Nekromanti Om detta må ni berätta: CoC
- Thread starter solvebring
- Start date
Många föredrar liksom jag själv den femte utgåvan. Sant är dock, precis som påpekat, att regel- och settingskillnaderna mellan utgåvorna är minimala. Det som gör att jag gillar femman är att den innehåller så mycket extra information om sådant som inte direkt har koppling till spelet men är av intresse ändå, som t.ex. hur långt den rättsmedicinska vetenskapen kommit på 1920-talet. Dessutom stödjer den även de två andra officiella tidsepokerna, Gaslight (1890-talet) och nutid.
Märk väl att jag inte har koll på vad den senaste, den 6:e, utgåvan innehåller.
/Anders
Märk väl att jag inte har koll på vad den senaste, den 6:e, utgåvan innehåller.
/Anders
solvebring
Superhero
Tack Organ, tack krank. Låter ju najs. Är det förresten rätt bok jag länkat till?
Det kanske du redan fattat men hursomhelst: Det finns fyra officiella settings. Den första, största och vanligaste, är 20-talet. Sedan länge finns det även en nutida setting som heter Cthulhu Now, och en viktoriansk som heter Cthulhu by Gaslight. För ett par år sedan dök det upp en medeltida CoC-setting som heter Dark Ages.
Om man går utanför det som Chaosium publicerar så finns det en variant på den nutida som heter Delta Green och kan närmast beskrivas som CoC möter X-Files, med konspirationer och hemligheter som går både djupt och högt.
Nej, inget mer behövs. Om man prompt vill ha mer så föreslår jag någon av de scenariosamlingar, eller kampanjer som finns. Bakgrundsboken Arkham Unveiled rekomenderas den med.
/Anders
Jag har precis börjat köra Tatters of the King, och det är nog en av de mest välskrivna kampanjer jag läst. Rekommenderas, för den har en lagom blandning av undersökningar och skräck, utan särdeles mycket indiana jones eller godzilla...
solvebring
Superhero
Kan ju säga att jag skulle föredra 20-talet. Skulle jag tro i alla fall.
Detta verkar också hur fett som helst. Är det så bra som man tror att det är?
Rising
Vila i frid
Det medeltida Dark Ages är rätt roligt; eftersom det kan hända rätt intressanta saker när man gestaltar en person som är indoktrinerad med tankar om kristendomens Satan, häxor och demoner, såväl som den gamla folktrons troll, spöken och knytt; och som sedan utsätts för typiska CoC-uppenbarelser i form av rymdskepp och kosmisk ondska. Ibland uppstår det spännande saker i den kontrasten, men när jag provspelade det så kunde jag känna att det blev rätt distanserat och referentiellt att som spelare veta att vi hade att göra med Mi-Go, men att min rollperson skulle tro att de var spöken.
En av poängerna som gör rollspelet Mutant så roligt är när man som spelare väl förstår vad det är ens rollperson har hittat. I början beskriver spelledaren tingesten man funnit med ord såsom "det ser ut som en kort batong vars främre del är täckt med ett blankt metallhölje, men den väger för lätt i handen och har sin tyngdpunkt för långt bak mot handtaget för att kunna användas som tillhygge. Den främre änden är lätt välvd och för trubbig för att man ska kunna spetsa någon med den, och den bakre änden slutar i en platt, räfflad skiva runt vars sida det står små krumelurer i vit skrift." Man tror att man hittat någon sorts avancerat cybervapen innan man provar att snurra på skivan och får höra att hela staven börjar vibrera i ens hand. Fastän man som spelare plötsligt förstår att vad man funnit är en dildo så är det komiskt att rollgestalta hur ens rollperson besviket konstaterar att "det är något fel med den här förintelsedolken". Jag kunde stundtals känna samma känsla i Dark Ages. Det var intressant, men jag tycker inte det lämpar sig särskilt väl i ett skräckrollspel.
Det stora problemet tycker jag är att hela poängen med CoC-mytologin är att den handlar om att människan är liten och obetydlig, att det inte finns någon frälsning, samt hur den moderna, rationella människan bryts ned av uppenbarelser hon inte kan förklara. Inget av det här fungerar riktigt i Dark Ages, eftersom rollpersonerna förmodas tro sig stå under Guds försyn och det ännu inte finns någon modern rationalitet att tala om. De upplevelser som kan få en person i CoC-romanerna att förlora vettet, dessa upplevelser skulle en Dark Ages-rollperson enkelt kunna förklara genom att peka på väl valda delar ur uppenbarelseboken.
Så... Jag ser rollspelet som ett rätt intressant experiment, men lite väl referentiellt för att verkligen kunna engagera på allvar. Lite för duktigt, lite för studentikost, lite för konstlat.
En av poängerna som gör rollspelet Mutant så roligt är när man som spelare väl förstår vad det är ens rollperson har hittat. I början beskriver spelledaren tingesten man funnit med ord såsom "det ser ut som en kort batong vars främre del är täckt med ett blankt metallhölje, men den väger för lätt i handen och har sin tyngdpunkt för långt bak mot handtaget för att kunna användas som tillhygge. Den främre änden är lätt välvd och för trubbig för att man ska kunna spetsa någon med den, och den bakre änden slutar i en platt, räfflad skiva runt vars sida det står små krumelurer i vit skrift." Man tror att man hittat någon sorts avancerat cybervapen innan man provar att snurra på skivan och får höra att hela staven börjar vibrera i ens hand. Fastän man som spelare plötsligt förstår att vad man funnit är en dildo så är det komiskt att rollgestalta hur ens rollperson besviket konstaterar att "det är något fel med den här förintelsedolken". Jag kunde stundtals känna samma känsla i Dark Ages. Det var intressant, men jag tycker inte det lämpar sig särskilt väl i ett skräckrollspel.
Det stora problemet tycker jag är att hela poängen med CoC-mytologin är att den handlar om att människan är liten och obetydlig, att det inte finns någon frälsning, samt hur den moderna, rationella människan bryts ned av uppenbarelser hon inte kan förklara. Inget av det här fungerar riktigt i Dark Ages, eftersom rollpersonerna förmodas tro sig stå under Guds försyn och det ännu inte finns någon modern rationalitet att tala om. De upplevelser som kan få en person i CoC-romanerna att förlora vettet, dessa upplevelser skulle en Dark Ages-rollperson enkelt kunna förklara genom att peka på väl valda delar ur uppenbarelseboken.
Så... Jag ser rollspelet som ett rätt intressant experiment, men lite väl referentiellt för att verkligen kunna engagera på allvar. Lite för duktigt, lite för studentikost, lite för konstlat.
lasergreger
Hero
Om du kan och känner att du orkar så tycker jag att du ska ta dig en titt på Trail of Cthulhu, som använder sig av GUMSHOE-systemet.
Det är väldigt enkelt, huvudtesen i det är att så länge en spelare har den nödvändiga färdigheten och frågar efter rätt sak så kommer han hitta ledtråden, eller så räcker det kanske bara med att ha färdigheten, beroende på situationen. Detta gör att man inte KAN missa avgörande ledtrådar, vilket kunde/kan vara ett problem med BRP-versionen.
Alla tärningslag, för tex. svåra handlingar och strid sköts enkelt med en enda T6:a.
En annan stor positiv sak med ToC är Sanity-systemet, som är mycket bättre, enligt mig, än i CoC. I korthet har man både short-time sanity loss, som man får igen snabbare men som slår till direkt, tex shocken av att se ett lik, som man sedan kommer över de första effekterna av. Sen så har man long-time loss som fungerar mer som sanity gör nu i CoC och är mer permanenta effekter, som tex. längre effekter av att ha sett liket, världen blir ju inte densamma.
Jag uppksattar verkligen systemet, och boken i sig täcker både Mythos och 1920-talet hyffsat bra, med ett riktigt bra upplägg.
Det är väldigt enkelt, huvudtesen i det är att så länge en spelare har den nödvändiga färdigheten och frågar efter rätt sak så kommer han hitta ledtråden, eller så räcker det kanske bara med att ha färdigheten, beroende på situationen. Detta gör att man inte KAN missa avgörande ledtrådar, vilket kunde/kan vara ett problem med BRP-versionen.
Alla tärningslag, för tex. svåra handlingar och strid sköts enkelt med en enda T6:a.
En annan stor positiv sak med ToC är Sanity-systemet, som är mycket bättre, enligt mig, än i CoC. I korthet har man både short-time sanity loss, som man får igen snabbare men som slår till direkt, tex shocken av att se ett lik, som man sedan kommer över de första effekterna av. Sen så har man long-time loss som fungerar mer som sanity gör nu i CoC och är mer permanenta effekter, som tex. längre effekter av att ha sett liket, världen blir ju inte densamma.
Jag uppksattar verkligen systemet, och boken i sig täcker både Mythos och 1920-talet hyffsat bra, med ett riktigt bra upplägg.
lasergreger said:
ToC är säkert alright men CoC har precis vad du beskriver ovan. Det funkar bara lite annorlunda. Det är inte uppdelat i Stability och Sanity utan om du förlorar mycket San snabbt så drabbas du av tillfällig insanity. När Monte Cook skrev Call of Cthulhu d20 behöll han Sanity-systemet från CoC enligt premisen: "if it aint broke don't fix it".
Krille
Lord
rjonas said:
But what if it is?
Om man anser att det är trasigt att femtio lik ger samma mentala effekt som en medelmåttig Cthulhu så är det förmodligen en bra grej att fixa det. På samma sätt kan man anse att det är trasigt att femton gaffelstick i låret ger samma effekt som en halshuggning, och man väljer därmed ett annat skadesystem för att fixa problemet.
"Om man anser att det är trasigt att femtio lik ger samma mentala effekt som en medelmåttig Cthulhu så är det förmodligen en bra grej att fixa det."
Men det gör de ju inte? De ger SAN-loss tills du förlorat maximalt du kan slå fram på ett slag. Sen är du härdad och förlorar inget mer.
Storuggla, it says so in my book
Men det gör de ju inte? De ger SAN-loss tills du förlorat maximalt du kan slå fram på ett slag. Sen är du härdad och förlorar inget mer.
Storuggla, it says so in my book
solvebring
Superhero
Okej. Där ser man.
Ja, det verkar inte som om det gör någon större skillnad, vilken epok man väljer till CoC. Inte vad jag kan förstå av att lyssna på era finfina svar i alla fall. Jag lyssnade nämligen på två kortare noveller igår av Lovecraft, upplästa av Ernst-Hugo Järegård. Svinbra! tyckte jag förövrigt. Nåväl, om spelet söker den stämning som Lovecraft sjåälv byggt upp så lyckas alltifrån spöken, levande lik till häxor och djävlar passa in, bara man länkar dem till världen på rätt sätt. Allt det här lär väl skall förekomma CoC rollspelet, hoppas jag?
... Men om jag börjar spela känns 20-talet mest rätt, om inte annat häftigast.
Ja, det verkar inte som om det gör någon större skillnad, vilken epok man väljer till CoC. Inte vad jag kan förstå av att lyssna på era finfina svar i alla fall. Jag lyssnade nämligen på två kortare noveller igår av Lovecraft, upplästa av Ernst-Hugo Järegård. Svinbra! tyckte jag förövrigt. Nåväl, om spelet söker den stämning som Lovecraft sjåälv byggt upp så lyckas alltifrån spöken, levande lik till häxor och djävlar passa in, bara man länkar dem till världen på rätt sätt. Allt det här lär väl skall förekomma CoC rollspelet, hoppas jag?
... Men om jag börjar spela känns 20-talet mest rätt, om inte annat häftigast.
solvebring said:
Jag tror inte man ska försöka knyta an till mythos alltför mycket. Mythos är ju det okända och man blir galen innan man hunnit förstå hur mythos fungerar. I Call ska man kanske sträva efter känslan att här står inte allt rätt till. Man ska inte kunna se helheten.
Bokstavstrogna Call-spelare kan annars förstöra känslan för det finns standardledtrådar och standardslutsatser. Sätt hellre stopp sånt än att spela med enligt mythos. Bara för att det blåser kallt måste inte Vertigo vara i annalkande.
20-talet är den mesta använda tidsperioden och den epok man i allmänhet menar när man pratar om Call.
Nu kanske till och med Pulp Cthulhu släpps i november. (Det har varit under utveckling i åratal). Pulp Cthulhu beskrivs som Reckless adventures in the 1930s. Det kittlar åtminstone mig.
