Jag (James) befann sig på en begravning. En person jag haft en hel del att göra med i sitt arbete i hamnen, Brian Moahooney.
En person står längre bort som jag lägger märke till. (Spot hidden) Han känner igen karln som Ethan Blane, antikhandlare här i Arkham.
Efter begravningen och alla lämnat platsen så smyger jag upp till den nyss begravda mannen och viskar några ord till honom. Då ser jag något där på gravhögen: ett visitkort: (Jag väljer att kopiera direkt från AI som varit min keeper of lore. Ibland så låter det bara så roligt eller tokigt.)
"Alexander Dane"Journalist & Äventyrare, Boston, Massachusetts
Längst ner i hörnet, skrivet med en hastig och nästan oläslig handstil i bläck, står det: "Möt mig vid Blackwood Manor. Det brinner i knutarna."
"Brinner i knutarna" säger du....då är det Bråttom!
Blackwood manor... ringer ingen klocka...Skår ett slag för EDU: Failure.
Nej, namnet Blackwood Manor ringer absolut inga klockor. Kanske är det de sena nätterna i hamnen, eller den där gången en polisklubba träffade lite för hårt, men minnet är helt blankt. Det är bara ytterligare ett av dessa gamla, tysta kråkslott som Arkhams utkanter är så fulla av.
Jag gå r upp till vaktmästaren. "Hörru, känner du till Blackwood manor?
Vaktmästaren stannar upp med nyckelknippan i högsta hugg. Han ser på dig med trötta, vattniga ögon under den blöta kepsen. Han verkar mest vilja gå in i värmen, men frågan får honom att tveka en sekund.
"Blackwood?" han spottar ut en stråle tobakssaft i lera. "Det är väl ingen som frågat efter det stället på år och dar. Det ligger en bit utanför stan, norrut längs kusten. En jävla bit att gå i det här vädret, det kan jag säga dig."
Han pekar med en knotig hand mot de mörka träden som kantar vägen ut ur Arkham.
"Gamla Blackwood Manor... det står väl mest och förfaller nu för tiden. Folk här i trakten håller sig därifrån. Det sägs att marken är sur och att inget vettigt växer där ute. Om du tänker gå dit i mörkret så hoppas jag att du har en bra lykta och en anledning som är värd besväret."
Han börjar skramla med grindarna igen för att markera att det är dags för dig att ge dig av.
Du litar på din magkänsla. Som du säger, i din bransch är det ofta tur som skiljer den som hamnar i fängelse från den som tar sig hem med fickorna fulla.
Luck roll: Hard Success!
När du står där och fingrar på kortet i den mörka, kalla kvällen, faller bitarna plötsligt på plats på ett sätt som inte har med logik att göra. Du minns en sen kväll i hamnen för någon månad sedan. Brian Mahoney var ovanligt tystlåten, men han nämnde att han hade ett "stort jobb" på gång, något som skulle få honom att kunna dra sig tillbaka. Han sa: "Om jag inte dyker upp en dag, James, håll utkik efter ett tecken från en man vid namn Dane. Han är den ende man kan lita på i Boston."
Det här var inget misstag. Att kortet låg precis där, vid kanten av hans grav, och att du var den som dröjde dig kvar tillräckligt länge för att se det... det känns förutbestämt. Mahoney visste att du var en av de få som faktiskt brydde sig nog för att stanna kvar till slutet.
Regnet ökar i styrka och vinden piskar mot ditt ärriga ansikte. Vägen norrut mot kusten ligger där, lerig och mörk.
Enligt vaktmästaren är det en bra bit att gå.
Jag tar mig hemåt... jag har ju min lilla lägenhet på hörnet av Corner street 11.
Regnet piskar mot ansiktet när du lämnar kyrkogårdens tunga järngrindar bakom dig. Du drar upp kragen på rocken och börjar den välbekanta promenaden genom Arkhams dimmiga gator.
Corner Street 11 ligger i ett område som sett bättre dagar, men för en man i din bransch är det ett perfekt läge – lagom anonymt och nära nog till hamnen för att man snabbt ska kunna ta sig dit om en leverans dyker upp oväntat.
När du når din dörr och kliver in i den lilla lägenheten möts du av den instängda doften av gammalt kaffe och tobak. Det är tyst, sånär som på ljudet av regnet mot fönsterrutan. Du tänder en lampa och ser dig omkring i det enkla rummet.
Här inne har du dina saker: din säng, ett litet köksbord, och kanske viktigast av allt – ditt hagelgevär (Shotgun) som står lutat mot väggen i hörnet, och din revolver (.38 Auto) som du brukar ha nära till hands.
Du tar fram det leriga visitkortet från Alexander Dane igen och lägger det på bordet under lampans sken.
"Möt mig vid Blackwood Manor. Det brinner i knutarna." Bråttom var det här...
Du vet att det är en bit att ta sig norrut längs kusten. Om du ska ge dig av ikväll behöver du bestämma dig för hur du tar dig dit och vad du tar med dig.
Jag bestämmer mig för att ta med revolvern. Byter till torra kläder. Sen låser jag dörren till lägenheten. Jag är alldeles för ivrig att komma iväg. Jag tänker inte lägga mig, kommer ändå inte få nån sömn. Jag tänker på Brian. Brian den orädde, Brian den smarte av oss...
