Nekromanti Pyssel och bakgrundshistorier - pros and cons

Vavva

Swordsman
Joined
26 Jan 2001
Messages
529
Location
Malmö
Jag har märkt att olika gruppers spelkulturer skiljer sig ganska mycket åt i fråga om hur mycket pyssel som läggs ner eller förväntas läggas ner på karaktärerna. För några år sedan spelade jag i en grupp där alla spelare förväntades ha en egen mapp som i rask takt fylldes med bakgrundshistorier, bilder, brev och annat karaktärspyssel, bland de jag spelar med nu har kampanjerna ofta en egen wiki, och i ännu en så har vi bara våra karaktärsblad och ingenting mer.

Hur brukar ni göra? Och vilka fördelar och nackdelar kan ni se med sådant som romanlånga bakgrundshistorier, handskrivna brev och teckningar? Om ni spelleder, är det något positivt, negativt eller totalt irrelevant?

//Alva - pysselsmurf
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,547
Location
Rissne
Jag älskar sådant. Spelare som skriver brev, dagböcker, letar bilder...

Däremot är det svårt att hitta spelare som är villiga att lägga ner den tiden. I den grupp jag spelar med just nu är det lite ojämnt; jag har fått in enstaka grejer och en spelare skriver kontinuerlig dagbok, men ibland undrar jag om jag borde försöka uppmuntra dem mer, eller om det skulle kännas som jobbig press.

Jag vet inte. Det är nog olika från grupp till grupp hur kulturen är. Har haft en spelledare som gav extra erf om man hittade och tog med/på sig kläder eller andra attiraljer som hörde till rollpersonerna. Det var faktiskt rätt kul, men funkade nog bättre för att det var en vampirekampanj i nutid. Fantasy är lite svårare där, om man inte är eller känner lajvare... Men i de flesta grupper jag spelat har allt sånt där betraktats med viss skepsis; rollspel är nåt man gör kring spelbordet, före och efter spelmötet tänker man på annat.
 

omgbambi

Veteran
Joined
21 Feb 2009
Messages
173
Location
Göteborg
Mja, det är dåligt med sånt hos oss. Även om jag tror att vi genuint skulle vara intresserade av att försöka lägga ner lite tid.

Dock dör våra / deras karaktärer ganska frekvent, så jag tror att det känns menlöst att lägga så mycket tid på något som kanske kastas i papperskorgen vid nästa spelmöte.
 

Nibbl3

Veteran
Joined
9 Jan 2010
Messages
27
Location
Stockholm
Det är ganska så dåligt med sådant i vår grupp. Personligen så gillar jag när spelare för kampanj loggar. Det händer dock ganska så sällan. I en LotR kampanj som jag spelar nu spelar jag en Minstrel och gör en kampanj logg in game. Den är lite överdriven eftersom att den ska återspegla hur historien om oss ska återberättas.
 

Nässe

Myrmidon
Joined
3 Jan 2006
Messages
3,607
Location
Malmö
Jag HATAR att som spelare lägga ner tid på sådant, för att sen aldrig någonsin få se materialet användas i den gemensamma berättelsen- känns som så jäkla slösigt med min tid- så jag har faktiskt helt slutat med sådant. Känner mig alltid lite blåst av spelledaren. Särskilt om hon uppmuntrar mig att göra det.

Egentligen tycker jag väl att det är kul, jag gillar att skriva dagbok in character och sådant.

I vår spelgrupp nu gör vi inget sådant, och det känns bra, tror inte vi skulle hinna ta tid i livet och läsa varandras dagböcker- svårt nog att skaffa fram speltid...

Om jag själv spelleder så försöker jag väva in så mycket från rps bakgrund som jag kan i spel, och det brukar bli jättebra! Så jag uppskattar det. Sen ger jag oftast uppdrag- typ hitta på tre viktiga personer som finns här i staden som du har en djupt känslomässig personlig relation till. Sen använder jag dessa som viktiga slp. Självklart används samtidigt allt det material som spelaren genererat kring vilka dessa personer är och vem rp:n är i förhållande till dem.

Eftersom vi spelat en del senaste året med roterande spelledarskap så har vi varit tvungna att skriva loggbok och sådant, spelrapport, och det ansvaret har vandrat runt, man skriver en gång var.
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,626
Location
Umeå, Västerbotten
Jag tycker det viktiga är att spelledaren förmedlar hur mycket av bakgrundsmaterialet denne kan använda i kampanjen i form av återkopplingar m.m.

Om allt sånt material ska vara skrivet innan kampanjen börjar eller om man får fylla i eftersom.

Så att spelaren sen för sin egen del kan välja hur mycket de vill lägga ner på bakgrunds material för egen del.

Själv är jag sådan att jag vill börja med ett så enkelt koncept som möjligt, och efterhand när jag lär känna karaktären fylla i med en massa bakgrundsmaterial.
 

Necross

Swashbuckler
Joined
25 Aug 2005
Messages
1,865
Personligen gillar jag allt sånt, men som någon redan sagt så är det ju en förutsättning att materialet kommer till användning, och då menar jag till mer än bara feeling för den egna karaktären.

I nuläget spelar jag dock bara spel där det är tunt med sånt där - i 4E där man dör titt som tätt, och en annan där SL som inte anpassar sig nämnvärt efter PC:nas bakgrunder och dylikt.

Jag antar att pysslandet passar bäst i de mer samberättande spelen.
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,719
Jag spelar mest/helst med lite eller ingen förberedelse utöver det man gör tillsammans i grupp, så det blir inte så mycket rollpersonscentrerat pyssel. Jag har däremot inget emot att peta ihop rollformulär eller annat material som kan tänkas vara lämpligt för spelet.

Den stora fördelen jag ser i rollpersonscentrerat pyssel är att man ju investerar sig. Möjligen bara i rollpersonen, och inte i kampanjen som helhet, men det är ändå en investering vilket bör göra att kampanjen känns mer angelägen och engagerande.

Nackdelen jag ser, som många andra, är att det kan kännas som bortkastat arbete om det bara ligger där. Jag skulle aldrig få för mig att skriva flera sidor om en av mina rollpersoner för min egen skull (det berikar inte det sätt jag spelar på), och skulle nog ha svårt för att göra det på uppmaning också.

Jag tror mest det skulle kännas jobbigt om jag var spelledare och blev överöst med romanlånga bakgrundsbeskrivningar. Nån sida som råkar identifiera några potentiella SLP och skeenden som rollpersonen är inblandad i är väl helt okej däremot. Sånt som det tar en sida att beskriva i text tycker jag ofta man kan reda ut i tal på ett par minuter däremot... det är väl detaljerna som blir lidande.

Handskrivan brev inbillar jag mig att det är lite annorlunda, att de antagligen är lättare att tillgodogöra sig något från, för... de är ju kortare - eller? Dessutom misstänker jag att de kommer ur spelet snarare än ur något förberedande för det mesta. Då skvallrar de nog på något sätt om riktningen som spelaren vill föra rollpersonen eller handlingen i.

Bilder tror jag tillför något jämt. Har svårt att föreställa mig nåt fall där det inte skulle vara så (även om jag knappt använder dem själv...! :gremblush:).
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
3,972
Location
Umeå
Jag skyr det som pesten. Både som spelare och spelledare. Det finns en herrans massa anledningar till det. Men min centrala åsikt kring det är egentligen att det är destruktivt för spelupplevelsen på flera plan:

- Jag har nog aldrig sett det ske utan att det negativt inverkar på vad som faktiskt sker I SPEL. Istället för att visa oss som spelare vad en karaktär känner och tänker genom dagböcker, gör det genom att AGERA I SPEL. Istället för att berätta hur awesome och modig din karaktär är genom en fullfjädrad fantasynovell, visa det, I SPEL. Att skriva ett brev, en dagbok eller en novell är att berätta. Att agera genom sin karaktär i spel genom att engagera sig i fiktionen och de konflikter som kommer i din karaktärs väg, det är att visa. Så, berätta inte, visa. Eller, berätta gärna, men gör det när vi spelar.

- Oavsett hur levande en karaktär blir utav en fantasynovell om henne kommer hon bara vara levande i den formen. Inte i den fiktion vi skapar vid spelbordet. Ett enkelt koncept, några punkter bakgrund, ett par mål och tankar, det räcker. Vad som sen sker i spel är vad som kommer levandegöra karaktären i fiktionen vi spelbordet.

- Som spelare vill jag bli överraskad och upptäcka min karaktär. Det kommer jag aldrig göra om jag inte släpper garden och låter karaktären skapas i spel genom att komma i kontakt med fiktionen.

- Som spelledare vill jag bli överraskad och upptäcka spelarnas karaktärer. Jag vill se hur de förändras, formas och utvecklas. Jag vill inte uppleva en halvtrist epilog till en novell jag fått inskickad.

- Brev har jag aldrig sett eller upplevt. Dagböcker har jag upplevt men jag har uteslutande sett dem som ett desperat försök att få till en berättelse. Vi spelar, men efteråt måste vi få ett sammanhang, en berättelse som handlar om något, och genom dagböckerna så skapas detta.

- Sist men inte minst: Är det inte rätt stort slöseri med tid? Om jag kan säga att min karaktär är född på landet, flyttat till stan där han tog anställning hos en urmakare och där, när han höll på att bli utkastad på gatan mördade urmakaren och i desperation vräkte rumsväven åt sidan och tillkallade en demon som nu lever i min kropp och hjälper mig att framstå som urmakaren själv mot viss betalning, varför skall jag då skriva mer? För mig är det en fullfjädrad bakgrund. Att säga mer tar bara tid, från både mig och spelledaren. Och tillför det verkligen något? Om jag skall berätta exakt om byn jag kommer från, om min relation till mina föräldrar, om resan till staden, osv, så finns det ju ingenting att upptäcka i spel. Inte heller kan min karaktär böjas efter berättelsen och anpassas, så när spelledaren vill hämta upp någon från min bakgrund så är allt bestämt. Det bakbinder både mig och spelledaren och därmed också spelet.
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Jag hittar på medan jag spelar: mest utdelning per insats; vilket är något av ett levnadsmotto för min del.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Vavva said:
Hur brukar ni göra? Och vilka fördelar och nackdelar kan ni se med sådant som romanlånga bakgrundshistorier, handskrivna brev och teckningar? Om ni spelleder, är det något positivt, negativt eller totalt irrelevant?
Nackdelar och nackdelar, det gäller väl för alla att hitta det sätt som gör dem inspirerade, svårt att argumentera mot det.

Men själv är jag samma sorts spelare som Poppe. Gud vad skönt att inte behöva skriva ett långt inlägg själv. :gremgrin: Speciellt...

Poppe said:
- Som spelare vill jag bli överraskad och upptäcka min karaktär. Det kommer jag aldrig göra om jag inte släpper garden och låter karaktären skapas i spel genom att komma i kontakt med fiktionen.
Det här. Jag spelar improteater och älskar det, och jag utbildar mig till klient-centrerad psykoterapeut. Precis som i dessa discipliner så är det min starka inställning är att man ska vara nyfiken på sin roll. Lita på de andra spelarna, utsätta den, se vad som händer, släpppa den fri, låta den leva sitt eget liv.

Jag ska skriva en liten guide till det här till en medspelare, jag skulle kunna lägga upp den här på forumet.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,547
Location
Rissne
Necross said:
Personligen gillar jag allt sånt, men som någon redan sagt så är det ju en förutsättning att materialet kommer till användning, och då menar jag till mer än bara feeling för den egna karaktären.
Det där är jag alltid lite orolig för. Jag gillar ju att läsa texterna eftersom jag är intresserad av hur rollpersonerna fungerar, och eftersom allt en inlevelsefokuserad spelare känner och upplever definitivt inte kommer fram i spel. Samtidigt undrar jag hela tiden om spelarna förväntar sig att jag ska knyta an mer till det jag får in än vad jag gör. Jag är en ganska "traditionell" spelledare, brukar jag själv tycka (men det beror väl på vilken tradition man ser som standard), mina äventyr och kampanjer är i grunden ganska så rälsade (även om det ibland blir mer spindelnät än raka linjer). När jag fått brev har jag svarat på dem, med den SLP:ns "röst" till exempel, men jag vet inte alltid hur jag ska hantera dagböcker.

Jag vill ju framför allt att spelarna ska skriva eftersom det ger en större inlevelse och ett tillfälle att reflektera kring karaktären även mellan spelmötena; frågan är om spelarna skulle önska mer återkoppling - eller om anledningen till att de inte gör så mycket mer har med tid och ork att göra, vilket jag inte kan påverka så mycket.

Necross said:
Jag antar att pysslandet passar bäst i de mer samberättande spelen.
Samberättande och samberättande... Icke-speliga, skulle jag kanske säga. Jag skulle inte kalla altl som inte är D&D's dungeonbashing för "samberättande" =)
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,952
Location
Knivsta
Vavva said:
Jag har märkt att olika gruppers spelkulturer skiljer sig ganska mycket åt i fråga om hur mycket pyssel som läggs ner eller förväntas läggas ner på karaktärerna. För några år sedan spelade jag i en grupp där alla spelare förväntades ha en egen mapp som i rask takt fylldes med bakgrundshistorier, bilder, brev och annat karaktärspyssel, bland de jag spelar med nu har kampanjerna ofta en egen wiki, och i ännu en så har vi bara våra karaktärsblad och ingenting mer.

Hur brukar ni göra? Och vilka fördelar och nackdelar kan ni se med sådant som romanlånga bakgrundshistorier, handskrivna brev och teckningar? Om ni spelleder, är det något positivt, negativt eller totalt irrelevant?

//Alva - pysselsmurf
Det jag intresserar mig för är själva spelet, det är där handlingen ska ta plats och det är där rollpersonerna ska ta form och levandegöras. Det som inte levandegjorts och manifesterats i spel är inte vedertaget och därför inte "sanning". Jag har kommit att bli ganska hård på detta som spelledare.

Bakgrundsmaterial presenterar möjligheter, men innan detta material faktiskt har gjorts gällande i spel så rör det sig inte om någonting mer än just en möjlighet. Jag vill öppna upp för möjligheten att rollpersonen plötsligt tar en helt oväntad vändning, något som får dig som spelare att inse att "Oj! Det är så allt hör samman!?" - det är en aha-upplevelse som bara kan ta plats under utforskande i spel.

Därför tycker jag det är viktigt att inte binda sig vid något "kanon". Ta fasta vad som är det mest centrala i din rollpersons bakgrund - det som direkt påverkar varför denne är var den är och gör vad den gör - och utforska rollpersonen utifrån detta. Det ger dig ett så mycket större handlingsutrymme än vad en fastslagen bakgrundsstory gör.

Det senare riskerar att göra att du som spelare sätter mer fokus på var din rollperson kommer ifrån än var rollpersonen kan komma att vara på väg, och det är något som jag inte tror gynnar den gemensamma berättelsen.

Den främsta anledningen till att material och pyssel är betydelsefullt är naturligtvis då spelaren gör detta för sin egen skull, eftersom det är en viktig del av dennes kul. Som spelledare är jag bara intresserad av de av rollpersonens betingelser spelaren faktiskt låter manifestera i spel eller spelmekanik, så kallade flaggor, och tar mycket lite hänsyn till övrigt. Det ska dock stå spelaren fritt att hänge sig åt sådant på eget bevåg, men förhoppningsvis vägs detta också emot de möjliga nackdelar som finns.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
krank said:
Necross said:
Jag antar att pysslandet passar bäst i de mer samberättande spelen.
Samberättande och samberättande... Icke-speliga, skulle jag kanske säga. Jag skulle inte kalla altl som inte är D&D's dungeonbashing för "samberättande" =)
När jag spelar samberättande och Story Now så försöker jag undvika pyssel. Jag ska inte skapa innan spelet, vi ska skapa tillsammans. Don't play before play.

Däremot tycker jag om att hitta områden i min karaktärs situation där hen kan förändras, områden där jag är nyfiken på min karaktär och vill veta mer - Och som vi sen spelar på. Skriv frågor, inte svar.
 

Übereil

Swashbuckler
Joined
10 Jun 2010
Messages
1,875
Location
Örebro
Den roligaste kampanj jag spelat är Ars Magica, där man skapar två huvudkaraktärer till en själv. Sedan skapar man tillsammans med de andra spelarna skapar platsen där man bor och allt folk som bor där. Genom att göra på det sättet så fick man automatiskt en betydligt djupare bindning till kampanjen och man brydde sig mer om allt som hände, oavsett hur litet det var. Synd att vi bara orkade med två spelmöten, alla spelarna tyckte kampanjen var kanon. Möjligen att vi återtar den någon gång...

Det är väl för övrigt min inställning till bakgrunder. Förutom att jag behöver en ganska så välutvecklad förståelse för min karaktär för att överhuvudtaget kunna spela min karaktär så gör en vettig bakgrund att jag binder mig till min karaktär och helt enkelt bryr mig mer. Då blir det som händer i spel både intressantare och jag har dessutom en bättre förståelse för hur min karaktär skulle agera.

Übereil
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
3,972
Location
Umeå
Arvidos said:
Men själv är jag samma sorts spelare som Poppe. Gud vad skönt att inte behöva skriva ett långt inlägg själv. :gremgrin: Speciellt...

Poppe said:
- Som spelare vill jag bli överraskad och upptäcka min karaktär. Det kommer jag aldrig göra om jag inte släpper garden och låter karaktären skapas i spel genom att komma i kontakt med fiktionen.
Till er tjänst. :gremsmile:

Ser nu när du citerar mig att jag missat en viktig sak som jag vill lyfta upp, och den gäller hela mitt inlägg. Att komma i kontakt med fiktionen innebär för mig också alla de konsekvenser den kontakten kan innebära, det vill säga konflikter, utfall utav konflikter och andra resultat som regelsystemet vi använder påför karaktären i fråga.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,547
Location
Rissne
Oj! Här har vi verkligen en syn som är främmande för mig. Undras vad som händer när jag petar på den med en pinne?

Observera att nedanstående inte är menat som kritik till ditt spelsätt eller så alls, bara en förklaring till varför jag inte tycker som du. För att, you know, det är intressant att kontrastera åsikter.

Poppe said:
- Jag har nog aldrig sett det ske utan att det negativt inverkar på vad som faktiskt sker I SPEL. Istället för att visa oss som spelare vad en karaktär känner och tänker genom dagböcker, gör det genom att AGERA I SPEL. Istället för att berätta hur awesome och modig din karaktär är genom en fullfjädrad fantasynovell, visa det, I SPEL. Att skriva ett brev, en dagbok eller en novell är att berätta. Att agera genom sin karaktär i spel genom att engagera sig i fiktionen och de konflikter som kommer i din karaktärs väg, det är att visa. Så, berätta inte, visa. Eller, berätta gärna, men gör det när vi spelar.
För mig är utlevelsen underställd inlevelsen. Man måste inte visa allting, det viktiga är vad som händer i huvudet på rollpersonen - jag Krank visar inte allt jag tycker och känner, det betyder inte att jag inte känner det och det betyder inte att det inte kan vara intressant att jag känner det.

Poppe said:
- Oavsett hur levande en karaktär blir utav en fantasynovell om henne kommer hon bara vara levande i den formen. Inte i den fiktion vi skapar vid spelbordet. Ett enkelt koncept, några punkter bakgrund, ett par mål och tankar, det räcker. Vad som sen sker i spel är vad som kommer levandegöra karaktären i fiktionen vi spelbordet.
Egentligen lite samma som ovanstående; "levandegörandet" är inte lika viktigt för mig som inlevandet - och ibland innebär inlevandet att bara sitta tyst och inte göra så mycket, medan mycket händer i huvudet. För mig skapas inte den fiktion som spelar roll kring spelbordet, utan i huvudet på spelarna.

Poppe said:
- Som spelare vill jag bli överraskad och upptäcka min karaktär. Det kommer jag aldrig göra om jag inte släpper garden och låter karaktären skapas i spel genom att komma i kontakt med fiktionen.
Jag vill upptäcka min karaktärs gränser när den utsätts för extrema eller annorlunda omständigheter, och jag vill göra det medan jag har så total inlevelse i den som möjligt. Där fyller skapandet av material två syften: Dels etablerar det vad som är "normalt" för rollpersonen, etablerar "vart den befinner sig" mentalt etc, utan att man måste ta upp en massa speltid med sådant som kanske är intressant för rollpersonen men inte för övriga spelare. Dels kan ett kontinuerligt skrivande visa spelledaren ungefär hur spelaren reagerar och förändras, vilket denne då kan anpassa kommande upplevelser efter. Utan att man måste ta upp speltid med att vare sig spela ut allt man tycker och känner eller ödsla spelgruppens tid med att metaprata om saken.

Poppe said:
- Som spelledare vill jag bli överraskad och upptäcka spelarnas karaktärer. Jag vill se hur de förändras, formas och utvecklas. Jag vill inte uppleva en halvtrist epilog till en novell jag fått inskickad.
Och jag är ganska ointresserad av att bli överraskad av rollpersonerna. Som spelledare får jag mina kickar av berättandet, av att förbereda en ball plott och sedan se hur spelarna steg för steg upptäcker den och säger "ooooh" och "aaaah" när de ser hur allt hänger ihop, att se rollpersonerna utforska den värld jag byggt upp. Det är lite intressant att se hur rollpersonerna reagerar på saker och ting, givetvis, men den grejen står verkligen inte i centrum för min SL-upplevelse.


Poppe said:
- Sist men inte minst: Är det inte rätt stort slöseri med tid? Om jag kan säga att min karaktär är född på landet, flyttat till stan där han tog anställning hos en urmakare och där, när han höll på att bli utkastad på gatan mördade urmakaren och i desperation vräkte rumsväven åt sidan och tillkallade en demon som nu lever i min kropp och hjälper mig att framstå som urmakaren själv mot viss betalning, varför skall jag då skriva mer? För mig är det en fullfjädrad bakgrund. Att säga mer tar bara tid, från både mig och spelledaren. Och tillför det verkligen något? Om jag skall berätta exakt om byn jag kommer från, om min relation till mina föräldrar, om resan till staden, osv, så finns det ju ingenting att upptäcka i spel. Inte heller kan min karaktär böjas efter berättelsen och anpassas, så när spelledaren vill hämta upp någon från min bakgrund så är allt bestämt. Det bakbinder både mig och spelledaren och därmed också spelet.
Det tillför kanske inget till spelgruppen - men fuck spelgruppen, det skapar en känsla och ett band till rollpersonen, lägger grund till god inlevelse. Det är samma sak som leken "Hur skulle din rollperson göra i situation X" som jag och kamraterna brukar leka vid sidan av. Det kan vara allt från "Vem var din rollpersons första kärlek" till "hur skulle din rollperson rösta i det svenska valet". Ju mer man vet om rollpersonen, desto lättare blir det att leva sig in i den, desto mer känns den som en riktig människa och inte bara en person i en berättelse. Jag vill inte spela en person i en berättelse - jag vill leva mig in i en människa som har en upplevelse.

Jag är därmed helt ointresserad av att böja min rollperson efter berättelsen annat än på det därr vilken människa som helst kan formas av sina omständigheter. Min, Kranks, bakgrund ändras ju inte beroende på vad jag är med om. Jag har inte plötsligt alltid bott i Stockholmsområdet, jag blev inte plötslgigt enda barnet. Och i mitt liv är min bostad, min bror, att min mormor och morfar har en stuga som är byggd av plankor från en gammal brygga vid pir 5 i hudiksvall, alla dessa små detaljer är en del av vem jag är. Det krävs ingen aktiv hittepåakt för att dra dem till minnes.

Så; eftersom målet är att jag = min rollperson när jag spelar, så blir det bättre ju fler av rollpersonens minnen som är etablerade. Att minnas saker i rollen som rollperson vill jag inte ska vara primärt att hitta på där och då, utan det är bättre om rollpersonens försök att dra sig något till minnes blir analog med mina försök att dra mig något till minnes.
 

ripperdoc

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,399
Location
Tokyo
Necross said:
Jag antar att pysslandet passar bäst i de mer samberättande spelen.
Nej, varför det? I mina ögon är de simulationistiska de med bäst grogrund -där spelar varje pinal och attiralj roll, där kan man med fog göra långa släktträd, räkna antalet guldmark ens baroni drar in, etc. För mig är samberättandets styrka att man inte behöver pyssla, att man skapar en karaktärsfull värld on-the-fly.
 

ripperdoc

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,399
Location
Tokyo
Pyssel hänger alltid på den individuella spelaren. Något jag lärt mig under åren som spelledare är att det inte går att locka fram den typen av pyssel - det måste komma från spelaren själv. Med det sagt - jag älskar pyssel. Jag gör sällan sådant när jag själv spelar, men som spelledare älskar jag spelarnas pyssel. Jag ser det som en form av samberättande - för jag läser gärna vad som gjorts och försöker efter bästa förmåga väva in det i berättelsen.

I vissa kampanjer har pysslet nästan blivit huvudtemat och spelandet av mindre vikt - vi spenderade garanterat mer tid att "pyssla" än att spela.

Dock så håller jag med de här som menar att man måste lämna något öppet i karaktären. Jag inser också att det är ganska ofta pyssel som görs före en kampanj glöms bort och blir ogjort av faktiskt spel. Bättre med kontinuerligt pyssel som så att säga stadsfäster vad som skett i kampanjen. Framförallt är det stor mysfaktor på att läsa pyssel från gamla kampanjer.
 

Vavva

Swordsman
Joined
26 Jan 2001
Messages
529
Location
Malmö
Förenklat summa summarum

Om jag utläst era svar rätt så kan de kanske summeras upp med:

Samberättande spel=inget/mindre pyssel (pyssel kan t.o.m. förstöra)
Simulationistiska eller mer immersionistiska spel=mer pyssel välkomnas och bidrar


Jag skriver främst för att lära känna min karaktär och få ett hårdare grepp om vem hon är, var hon kommer ifrån och vilka saker jag sedan kan använda in game för driva henne att agera. Utan bakgrundsarbetet så blir lätt alla karaktärer jag spelar instinktivt för lika mig själv - reagerar på samma saker, upprörs av saker jag upprörs av eller tycker om de SLPer som jag tycker om. I bakgrundsarbetet kan jag grunda och fundera för att vara beredd på hur hon kunnat fungera istället.

Sedan har ju pysslet en investeringsverkan också. En hel del av mitt pyssel är ju totalt meningslöst ur ett spelsammanhang (dekorerade mappar, fotoalbum med karaktärens garderob i bilder, internetsökande för att hitta ett foto på karaktärens hund...)men sammantaget så skapar det en bindning som gör att jag bryr mig mer och mer om vad som händer med den här främmande mänskan som jag har skapat.

Sen ska ju fysisk rastlöshet inte underskattas heller... Jag och flera jag spelar med har lite svårt att sitta stilla och bara lyssna (bokstavsdiagnoserna har delats ut rätt flyhänt blans oss). Att sitta och rita under spelmöten gör att jag kan sitta i lugn och ro och lyssna engagerat på andras scener.

Som spelledare så gillar jag alltid att få in material på karaktärerna, oavsett i vilken form, och jag använder oftast så mycket jag kan hitta i bakgrunder och vad jag fått veta av spelarna till att väva trådar och hitta situationer som kan vara roliga att spela ut. Förr i tiden brukade jag kräva en bakgrundshistoria innan vi ens började spela, men numera har det skrivna ordet fått ge vika för nattliga diskussioner på balkongen i oljelampans sken (det brukar gå åt en hel del både cigg och whisky).

Bearnie: Klipp och döda hur mycket du vill i Matildes bakgrund, jag lär mig, även om jag blev chockad och förfärad första gången. *spikar fast handen i pannan* Tänk på att det är en gammal immersionistisk freeformräv du skolar om! Jag behöver knäckas in rejält... Balansen jag försökt hitta nu är att skriva scener och situationer för att utforska karaktärens personlighet, men lämnar stora vita ytor i berättelsen som kan fyllas under spelets gång. Bara säg till om det inte funkar! :gremsmile:
 
Top