Eftersom det inte händer så mycket här tänkte vi lägga upp en bild på försättsbladet till den kommande pilotmodulen. Det är lite korrläsning och sånt kvar men sen, kanske om en vecka, tänkte vi lägga ut en beta på NoGo. Nu krånglar givetvis direktlänkning till bilden så jag provar på gammalt vis istället:
Försättsblad Pilot
”Eh, chefen ni borde komma och se det här”, en av stridsledningsoperatörerna tittade svettigt upp från den fjärde flygledarkontrollen. Rummet var indelat i tre sektorer med panoramaskärmar, terminalenheter, tangentbord och styrdon. Den första sektorn hanterade själva flygledningen, och var uppdelad på fyra övervakningsterminaler. Den unge mannen satt hopkrupen i ett bås fullt av pizzakartonger, stinkande matrester och smutsiga analoga plastlagringsskivor. Han torkade sig om pannan och försökte påkalla chefens uppmärksamhet ännu en gång. ”Ni borde definitivt se det här.” Han viskade mot en mikrofon och befallde datorn att visa på väggskärmen. Det var ett flödesschema som visade på de tre Neuron-II bombflygplanens respektive inflöde av data.
”Okej Nilsson, förklara vad vi ser här”, majoren var också svettig. Det rann från hans panna och han såg klagande upp mot luftkonditioneringsaggregatet som uppenbarligen hade slutat fungera. Den underjordiska bunkern var het som ett rostat slutsteg.
”Kolla på det tredje schemat där” Nilsson pekade på väggen. Fler ställde sig upp i sina bås när de såg dataflödet. ”Det där är alltså strömmen av data som accepteras av systemfiltrets tre kontrollportar. Med tanke på att det är en Cyberdyne Flex-3D med slutna fjärrsteg och trioxalkodade adaptiv så är det en hel del.”
Majoren lät sig inte imponeras av sådant han inte begrep sig på. ”Okej ljusskalle”, majoren slet upp den unge operatören från stolen och ruskade om honom i kragen samtidigt som svetten forsade ner från hans glansiga och lätt utåtbuktande panna. ”Förklara nu så även jag förstår vad det hela handlar om.” En annan av operatörerna tog vid. ”Chefen, vad Nilsson försöker säga är att någon har lyckats hitta en väg in i datorn på flygplanet. Kolla in de andra två planen!” Han pekade på de andra graferna på väggskärmen. Mycket riktigt började data nu även strömma in i de två övriga planen. Efter några sekunder återgick flödesgraferna till det normala, det vill säga lite över noll.
En av de andra operatörerna trängde sig in framför majoren och fram till Nilsson. ”Initiera datacheck, nivå tre.” Nilsson gjorde som kollegan instruerat och gav ordern till datorn. ”Eh, planet vill visst inte ta emot mitt kommando. Bombaren tycks ha stängt frekvensbandet.” Plötsligt bröts även själva övervakningskommunikationen och skärmarna på väggen slocknade. Nilsson gav majoren en blick av tveksamhet och förskräckelse. Det här hade han aldrig varit med om men så var han ny i bunkern också.
Majoren insåg efter några tiotals sekunder vad det hela handlade om, blev ursinnig och röt till. ”Men se då för fan till att ta kontroll över våra farkoster då. Även om planen är uppe på övningsflygning så har de fortfarande skarp bestyckning. Stoppa intrånget, eller vad ni nu kallar det!” Han vände sig om. ”Och tillse att genast åtgärda klimatet här inne. Det är en order!” Majoren öppnade dörren till sitt kaosdrabbade kontor, fumlade sig igenom två travar analoga pappersrapporter och datautskrifter i jakt på kontrollenheten för administrativa nödrop. Han nedkämpade pappersbuntarna, varpå en gammal telefonenhet och ett sönderslaget tangentbord åkte ut genom fönstret. Till sist hittade han dosan, drog en lättnadens suck och gnuggade in larmknappen så hårt han kunde. ”Helvetet”, tänkte han och slet ned en trave tjocka fysikböcker från hyllan. Han hatade innerligt när det inte gick som han ville.
Hela bunkern var i oreda. Sladdar kopplades, temporära programrutiner snabbskrevs. Fem yrvakna systemtekniker slet upp dörren och rusade in. En extraterminal måste upprättas. Övningsoperationen i övrigt gick ned på sparsamhet. Specialorder delades ut, frekvensband och kontrollkoder ändrades. En operatör fick uppgiften att själv administrera totalt sex andra bombplan, samtidigt som han dirigerade upp ett antal obemannade jaktplan som eskort.
Majoren kom ut igen, lastade av böckerna framför Nilsson och hans kollegor. ”Börja arbeta grabbar. Lägesuppdatering?” Han ville egentligen bara höra goda nyheter, grimaserade och höll igen öronen. Sergeanten Löv harklade sig, tittade motstridigt på majoren.
”Vi kanske kan börja med det positiva? Vi har inte tappat kontakten med planen helt ännu.”
Majoren tittade oförstående på den tvivelaktige sergeanten. ”Jasså, men kom till de goda nyheterna någon gång karl!” Sedan insåg han att detta faktiskt var de goda nyheterna.
”Vi har även noterat en blygsam kursändring för.. samtliga farkoster. Kursen är inte riktigt i enlighet med flygrutten.”
Majoren hade fått nog av folk som pratade i gåtor och slog näven i bordet så en gammal EMP-bunkrad skärm med stativ och styrdon studsade ned i backen. ”Blygsam? Ta er samman för guds skull!”
Sergeanten fortsatte men knappt hörbart: ”Ja, faktiskt hela 130 grader” En nervös tystnad uppstod med ens i hela ledningscentralen. Majoren insåg att någonting behövde göras - illa kvickt. Han förstod också att det skulle krävas ett par obehagliga samtal till försvarsledningen.
”Var är mina jaktplan?” Majoren slog nervöst med klackarna.
”Major, vi har fyra fjärrdistansare på väg. De genskjuter Neuronbombarna om tio minuter med nuvarande kurs.” En fjunig läskmissbrukare med finnar visade uppspelt på kontrollskärmen. Majoren hade inte tid med jollrande tonåringar och knuffade bryskt bort odågan. ”Idiot, skickar du upp obemannade jaktplan då tre farkoster redan har blivit kapade? Begriper ni inte allvaret, dom kan ju avsöka i vidare frekvenser nu då dom känner till säkerhetshålet i systemet! Jag vill ha BEMANNADE flygplan uppe NU! Och kom inte med några JAS 43 standardfalkar, jag vill ha pilgrimsfalkar!”
Majoren skyndade iväg tillbaka in i sitt kontor och barrikaderade dörren från insidan. Han beordrade datorn att ringa upp federationens flygspaningsenhet i Oslo.
Efter tre minuters överläggningar var läget klart. Signalspaningen fick i uppdrag att försöka utläsa vem som kapat planen och vart signalerna kommit ifrån. Majoren slog med bägge nävarna i skrivbordet och svor illa – han insåg att hans karriär inom Joulianta och krigsmakten var så gott som över. Datorn meddelade att flera samtal väntade, bland annat ett från spaningsenhet fyra utanför Helsingfors, ett annat ifrån försvarshögkvarteret. Han bet ihop, öppnade dörren och gick ut.
”Koordinater, kurser – vart är fanskapen på väg?”
”Major, vår AI har räknat ut sammanlagt femton mer eller mindre sannolika mål”, sade sergeanten Löv och såg spänd ut.
”Nå? Och?” Majoren var otålig. Han tyckte inte alls om att samtala med den här mannen överhuvudtaget.
”Eh, ja men vi har faktiskt ett tänkbart mål som skiljer sig ifråga om sannolikhet. London framstår med 75 procents risk som det mest uppenbara hotet.” Majoren tittade oförstående på underbefälet. Han tackade sin skapare för att han inte var beväpnad för då skulle minsann sergeanten Löv vara förste man att skalperas. Nåväl, han hade inte tid med det här. Federationens säkerhet stod på spel och det var viktigare än allting annat. Majoren lekte med tanken och kom snabbt fram till att han skulle kunna tänka sig att offra London flera gånger om ifall det skulle radera tänkbara hot mot fosterlandet. Nu var situationen omvänd – London får inte under några omständigheter bli målet för vem som än ligger bakom det här. Flygplanen skulle kunna spåras tillbaka till SFS och då skulle alla skandinaver ligga väldigt dåligt till. Redan i nuläget var situationen extremt spänd mellan Federationen och Storbritannien.
”Major, det kanske är Sherwoodrörelsen som ligger bakom kapningen?” Sergeanten Löv försökte imponera med sin analytiska förmåga. Majoren lät sig dock inte imponeras.
”Struntprat, endast en stark militärmakt eller möjligtvis ett skarpsinnat teleföretag skulle kunna ligga bakom. Och eftersom vi alla vet att det inte förekommer något skarpsinnigt företag i den branschen, Joulianta undantaget, så är den möjligheten utesluten.”
En operatör ropade från andra sidan rummet. ”Meddelande från signalenheten – planen kommunicerar troligen med en sluten hoppkanal som kodas och sänds inifrån Storbritannien. De har tyvärr tappat kontakten nu, planen har gått in i smygstridsläge, sista steget.” Majoren var högröd i ansiktet, både på grund av värmen, de kapade flygplanen och den obegriplige sergeanten.
”Okej, det finns inte mycket mer vi kan göra nu. Ring upp robotkommandot. Med lite tur kanske de kan skjuta ner planen innan de går in i brittiskt luftrum.” Han kände hur det svartnade för ögonen och hur hans kropp gav vika. Av allting var det värmen som fick honom till slut.
Försättsblad Pilot
”Eh, chefen ni borde komma och se det här”, en av stridsledningsoperatörerna tittade svettigt upp från den fjärde flygledarkontrollen. Rummet var indelat i tre sektorer med panoramaskärmar, terminalenheter, tangentbord och styrdon. Den första sektorn hanterade själva flygledningen, och var uppdelad på fyra övervakningsterminaler. Den unge mannen satt hopkrupen i ett bås fullt av pizzakartonger, stinkande matrester och smutsiga analoga plastlagringsskivor. Han torkade sig om pannan och försökte påkalla chefens uppmärksamhet ännu en gång. ”Ni borde definitivt se det här.” Han viskade mot en mikrofon och befallde datorn att visa på väggskärmen. Det var ett flödesschema som visade på de tre Neuron-II bombflygplanens respektive inflöde av data.
”Okej Nilsson, förklara vad vi ser här”, majoren var också svettig. Det rann från hans panna och han såg klagande upp mot luftkonditioneringsaggregatet som uppenbarligen hade slutat fungera. Den underjordiska bunkern var het som ett rostat slutsteg.
”Kolla på det tredje schemat där” Nilsson pekade på väggen. Fler ställde sig upp i sina bås när de såg dataflödet. ”Det där är alltså strömmen av data som accepteras av systemfiltrets tre kontrollportar. Med tanke på att det är en Cyberdyne Flex-3D med slutna fjärrsteg och trioxalkodade adaptiv så är det en hel del.”
Majoren lät sig inte imponeras av sådant han inte begrep sig på. ”Okej ljusskalle”, majoren slet upp den unge operatören från stolen och ruskade om honom i kragen samtidigt som svetten forsade ner från hans glansiga och lätt utåtbuktande panna. ”Förklara nu så även jag förstår vad det hela handlar om.” En annan av operatörerna tog vid. ”Chefen, vad Nilsson försöker säga är att någon har lyckats hitta en väg in i datorn på flygplanet. Kolla in de andra två planen!” Han pekade på de andra graferna på väggskärmen. Mycket riktigt började data nu även strömma in i de två övriga planen. Efter några sekunder återgick flödesgraferna till det normala, det vill säga lite över noll.
En av de andra operatörerna trängde sig in framför majoren och fram till Nilsson. ”Initiera datacheck, nivå tre.” Nilsson gjorde som kollegan instruerat och gav ordern till datorn. ”Eh, planet vill visst inte ta emot mitt kommando. Bombaren tycks ha stängt frekvensbandet.” Plötsligt bröts även själva övervakningskommunikationen och skärmarna på väggen slocknade. Nilsson gav majoren en blick av tveksamhet och förskräckelse. Det här hade han aldrig varit med om men så var han ny i bunkern också.
Majoren insåg efter några tiotals sekunder vad det hela handlade om, blev ursinnig och röt till. ”Men se då för fan till att ta kontroll över våra farkoster då. Även om planen är uppe på övningsflygning så har de fortfarande skarp bestyckning. Stoppa intrånget, eller vad ni nu kallar det!” Han vände sig om. ”Och tillse att genast åtgärda klimatet här inne. Det är en order!” Majoren öppnade dörren till sitt kaosdrabbade kontor, fumlade sig igenom två travar analoga pappersrapporter och datautskrifter i jakt på kontrollenheten för administrativa nödrop. Han nedkämpade pappersbuntarna, varpå en gammal telefonenhet och ett sönderslaget tangentbord åkte ut genom fönstret. Till sist hittade han dosan, drog en lättnadens suck och gnuggade in larmknappen så hårt han kunde. ”Helvetet”, tänkte han och slet ned en trave tjocka fysikböcker från hyllan. Han hatade innerligt när det inte gick som han ville.
Hela bunkern var i oreda. Sladdar kopplades, temporära programrutiner snabbskrevs. Fem yrvakna systemtekniker slet upp dörren och rusade in. En extraterminal måste upprättas. Övningsoperationen i övrigt gick ned på sparsamhet. Specialorder delades ut, frekvensband och kontrollkoder ändrades. En operatör fick uppgiften att själv administrera totalt sex andra bombplan, samtidigt som han dirigerade upp ett antal obemannade jaktplan som eskort.
Majoren kom ut igen, lastade av böckerna framför Nilsson och hans kollegor. ”Börja arbeta grabbar. Lägesuppdatering?” Han ville egentligen bara höra goda nyheter, grimaserade och höll igen öronen. Sergeanten Löv harklade sig, tittade motstridigt på majoren.
”Vi kanske kan börja med det positiva? Vi har inte tappat kontakten med planen helt ännu.”
Majoren tittade oförstående på den tvivelaktige sergeanten. ”Jasså, men kom till de goda nyheterna någon gång karl!” Sedan insåg han att detta faktiskt var de goda nyheterna.
”Vi har även noterat en blygsam kursändring för.. samtliga farkoster. Kursen är inte riktigt i enlighet med flygrutten.”
Majoren hade fått nog av folk som pratade i gåtor och slog näven i bordet så en gammal EMP-bunkrad skärm med stativ och styrdon studsade ned i backen. ”Blygsam? Ta er samman för guds skull!”
Sergeanten fortsatte men knappt hörbart: ”Ja, faktiskt hela 130 grader” En nervös tystnad uppstod med ens i hela ledningscentralen. Majoren insåg att någonting behövde göras - illa kvickt. Han förstod också att det skulle krävas ett par obehagliga samtal till försvarsledningen.
”Var är mina jaktplan?” Majoren slog nervöst med klackarna.
”Major, vi har fyra fjärrdistansare på väg. De genskjuter Neuronbombarna om tio minuter med nuvarande kurs.” En fjunig läskmissbrukare med finnar visade uppspelt på kontrollskärmen. Majoren hade inte tid med jollrande tonåringar och knuffade bryskt bort odågan. ”Idiot, skickar du upp obemannade jaktplan då tre farkoster redan har blivit kapade? Begriper ni inte allvaret, dom kan ju avsöka i vidare frekvenser nu då dom känner till säkerhetshålet i systemet! Jag vill ha BEMANNADE flygplan uppe NU! Och kom inte med några JAS 43 standardfalkar, jag vill ha pilgrimsfalkar!”
Majoren skyndade iväg tillbaka in i sitt kontor och barrikaderade dörren från insidan. Han beordrade datorn att ringa upp federationens flygspaningsenhet i Oslo.
Efter tre minuters överläggningar var läget klart. Signalspaningen fick i uppdrag att försöka utläsa vem som kapat planen och vart signalerna kommit ifrån. Majoren slog med bägge nävarna i skrivbordet och svor illa – han insåg att hans karriär inom Joulianta och krigsmakten var så gott som över. Datorn meddelade att flera samtal väntade, bland annat ett från spaningsenhet fyra utanför Helsingfors, ett annat ifrån försvarshögkvarteret. Han bet ihop, öppnade dörren och gick ut.
”Koordinater, kurser – vart är fanskapen på väg?”
”Major, vår AI har räknat ut sammanlagt femton mer eller mindre sannolika mål”, sade sergeanten Löv och såg spänd ut.
”Nå? Och?” Majoren var otålig. Han tyckte inte alls om att samtala med den här mannen överhuvudtaget.
”Eh, ja men vi har faktiskt ett tänkbart mål som skiljer sig ifråga om sannolikhet. London framstår med 75 procents risk som det mest uppenbara hotet.” Majoren tittade oförstående på underbefälet. Han tackade sin skapare för att han inte var beväpnad för då skulle minsann sergeanten Löv vara förste man att skalperas. Nåväl, han hade inte tid med det här. Federationens säkerhet stod på spel och det var viktigare än allting annat. Majoren lekte med tanken och kom snabbt fram till att han skulle kunna tänka sig att offra London flera gånger om ifall det skulle radera tänkbara hot mot fosterlandet. Nu var situationen omvänd – London får inte under några omständigheter bli målet för vem som än ligger bakom det här. Flygplanen skulle kunna spåras tillbaka till SFS och då skulle alla skandinaver ligga väldigt dåligt till. Redan i nuläget var situationen extremt spänd mellan Federationen och Storbritannien.
”Major, det kanske är Sherwoodrörelsen som ligger bakom kapningen?” Sergeanten Löv försökte imponera med sin analytiska förmåga. Majoren lät sig dock inte imponeras.
”Struntprat, endast en stark militärmakt eller möjligtvis ett skarpsinnat teleföretag skulle kunna ligga bakom. Och eftersom vi alla vet att det inte förekommer något skarpsinnigt företag i den branschen, Joulianta undantaget, så är den möjligheten utesluten.”
En operatör ropade från andra sidan rummet. ”Meddelande från signalenheten – planen kommunicerar troligen med en sluten hoppkanal som kodas och sänds inifrån Storbritannien. De har tyvärr tappat kontakten nu, planen har gått in i smygstridsläge, sista steget.” Majoren var högröd i ansiktet, både på grund av värmen, de kapade flygplanen och den obegriplige sergeanten.
”Okej, det finns inte mycket mer vi kan göra nu. Ring upp robotkommandot. Med lite tur kanske de kan skjuta ner planen innan de går in i brittiskt luftrum.” Han kände hur det svartnade för ögonen och hur hans kropp gav vika. Av allting var det värmen som fick honom till slut.