Nekromanti Olika spelstilar och rollspels fokus

[Max Raven]

Här är en sak vi tagit upp förr, inspirerad av forumarkeologin: Hur kan man spela rollspel? Vilka typer av rollspel representerar bäst de olika spelsätten? På vilka sätt?

Om jag minns mitt 90-tal så hade det som stor grej någon slags berättande vs äventyrande(koboldande?) - där White Wolf stod för den ena grejen och D&D den andra (OBS: spelmekaniker åsido, då). Jag kan på rak arm komma på två spelstilar till - Culture Gaming (immersionism) och Deckare. Det tidigare tror jag funnits med ganska länge (och att den har någon, ofta bland spelare halvgenomtänkt, släkting i simulationismen) där Viking är ett exempel medan det senare underlättats och förbättrats rejält för spel på senare år i och med GUMSHOE.

Det finns säkert fler varianter - själv är jag inte så aktiv spelare numera, så jag har inte superkoll på allt.

 

[Tony.Meijer]

Jag är inte så inne på termerna men jag skulle säga att skräck är en egen "spelstil" som skiljer sig från de övre då syftet, imho, är att inducera en känsla. Men det kanske är någon form av immersionism (beroende på definiton).

 

[Max Raven]

Ja, skräck är ju en grej till. Egentligen så tänker jag att immersionism är väldigt brett - från att spela en roll i en värld till att låta sig bli skrämd - och metoderna skiljer sig en del.

Har du något exempel på skräck? World of Darkness-rollspel påstod sig vara personlig skräck men jag som oinsatt tyckte mer det var ångest+superhjälte allt som oftast... (Men nu är jag elak - bara för att ett spel inte uppnår sitt syfte alltid så betyder ju inte det att spelskaparna inte försökt).

 

[RasmusL]

The be-all-end-all: The Big Model

 

[Max Raven]

The be-all-end-all: The Big Model

Inte den nu igen...

Edit: Inte för att den inte kan ge en del inblick, men den är 10 år gammal nu och på tok för bred. Och den ses gärna som någon slags punkt till all diskussion - och nej, jag tänker inte läsa igenom 50 sidor rollspelsteori om den som är insatt inte orkar sammanfatta dem.

 

[RasmusL]

The be-all-end-all: The Big Model

Inte den nu igen...

Edit: Inte för att den inte kan ge en del inblick, men den är 10 år gammal nu och på tok för bred. Och den ses gärna som någon slags punkt till all diskussion - och nej, jag tänker inte läsa igenom 50 sidor rollspelsteori om den som är insatt inte orkar sammanfatta dem.

Viktigt är att den gör tydlig skillnad på vår agenda i spel snarare än genre. Vill jag simulera kausalitet? Vill jag "tävla"? Vill jag skapa en dramatisk historia?

I mina ögon är all rollgestaltande aktivitet ett kontinuum som sträcker sig från lajv till kammarlajv till friform till rollspel till samberättande till dramaövningar och vidare i en massa andra riktningar. Tydliga kategorier är lönlöst att sträva efter (och de som existerar just nu fokuserar mest på vilken demografi som spelar spelen som identifierar sig med en given kategori snarare än spelets innehåll) även om det finns drag hos spel som kan användas för att beskriva dem och skilja dem åt. Jag föreslår helt ärligt dessa tre kreativa agendor som kategorier. Möjligen kan man kaskadera ut underkategorier ur dem och få ett bredare spektrum.

 

[Tony.Meijer]

Har du något exempel på skräck? World of Darkness-rollspel påstod sig vara personlig skräck men jag som oinsatt tyckte mer det var ångest+superhjälte allt som oftast...

Kör man hårt på humanity-mekaniken så kan jag gå med på personlig-skräck grejen liksom.

Annars så brukar man dela in det i tre olika skräck-genrer, nämligen skräck för jaget (Vampire med sin "är jag ett monster" grej som exempel), skräck för det okända (Call of cthulhu och dess kosmiska hot grej, Ravenloft är en annan möjlighet) och skräck för det onaturliga (dvs skräck för det som nästan är normalt fast ändå inte, i.e. lite off, har inget bra exempel men tänk om twin peaks skulle vara skräck, typ, Wraith KAN kvala in i den här kategorin om det spelas på ett speciellt sätt, även Kult kan funka).

Blev det klarare?

 

[slanfan]

Humor- se Paranoia.

 

[RasmusL]

Har du något exempel på skräck? World of Darkness-rollspel påstod sig vara personlig skräck men jag som oinsatt tyckte mer det var ångest+superhjälte allt som oftast...

Kör man hårt på humanity-mekaniken så kan jag gå med på personlig-skräck grejen liksom.

Annars så brukar man dela in det i tre olika skräck-genrer, nämligen skräck för jaget (Vampire med sin "är jag ett monster" grej som exempel), skräck för det okända (Call of cthulhu och dess kosmiska hot grej, Ravenloft är en annan möjlighet) och skräck för det onaturliga (dvs skräck för det som nästan är normalt fast ändå inte, i.e. lite off, har inget bra exempel men tänk om twin peaks skulle vara skräck, typ, Wraith KAN kvala in i den här kategorin om det spelas på ett speciellt sätt, även Kult kan funka).

Blev det klarare?

Är verkligen den personliga skräcken "skräck"? Får spelaren uppleva "skräck" eller är det mer "ångest"? Upplevs "skräck" som regel i "skräckspel" eller är det snarare mysterielösandet som lockar? Jag spelar själv skräck ibland med en grupp spelare som vill bli skrämda/skrämmer sig själva och där blir simulationen viktigare än dramat och mysterietävlingen.

 

[Tony.Meijer]

Är verkligen den personliga skräcken "skräck"? Får spelaren uppleva "skräck" eller är det mer "ångest"? Upplevs "skräck" som regel i "skräckspel" eller är det snarare mysterielösandet som lockar? Jag spelar själv skräck ibland med en grupp spelare som vill bli skrämda/skrämmer sig själva och där blir simulationen viktigare än dramat och mysterietävlingen.

Beror på hur du gör det skulle jag säga. Skräck som i att någon blir skrämd är svårt att få till och skräck för jaget är svårast. Man måste verkligen, verkligen känna sina spelare och veta var deras självbild och verkligheten går isär och också ha en bra ide för att bringa detta i spel.

Då är räddsla för det okända och onaturliga mycket enklare.

 

[RasmusL]

Är verkligen den personliga skräcken "skräck"? Får spelaren uppleva "skräck" eller är det mer "ångest"? Upplevs "skräck" som regel i "skräckspel" eller är det snarare mysterielösandet som lockar? Jag spelar själv skräck ibland med en grupp spelare som vill bli skrämda/skrämmer sig själva och där blir simulationen viktigare än dramat och mysterietävlingen.

Beror på hur du gör det skulle jag säga. Skräck som i att någon blir skrämd är svårt att få till och skräck för jaget är svårast. Man måste verkligen, verkligen känna sina spelare och veta var deras självbild och verkligheten går isär och också ha en bra ide för att bringa detta i spel.

Då är räddsla för det okända och onaturliga mycket enklare.

Först så håller jag inte riktigt med, för mig är det endast en fråga om förväntningar och agenda i spel, "jaget-skräcken" är stapelvara i de jeepformspel jag läst och de friformslajv jag spelade i helgen...

...men jag tror att du missförstår min fråga:

Är dessa tre kategorier verkligen skräck eller bör de egentligen vara tre separata kategorier där endast en är "skräck"?

 

[RasmusL]

Och att "hoppa-till"-skrämma någon är inte heller det särskilt svårt om viljan finns där hos spelaren, det handlar bara om tekniker.

 

[Tony.Meijer]

...men jag tror att du missförstår min fråga:

Är dessa tre kategorier verkligen skräck eller bör de egentligen vara tre separata kategorier där endast en är "skräck"?

Ok, vi kan börja med att definiera vad jag anser är skräck.

När jag använder uttrycket skräck så menar jag det som synonymt med vad som i gotisk fiktion kallas terror (framför allt Ann Radcliffe:s tolkning), dvs. farhågen av någonting hemskt. Exempel: "Medans du vandrar i borgen känner du lukten av död", inget konkret har egentligen sagts, men det finns en misstanke om något riktigt illa.

Med den definitionen ur vägen så faller alla tre kategorierna in under vad jag kallar skräck då de kan användas, på olika sätt, för att skapa känslan av terror.

Dock så är du såklart välkommen att re-kategorisera dem på vilket sätt du nu önskar, men för mig så fungerar den uppdelning jag har gjort väldigt väl, då den ger mig verktyg som skapar en koherent upplevelse för spelaren.

 

[RasmusL]

...men jag tror att du missförstår min fråga:

Är dessa tre kategorier verkligen skräck eller bör de egentligen vara tre separata kategorier där endast en är "skräck"?

Ok, vi kan börja med att definiera vad jag anser är skräck.

När jag använder uttrycket skräck så menar jag det som synonymt med vad som i gotisk fiktion kallas terror (framför allt Ann Radcliffe:s tolkning), dvs. farhågen av någonting hemskt. Exempel: "Medans du vandrar i borgen känner du lukten av död", inget konkret har egentligen sagts, men det finns en misstanke om något riktigt illa.

Med den definitionen ur vägen så faller alla tre kategorierna in under vad jag kallar skräck då de kan användas, på olika sätt, för att skapa känslan av terror.

Med det sagt så är du såklart välkommen att rekategorisera dem eller välja själv hur du vill se på saken, men för mig så fungerar den uppdelning jag har gjort väldigt väl, då den ger mig verktyg som skapar en koherent upplevelse för spelaren.

Jag är mest ute och fiskar efter huruvida det är en uppdelning per fiktionsgenre eller spelstil du är ute efter.

 

[krank]

Det finns såklart skitmånga sätt att klassificera det här. The Big Model är ju en klassiker, som utgår från varför man spelar (om jag förstår den rätt).

Jag funderar oftare i termer av vad man gör. Alltså specifikt, vad spelarnas tid spenderas på. Jag är inte riktigt redo att bygga några tydliga klassificeringar på det än, dock.

Men som exempel: I Rotsystem "gör" spelarna följande:

Mysterielösande:
Klassisk agatha christie. Spelarna spenderar sin tid med att prata med SLP:er (samtalen spelas ut, sköts inte med tärningsslag), beskriva var och hur de letar ledtrådar, och diskutera med varandra om hur ledtrådarna passar ihop, var man kan hitta fler ledtrådar/ögonvittnen/etc.

Övergripande är att man företrädesvis försöker räkna ut något av SL på förhand bestämt sakförhållande; det handlar alltså inte i första hand om att själva "göra" något på det stora hela, utan mer räkna ut vad andra gjort och vad som hänt.

Utforskande:
Spelarna spenderar sin tid med att först och främst planera vad de ska ha med sig i form av utrustning, hur de ska prioritera sin packning. Sedan spenderar de sin tid med att peta på saker med långa pinnar, kasta stenar på osäker mark, och i största allmänhet beskriva hur de försiktigt utforskar okända och farliga miljöer. De spenderar också en hel del tid med att diskutera sinsemellan om hur de ska hantera uppkomna situationer, och på bästa möjliga sätt använda tillgänglig utrustning och geografi för att komma vidare utan att riskera liv och lem mer än absolut nödvändigt.

Inbrott/Öppna problem:
Spelarna spenderar tid med att analysera ett mål, som ofta är i form av en byggnad eller liknande man ska göra inbrott i. Man spenderar tid med att rita kartor och rutter, fundera på olika vägar in, beskriva hur man får reda på mer information. Och diskutera planer. Sedan spenderar man tid med att beskriva hur man genomför planen, och hur man hanterar oväntade saker SL hittar på.




Lite så tänker jag när jag tänker "spelstilar". Vad gör man, var ligger fokus.

Jag kan också tänka mig till exempel "stridsfokuserat" som en spelstil; det är så jag spelleder D&D. Det är mest encounters, med lite beskrivningar och övergångar mellan. Mellan striderna kanske man tar något beslut eller så, men det är fortfarande bara resväg; huvuddelen av tiden spenderas med att slåss. Där slåss då handlar om att göra taktiska val, i D&D-fallet på ganska mycket metanivå med kort och olika färdiga attacker, men jag tycker nog egentligen att det är nästan samma grej om man kör stridsfokuserat i ett lättare regelsystem med mindre meta.

"Skräck" i rollspelstermer blir i det här perspektivet snarare än stämning man som SL med olika tekniker försöker uppnå, ofta i samband med mysterielösande enligt ovan...

 

[Tony.Meijer]

Jag är mest ute och fiskar efter huruvida det är en uppdelning per fiktionsgenre eller spelstil du är ute efter.

Haha, okey, nja, min uppdelning är väl mest vilket verktyg jag använder för att nå ett mål snarare än spelstil/fiktionsgenre om jag ska vara ärlig.

 

[RasmusL]

Det finns såklart skitmånga sätt att klassificera det här. The Big Model är ju en klassiker, som utgår från varför man spelar (om jag förstår den rätt).

Jag fick nöjet att sitta ner med Ron Edwards ett par timmar i somras och jag ställde faktiskt frågan. "Vad fan menar du!?", typ. Svaret han gav kan bäst sammanfattas som nedan:

Jag funderar oftare i termer av vad man gör. Alltså specifikt, vad spelarnas tid spenderas på.

I don't do motives

Jag skojar inte, det är precis vad han menar och en stor del av problemet tycks vara skillnaden i ordet "agenda"s betydelse mellan engelskan och svenskan (han är ju nästan tvåspråkig och funderar på att flytta hit!)

 

[krank]

Jag fick nöjet att sitta ner med Ron Edwards ett par timmar i somras och jag ställde faktiskt frågan. "Vad fan menar du!?", typ. Svaret han gav kan bäst sammanfattas som nedan:

Jag funderar oftare i termer av vad man gör. Alltså specifikt, vad spelarnas tid spenderas på.

I don't do motives

Jag skojar inte, det är precis vad han menar och en stor del av problemet tycks vara skillnaden i ordet "agenda"s betydelse mellan engelskan och svenskan (han är ju nästan tvåspråkig och funderar på att flytta hit!)

Hahahaha =)

Dude, hade inte en elev nyss berättat att hens hund ätit upp boken hen hade i läxa att läsa och analysera så hade det där varit det roligaste jag hört idag... =)

Nå, det här betyder hursomhelst att Edwards är pissdålig på att förklara grejer. Det är ju nämligen inte bara ordet agenda som behöver omvärderas isåfall, utan även typ samtliga försök han gjort att förklara saken =)

 

[RasmusL]

Jag fick nöjet att sitta ner med Ron Edwards ett par timmar i somras och jag ställde faktiskt frågan. "Vad fan menar du!?", typ. Svaret han gav kan bäst sammanfattas som nedan:

Jag funderar oftare i termer av vad man gör. Alltså specifikt, vad spelarnas tid spenderas på.

I don't do motives

Jag skojar inte, det är precis vad han menar och en stor del av problemet tycks vara skillnaden i ordet "agenda"s betydelse mellan engelskan och svenskan (han är ju nästan tvåspråkig och funderar på att flytta hit!)

Hahahaha =)

Dude, hade inte en elev nyss berättat att hens hund ätit upp boken hen hade i läxa att läsa och analysera så hade det där varit det roligaste jag hört idag... =)

Nå, det här betyder hursomhelst att Edwards är pissdålig på att förklara grejer. Det är ju nämligen inte bara ordet agenda som behöver omvärderas isåfall, utan även typ samtliga försök han gjort att förklara saken =)

Indeed. I verkliga livet var det myyyycket lättare att greppa vad han tänkte och tyckte (som jag även gissar kan ha förändrats under hans resa sedan "system does matter").

Det och att "system" i "system does matter" inte är "regeltexten" utan istället något i stil med "det system som utvecklas i interaktionen mellan människor kring spelbordet", dvs det sociala kontraktet kring hur spelet ska spelas var de stora frågetecknen han kunde klara ut för mig. Sedan pratade vi lite Story Now och det var också mycket simpelt.

 

[krank]

Det och att "system" i "system does matter" inte är "regeltexten" utan istället något i stil med "det system som utvecklas i interaktionen mellan människor kring spelbordet", dvs det sociala kontraktet kring hur spelet ska spelas var de stora frågetecknen han kunde klara ut för mig.

Just den biten hade jag redan lyckats klura ut någorlunda, med lite hjälp från framför allt Genesis har jag för mig...