Nekromanti Problematiken kring Orcher och andra trolltyg

Exakt! Och där har vi relevansen. Spelar man dessutom med andra historiestudenter "Lol, whut?"-faktorn ännu högre. Då blir det vilda diskussioner om hur det "egentligen" bör vara.
 
Oldenhaller said:
Exakt! Och där har vi relevansen. Spelar man dessutom med andra historiestudenter "Lol, whut?"-faktorn ännu högre. Då blir det vilda diskussioner om hur det "egentligen" bör vara.
Click to expand...

Med glimten i ögat, är då inte svaret att inte spela med historiestudenter...? :gremwink:
 
Jag förstår vad du menar. Däremot skulle jag vilja hävda att det är oerhört mycket säkrare att bo i Sibirien än i en tillsynes idyllisk by i Warhammervärlden. Inte bara ska du oroa dig för missväxt, att skörden ska räcka eller att grannstaten ska invadera. Dessutom måste du oroa dig för alla beastmen i skogarna vars enda syfte är att äta dina småbarn (och till skillnad från vår världs sagor, så gör ju faktiskt dessa varelser vad myterna säger), råtfolket skaven som gräver underjordiska tunnlar eller att grannen har gått och blivit en mutant. För att bara nämna några hemskheter. Frågan är kanske felformulerad. Egentligen kanske det inte är en fråga om varför man har valt att bosätta sig enligt ett sådant system, utan snarare HUR dessa bosättningar fortfarande kan överleva...
 
Byar har i allmänhet någon försvarare; en pensionerad krigare, den kloka gumman i skogsbrynet med en hel del spells om det kniper, Sofia i Körsbärsdalen, utbygdsjägarna runt Fylke, spelarnas rollpersoner osv.
 
Oldenhaller said:
Exakt! Och där har vi relevansen. Spelar man dessutom med andra historiestudenter "Lol, whut?"-faktorn ännu högre. Då blir det vilda diskussioner om hur det "egentligen" bör vara.
Click to expand...
Samtidigt måste man ta det lugnt.

Tittar du på actionfilm måste du kunna se filmen för vad den är; en actionfilm. Sitter du och anmärker på varje liten grej så förtar du nöjet av filmen. Visst, alla har en smärtgräns (Min går vid Armageddon), men anstränger du dig kan du höja den.

Alltså, lirar du Warhammer Fantasy så bara strunta i alla orimligheter. Man möjligtvis ta sånt snack mellan spelsessionerna, men när du spelar är allt bara häftiga kulisser för att ge en bättre berättelser. Och går du inte får du antingen bygga om hela spelet, eller ännu bättre, spela något annat.
 
Vi har fastställt liknande fakta som du skriver. Först har vi gjort oss av med fenomenet "monster i varje skog" och istället fastställt att säkerheten inom Imperiet är så pass god att bara enstaka mutantenklaver lyckas överleva inom Imperiets gränser. Gigantiska orcharméer a la WFB finns inte - som du säger, så håller dom sig för sig själva. Dessutom drabbas inte varannan människa av mutationer. Sådana slumpartade chaoseffekter drabbar om jag minns rätt, 1 av 1000 (förutom om man utsätts för direktkontakt med warpstone). Det var några av de lösningar vi har.
 
Jag förstår vad du menar. Samtidigt ser jag det som en skillnad att vara utsatt för våld eller hot om våld av människor jämfört med orcher, beastmen eller skaven. Visserligen går det att diskutera orchers moralfilosofi ("are they really evil?") men när det kommer till övriga chaosinfluerade varelser verkar det faktiskt enligt beskrivningarna som att deras uteslutande mål i livet är att ha ihjäl allt som rör sig. Människor kan man förhandla med och erövrande människor - för att ta ett extremt klassisk exempel - som vikingarna var aldrig ute efter att ha ihjäl hela England. Det var plundrings- och handelståg som i värsta fall resulterade i blodspill. Får erövrare själva välja tar man över den regerande makten och lever gott på skatter. Så tänker ändå inte beastmen och skaven (or do they?).
 
Jag tror att om ni om ni har trovärdighet och autencitet som en del av agendan, har valt fel spel helt enkelt. För Warhammer är ju verkligen ett spel som inte haft det i åtanke. Det är inte poängen med det spelet. Warhammer har anstängt sig för att vara over the top, med extra mycket glacyr på toppen, liksom.

Däremot finns det ju en mass asgrymma spel som har ansträngt sig för att ha en inre logik som hänger ihop så att det känns trovärdigt och autentiskt.
 
The thought has crossed my mind... tacka vet jag när man var i tonåren och ingen ifrågasatte hur man kunde få plats med 30 svärd, 20 yxor, 50 ringbrynjoyr och allehanda prylar från ihjälbankade fiender i sin ryggsäck...
 
Nej, vi har ju insett det. Problematiken ligger i att vi har spelat i den ca 10 år och således kan världen för bra och gillar den för mycket för att bara lämna den. Fast de synpunkter jag har här är egentligen inte fokuserade så mycket kring Warhammervärlden utan innefattar ganska många fantasyspel. Men jag förstår vad du menar!
 
Ni kanske kan köra två kampanjer paralellet. Eller växla.

Typ, köra en spel som känns historisk trovärdigt där ni kan historienörda. Och sen nostalgispela Warhammer då och då?

Frågar du på forumet får du troligen jättebra förslag på spel som byggt upp bra trovärdiga världar.
 
Det är faktiskt ett ganska intressant förhållningssätt. Istället för att dra ner på mängden av monster och frekvensen av monsterattacker för att öka realismen, kan man tillföra styrkor på bysamhällets sida. Intressant!
 
Oldenhaller said:
Det är faktiskt ett ganska intressant förhållningssätt. Istället för att dra ner på mängden av monster och frekvensen av monsterattacker för att öka realismen, kan man tillföra styrkor på bysamhällets sida. Intressant!
Click to expand...

Hur bra det funkar tror jag beror lite på vilket spel man spelar. Är det enligt reglerna någorlunda rimligt med enstaka personer som är fullt kapabla att besegra ett helt gäng orcher går det bra, annars blir det svårare. Man kan förstås befästa byarna ordentligt som du nämner, men jag tycker det känns bäst om man undviker att göra dem till rena fästningar. En del traditionella afrikanska byar ser riktigt häftiga ut: omgärdade med lite oformliga murar där långa och vassa käppar är instuckna för att hålla stora vilddjur borta.
 
Alltså om skogen är full av odågor som aktivt hindrar de livegna från att bruka sin jord (och därmed betala skatt) gör den styrande makt som har våldsmonopol i det geografiska området bäst i att utrota detta hot, alternativt driva bort det till den grad att den tänker två gånger på att anfalla igen.

Man kan ta Romarrikets behov (tror ca 150 f.Kr, tror) av att få bort alla pirater från medel havet för att säkra handelsrutterna. Så.. det borde inte finnas några aktiva otyg i större skala runt byar för att det ligger i statens intresse att de livegna kan producera mat i fred.

Så borde det vara, men o andra sidan finns det drakar i fantasy som motsätter sig gravitationens lagar så.. whatever :gremtongue:
 
Krille said:
Egentligen är det så att byarna är små samhällen i amerikanska västern, och orcherna är indianer. För det mesta dräller de ute på prärien och jagar buffel, och ibland kommer de in i samhällena för att byta buffelskinn mot eldvatten, och det funkar på det hela rätt bra.

Men ibland när de vita vill dra räls för järnhästar eller hittar guld eller på annat sätt vill knuffa undan rödskinnen, då blir det hårigt. Och då får de civiliserade människorna samla sig med sexskjutare och winchester-gevär och smälla upp barrikader och hålla "dem injuns" ute tills kavalleriet kommer.
Click to expand...

Det här inlägget sätter, mer eller mindre medvetet, fingret på vad man väldigt sällan tänker på i fantasy: alla tillstånd är inte stabila. Det finns i fantasy en ständig tendens att utmåla spelvärlden som statisk -- saker har varit på samma vis i flera hundra år, och kommer att fortsätta vara det. I stället tror jag att man vinner på att se på hur korta vissa epoker egentligen var. Piratverksamhetens gyllene verksamhet i Karibien eller "vilda västern" pågick egentligen bara under några decennier, därefter återvände man till ett mer stabilt tillstånd. I de centrala delarna av fantasycivilisationerna finns inte orcher och troll -- de dyker upp i periferin, där den välmående civilisationen expanderar eller den sönderfallande civilisationen inte längre förmår upprätthålla ordningen. Bönderna i byarna har inte levt så här i generationer -- de är antingen nybyggare eller folk som blivit svikna av den kollapsande centralmakten.

Just västerntroper är bra att hålla i åtanke när man kollar på fantasy i D&D-stil. Rollpersonerna befinner sig ofta i samma roll som klassiska västernhjältar -- de passar inte in i det lagbundna samhället, men skyddar det ändå från representanter för kaos (banditer och indianer/orcher och nekromantiker). Jag skulle gärna se en D&D-variant där lag-/kaos-/neutralitetsskalan framför allt återspeglar detta.
 
Väldigt bra anmärkning. Jag tror också det kan vara givande att reflektera över distinktionen expanderande/kollapsande civilisation. Väldigt mycket av vår bild av "laglöshet" kommer nog från vilda västern-genren, som utmålar en bild av en typisk expanderande civilisation. Kunde man få andra effekter om man hämtade inspiration från, säg, det sena romarriket?
 
Svarte faraonen said:
Just västerntroper är bra att hålla i åtanke när man kollar på fantasy i D&D-stil. Rollpersonerna befinner sig ofta i samma roll som klassiska västernhjältar -- de passar inte in i det lagbundna samhället, men skyddar det ändå från representanter för kaos (banditer och indianer/orcher och nekromantiker).
Click to expand...

Det här är faktiskt huvudbipoängen som jag ville ha fram med inlägget. Vi tenderar att se på fantasy som något storslaget Wagner-eskt som inspirerats av Tolkien, men på det stora hela så skulle plotten i väldigt många fantasyäventyr kunna vara hämtad från någon Bill&Ben-bok.
 
Krille said:
Det här är faktiskt huvudbipoängen som jag ville ha fram med inlägget. Vi tenderar att se på fantasy som något storslaget Wagner-eskt som inspirerats av Tolkien, men på det stora hela så skulle plotten i väldigt många fantasyäventyr kunna vara hämtad från någon Bill&Ben-bok.
Click to expand...

Inte särskilt märkligt, heller. Gygax föredrog sword & sorcery framför Tolkien (alver, dvärgar och halvlingar hamnade bara i reglerna på begäran av hans spelgrupp), och Robert E. Howard var under sin livstid mer känd för sina cowboyhistorier än sina barbarer (vilka han enligt egen utsago också baserade på texikanska karlakarlar). Rollspelsfantasyn är fundamentalt byggd på västern (jfr "Keep on the Borderlands", "Lilla huset på prärien").
 
Saker och ting kan ju tolkas lite olika. Jag har aldrig tolkat Warhammer-världen som att det skulle finnas monster under varje sten eller att det skulle finnas mutanter i varje by. Tvärtom är sådant sällsynt. Skaven tror de flesta bara en myt eftersom man träffar på dom så sällan, orcher finns visserligen men det är mycket sällan de samlar sig i tillräckliga mängder för att utgöra någon risk för bosättningar och beastmen kan inte hålla ihop i grupper som vore stora nog för att hota byar utom vid de sällsynta tillfällen då en stark ledare utkristalliserar sig.

Att världen verkar farlig är för att folk pratar om och tror på saker, precis som det var i vår värld. Bara för att troll faktiskt finns i Old World så betyder det inte att varje berättelse om troll är sann. Och hur många är det inte som blivit anklagade för att vara mutanter på falska grunder (födelsemärken, stamning, konstigt ärr, etc)? Det finns mycket rök men väldigt lite eld eller hur det nu var :gremsmile:

Av någon anledning är det givetvis så att rollpersonerna stöter på mycket mer monster och otyg än vad Bonden Paavo gör, men det är ju just därför de valts som rollpersoner. Vi väljer att spela de personer som det händer saker för och inte de som lever ett helt vanligt liv.

---

Sen är det också så att vår värld har historiskt haft jämförbara eller värre krigsförluster än vad t.ex. Old World. Ta t.ex. Tyska riket under 30-åriga kriget och jämför med The Empire. Tyska riket förlorade en dryg tredjedel av sin befolkning. Har The Empire någonsin förlorat den mängden folk? (jag vet inte svaret, men det är något att tänka på)

De flesta rollspelsvärldar är på tok för fredliga och statiska egentligen. Att ett par hundra orcher löper amok då och då är ingenting med de historiska händelser som Europa stått ut med (läs t.ex. om Adam the Leper som tar över tredje största staden i England: http://en.wikipedia.org/wiki/Adam_the_Leper). Och går vi utanför Europa så hittar man ännu mer.

Och vad gäller mängden krig så är de flesta rollspelsvärldar rena under av fredlighet. Hur många årtal kan man hitta i vår värld där fred har funnits överallt? Tar man Europa under 1600-talet så är det bara ett par år som det råder fred under hela århundradet. Inte ens Warhammers värld har så mycket krig. Men det kanske är helt naturligt eftersom de i stället måste slå ihjäl lite monster då och då :gremsmile:
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top