Lite kött på benen
Eftersom jag planerar att låta spelandet bygga på det som inträffat i en tidigare kampanj (numera endast sporadiskt spelad) kan jag kanske dra upp lite av vad som skett:
Jargiska Kejsardömet har mer eller mindre gått under i en härva av inbördeskrig sedan kejsar Jargus mystiskt försvann. Dessutom har än värre saker skett -- staden Davos har utsatts för en fruktansvärd jordbävning, vilken störtade ned dess centrum i underjorden. I denna avgrund störtar de två floder som möts i staden ned, vilket så klart fått fruktansvärda konskevenser för de områden nedströms som numera är torrlagda. Dessutom har de återstående delarna av staden och dess omgivning blivit ett träsk, hemsökt av underjordiska andar. Dessa har fört med sig sjukdom, som spridits med flyktingar från katastrofen. Dessutom har den religiösa fanatismen fått ett uppsving, då detta tolkas som ett straff mot den gudlösa fritänkarstaden. Resultatet är en apokalyptisk vision av plundring, sjukdom, svält, fanatism och andra trevligheter.
Consaber har svåra problem med inre slitningar mellan Tokon och det egentliga Consaber (jag har gjort dem mindre buddy-buddy än de beskrivs i den allt för idealiserande Consabermodulen), och står på inbördeskrigets brant. Thalamur, å sin sida, är så uppfyllt av dolda intriger att det i praktiken är handlingsförlamat. Några av de mer militanta ätterna har redan börjat rusta upp för krigföring på egen hand.
Gordrion finns inte längre, åtminstone inte som vi känner det. Genom det cirefaliska Sällskapets riter har landet på ett så påtagligt vis förvridits av mörka krafter att en normal existens inte längre är möjlig -- invånarna är alla slavar (även Sällskapet, det är bara det att de tror sig vara de som bestämmer) och demoniskt inflytande förvränger landet mer och mer varje dag. Skepp som seglar dit återkommer inte, eller hittas drivande med enstaka, vansinniga besättningsmän. De faktiska effekterna av detta i resten av världen har jag inte brytt mig så mycket om -- Jargien och Gordrion har varit de två huvudsakliga skådeplatserna för kampanjen. Mûhad och Samväldet bör definitivt veta att stället är fucked up, men hur reagerar man?
Även Momolan är förlorat. Ett fåtal överlevare för antingen en fruktlös kamp mot den tjattrande kaosarmé som flödar över riket, eller försöker fly till säkrare områden. Inom kort kommer riket ha gått under, och dess horder att sprida sig åt norr och söder. Även detta är något som bör ha märkts av de flesta länder, även om de inte har någon information om vad som faktiskt sker i landet -- bara att man inte kan ta sig dit med livet i behåll längre.
Asharien och Soldarn är irrelevanta. Det där inbördeskriget kanske brutit lös, vad vet jag. De är inte områden som i sin nuvarande inkarnation intresserar mig.
Eterseglaren i Khian-renk-Drezin har hamnat i händerna på en liten fraktion av hyfsat idealistisk sinnade (ja.. relativt sett, alltså) sanarialver. De är kroniskt korta om resurser, manskap och ursäkter för att bara råka åka på långa resor norrut, och ett avslöjande riskerar allt för mycket, så möjligheten är att de bara kommer få allt nytänt hopp brutalt krossat.
Xanto och Chan är de två områden i Jargien som klarat sig bäst undan kriget, mestadels tack vare att de kunnat isolera sig. Det är också här rollpersonerna vuxit till en politiskt inflytelserik kraft, och fått till stånd en bräcklig allians med delar av Korpens stam i Kamor. Det här är det enda område där jag explicit har byggt upp något efter katastrofen -- jag förväntar mig att en intressant blandkultur kan växa fram.
Detta är mer eller mindre vad som etablerats i spel. Några goda idéer på hur detta skulle kunna expanderas efter att de kataklysmiska händelserna är över och de fåtaliga överlevarna kan börja agera på egen hand igen?
