skulle jag bli rent förbannad.
 
Top