Morgoth
Swashbuckler
Sibirien 2026, och jag står här och fryser arslet av mig. Zapiro skulle ha kommit för elva minuter sedan. Elva...tolv. Tolv minuter. Tolv jävla minuter bortkastad tid. Tolv minuter som kunde ha använts för att avstyra en våldtäkt, hindra ett bråk, kanske tillochmed förhandla någon ur ett överfall av större skala, kanske -bara kanske- tillochmed förhindra ett jävla mord. Vem tror den där jävla Zapiro att han är förresten? Tror han att han kan köra med oss, protektoratets ombud? Det här är ingen jävla sandlåda, inte för oss iallafall. För oss handlar det om att klara sig härifrån, även om det betyder... att man sätter sina bästa vänners liv bakom ens egen överlevnad. Ja, det gäller för mig iallafall.
Jag är Calvin Straight, direkt ifrån en förort i Californien, där jag ljög, stal, misshandlade och skrev ner mig ordentligt i skolan. Staten fattade att de bara skulle få problem med mig och de kommande generationerna i min släkt, så de skickade mig hit. Någonstans i Rysslands arsle, till ett litet läger där jag nu sliter arslet av mig för att behålla ordningen i tillvaron. Vilken ironi. Men det här stället behöver ordning. Utan oss hade allt fallit samman. Utan oss ombud hade det här stället varit en enda stor amfiteater med barn som gladiatorer.
Protektoratets Barn.
Samhällets barlast. Inga vuxna finns det här, bara barn. I många fall är det barn elaka nog att skrämma livet ur de flesta vuxna. Alla kriminella barn, barn med sjukdomar och utvecklingsskador från födseln, fattiga barn och andra lågprioriterade unga människor skickas hit. Det är ju iallafall ett bättre öde än det som drabbar de vuxna av samma kaliber.
Jag kramar min mugg med varm chocklad. Det är lugnt. Jag kommer att vara härifrån om ett år, om allt går som beräknat. 16 år är jag nu, och har levt här sedan jag var 9. Man skulle kunna tro att man vänjer sig, att man börjar tänka på detta som ens hemmatrakter. Det stämmer inte. Nu, efter sju år i -fångenskap- är det här fortfarande en främmande vildmark för mig, en främmannde, skrämmande plats fylld med främmande, skrämmande barn. Men det här är också mitt tredje år som ombud. De valde in mig när jag var 13 år, för de sade att de gillade min ordningsdrift. Det är knappast något de hade kunnat tänka sig hemma i de kära staterna, att jag skulle bli en ordningsman. Men det är jag. Och jag är jävligt bra på det jag gör. Efter fyra år som ombud är man fri att gå...
Fan, en smärta i bröstet - en hög knall...
Jag har blivit träffad i bröstet av en jävla pistolkula. En pistolkula? En jävla pistolkula, i mitt distrikt?
Det var uppgjort, det var en fälla, hela tiden. Zapiro ledde mig rakt in i en fälla, den jävla medlaren. Vem ligger bakom det här? Varför? Är det en hämndgrej? Var det någon grabb på tolv år som störde sig på min attityd och lyckades få tag på en puffra? Är det helt enkelt en arsenalstöt, är de ute efter mina vapen...?
Jag försöker ta mig framåt, tar stöd mot tegelväggen bredvid mig. Jag andas tungt och det gör ont. Blod rinner ned från mungipan, jag försöker skrika på hjälp men det blir bara ett svagt väsande. Jag håller med båda händer på såret och försöker hindra blodet från att rinna i floder ned för den svarta läderrocken. Plötsligt känner jag hur smärtorna avtar, och hela min kropp spänner omedvetet av. Jag sjunker ner mot tegelväggen med en avslappnad min, med ett leende på läpparna - en tyst hyllning till vad som är slutet på Calvin Straight.
Jag försöker ropa på hjälp igen, men det blir bara ett halvkvävt fnitter. Ett jävla år kvar. Det är ju för bövelen nästan komiskt. Ett år kvar och här ligger jag med en kula i bröstet.
Det sista jag lägger märke till är hur mina vapen plockas från mig - jag har blivit skjuten i bröstet för två knivar, en påk, en strypsnara och ett knogjärn. Better luck next time, kid, och se om du kan hitta nycklarna till vapenförrådet nästa gång du skändar ett lik. Din patetiska jävla slyna till tolvåring..
Jag är Calvin Straight, direkt ifrån en förort i Californien, där jag ljög, stal, misshandlade och skrev ner mig ordentligt i skolan. Staten fattade att de bara skulle få problem med mig och de kommande generationerna i min släkt, så de skickade mig hit. Någonstans i Rysslands arsle, till ett litet läger där jag nu sliter arslet av mig för att behålla ordningen i tillvaron. Vilken ironi. Men det här stället behöver ordning. Utan oss hade allt fallit samman. Utan oss ombud hade det här stället varit en enda stor amfiteater med barn som gladiatorer.
Protektoratets Barn.
Samhällets barlast. Inga vuxna finns det här, bara barn. I många fall är det barn elaka nog att skrämma livet ur de flesta vuxna. Alla kriminella barn, barn med sjukdomar och utvecklingsskador från födseln, fattiga barn och andra lågprioriterade unga människor skickas hit. Det är ju iallafall ett bättre öde än det som drabbar de vuxna av samma kaliber.
Jag kramar min mugg med varm chocklad. Det är lugnt. Jag kommer att vara härifrån om ett år, om allt går som beräknat. 16 år är jag nu, och har levt här sedan jag var 9. Man skulle kunna tro att man vänjer sig, att man börjar tänka på detta som ens hemmatrakter. Det stämmer inte. Nu, efter sju år i -fångenskap- är det här fortfarande en främmande vildmark för mig, en främmannde, skrämmande plats fylld med främmande, skrämmande barn. Men det här är också mitt tredje år som ombud. De valde in mig när jag var 13 år, för de sade att de gillade min ordningsdrift. Det är knappast något de hade kunnat tänka sig hemma i de kära staterna, att jag skulle bli en ordningsman. Men det är jag. Och jag är jävligt bra på det jag gör. Efter fyra år som ombud är man fri att gå...
Fan, en smärta i bröstet - en hög knall...
Jag har blivit träffad i bröstet av en jävla pistolkula. En pistolkula? En jävla pistolkula, i mitt distrikt?
Det var uppgjort, det var en fälla, hela tiden. Zapiro ledde mig rakt in i en fälla, den jävla medlaren. Vem ligger bakom det här? Varför? Är det en hämndgrej? Var det någon grabb på tolv år som störde sig på min attityd och lyckades få tag på en puffra? Är det helt enkelt en arsenalstöt, är de ute efter mina vapen...?
Jag försöker ta mig framåt, tar stöd mot tegelväggen bredvid mig. Jag andas tungt och det gör ont. Blod rinner ned från mungipan, jag försöker skrika på hjälp men det blir bara ett svagt väsande. Jag håller med båda händer på såret och försöker hindra blodet från att rinna i floder ned för den svarta läderrocken. Plötsligt känner jag hur smärtorna avtar, och hela min kropp spänner omedvetet av. Jag sjunker ner mot tegelväggen med en avslappnad min, med ett leende på läpparna - en tyst hyllning till vad som är slutet på Calvin Straight.
Jag försöker ropa på hjälp igen, men det blir bara ett halvkvävt fnitter. Ett jävla år kvar. Det är ju för bövelen nästan komiskt. Ett år kvar och här ligger jag med en kula i bröstet.
Det sista jag lägger märke till är hur mina vapen plockas från mig - jag har blivit skjuten i bröstet för två knivar, en påk, en strypsnara och ett knogjärn. Better luck next time, kid, och se om du kan hitta nycklarna till vapenförrådet nästa gång du skändar ett lik. Din patetiska jävla slyna till tolvåring..