Nekromanti Pathfinder vs. D&D - FIGHT!
- Thread starter Vitulv
- Start date
Sapient said:
Intressant. Jag har inte reflekterat över detta. Jag hoppade på Eberron och spelledde det en tid men det upphörde då spelarna klagade på korvstoppning. Äventyren var både drivna och rälsade med skitsvåra combat encounters slag i slag ("delve"). Jag tyckte upplägget var fränt med lite pulpigare fantasy men spelarna hade svårt att trivas. –Det känns som arbete, var en kommentar. När 4E kom hade de ändrat reglerna men behållit stilen och dessutom låtit stilen flöda över i icke-Eberron. Spelarna fann till slut Eberron i alla fall då de roades av DDO. En tid kunde de inte prata om annat än Xendrik. Jag drar slutsatsen att delve-formatet dödade traditionell D&D. Plus att jag suger som DM.
Till mitt försvar kan jag bara säga att mina vänner i samma grupp som gav sig på att DM:a delve-äventyr också lade ner och har inte satt sig i DM-stolen igen. Gruppen jag spelar med nu undvek Eberron och 4E utan stannade i 3E Forgotten Realms. Där frodas den gamla spelstilen och vi har good right fun.
Jag har å andra sidan ägnat mellandagarna till att studera 4E Essentials och jag häpnar över hur bra det egentligen är. Det är enkelt, intressant och genomtänkt. Gripe-trådar om hur D&D har blivit dåligt känns helt irrelevanta. Essentials har svar på allt. Ett balanserat spel med både vettiga stridsregler, rollspelsvinkar och rolig karaktärsutveckling. Om man kunde skilja det från delve så skulle det regera på allvar. Tycker jag.
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,131
rjonas said:
Jag tycker att dina reflektioner runt delve-formatet är intressanta, och jag tror att jag lutar åt samma håll som du. Jag minns att jag köpte Expedition to the Demonweb Pits till 3,5 och att jag reagerade på det nya äventyrsformatet. Först tyckte jag att det verkade häftigt, men insåg efter en del 4e-spelande att det inte var min kopp te. Jag misstänker att jag inte är ensam om att se just formatet som en viktig anledning till att 4e aldrig blev "mitt" spel (även om reglerna också spelar in, såklart).
Ond bråd död
Swashbuckler
Vitulv said:
Vad är Delve-formatet?
Tänk dig att du ställer upp alla monster inför striden på en battle mat och fotograferar det rakt ovanifrån. Sen sätter du bilden på ett mittuppslag och strösslar med alla relevanta stats och specialregler i små rutor där det finns plats. Sen gör du det om och om igen tills du har ett "äventyr" beståendes av fem rum som måste krigas igenom en efter en.
DeBracy said:En karta från brädspelet HeroQuest med en sida per rum? Knasigt!
Traditionellt hade man en karta med en siffra per rum. En kort text beskrev innehållet i varje rum tillsammans med monsterstats. Ett enklare men mer svårtillgängligt sätt att beskriva saker på. Men av någon anledning är det roligare. Jag vet inte varför. Kanske är rent snobberi från min sida. Jag misstänker att det är DMs styrning av pacing som begränsas.
rjonas said:
Nej, men det var mycket som skilde förutom presentationssättet. Även i äventyr utan särskilt mycket bakgrundshistoria eller någon metaplot, fanns betydligt mer sammanhang än "låt oss rada upp fyra, fem balla encounters".
För att göra något av äventyret fanns det åtminstone någon slags tema eller twist eller så, som skulle göra det minnesvärt.
Jag tror inte att det är en slump att mycket av det som WotC producerat i äventyrsväg är återutgivningar av klassiska äventyr, där man helt enkelt lever på att klassikern ger sammanhanget, men allt arbete har lagts ned på encounters...
(Okej, nu är inte allt i delve-format direkt, men även de gängse äventyren har ju närmat sig detta...)
Eberron visar nog på de konflikter om utveckling som fanns (och kanske fortfarande finns i hög grad) inom WotC. Själva spelvärlden är liksom gjord för "murrigare", mörkare spelande - med mycket mer maktspel, intriger, lager-på-lager osv.
Men samtidigt fanns, uppenbarligen, en press på att leverera mer av delve, mer av "kortsiktig action", i linjen av äventyr.
Vi körde mycket Eberron i min förra spelgrupp, men aldrig de publicerade äventyren. (Ja, delvis beroende på att jag spelledde för det mesta - och jag köper en del "köpeäventyr", men spelleder dem i princip aldrig. Vill bara ha dem för idéer och inspiration...)
Och jag tror att Essentials till stor del signalerar en vilja att ta ett steg tillbaka. Inte minst genom mindre fokus på powers. I början tyckte jag det kändes fel - för det är ju en stor del av kärnan i att 4th ed känns ösigt - men å andra sidan så är de klasserna som nu kommer ofta ändå väl genomarbetade och betydligt mer flexibla än de äldre, på många sätt.
Men det känns ändå som jag graviterar tillbaka mot något 3.x-likt. Hittills har jag inte velat köpa Pathfinder av det enkla skälet att det känns som jag i så fall lika gärna kan använda alla mina 3.5-böcker. Men samtidigt känner jag då ett stort behov av att husregla en masse. Och ungefär hälften av de saker jag har på listan, har jag förstått att Pathfinder redan fixat. Så...
Men samtidigt fanns, uppenbarligen, en press på att leverera mer av delve, mer av "kortsiktig action", i linjen av äventyr.
Vi körde mycket Eberron i min förra spelgrupp, men aldrig de publicerade äventyren. (Ja, delvis beroende på att jag spelledde för det mesta - och jag köper en del "köpeäventyr", men spelleder dem i princip aldrig. Vill bara ha dem för idéer och inspiration...)
Och jag tror att Essentials till stor del signalerar en vilja att ta ett steg tillbaka. Inte minst genom mindre fokus på powers. I början tyckte jag det kändes fel - för det är ju en stor del av kärnan i att 4th ed känns ösigt - men å andra sidan så är de klasserna som nu kommer ofta ändå väl genomarbetade och betydligt mer flexibla än de äldre, på många sätt.
Men det känns ändå som jag graviterar tillbaka mot något 3.x-likt. Hittills har jag inte velat köpa Pathfinder av det enkla skälet att det känns som jag i så fall lika gärna kan använda alla mina 3.5-böcker. Men samtidigt känner jag då ett stort behov av att husregla en masse. Och ungefär hälften av de saker jag har på listan, har jag förstått att Pathfinder redan fixat. Så...
Botulf
Hero
- Joined
- 25 Dec 2008
- Messages
- 1,289
Arfert said:
Kan tänka mig Fantasy Craft antagligen som ett bättre och mer flexibelt som spel sett till att det verkligen är en utveckling av systemet. Själv lutar jag mer åt True20 men det var för generiskt och ofokuserat (göra gula BRP boken av D20?). Och likt FC så är det långt mindre snyggt än PF. Sedan så är både T20 och FC mer verkygslåda än PF medan sistnämnda är mer out of the box. Så att det är mer attraktivt för de större kundkretsarna är inte konstigt. Och som sagt att man känner igen sig.
Ond bråd död
Swashbuckler
[delve]
Ok, det tyckte jag verkligen inte om. Det är ett bra exempel på hur speligt och stridsfokuserat 4an blev. D&D4
Ok, det tyckte jag verkligen inte om. Det är ett bra exempel på hur speligt och stridsfokuserat 4an blev. D&D4
rjonas said:
Hmm. Jag förmodar att några av problemen här är att rummen i sig är lite väl "bite size" och på något sätt existerar i något slags vakuum, och att man förutsätter att monstren alltid finns i rummen. Det blir inte så naturligt sammanhängande, s a s, och rummen hänger inte ihop.
En kul grej är ju att en encounter i delve är mer än ett rum. Det är flera sammanhängande rum, för man kan tänka sig att olika avdelningar larmas av strid. En bra idé, helt enkelt.
När jag spelat delve däremot ha det inte varit roligt, trots att tankarna bakom varit sunda. Problemet gissar jag ligger i detta: För rollspelare är strid en liten belöning för idogt rollspelande. Ett mellanspel som varit fritt från dilemman och andra tankenötter där det mest primitiva släppts fram. Hugg och dräp! Men när striden bara leder till en ny strid som leder till en ny strid, så slutar det vara en liten rolig belöning och förvandlas snabbt till ren sifferexcersis. Då blir det trist.
Jag snuddade ovan vid pacing. Att spelleda är en konst och att kunna speeda upp spelet med en strid eller att sakta in det med en låst port eller ett moraliskt dilemma är grundstenar med vilka man kan skapa en syssla att hålla på med i åratal. Att bara rada upp strider håller bara i ett par timmar.
När jag spelat delve däremot ha det inte varit roligt, trots att tankarna bakom varit sunda. Problemet gissar jag ligger i detta: För rollspelare är strid en liten belöning för idogt rollspelande. Ett mellanspel som varit fritt från dilemman och andra tankenötter där det mest primitiva släppts fram. Hugg och dräp! Men när striden bara leder till en ny strid som leder till en ny strid, så slutar det vara en liten rolig belöning och förvandlas snabbt till ren sifferexcersis. Då blir det trist.
Jag snuddade ovan vid pacing. Att spelleda är en konst och att kunna speeda upp spelet med en strid eller att sakta in det med en låst port eller ett moraliskt dilemma är grundstenar med vilka man kan skapa en syssla att hålla på med i åratal. Att bara rada upp strider håller bara i ett par timmar.
Oldtimer
Slava Ukraini!
Eller snarare, det är ett bra exempel på hur speligt och stridsfokuserat man kan göra sina äventyr.Lilla My said:
Men jag håller med om att det är en fälla man kan falla i när man använder ett system där striderna innehåller en massa taktisk spänning. Jag såg samma problem i mitt gamla hemsnickrade MD&D för trettio år sedan. Det enklaste sättet att fylla ut nästa spelsession var att göra i ordning en massa (eller i fallet MD&D - två) strider. Ju mer intressant och spännande man gör striderna, desto enklare blir det att underhålla spelarna med enbart strider. Till synes.
