Nekromanti Paradigmskiften i rollspelsvärlden

[Lycan]

Den pretentiösa titeln till trots har jag inga djupare insikter att dela med mig av. Lite falsk marknadsföring, hade man nog nästan kunnat kalla det.

Hur som helst, jag satt och funderade lite på Kuhn och rollspel och sådär, och tänkte på om vi har haft några paradigmskiften. Nu är väl inte direkt rollspel en vetenskap (inte akademiskt erkänd ivf), men jag tänkte såhär:

I rollspelens gryning låg de första fantasyspelen som grund för alla iakttagelser av rollspel. Begrepp och mekanismer var enkla, och rollspelet ännu inte självmedvetet - det saknade metanivå.

Men rollspelet utvecklades i takt med att fler engagerade sig i hobbyn, och den första krisen var de traditionella rollspelens svårigheter att definiera skillnaden mellan rollspel som traditionellt spel och rollspel som drama.

Den första krisen, även kallad Friformkontroversen, skapade ett nytt sett att se på rollspel och dess möjligheter. Uppdelningen mellan "regelspel" och "friform" var ett tydligt barn av sin tid (och de konflikter som uppstod därigenom), och även om man sysslade med "regelspel", var man i någon mån tvungen att definiera sitt rollspelande utifrån en ny diskurs.

Detta ledde in i den andra krisen, när den gamla uppfattningen om att rollspel kunde delas upp i friform-regelspel (som i många sammanhang påminde lite om konflikten skräpkultur-finkultur) utmanades av komplicerade regelspel (mycket på grund av spel som använde regler till andra saker än strid och magi osv) och friformens allt mer svårdefinierade och hetrogena natur. Den omoderna regelspel-friform dialektiken tvingade fram nya begrepp, och termer som samberättande, narrativa system och... ja... en massa annat uppstod.

Och här antar jag att vi står nu, i någon slags postmodern rollspelskultur, med fler begreppsapparater än någon orkar använda, och med en normlöshet som ganska mycket fasar ut gamla tiders polariseringar helt.

- l

 

[krank]

Och här antar jag att vi står nu, i någon slags postmodern rollspelskultur, med fler begreppsapparater än någon orkar använda, och med en normlöshet som ganska mycket fasar ut gamla tiders polariseringar helt.

Ja, och visst är det underbart!

Själv gillar jag att polariseringar fasas ut; för några hundra år sedan var det en stor fråga huruvida man skulle vara katolik eller protestant; den samhällsdebatten finns i stort sett inte idag. Inom rollspel börjar vi nå den punkt där man faktiskt kan prata om vad vi håller på med - jag kan beskriva en planerad kampanj som en simulationistiskt djupimmersionistisk skräckkampanj, eller som en samberättande narrativistisk actionbetonad sådan. Det är helt fantastiskt; liknande verktyg fanns inte förut. För att inte tala om hur underbart det känns att innovationer inte längre handlar om att pilla med vilka grundegenskaper man ska ha eller vilka exempelyrken man använder sig av utan istället börjat spröta ut ordentligt och bli en grönskande blomsteräng av färggranna blommor av alla upptänkliga sorter. Att jag själv inte är så förtjust i vissa av innovationerna är irrelevant.


Däremot finns det givetvis fortfarande de som grumsar om "regelspel" eller "friformsflum", och likaledes finns det foretfarande de som tycker att bara det allra nyaste är det som duger att diskutera och bygga rollspel på; men precis som att "Nintendo vs. Sega" blivit "Sony och Microsoft och Nintendo" så tycker jag att det ändå verkar som att de flesta bejakar den nya postmoderniteten i hobbyn och insikten att alla sätt att spela trots allt har ett existensberättigande; och att bara för att någon tycker något så behöver inte detta påverka det egna sättet att spela; när jag pratar om vad som är bra i ett rollspel pratar ju jag om djupimmersionistiska perspektiv, så de som avskyr samma spel som jag gillar för att de är alldeles för onarrativistiska behöver inte känna sig trampade på tårna...

Så; visst är vi duktiga, vackra, kreativa, och bra!