Nekromanti Personliga tics

Chryckan

Swordsman
Joined
3 May 2005
Messages
597
Location
Stockholm
Mitt personliga tic är när rollspel tar med exempel karaktärer som är så maxat super coola att alla egna karaktärer man kan komma på blir antingen mycket tråkigare eller så känns ens egna som dom blivit stulna rakt av.

Scion är ett bra exempel på vad jag menar.
 

Wyldstorm

Swordsman
Joined
22 Apr 2003
Messages
786
Location
Skellefteå.
Re: Fråga till muppkungen

Exeplifierat så kan man väl jämföra Mage the Ascension med D&D3,5. (mest därför att det är de jag känner till klarast i ämnet & de är inte så obskyra.)

Om magi används för 100'e gången i D&D3,5 så säger spelaren att "jag kastar en ball of <insert energytype here>", rullar skada & sen är det bra med det.
Magi är altså säkert, kvantifierbart & förutsägbart.
Sorcerer'n på fritiden kanske tjänar lite koppar på att utföra lite magiska tricks på puben, och det är inte så underligt med det...

Om vi ens tänker på att upprepa experimentet i M:tA så blir det fel rätt fort.
Magin är beroende av yttre faktorer & själva systemet bestraffar att man upprepar sig.
En bra spelare kan enkelt överlista en sämre spelare som sitter på mer "magisk" råkraft.
Magin blir mer av en "konst" än ett vapen/verktyg.

Kort sagt & förhoppningsvis bättre förklarat så OM magi finns, så föredrar jag att det upplevs mystiskt hellre än alldagligt.
Det leder till att jag söker spelsystem som stöder detta, hellre än lägger all tyngd på spelarens beskrivningsuthållighet.

Kortast sagt:
Magisystemet måste premiera känslan att magi är en mystisk konst, inte ett universalverktyg.
 

Ögat

Hero
Joined
24 May 2000
Messages
1,127
Location
Stad OCH land
Raser och Kausalitet

Raser & kausalitet..
-Japp, turborasen utan relativ nackdel borde ha kört över en hel av de mindre raserna..


Roligt. Själv tycker jag precis tvärt om. Jag hatar DoD 91 när man som alv kan vara obegränsat gammal, men alltid måste räknas som ung vid bakgrundspoängen. Varför skulle min förmåga att leva i tusen år göra att jag aldrig lär mig något?
Lika illa tycker jag det är med lore-nackdelar.
 

Ögat

Hero
Joined
24 May 2000
Messages
1,127
Location
Stad OCH land
1) Jag försöker bestämma över världen, och lura den åt mitt håll till exempel genom att
fuska
förklara en tänkt handling så enkelt att SL har förbarmande och låter mig klara den egentligen skitsvåra och regelkomplexa handlingen som ingenting
ställa ledande frågor som sedan gör att min önskan blir en oundviklig konsekvens
hitta på en slutscen och avsluta spelmötet innan SL förstår vad som är i görningen.

2) Jag kan störa mig onaturligt mycket på när fika serveras på opassande tider.
 

Ögat

Hero
Joined
24 May 2000
Messages
1,127
Location
Stad OCH land
Enkvällsmötet

Själv kan jag tycka att det är lättare med rollpersoner som bara används ett (eller ett fåtal) spelmöte(n). Förutsatt att tidsramen är given från början upplever jag en mycket större makt, eftersom jag vet att ALLT som karaktären har inom sig måste spelas ut inom fem timmar, eller tiga still. Då kan man styra scenerna bättre, genom att lägga upp någon sorts dramatisk kurva efter klockan.
 

Ögat

Hero
Joined
24 May 2000
Messages
1,127
Location
Stad OCH land
Konventskaraktärer

...och så hatar jag den där konventskaraktären man alltid får. Ni vet "du hatar tortellini, men det är inget du vill prata om" eller "du var i Köln en gång, men det berättar du aldrig för någon". Eller den gamla favoriten "förut var du glad, men nu säger du inte så mycket och håller dig mest för dig själv".

Jag kan inte förstå fascinationen över att skriva ned en bakgrundshistoria, ja en personlighet, för att sedan diskvalificera den. Vad har man för plats i en berättelse-lek som rollspel om man inte vill 'prata om det'?

Om Du vet med Dig att du fyller dina konventsscenarion med blygrå pappersvändare som älskar litet och gläds åt ingenting, som inget säger och intet vill, ja om det är Dig jag skriver om - förklara Dig gärna. Hatar Du mig? hatar Du dig själv? eller är det bara glädje och fantasi som du motsätter Dig?
 

Craygh

Swordsman
Joined
13 Oct 2004
Messages
771
Location
Umeå
Re: Konventskaraktärer

En tic som utvecklats över alla år av rollspelande och som ALDRIG NÅGONSIN FRÅNGÅTTS under hela min rollspelskarriär är att jag aldrig har spelat en karaktär som inte kan hantera sig själv i en strid. Om det så är med hjälp av magi eller fysisk strid spelar ingen roll, på något sätt kan mina karaktärer alltid ha ihjäl personer och det är mer regel än undantag att han är tamigfan bäst på det också.

Lite tråkigt tycker jag, men det är så jag vill spela har jag märkt.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,592
Location
Rissne
Re: Konventskaraktärer

Olav said:
Om Du vet med Dig att du fyller dina konventsscenarion med blygrå pappersvändare som älskar litet och gläds åt ingenting, som inget säger och intet vill, ja om det är Dig jag skriver om - förklara Dig gärna. Hatar Du mig? hatar Du dig själv? eller är det bara glädje och fantasi som du motsätter Dig?
Jag har hållit mig ganska bra från att kommentera andras tics hittills, men den här måste jag nog svara på: Det finns de av oss som ser den inre upplevelsen som överlägsen och viktigare än den yttre, att inlevelsen är viktigare än utlevelsen, och som tycker att rollspel är mest givande när det inte primärt är en berättelselek utan en upplevelselek.

Allting en rollperson upplevt, formar dess personlighet och dess handlande, och allt som hjälper en att ikläda sig rollpersonen hjälper. Som såna där bakgrundsdetaljer


//Krank, eftersom du frågade
 

Ögat

Hero
Joined
24 May 2000
Messages
1,127
Location
Stad OCH land
Re: Konventskaraktärer

Jag ger dig helt rätt i att upplevelsen är mycket viktig. Däremot kan jag inte se någon anledning till att tvinga spelarna att vara passiva. För några veckor sedan vill jag minnas att vi kom fram till att "[Rollspel är i huvudsak] verbal berättargestaltning med någon form av berättarmaktsfördelning." Alltså bör många anse att både berättande och gestaltning är viktiga komponenter.

Om samma, föga spännande händelse, hade skrivits "Du har varit i Köln en gång" hade jag som spelare kunnat välja om jag vill prata om det eller inte.

Sant är att en rollperson inte måste vara utåtagerande för att vara spelbar. Däremot tycker jag att man som scenariokonstruktör har en skyldighet att befolka sin skapelse med relevanta karaktärer.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,592
Location
Rissne
Re: Konventskaraktärer

Olav said:
Jag ger dig helt rätt i att upplevelsen är mycket viktig. Däremot kan jag inte se någon anledning till att tvinga spelarna att vara passiva. För några veckor sedan vill jag minnas att vi kom fram till att "[Rollspel är i huvudsak] verbal berättargestaltning med någon form av berättarmaktsfördelning." Alltså bör många anse att både berättande och gestaltning är viktiga komponenter.
Fast hur viktiga de är beror i mycket hög grad på spelgruppen. Var man lägger fokus, så att säga. Jag tycker inte att vare sig berättande eller gestaltning är särdeles viktiga alls, om de tolkas som "berättelse = dramatisk struktur" och "gestaltning = utåtagerande".

Olav said:
Om samma, föga spännande händelse, hade skrivits "Du har varit i Köln en gång" hade jag som spelare kunnat välja om jag vill prata om det eller inte.
Poängen med färdigskrivna karaktärer är att de personlighetsmässigt ska passa till ett tänkt scenarie. Då spelar det ingen roll huruvida allt som står om rollpersonen faktiskt ageras ut, så länge spelaren greppar hurdan personlighet vederbörande är tänkt att leva sig in i.

Olav said:
Sant är att en rollperson inte måste vara utåtagerande för att vara spelbar. Däremot tycker jag att man som scenariokonstruktör har en skyldighet att befolka sin skapelse med relevanta karaktärer.
Det tror jag nog att scenariekonstruktörerna anser att de gör, också. Observera också att jag inte talar om utåtagerande karaktärer, utan om utagerande av detaljer i karaktären. Det må bara skilja ett "åt" mellan orden, men jag tycker att det finns en viktig skillnad.
 

Ögat

Hero
Joined
24 May 2000
Messages
1,127
Location
Stad OCH land
Re: Konventskaraktärer

Sant är att en rollperson inte måste vara utåtagerande för att vara spelbar. Däremot tycker jag att man som scenariokonstruktör har en skyldighet att befolka sin skapelse med relevanta karaktärer.
Det tror jag nog att scenariekonstruktörerna anser att de gör, också. Observera också att jag inte talar om utåtagerande karaktärer, utan om utagerande av detaljer i karaktären. Det må bara skilja ett "åt" mellan orden, men jag tycker att det finns en viktig skillnad.
Men om vi nu accepterar att karaktären inte är utåtagerande eller utagerar, vad finns kvar? Naturligtvis kan det vara roligt att vara bisittare, på samma vis som det är intressant att vara åhörare till en givande diskussion. Men bör vi inte då anse att umgängesformen snarare liknar ett envägsmedium som bokläsning, teater eller spoken word? Naturligtvis kan man argumentera att det också är en typ av berättarmaktsfördelning - nämligen ingen alls - men jag tror inte det är det som vi eftersträvar.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Re: Raser och Kausalitet

Olav said:
Jag hatar DoD 91 när man som alv kan vara obegränsat gammal, men alltid måste räknas som ung vid bakgrundspoängen. Varför skulle min förmåga att leva i tusen år göra att jag aldrig lär mig något?
Jag antar att den frågan är retorisk, eftersom det finns en hel klase med bortförklaringar med spelvärldsbakgrundssynpunkt på det, plus en lika stor klase med förklaringar ur regelbalanssynpunkt.
 

Mekanurg

I'd rather be different than indifferent.
Joined
17 May 2000
Messages
7,893
Location
Port Kad, The Rim
1. Jag ogillar regelsystem som jag inte begriper omedelbart vid första genomläsningen. Detta kan bero på att jag har jobbat som teknikskribent och skrivit massor av manualer. Det går att vara lättillgänglig, bara skribenten anstränger sig.

2. Jag avskyr fula illos. De stör min syn när jag läser. Men jag har plågat mig igenom GURPS-moduler lik förbaskat.

3. Jag kan inte spela ointelligenta figurer. Outbildade, javisst, men de är fortfarande skärpta i skallen.

4. Jag kan inte spela burdusa, otrevliga figurer. Även de elakaste spelarroller jag spelat har varit trevliga på ytan.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,592
Location
Rissne
Re: Konventskaraktärer

Olav said:
Men om vi nu accepterar att karaktären inte är utåtagerande eller utagerar, vad finns kvar? Naturligtvis kan det vara roligt att vara bisittare, på samma vis som det är intressant att vara åhörare till en givande diskussion. Men bör vi inte då anse att umgängesformen snarare liknar ett envägsmedium som bokläsning, teater eller spoken word? Naturligtvis kan man argumentera att det också är en typ av berättarmaktsfördelning - nämligen ingen alls - men jag tror inte det är det som vi eftersträvar.
Är den nämnda resan, som rollpersonen inte vill prata om, rollpersonens enda egenskap? Antagligen inte. Det jag talar för är inte att man helt ska låta bli att agera; det jag ifrågasätter är huruvida allt som ingår i en rollpersons beskrivning och/eller värden måste ageras ut för att ha ett egenvärde.

Du talar svartvitt, antingen agerar man ut eller så gör man det inte. Jag säger att det måste kunna finnas både och, gärna i samma karaktär. Jag sitter t.ex just nu och filar på en WoD-karaktär med ett komplicerat förhållande till sin syster, och ett spänt förhållande till sin familj - det är inte grejer jag förvntar mig komma upp i spel, men det är detaljer som hjälper mig att få grepp om karaktären, och ge den dess särart i mina ögon. Utan sådana detaljer blir det i mina ögon bara tvådimensionella karikatyrer av människor, och i sådana kan jag inte leva mig in.
 

MrG

Swashbuckler
Joined
21 Apr 2005
Messages
2,684
Location
Göteborg
Re: Konventskaraktärer

Olav said:
...och så hatar jag den där konventskaraktären man alltid får. Ni vet "du hatar tortellini, men det är inget du vill prata om" eller "du var i Köln en gång, men det berättar du aldrig för någon". Eller den gamla favoriten "förut var du glad, men nu säger du inte så mycket och håller dig mest för dig själv".

Jag kan inte förstå fascinationen över att skriva ned en bakgrundshistoria, ja en personlighet, för att sedan diskvalificera den. Vad har man för plats i en berättelse-lek som rollspel om man inte vill 'prata om det'?

Om Du vet med Dig att du fyller dina konventsscenarion med blygrå pappersvändare som älskar litet och gläds åt ingenting, som inget säger och intet vill, ja om det är Dig jag skriver om - förklara Dig gärna. Hatar Du mig? hatar Du dig själv? eller är det bara glädje och fantasi som du motsätter Dig?
Okej, det är nog inte min standard, men det har kommit med ett par sånna här karaktärer. Varför, det här är de anledningar jag kan komma på spontant:

1. Jag träffar på spelare som vill spela det, om jag ger en mystiskt piratninja att välja på bland 15 karaktärer så kommer två av tre grupper innehålla en spelare som väljer den karaktären. Under speltestande var det rätt mycket fokus på att kolla av så folk hade kul med det också, men de tre spelare som hade den under testen var jättenöjda.

2. Någon annan vet och kommer avslöja hemligheten, alternativt att man själv får ett läge att avslöja det. Om andra avslöjar det så blir det en kul scen och om man själv måste göra det så brukar det mest bli coolt.

3. Jag är personligen förtjust i dubbelspel, så därför kan jag skriva grå gubbar (nästan alltid män av någon konstig anledning) som försöker spela sociala. Precis som jag älskar att agera ut tysk spion som halvdant fejkar en fransk brytning. Här handlar det om att uppskatta finlir, att hinta saker men inte spela ut dem mer än så.

Där har du mina motiv, variant två och tre är saker som jag själv gillar att spela, medan variant ett inte är en personlig favorit, men tillräckligt många speltester har visat mig att det finns tillräckligt många som gillar det. Kan tilläggas att jag har en förkärlek för många karaktärer så det brukar finnas valfrihet alt variation.
Och att jag sett vad jag tycker är sämre varianter, som autistiska karatärer eller vulcans.

-Gunnar (försöker förklara sig och andra, men kan egentligen bara svara för mig)
 

MrG

Swashbuckler
Joined
21 Apr 2005
Messages
2,684
Location
Göteborg
Ram said:
Vilken nörd jag är. :gremcrazy: Har ni några sådana?
Japp!

1. Jag har svårt att sitta ned och spela och än svårare att sitta och spelleda (jag har svårt att brainstorma och ha andra kreativa möten sittande också)

2. Jag tycker om multipla karaktärer per spelare och kronologiska hopp

3. Jag konstruerar gärna saker som använder kort

4. Jag hanterar system där man kan köpa sig nackdelar ungefär som en alkolist hanterar alkohol

5. Jag kan se system som i första hand inspiration, men ska de användas håller jag mig stenhårt till den användningsgrad som SL stipulerar eller lite mer system, aldrig mindre

6. Jag kan inte spelleda superhjältekampanjer på ett bra sätt, trots att jag älskar genren

-Gunnar (får fortsätta på listan när jag kommer på mer saker)
 
Joined
13 Nov 2008
Messages
162
Location
Z
Jag erkänner mig nog skyldig till detsamma.

Annars är jag av någon anledning extremt irriterad på spel med magisystem som menar att klassiska "cure x wounds"-formler har permanent hållbarhet. Det skapar liksom kortslutning i min hjärna på något sätt. Läkande trollformler som ger omedelbar effekt är just det, omedelbara.
 
Top