Nekromanti [Polaris] Början på Slutet

[Deodanders]

Jag och Jonas och Jocke spelade Polaris förra veckan. Jag gillade det verkligen. Jag var på väg att skriva den här spelrapporten direkt efter spelmötet, men har skjutit på det. Så har det inte blivit av förrän nu, snart en vecka senare.

Intrycken är oförändrade.

Det var så här det hände.

Spelarna.

Jag och Jonas har spelat tillsammans i ett par år. Vi tog kontakt med Joachim via FindPlay.

Det kan vara värt att nämna att vi har en påbörjad säsong av Primetime Adventures bakom oss. Vi bröt efter första avsnittet och en påföljande e-post-diskussion som gjorde klart att det inte riktigt stämde för oss att fortsätta serien. Vi tog ett par steg tillbaka och bestämde oss så för att testa ett annat spel. Det blev Polaris.

Spelet.

Det har gått ett halvår sedan jag lånade boken av Jonas och först läste den. Sedan dess har jag, inser jag nu, blivit lite slentriansugen på att spela det. Jag hade inte allt i färskt minne, men visste att det fanns ett bra spel som väntade på att testas. Jag var dock inte riktigt beredd på hur rätt upp i min gränd Polaris skulle visa sig vara.

För er som läser och inte känner till Polaris: Ta reda på mer här och här.

Spelet är skrivet av Ben Lehman och det är en apokalyptisk saga i den yttersta norden. Stämningen är en förhöjd poetisk fantasy med drag av såväl Silmarillion som grekisk tragedi.

Spelmötet.

Vi träffades hemma hos mig. Satte oss ner med rollformulär och två stycken konfliktöversikter framför oss. Så började vi skapa våra protagonister och vårt kosmos.

Jonas spelar Aldebaran. Jag är hans Misstag och Jocke hans Månar.

Aldebarans Misstag: Er Rai - den maktfullkomlige (demon), Sagitta (svägerska)

Aldebarans Månar: El-Naf (en annan riddare), Taurus (överordnad), Matar (bror)

Teman: Följeslagaren, En minneskristall

Jocke spelar Saal Dabih Natif. Jonas är hans Misstag och jag hans Månar.

Dabihs Misstag: Taurus (en av dem som försköt honom), Ara (f.d trolovad)

Dabihs Månar: Senator Almach, Slukaren - frosseriets furste (demon), Nashira Natif (syster), Celbalrai - herdens hund (demon)

Teman: Utstött, En jätte bland småfolk

Jag spelar Niara. Jocke är mitt Misstag och Jonas mina Månar.

Niaras Misstag: Nashira (Dabihs syster, tidigare förälskelse), Celbalrai - herdens hund (demon)

Niaras Månar: Ara (Dabihs ex, Niaras älskarinna), Rigel (Niaras fars adjunkt), Taurus (uppvaktar Niara)

Teman: General Orions dotter, Oförmögen att älska en man

Alla Hjärtan/Protagonister är Riddare i Stjärnljusordern och har ett Stjärnljussvärd samt Kunskap om Demoner som teman. Dessutom delar de det gemensamma Ödestemat: Riddar Taurus

Skapandet av våra Hjärtans Kosmos var jäklit roligt. Speciellt förtjust är jag i hur vi knöt ihop våra Månar och Misstag med varandra.

Sättet att överlag bygga upp ett spelmöte/scenario/kampanj på det här sättet är något jag är stort inne på och jag blev glad att se vilken stor och viktig roll det fyllde i Polaris och vilken tydlig inverkan på spelet det snart skulle visa sig att det fick.

Scenerna.

Jocke startade första scenen. Det betyder att han också läste den första frasen -- "För länge sedan var folket döende vid världens slut" -- och tände ljuset för att markera detta.

Saal Dabih vaknade som ur trans utanför Kvarlevorna -- ruinerna av den stad och civilisation från vilken han var utstött. Demonhunden Celbalrai -- hans förljeslagare -- ledde honom genom gryningsdimman till en välbevarad byggnad. Där fann han sin syster, Nashira, och insåg att han måste döda henne. Skära av det enda band som fortfarande binder honom vid Kvarlevorna. Men inte den här dagen. Dabih omfamnar sin syster och de pratar länge.

Jag startade min scen med att Niara befann sig i sin kammare när Riddar Taurus sökte upp henne. Hon vände honom kyligt ryggen och ställde sig på sin balustrad och såg ut över staden. Taurus följde henne och föll på knä. Han berättade att han fått veta var det fanns en antik artefakt som kan användas för att hejda och förgöra misstaget. "Låt oss rida ut tillsammans och finna den!"

Niara smeker hans hår och låter fjäderlätta kyssar falla över hans ansikte medans hon lockar ur honom informationen för att ensam kunna finna artefakten.

Ara kommer in i rummet. Hon och Niara har en romans. När hon ser Taurus och Niara tillsammans så rusar hon fram och stöter en dolk i Taurus bröst. Han faller över balustraden. I fallet griper han om en utskjutande isskulptur, inte allvarligt sårad. Han ser upp mot de två kvinnorna, inser att han aldrig kan vinna Niaras kärlek och bestämmer sig för att döda dem båda.

Jonas startade en scen och Aldebaran fann sin brors fru i säng med Taurus. Han stod dold och såg på när de nakna kropparna slingrade sig kring varandra. Han insåg med ett sting av avundsjuka och skam att han själv åtrådde sin svägerska. Betvingandes denna starka lust -- för stunden! -- betraktade han dem och drog sig sedan tillbaka.

Där bröt vi. Jonas blåste ut ljuset.

Det är upplagt för ett rejält driv i nästa spelmöte - som jag hoppas ska bli imorgon.

Dabih kommer att döda sin syster. När?

Taurus, den försmådde, kommer att försöka döda Ara och Niara. Hur?

Kommer Aldebaran att stå emot frestelsen nästa gång han träffar Sagitta? Säger han något till sin bror?

Det enda vi vet är att världen kommer att gå under. Och att det kommer att vara väldigt roligt att se den göra det.

Sammanfattning.

Jag kom rätt in i spelet via skapandet av kosmos. Det var väldigt lätt att se potentiella konflikter där våra Månar och Misstag överlappade.

Vi hade några diskussioner kring konfliktfraser och regler under både min och Jockes scen, men löste det med bra snack (som vi också har följt upp på ett bättre sätt än efter PTA).

När vi väl klargjort saker och ting och alla var med på samma saker så började det flyta bättre. Det var överraskande lätt och väldigt häftigt att spela med konfliktfraserna.

Något av det viktigaste jag tog med mig, och som jag också tror delvis låg till grund för debatten kring frasernas funktion (förutom att det var första gången vi spelade), var hur viktigt det är att gå rätt på ett påstående - att det du berättar sker och får konsekvenser. Sen startar konflikten.

Det satt som en smäck under Jonas scen, som också blev den kortaste. Mest för att vi slutade där, men också för att vi gick rakt på dramat och konsekvenserna. Det är inget som säger att en scen bara måste innehålla en konflikt.

Väldigt roligt att spela så, att inte hålla tillbaka, och att inte vara rädd att skada de andra spelarna utan bjuda in dem.

Jag är hur sugen som helst på att spela mer Polaris.

Har några här egna erfarenheter och frågor så är jag jätteintresserad av att höra om respektive försöka svara på dem.

 

[Jonas Ferry]

Hej, kul läsning!

Polaris är ett spel jag skulle vilja spel mer. Jag testade det som hastigast i Indierummet på GothCon, men eftersom vi var fyra spelledare som roade oss samtidigt som det trillade in nyfikna grupper funkade det inte att spel för länge.

Min riddare var huvudbibliotikarie i staden och bevarare av den samlade kunskapen om demoner och annat tillsammans med sin fru. Under min första scen hittade han en bok genom vilken en demon kontaktade honom och erbjöd honom kunskap om demonernas tillhåll mot att han dödade sin fru. Detta ledde till en konflikt, där jag använde "Men bara om hon förlåter mig innan hon dör i mina armar" och så blev det. Grym öppningsscen där det fastställdes att han verkligen var hängiven, med sin från ett svärdshugg döende frus stöd. Mmm.

En sak jag skulle göra om jag spelade mer vore att reda ut för mig själv vad de olika fraserna innebär "logiskt". Vissa av dem gör ju att man accepterar vad som sagts och går vidare, medan andra blockerar och ersätter. Jag förstod tillräckligt för att testa spelet, men för att verkligen få ut det mesta av det ska nog spelarna känna intuitivt hela tiden vilka möjliga vägar konflikten har.

En sak som jag gillade var att spela en SLP i en scen mellan två andra spelare (Hjärta och Misstag). Jag spelade någons bror som hotades att slukas av en demon, och det var skoj att inte känna något speciellt för sin karaktär mer än att försöka snappa upp var de andra två var på väg med scenen och ställa till så mycket bekymmer som möjligt. Min kille blev inblandad i riddarens och demonens strid genom att demonspelaren sa att demonen skulle stampa på honom. Jag kunde inte göra något åt det, vilket inte kändes begränsande utan snarare befriande. Att låta riddaren och demonen avgöra hans öde kändes helt rätt på något sätt. (Han blev stampad på, men bara om det enbart var benen som krossades...)

En annan skön sak vi använde var att komma på en massa spejsade aspektnamn när vi skapade personerna, som vi inte visste alls vad de betydde. Vi kunde ha ett namn på en demon som hette "Jätteslukaren" eller något, och sedan var det upp till den som styrde Jätteslukaren att bestämma vad det var för typ. Det gjorde att vi inte spelade för mycket innan spelet, utan att en massa kreativitet användes under själva spelandet och att bakgrunden kunde bändas så att den passade situationen.

På vilket sätt skiljer det sig att spela tre mot att spela fyra? Är det bara att samma person sköter alla SLPer, och är båda månarna på en gång?

 

[Deodanders]

Hej Jonas,

Min riddare var huvudbibliotikarie i staden och bevarare av den samlade kunskapen om demoner och annat tillsammans med sin fru. Under min första scen hittade han en bok genom vilken en demon kontaktade honom och erbjöd honom kunskap om demonernas tillhåll mot att han dödade sin fru. Detta ledde till en konflikt, där jag använde "Men bara om hon förlåter mig innan hon dör i mina armar" och så blev det. Grym öppningsscen där det fastställdes att han verkligen var hängiven, med sin från ett svärdshugg döende frus stöd. Mmm.

Mmmagnifikt! Jag gillar den historien.

En sak jag skulle göra om jag spelade mer vore att reda ut för mig själv vad de olika fraserna innebär "logiskt". Vissa av dem gör ju att man accepterar vad som sagts och går vidare, medan andra blockerar och ersätter. Jag förstod tillräckligt för att testa spelet, men för att verkligen få ut det mesta av det ska nog spelarna känna intuitivt hela tiden vilka möjliga vägar konflikten har.

Jo, det tar nog ett tag innan man instinktivt vet vilken fras som gör vad och har mest tryck i sig för storyns skull.

Allt är överskådligt och bedrägligt enkelt, men har så många lager och möjligheter i sig.

Ron Edwards har pratat om Svart Bälte i Sorcerer-sammanhang. Jag ser TSOY som det spel jag gärna själv vill uppnå det i, men även Polaris lockar att bemästras på det sättet.

En sak jag tyckte mig märka var att det var så gott som omöjligt att komma ur en konflikt utan minst en Bang och samtidigt få en form av Preview (för att låna en PTA-fras) att spinna vidare på.

Jäklit coolt.

En sak som jag gillade var att spela en SLP i en scen mellan två andra spelare (Hjärta och Misstag).

En roliga iakttagelse när vi spelade var att det var Månspelaren som drev fram konflikterna i de två första scenerna. Som Celbalrai ledde jag tex Dabih till sin syster Nashira och fick honom att inse att han måste döda henne, även hon min SLP sas.

En annan skön sak vi använde var att komma på en massa spejsade aspektnamn när vi skapade personerna, som vi inte visste alls vad de betydde. Vi kunde ha ett namn på en demon som hette "Jätteslukaren" eller något, och sedan var det upp till den som styrde Jätteslukaren att bestämma vad det var för typ. Det gjorde att vi inte spelade för mycket innan spelet, utan att en massa kreativitet användes under själva spelandet och att bakgrunden kunde bändas så att den passade situationen.

Hell yeah!

Jag kan bara hålla med.

Jag har inte gett mer detaljer i den här spelrapporten än vad vi själva har att röra oss med. Att skapa färg och fördjupning i spel utifrån det är en fin upplevelse.

På vilket sätt skiljer det sig att spela tre mot att spela fyra? Är det bara att samma person sköter alla SLPer, och är båda månarna på en gång?

Jepp, precis så. På fyra så delas Fullmåne (som har med mer yrkesmässiga band att göra) och Nymåne (som täcker intimare relationer) upp på två spelare men med tre deltagare så tar en person hand om båda de uppgifterna.

Jag ser det som att vi spelar Polaris på tre och inte som att vi inte spelar med fyra spelare. Men jag är övertygad om att det blir en annan dynamik och skulle gärna prova det vid tillfälle också.

 

[JonasM]

Anders sammanfattar det bra, men jag tänkte ändå lägga till några egna funderingar.

Skapandet av protagonisterna var väldigt roligt och Kosmos ett coolt och användbart verktyg. Det verkliga lyftet kom när vi fick gå in och lägga till personer i vår egen del av respektive Hjärtas Kosmos. Att vi då korskopplade våra Kosmos var så grymt häftigt -- vi fick genast en hel massa potentiella konflikter och bangs.

Jag var väldigt nyfiken på hur konfliktfraserna skulle fungera i spel. Skulle de kännas styltiga och hejda historiens flöde; eller skulle de kännas naturliga? Men bortsett från några inledande snedsteg (och regeldiskussioner) gick det oväntat fort att vänja sig vid fraserna och komma in i spelets strukturerade berättande. Det största problemet var kanske att få till de där definitiva påståendena med ett tydligt resultat. Utan dessa faller hela konfliktsystemet eftersom medspelarna inte har något att svara på. Vi var dock medvetna om detta och hjälpte varandra, vilket gjorde att det i slutändan inte blev något större problem.

Det är lätt att vid en första genomläsning missa vikten av Månarna. För att spelet ska bli lyckat bör de driva på mot konflikt minst lika mycket som Misstaget. Att dessa tre (eller två) kan kommunicera betyder mycket för slutresultatet. Som Anders skriver var det Månen som drev på allra mest i några av våra scener, sedan var det i stort sett bara för Misstaget att ta upp konflikten när Hjärtat försökte med ett "Men det spelade ingen roll" (som negerar det Månen just sagt).

Det var väldigt roligt att få kasta handskarna och få fullt utlopp för sin sadism. Det är ett spel där man absolut inte kan vara passiv -- det är fullt ös som gäller. Coolt. Jag undrar hur mycket av detta vi tar med oss i vårt fortsatta spelande ...

 

[Deodanders]

Jag undrar hur mycket av detta vi tar med oss i vårt fortsatta spelande ...

Jag kan nog säga redan nu att jag kommer att ta med mig en smak för meningsfull och icke-dysfunktionell spelar vs spelar-konflikt.

Och att samarbeta och vara delaktig i de andra spelarnas scener (fastän ens protagonist inte är närvarande) är lärorikt och kommer att vara en användbar erfarenhet i vilket spel som helst.

Den försmak av flytet över spelbordet vi fått är häftig.

 

[soda_UBBT]

Underbart!
Polaris är ett spel som jag gått o sneglat på ett bra tag. Inte minst för Judd o Jeffs prisande på Sons of Kryos.

Hur tycker ni det ritualiserade spelet fungerar. Tror eller tycker ni att det är något man kan låna in till andra spel? Själva ideen med en fras, som alltid läses upp inför varje ny scen, möte etcetera är i mina ögon ett kraftfullt verktyg för att sätta stämning och få folk att hålla sig inom spelets tema. Hur funkade det för er?

 

[JonasM]

Hur tycker ni det ritualiserade spelet fungerar. Tror eller tycker ni att det är något man kan låna in till andra spel? Själva ideen med en fras, som alltid läses upp inför varje ny scen, möte etcetera är i mina ögon ett kraftfullt verktyg för att sätta stämning och få folk att hålla sig inom spelets tema. Hur funkade det för er?

Det funkade över förväntan. Som jag skrev ovan var jag lite orolig för att det skulle kännas styltigt och hindra flytet, men det funkar nog faktiskt precis tvärtom – strukturen ger ett väldigt fokus till berättandet.

Att föra över det ritualiserade, i en eller annan form, till andra spel kan jag absolut tänka mig. Det finns en mycket intressant tråd på Story Games forumet om just detta. Det gäller bara att hitta fraser och ritualer som passar stämningen i spelet.

 

[Antekvist]

Wow, detta låter mycket intressant blir jättesugen att spela på det här viset. Ska helt klart införskaffa Polaris för visst är det ett spel som man kan köpa?

 

[JonasM]

Ska helt klart införskaffa Polaris för visst är det ett spel som man kan köpa?

Javisst går det att köpa. Finns bland annat på utmärkta Indie Press Revolution.

 

[Balderk]

Kul att du gillar Polaris! Ingen större överraskning heller i och för sig.

Jag och Johan och två till kompisar började spela det nu i sommras och jag hade jävligt roligt. Det är ju lite ovant i början med ett spel utan spelledare och jag som bara spelat förut var lite nervös innan vi började men det löste sig riktigt bra. Jag gillar verkligen konfliktsystemet, nyckelfraserna passar klockrent (särskilt när man har fått tid att lära sig dem, i början är det ju lätt att man sitter och frågar sig vilken fras man ska använda och så), men just det att konflikterna får så pass stora konsekvenser och att inget hindrar en att stoppa in flera konflikter i en scen är något jag fallit för.

Jag kommer till exempel ihåg min första scen i polaris, jag spelar också en utstött, men jag har två personer med mig. Min vän och min älskarinna. I första scenen skickar Johan (som alltså spelar mitt misstag) en vargflock på oss och vill döda min älskarinna, jag vill såklart inte låta det ske och får nöja mig med att hon förlorar sin svärdsarm (hon är också riddare). Detta fick såklart väldigt stora konsekvenser och min del av historian tog en helt annan vändning än jag tänkt mig.

Till skillnad från er hade inte vi lika många överlappningar mellan månar och misstag. Men där de gjorde det blev det intressanta konflikter och historier, så jag tror det kan vara att tänka på när man skapar sitt kosmos.

Det vore intressant att se hur ni valt att tolka fraserna också. Vi översatte allt innan men det blev vissa diskussioner om olika tolkningar av fraserna.

Men jag håller med om användningen av konflikfraserna. Lätt och häftigt. Jag är också ett stort fan av öppningsfraserna, båda för scenerna och för spelsessionen och tändandet av ljuset. Extrema stämningshöjare.

Något av det viktigaste jag tog med mig, och som jag också tror delvis låg till grund för debatten kring frasernas funktion (förutom att det var första gången vi spelade), var hur viktigt det är att gå rätt på ett påstående - att det du berättar sker och får konsekvenser. Sen startar konflikten.

Går inte att understryka det här nog mycket.

Avslutningsvis vill jag bara säga att det var intressant läsning om erat kosmos. Det verkar bli en intressant och konflikttung historia som kommer att utspelas framöver. Ser fram emot att läsa mer om det, om ni nu inte lägger ner det.

Vi har tyvärr inte spelat polaris på ett tag nu eftersom vi haft så många andra järn i elden, och nu är Johan på turné men när han kommer hem måste jag se till att det blir mer polaris, blev sjukt peppad nu.

/Jonas

 

[Balderk]

Det är lätt att vid en första genomläsning missa vikten av Månarna. För att spelet ska bli lyckat bör de driva på mot konflikt minst lika mycket som Misstaget

Okej. Detta tror jag vi har varit lite sämre på. Det har naturligtvis hänt, men misstaget har ändå haft huvudansvaret att driva mot konflikt. Absolut något jag ska tänka på när jag spelar någon av månarna.

Eftersom vi är fyra när vi spelar har vi ibland använt oss av månarnas beslutsfattande i en konflikt. Alltså deras dommarroll. Hur fungerar detta med endast en spelare som spelar månarna?

 

[JonasM]

Eftersom vi är fyra när vi spelar har vi ibland använt oss av månarnas beslutsfattande i en konflikt. Alltså deras dommarroll. Hur fungerar detta med endast en spelare som spelar månarna?

Hur menar du? Hur det funkar regelmässigt, eller "i praktiken" eller något annat?

Enligt reglerna är det ju en person, (kombinations-)Månen, som tar domarrollen.

För oss har det hittills bara hänt någon enstaka gång att Månen har agerat domare. Jag vill t.ex. minnas att jag tyckte att användandet av en Aspekt var lite långsökt och bad Misstaget förklara sig ytterligare och till slut bocka av ytterligare en Aspekt.

 

[Balderk]

När man är fyra spelare så är båda månarna dommare. Då måste de enas om ett lämpligt resultat.

Vi använde det bland annat första gången vi spelade då Johan ville döda min älskade med en varg. Då sa jag "you ask for too much" och så fick månarna komma överens om vad som hände istället. Det beslutades att hon förlorade armen över armbågen.

/Jonas