[Oskrivna blad] Speltest [lång]
En spelrapport från en äldre omgång Oskrivna blad (OB hädanefter). Oskrivna blad skall jag precis släppa lös på Rollspelsmakarforumet, och finns att ladda ned där strax. Den här rapporten tjänar någotsånär till att visa hur spelet fungerar i praktiken, även om den inte är så detaljerad.
Grunden i OB är intrigsystemet, i vilket man lägger ut intriger till varandra, kopplade till de andra rollpersonernas Drivkrafter. På så vis bildas intressanta situationer som berör rollpersonerna och ger dem något att kämpa mot, trots att det inte finns någon fast SL. SL-rollen skickas runt i form av en SL-markör, så det finns alltid någon att tala med som spelar alla SLP. Är man själv SL och vill tala med en SLP är det bara att lämpa över SL-markören till någon annan.
Spelgruppen
Vi var fyra stycken som spelade: Jag (Simon), Jocke, Yolle och Josef. Josef har jag spelat med i många år, och han har även varit med på alla speltest av OB sedan första inkarnationen (som inte alls liknade hur det ser ut idag). Jocke hade jag aldrig spelat med förut, men han hade spelat rollspel tidigare, efter vad jag förstår bara traditionella rollspel, och mest skräck och dungeonbashing. Yolle har jag spelat Shadowrun med ett par gånger. Han har spelat rollspel sedan jag var född, tror jag, men även han bara stora, publicerade ”mainstream-rollspel” (simulationistiska rollspel, för oss som fortfarande ser något värde i GNS-teori). Hans favorit verkar vara Vampire.
Spelvärldsgenerering
Vi hade redan bestämt oss för att spela steampunk, och satte oss ned för att generera spelvärlden efter reglerna. Först skulle vi lägga in några beskrivningsord. Ett var kändes lagom, och de blev smutsigt, luftburet, zeppelinare och uniformer. En värld täckt av smog och sot framträdde, där städerna svävar långt ovanför marken tack vare luftballonger, och resor skedde med stora zeppelinare. Sammhällsstrukturen var strikt, där varje yrke hade sin egen uniform, från bagare till politiker. Vi bestämde att vi skulle ta namn på platser och personer framförallt från Tyskland och Ryssland.
Härnäst lade vi in markfaktorer. Återigen en var: fyra stycken alltså. Kejsaren, Motståndsrörelsen, Militären och Rådet. Vi slog fram och placerade ut deras makt och inbördes relationer, och en intressant komplott visade sig. Vi tolkade siffrorna som vi placerade ut enligt följande:
Kejsaren var ett politiskt geni, mästare på att spela ut sina motståndare mot varandra. Han hade starkt stöd av Rådet, men på senare tid hade vissa generaler inom militären börjat viska om konspirationer och kupper. De var ännu inte tillräckligt starka för att göra uppror, dock. Kejsaren såg naturligtvis detta och satte igång med ett briljant projekt för att stoppa dem: han skapade Motståndsrörelsen. Denna rörelse bestod av en handfull av hans mest lojala hemliga poliser, samt ett femtiotal rekryterade idioter som inte visste vad det hela egentligen handlade om. I nuläget håller fällan på att slå igen: militären börjar söka sig till Motståndsrörelsen för att slå ihop sina krafter med dem och tillsammans göra uppror. Eftersom Motståndsrörelsen dock är närmast icke-existerande kommer Militären att stå själv och kuppen att misslyckas och ge Kejsaren möjlighet att avrätta upprorsmakarna. Allt detta på en kvart. Spelvärldsgenereringssystemet fungerade klockrent!
Vi genererade även en stad, som visade sig vara huvudstaden, där mäktiga män i stil med Ingenjören och Kamrat Kirmanov, motståndsledaren, bodde.
Rollpersonerna
Vi bestämde oss för att axla rollerna som några av de idioter som rekryterats av Motståndsrörelsen. Jag spelade Jürgen ”Ace” Schmidt, en våghalsig pilot utan plan, som egentligen inte bryr sig särskilt mycket om den politiska sidan av kampen, utan mest är ”in it for the kicks”. Han är smått självmordsbenägen (hans värdering Eget liv låg på 1) och hans Resurser inkluderar både Våghalsig och Tursam. Dessutom är han Snygg och har mycket framgång med damerna. Tittar man på hans Övertygelser, dock, så ser man att under fasaden av actionhjälte och charmknutte döljer sig en undermedveten övertygelse som säger ”Jag är inte intressant”. Där ligger anledningen till att han konstant måste kasta sig ut i nya äventyr och dra uppmärksamheten till sig.
Yolle spelade Valentino Stahl, även han smått galen. Hans absolut främsta Drivkraft är Hat, som han har fyra i (vilket närmar sig besatthet). Yolle tog verkligen till sig reglerna på ett oväntat sätt och definierade en intressant Resurs: Karta över ventilationssystemet. Detta var något som han tänkte sig att hans karaktär skulle använda för att lösa problem, och det funkade utmärkt. Han använder även Stora bomber, och gillar att spränga saker i luften. Han hatar Rådet, och han har som Mål att störta den flygande huvudstaden till marken, så att människorna kan bo där istället.
Josef spelade Lilla Tunnan, en glad hippie med Drivkrafter som ”Fred, frihet och yada yada”. Han är även hobbykonstnär och deltar i motståndsrörelsen i något fåfängt hopp om att de ska ge fred och frihet åt folket. Han puffar majja och var groovy genom större delen av äventyren.
Vad Jockes karaktär heter kan jag inte dra mig till minnes för tillfället. Han var bara med under det första äventyret, inte det andra. Han är ett otroligt osympatisk karaktär, som gillar allt vad blod och våld heter, och den främsta Resurs han använder är Revolvrar. Vi hade fullt sjå med att hålla honom i schack i vissa stunder.
Äventyret i korthet:
Som sagt har vi spelat två äventyr. Det första satte scenen i vårt lilla krypin, ett gammalt skjul nära kanten av staden, där vi smidde våra motståndsrörelseplaner. Vi satt och drack vodka och väntade på att vår kontakt skulle komma förbi och tala om för oss vad vi skulle göra. Plötsligt störtar han in, blödandes ymnigt, och kollapsar på bordet. Han lyckas mumla fram ett ”Kirmanov... De tänker mörda Kirmanov...” innan han dör. Vårt uppdrag var klart: hitta Kamrat Kirmanov (motståndsledaren) och varna honom! Det här var alltså en intrig skapad av mig, riktad mot Lilla Tunnans idolisering av Kirmanov.
Något paranoida och misstänkandes att någon följt honom hit, beslutar vi oss för att fly genom ventilationssystemet och spränga skjulet i luften för att undanröja alla spår (Valentino Stahl i sitt esse). Väl ute i staden igen så måste vi få tag på och varna kamrat Kirmanov. Lilla Tunnan påstår sig ha en kontakt inom motståndsrörelsen, och vi uppsöker honom. Det visar sig vara någon sorts uteliggare som verkar ha lurat i Lilla Tunnan att han har kontakter för att Tunnan skall ge honom sprit. Vi sparkar på honom och är allmänt ohyfsade, vilket leder till att han bussar busar på os, som rånar oss och tar alla våra grejer. Efterhand så lyckas vi få reda i situationen och vi inser att han visst tillhör motståndsrörelsen. Vi ber om ursäkt och han kallar på sina mannar, som dock har blivit fångade av polisen, som beslagtagit vårt stuff! Detta var en sidointrig skapad av Josef.
Men innan vi har tid att bekymra oss om grejerna måste vi hitta Kirmanov. Ledtrådarna leder oss till slut till ett slitet hotell i slumkvarteren. Vi letar förtvivlat och försöker att höra oss för försiktigt, utom Lilla Tunnan, som sätter sig och tecknar. Vi hittar ingenting, och sätter oss förtvivlade på trottoaren. Så får Stahl, som träffat Kirmanov en gång, syn på en av Tunnans teckningar. Det är ju Kirmanov! Vart har han sett honom? Han bor på andra våningen i hotellet, säger Tunnan glatt. Vi rusar upp, och precis som vi är utanför dörren hör vi ett antal pistolknallar. Vi störtar in och får se Kirmanov i sängen, skjuten i huvudet. En av hans livvakter står bredvid med en rykande pistol, de andra ligger döda runt hans fötter. Vi kastar oss fram och börjar klå upp livvakten. I slagsmålet åker hans gummimask av. Det är Kirmanov som är livvakten! Han hade just avvärjt ett mordförsök på honom. Vi skäms så det ryker om oss, och skyndar oss därifrån.
(Här slutar äventyr ett, och Jockes rollperson är inte längre med oss)
Därefter försöker vi få tag på våra grejer. Vi kommer in i polishuset, jag misslyckas med att få ut grejerna, men Stahl smyger in i arkivet och tuttar eld på skiten. Tyvärr så brinner det bättre än han väntat, och han och Lilla Tunnan svimmar av röken. Här är min chans att spela hjälte. Med Lilla tunnan under ena armen, Valentino Stahl under den andra, och de viktigaste av våra grejer under den tredje kommer jag utspringande ur det brinnande infernot, svart av sot, men vacker som bara en hjälte kan vara.
För att fira vår överlevnad så vill Lilla Tunnan bjuda oss på mat. Han säger åt oss att möta honom på den finaste restaurangen i staden. Fi fattar noll, men går hem och förbereder oss. Jag lyckades få med mig en smärre förmögenhet ur polishuset (fight the power!), så jag köper mig en otroligt välsydd civiluniform av sammet (paus för att vi skall kunna gå in på detaljer om hur de här uniformerna verkligen ser ut). Vi kommer till restaurangen, där Lilla Tunnan visar sig vara chefskock! Vi har knappt kommit över chocken (eller vinet, odlat på marken) förrän skrammel och bråk hörs från köket. Vi rusar dit, och Lilla Tunnan har blivit kidnappad!
Vi förföljer napparen till zeppelinarhangaren, där jag lyckas smita in genom att norpa biljett från fickan på en rikis (Josef försökte hindra mig, men han hade använt sina SL-resurser så mycket att han inte hade råd). Väl inne letar jag igenom zeppelinaren som står där, utan att hitta förövaren, medan Stahl försöker att sabotera den så att den inte skall kunna lyfta. Jag ser dock ut genom ett fönster hur mannen vi förföljt står och pratar med en storvuxen man. Bredvid honom står en låda som verkar röra på sig. Till min absoluta förvåning så ser jag förövarens ansikte, och han ser precis ut som kejsaren! WTF?
Jag springer ut, men under tiden blir Stahl upptäckt, och börjar hota med att spränga hangaren i luften, medan han tar sig mot ett flygplan som flyktväg (flygplan i denna spelvärld handlar om ornithokoptrar, plan med flaxande vingar. De är inte så snabba, men det är inget annat i luften, heller). Panik utbryter, förövaren får syn på mig och springer mot kanten och kastar sig ut! Här följer en av de fräckaste scener jag varit med om.
Jag springer efter honom, och får se hur han glidflyger och landar i korgen på en luftballong. Galen hjälte som jag är, tar jag sats och hoppar efter. Konflikt uppstår, Josef vill att jag missar. Han vinner, men jag ger honom inte tillåtelse att narrera min rollpersons död. Jag landar därmed på själva ballongen, men studsar av! Genom ett mirakel har Stahl lyckats få flygplanet i luften och räddar mig från en säker död. Han kan dock inte flyga för fem öre, och håller på att krasha innan jag lyckas ta över spakarna. En mycket långsam flygjakt mellan en luftballong och en flaxmaskin följer, innan ballongen släpper ifrån sig en tät dimma och försvinner bort.
Här slutade vårt andra äventyr. Tyvärr har vi aldrig fortsatt på den här kampanjen. Vi vet fortfarande inte om det verkligen var kejsaren eller inte! Och det coola är att det finns ingen SL som vet det, heller.
En spelrapport från en äldre omgång Oskrivna blad (OB hädanefter). Oskrivna blad skall jag precis släppa lös på Rollspelsmakarforumet, och finns att ladda ned där strax. Den här rapporten tjänar någotsånär till att visa hur spelet fungerar i praktiken, även om den inte är så detaljerad.
Grunden i OB är intrigsystemet, i vilket man lägger ut intriger till varandra, kopplade till de andra rollpersonernas Drivkrafter. På så vis bildas intressanta situationer som berör rollpersonerna och ger dem något att kämpa mot, trots att det inte finns någon fast SL. SL-rollen skickas runt i form av en SL-markör, så det finns alltid någon att tala med som spelar alla SLP. Är man själv SL och vill tala med en SLP är det bara att lämpa över SL-markören till någon annan.
Spelgruppen
Vi var fyra stycken som spelade: Jag (Simon), Jocke, Yolle och Josef. Josef har jag spelat med i många år, och han har även varit med på alla speltest av OB sedan första inkarnationen (som inte alls liknade hur det ser ut idag). Jocke hade jag aldrig spelat med förut, men han hade spelat rollspel tidigare, efter vad jag förstår bara traditionella rollspel, och mest skräck och dungeonbashing. Yolle har jag spelat Shadowrun med ett par gånger. Han har spelat rollspel sedan jag var född, tror jag, men även han bara stora, publicerade ”mainstream-rollspel” (simulationistiska rollspel, för oss som fortfarande ser något värde i GNS-teori). Hans favorit verkar vara Vampire.
Spelvärldsgenerering
Vi hade redan bestämt oss för att spela steampunk, och satte oss ned för att generera spelvärlden efter reglerna. Först skulle vi lägga in några beskrivningsord. Ett var kändes lagom, och de blev smutsigt, luftburet, zeppelinare och uniformer. En värld täckt av smog och sot framträdde, där städerna svävar långt ovanför marken tack vare luftballonger, och resor skedde med stora zeppelinare. Sammhällsstrukturen var strikt, där varje yrke hade sin egen uniform, från bagare till politiker. Vi bestämde att vi skulle ta namn på platser och personer framförallt från Tyskland och Ryssland.
Härnäst lade vi in markfaktorer. Återigen en var: fyra stycken alltså. Kejsaren, Motståndsrörelsen, Militären och Rådet. Vi slog fram och placerade ut deras makt och inbördes relationer, och en intressant komplott visade sig. Vi tolkade siffrorna som vi placerade ut enligt följande:
Kejsaren var ett politiskt geni, mästare på att spela ut sina motståndare mot varandra. Han hade starkt stöd av Rådet, men på senare tid hade vissa generaler inom militären börjat viska om konspirationer och kupper. De var ännu inte tillräckligt starka för att göra uppror, dock. Kejsaren såg naturligtvis detta och satte igång med ett briljant projekt för att stoppa dem: han skapade Motståndsrörelsen. Denna rörelse bestod av en handfull av hans mest lojala hemliga poliser, samt ett femtiotal rekryterade idioter som inte visste vad det hela egentligen handlade om. I nuläget håller fällan på att slå igen: militären börjar söka sig till Motståndsrörelsen för att slå ihop sina krafter med dem och tillsammans göra uppror. Eftersom Motståndsrörelsen dock är närmast icke-existerande kommer Militären att stå själv och kuppen att misslyckas och ge Kejsaren möjlighet att avrätta upprorsmakarna. Allt detta på en kvart. Spelvärldsgenereringssystemet fungerade klockrent!
Vi genererade även en stad, som visade sig vara huvudstaden, där mäktiga män i stil med Ingenjören och Kamrat Kirmanov, motståndsledaren, bodde.
Rollpersonerna
Vi bestämde oss för att axla rollerna som några av de idioter som rekryterats av Motståndsrörelsen. Jag spelade Jürgen ”Ace” Schmidt, en våghalsig pilot utan plan, som egentligen inte bryr sig särskilt mycket om den politiska sidan av kampen, utan mest är ”in it for the kicks”. Han är smått självmordsbenägen (hans värdering Eget liv låg på 1) och hans Resurser inkluderar både Våghalsig och Tursam. Dessutom är han Snygg och har mycket framgång med damerna. Tittar man på hans Övertygelser, dock, så ser man att under fasaden av actionhjälte och charmknutte döljer sig en undermedveten övertygelse som säger ”Jag är inte intressant”. Där ligger anledningen till att han konstant måste kasta sig ut i nya äventyr och dra uppmärksamheten till sig.
Yolle spelade Valentino Stahl, även han smått galen. Hans absolut främsta Drivkraft är Hat, som han har fyra i (vilket närmar sig besatthet). Yolle tog verkligen till sig reglerna på ett oväntat sätt och definierade en intressant Resurs: Karta över ventilationssystemet. Detta var något som han tänkte sig att hans karaktär skulle använda för att lösa problem, och det funkade utmärkt. Han använder även Stora bomber, och gillar att spränga saker i luften. Han hatar Rådet, och han har som Mål att störta den flygande huvudstaden till marken, så att människorna kan bo där istället.
Josef spelade Lilla Tunnan, en glad hippie med Drivkrafter som ”Fred, frihet och yada yada”. Han är även hobbykonstnär och deltar i motståndsrörelsen i något fåfängt hopp om att de ska ge fred och frihet åt folket. Han puffar majja och var groovy genom större delen av äventyren.
Vad Jockes karaktär heter kan jag inte dra mig till minnes för tillfället. Han var bara med under det första äventyret, inte det andra. Han är ett otroligt osympatisk karaktär, som gillar allt vad blod och våld heter, och den främsta Resurs han använder är Revolvrar. Vi hade fullt sjå med att hålla honom i schack i vissa stunder.
Äventyret i korthet:
Som sagt har vi spelat två äventyr. Det första satte scenen i vårt lilla krypin, ett gammalt skjul nära kanten av staden, där vi smidde våra motståndsrörelseplaner. Vi satt och drack vodka och väntade på att vår kontakt skulle komma förbi och tala om för oss vad vi skulle göra. Plötsligt störtar han in, blödandes ymnigt, och kollapsar på bordet. Han lyckas mumla fram ett ”Kirmanov... De tänker mörda Kirmanov...” innan han dör. Vårt uppdrag var klart: hitta Kamrat Kirmanov (motståndsledaren) och varna honom! Det här var alltså en intrig skapad av mig, riktad mot Lilla Tunnans idolisering av Kirmanov.
Något paranoida och misstänkandes att någon följt honom hit, beslutar vi oss för att fly genom ventilationssystemet och spränga skjulet i luften för att undanröja alla spår (Valentino Stahl i sitt esse). Väl ute i staden igen så måste vi få tag på och varna kamrat Kirmanov. Lilla Tunnan påstår sig ha en kontakt inom motståndsrörelsen, och vi uppsöker honom. Det visar sig vara någon sorts uteliggare som verkar ha lurat i Lilla Tunnan att han har kontakter för att Tunnan skall ge honom sprit. Vi sparkar på honom och är allmänt ohyfsade, vilket leder till att han bussar busar på os, som rånar oss och tar alla våra grejer. Efterhand så lyckas vi få reda i situationen och vi inser att han visst tillhör motståndsrörelsen. Vi ber om ursäkt och han kallar på sina mannar, som dock har blivit fångade av polisen, som beslagtagit vårt stuff! Detta var en sidointrig skapad av Josef.
Men innan vi har tid att bekymra oss om grejerna måste vi hitta Kirmanov. Ledtrådarna leder oss till slut till ett slitet hotell i slumkvarteren. Vi letar förtvivlat och försöker att höra oss för försiktigt, utom Lilla Tunnan, som sätter sig och tecknar. Vi hittar ingenting, och sätter oss förtvivlade på trottoaren. Så får Stahl, som träffat Kirmanov en gång, syn på en av Tunnans teckningar. Det är ju Kirmanov! Vart har han sett honom? Han bor på andra våningen i hotellet, säger Tunnan glatt. Vi rusar upp, och precis som vi är utanför dörren hör vi ett antal pistolknallar. Vi störtar in och får se Kirmanov i sängen, skjuten i huvudet. En av hans livvakter står bredvid med en rykande pistol, de andra ligger döda runt hans fötter. Vi kastar oss fram och börjar klå upp livvakten. I slagsmålet åker hans gummimask av. Det är Kirmanov som är livvakten! Han hade just avvärjt ett mordförsök på honom. Vi skäms så det ryker om oss, och skyndar oss därifrån.
(Här slutar äventyr ett, och Jockes rollperson är inte längre med oss)
Därefter försöker vi få tag på våra grejer. Vi kommer in i polishuset, jag misslyckas med att få ut grejerna, men Stahl smyger in i arkivet och tuttar eld på skiten. Tyvärr så brinner det bättre än han väntat, och han och Lilla Tunnan svimmar av röken. Här är min chans att spela hjälte. Med Lilla tunnan under ena armen, Valentino Stahl under den andra, och de viktigaste av våra grejer under den tredje kommer jag utspringande ur det brinnande infernot, svart av sot, men vacker som bara en hjälte kan vara.
För att fira vår överlevnad så vill Lilla Tunnan bjuda oss på mat. Han säger åt oss att möta honom på den finaste restaurangen i staden. Fi fattar noll, men går hem och förbereder oss. Jag lyckades få med mig en smärre förmögenhet ur polishuset (fight the power!), så jag köper mig en otroligt välsydd civiluniform av sammet (paus för att vi skall kunna gå in på detaljer om hur de här uniformerna verkligen ser ut). Vi kommer till restaurangen, där Lilla Tunnan visar sig vara chefskock! Vi har knappt kommit över chocken (eller vinet, odlat på marken) förrän skrammel och bråk hörs från köket. Vi rusar dit, och Lilla Tunnan har blivit kidnappad!
Vi förföljer napparen till zeppelinarhangaren, där jag lyckas smita in genom att norpa biljett från fickan på en rikis (Josef försökte hindra mig, men han hade använt sina SL-resurser så mycket att han inte hade råd). Väl inne letar jag igenom zeppelinaren som står där, utan att hitta förövaren, medan Stahl försöker att sabotera den så att den inte skall kunna lyfta. Jag ser dock ut genom ett fönster hur mannen vi förföljt står och pratar med en storvuxen man. Bredvid honom står en låda som verkar röra på sig. Till min absoluta förvåning så ser jag förövarens ansikte, och han ser precis ut som kejsaren! WTF?
Jag springer ut, men under tiden blir Stahl upptäckt, och börjar hota med att spränga hangaren i luften, medan han tar sig mot ett flygplan som flyktväg (flygplan i denna spelvärld handlar om ornithokoptrar, plan med flaxande vingar. De är inte så snabba, men det är inget annat i luften, heller). Panik utbryter, förövaren får syn på mig och springer mot kanten och kastar sig ut! Här följer en av de fräckaste scener jag varit med om.
Jag springer efter honom, och får se hur han glidflyger och landar i korgen på en luftballong. Galen hjälte som jag är, tar jag sats och hoppar efter. Konflikt uppstår, Josef vill att jag missar. Han vinner, men jag ger honom inte tillåtelse att narrera min rollpersons död. Jag landar därmed på själva ballongen, men studsar av! Genom ett mirakel har Stahl lyckats få flygplanet i luften och räddar mig från en säker död. Han kan dock inte flyga för fem öre, och håller på att krasha innan jag lyckas ta över spakarna. En mycket långsam flygjakt mellan en luftballong och en flaxmaskin följer, innan ballongen släpper ifrån sig en tät dimma och försvinner bort.
Här slutade vårt andra äventyr. Tyvärr har vi aldrig fortsatt på den här kampanjen. Vi vet fortfarande inte om det verkligen var kejsaren eller inte! Och det coola är att det finns ingen SL som vet det, heller.