Jericho One
Veteran
Svavel och pakistansk mat
Med ett ryck slets hon ur den febriga dröm som lyckats ta henne som gisslan. Hennes andning var tung och hon svettades ymmnigt, den blonda luggen klibbade mot pannan och den svarta tanktopp hon hade under skyddsvästen smet tätt och fuktig om hennes bröstkorg. Med blicken flackande genom det lilla rummet sökte hon det som fått henne att vakna. Dom mörka skuggorna ville inte riktigt ge vika och ljuset som föll in genom fönstret var inte tillräckligt för att hjälpa till. Hon lösgjorde sin Beretta ur axelhölstret och med en vant handgrep med vänsterhanden så osäkrade hon pistolen och aktiverade lasersiktet. Med en svepande rörelse kröp den röda pricken över de fuktskadade tapeterna utan att hon kunde skönja något som inte varit där innan hon somnat - förutom det faktum att kackerlackornas kraffsande avslöjade att de rörde sig på det fuktigt spruckna trägolvet. Kanske skulle hon gått till hyresgästföreningen om det inte var så att hon hyrt råtthålet av en ljusskygg hyresvärd på en av Brooklyn's bakgator.
”Söker man sig hit får man allt skylla sig själv” tänkte hon.
Att avstå bekvämligheter som värme eller dusch på rummet var nödvändigt för henne just nu trots att febern borde få henne att ta sig till en läkare. Det fanns ingen tid för att leta reda på en pålitlig och diskret sådan nu. Hennes puls dundrade fram som ett expresståg på väg mot sin ändhållplats och hennes blick flackade fram och tillbaka. Med sin skakiga högerarm utsträckt framför sig sökte hon av rummet med pistolen redo. Snabbt började armen domna av och hon fick stödja upp pistolen med den andra handen för att inte tappa den. Sitt fokus hade hon svårt att finna och vad det var som väckt henne vågade hon inte ens fantisera om. För det var inte den oroliga sömn som sjukdomen och febern skapat som fått henne att vakna utan något som befann sig i närheten, något som hon känt närma sig i veckor. Något som tycktes vara fysiskt ogripbart och som hon endast kunde beskriva som ren ondska – något som fått nackhåren på henne att resa sig då det närmat sig och som nu hade gjort att hon hade ett dussintal människoliv på sitt samvete. För trots att hon flytt över en hel kontinent med detta oformbara i hälarna så verkade detta någonting kliva in i människors själar och få dem att utföra sina egna vridna handlingar. Avgjort var i alla fall att trots att det enda som det svaga ljuset från gatlyktan utanför lyckades med var att avge krokiga skuggor som dansade över väggarna då höstvinden slet i trädgrenarna så fanns inte hennes förföljare i rummet. Hon slappnade av för en sekund och reste sig på skakiga ben från den sunkiga madrass som hyresvärden kallat för dubbelsäng och gick fram till fönstret. Hon sänkte pistolen och tittade ner på den regnvåta asfalten. På andra sidan gatan ovanför den stängda servicebutiken satt en klocka : [color:red] 03 : 12 </font color=red> var tydligen klockslaget. En taxi susade förbi och en hemlös man rotade igenom soporna som stod utanför den pakistanska resturangen där hon ätit tidigare på kvällen. Hon vände och gick försiktigt fram till handfatet som satt intill dörren vilken i sin tur ledde till korridoren utanför. Hon rörde sig försiktigt för att inte hennes bara fötter skulle lyckas få stickor eller trampa på någon av sina inneboende kackerlackor. Hon la ifrån sig Berettan på handfatet och vred om kranarna för att skölja sitt bleka ansikte. Men med ett hostande och gurglande läte strömmade kvällens pakistanska middag upp genom hennes strupe. Spyan slog i den vita emaljen med ett plask just som ljudet av hur en bil sladdade upp framför hotellet. Hon sprang på ostadiga ben tillbaka till fönstret och såg hur en svart personbil kört halvvägs upp på trottoaren och hur två män rörde sig mot entrén samtidigt som de tycktes söka av fasaden efter rörelser i fönstren. Hon rusade så snabbt hon kunde mot dörren trots utan att reflektera över hur kroppen gjorde sig redo att åter kasta upp delar utav hennes måltid. Då hon grep om handtaget och klev ut genom dörren vällde nästa spya upp och hon föll framåt och lyckades med nöd och näppe ta emot sig med händerna. Hulkande kastades ytterligare av den kryddstarka maten upp på trägolvet framför henne och hon torkade sig om munnen med baksidan av högerhanden. Hon försökte resa sig snabbt men då hon kommit halvvägs upp föll hon handlöst framåt igen. Hon lyckades återigen ta emot sig med händerna men en ohygglig smärta brände till i vänsterhanden – med ett kvävt skrik såg hon att i fallet hade hennes hand genomborrats av en rostig spik som nu stack upp mitt i handen precis där hon satt ner den. Under den utspärrade handflatan spred sig en liten kladdig pöl av blod. Från trapporna hördes dom snabba stegen från männen som var på väg upp. Med högerhanden greppade hon efter sin pistol men axelhölstret var tomt. Pistolen låg kvar på handfatet och hon kastade återigen upp magsyra blandat med orientaliska kryddor. Utmattad försökte hon dra loss handen från den rostiga spiken men hon han knappt börja innan de två männen i kom upp för trappan och rörde sig mot henne. Med ena handen genomborrad av en spik, feber som hållit i sig i dagar och nu matt av uppstötningarna så föll hon tillbaka ner på golvet. Lutad på sin högra armbåge tittade hon upp på männen som långsamt närmade sig henne. De var identiskt klädda i svarta uniformer, bar svarta skärmmössor och var beväpnade med dragna mattsvarta automatpistoler. Återigen ville magen tömma sig men hon hulkade enbart och ögonen tårades av smärta då magsäcken nu var tom. Den ena mannen stannade med pistolen skjutklar riktad mot henne medan den andre mannen avancerade försiktigt mot kvinnan. Med pistolen redo i ena handen greppade han hennes korta blonda hår med sin andra handskbeklädda hand. Han böjde upp hennes ansikte och stirrade henne kallt i ögonen.
”How does it look private?” frågade den avvaktande av de två.
”It has not yet started to change sir” löd svaret från mannen efter att ha stirrat kvinnan djupt i ögonen.
“Then dispose of it immediately then private! We have no time to lose...” kommenderade den överordnade av de två.
“Yes sir!” han spände ögonen i henne och gav henne en blick fylld av förakt. ”Go to hell bitch...” väste han med hatiskt.
Kvinnan tittade stinnt upp i den svartkläddes kalla blå ögon och försökte finna ett uns utav mänsklighet i dem men utan resultat. Sedan hostade hon till.
”Been there – done that!” log hon mot honom med sin febriga blick.
Mannen placerade pistolmynningen mot hennes uppvända panna och skulle precis till att avfyra sin pistol då kvinnan slöt sina ögon. Ett svagt surrande fyllde korridoren och runt männen var det som att luften började dallra. Ljudet stegrade i styrka och den närmre av de två männen släppte hennes blonda kalufs och förde i panik händerna till sitt huvud. Han föll ner på knä, hans ansikte förvreds av smärta och antog en lilaröd nyans. Blodkärl tycktes spricka under huden och efter ytterligare ett par sekunder började det rinna blod ur hans näsa. En osande doft utav svavel spred sig i och med att hummandet började skära genom mannens kropp. Hans mun var uppspärrad som i ett skrik men inte ett ljud undslapp hans läppar. Tårar av blod började strömma ner för hans kinder och han föll ihop i en darrande hög på golvet. Den andre mannen stod som förstenad med händerna utmed sidorna och bara stirrade på vad som hände. Omkring den unga blonda kvinnans huvud var ett vibrerande rött fält - något som nästan såg ut som eldsflammor. Hon reste sig sakta upp och med ett smackande ljud frigjorde sig handen från den rostiga spiken. Hon grinade illa men stapplade sig långsamt fram mot mannen som gapande stod passiv inför det hot hon tydligen utgjorde. När hon stod tätt intill honom bände hon loss pistolen ur hans hand och lutade sig fram och viskade.
”I’ll forgive you...now rest in peace!”
Samtidigt som tårar började rinna nerför hans kinder höjde hon pistolen, placerade den mot hans panna och tog ett steg tillbaka. Med mynningen pressad mot pannan avlossade hon ett skott och en dov knall ekade genom hotellet. Mannen slungades in i väggen och segnade ner med blod strömmande från huvudet. Kvinnan greppade hans kollegas vapen och skyndade sig in på rummet och samlade ihop sina tillhörigheter. Matt och trött smet hon sedan ut nedför brandtrappan för att återigen försvinna ut i natten. Kvar lämnade hon två döda män – vid obduktionen skulle konstateras att den ene skjutits i huvudet på nära håll och att den andre dött av en flera hjärnblödningar och spruckna blodkörl i huvudet. De lämnade efter sig identiska tillhörigheter bland annat varsinna palmpilot’s och likadana smycken, silverkjedjor med krucifix...
- I still belive in god but god does no longer belive in me...<P ID="edit"><FONT SIZE=-1><EM>Edited by jericho one on 2001-10-01 02:22.</EM></FONT></P>
Med ett ryck slets hon ur den febriga dröm som lyckats ta henne som gisslan. Hennes andning var tung och hon svettades ymmnigt, den blonda luggen klibbade mot pannan och den svarta tanktopp hon hade under skyddsvästen smet tätt och fuktig om hennes bröstkorg. Med blicken flackande genom det lilla rummet sökte hon det som fått henne att vakna. Dom mörka skuggorna ville inte riktigt ge vika och ljuset som föll in genom fönstret var inte tillräckligt för att hjälpa till. Hon lösgjorde sin Beretta ur axelhölstret och med en vant handgrep med vänsterhanden så osäkrade hon pistolen och aktiverade lasersiktet. Med en svepande rörelse kröp den röda pricken över de fuktskadade tapeterna utan att hon kunde skönja något som inte varit där innan hon somnat - förutom det faktum att kackerlackornas kraffsande avslöjade att de rörde sig på det fuktigt spruckna trägolvet. Kanske skulle hon gått till hyresgästföreningen om det inte var så att hon hyrt råtthålet av en ljusskygg hyresvärd på en av Brooklyn's bakgator.
”Söker man sig hit får man allt skylla sig själv” tänkte hon.
Att avstå bekvämligheter som värme eller dusch på rummet var nödvändigt för henne just nu trots att febern borde få henne att ta sig till en läkare. Det fanns ingen tid för att leta reda på en pålitlig och diskret sådan nu. Hennes puls dundrade fram som ett expresståg på väg mot sin ändhållplats och hennes blick flackade fram och tillbaka. Med sin skakiga högerarm utsträckt framför sig sökte hon av rummet med pistolen redo. Snabbt började armen domna av och hon fick stödja upp pistolen med den andra handen för att inte tappa den. Sitt fokus hade hon svårt att finna och vad det var som väckt henne vågade hon inte ens fantisera om. För det var inte den oroliga sömn som sjukdomen och febern skapat som fått henne att vakna utan något som befann sig i närheten, något som hon känt närma sig i veckor. Något som tycktes vara fysiskt ogripbart och som hon endast kunde beskriva som ren ondska – något som fått nackhåren på henne att resa sig då det närmat sig och som nu hade gjort att hon hade ett dussintal människoliv på sitt samvete. För trots att hon flytt över en hel kontinent med detta oformbara i hälarna så verkade detta någonting kliva in i människors själar och få dem att utföra sina egna vridna handlingar. Avgjort var i alla fall att trots att det enda som det svaga ljuset från gatlyktan utanför lyckades med var att avge krokiga skuggor som dansade över väggarna då höstvinden slet i trädgrenarna så fanns inte hennes förföljare i rummet. Hon slappnade av för en sekund och reste sig på skakiga ben från den sunkiga madrass som hyresvärden kallat för dubbelsäng och gick fram till fönstret. Hon sänkte pistolen och tittade ner på den regnvåta asfalten. På andra sidan gatan ovanför den stängda servicebutiken satt en klocka : [color:red] 03 : 12 </font color=red> var tydligen klockslaget. En taxi susade förbi och en hemlös man rotade igenom soporna som stod utanför den pakistanska resturangen där hon ätit tidigare på kvällen. Hon vände och gick försiktigt fram till handfatet som satt intill dörren vilken i sin tur ledde till korridoren utanför. Hon rörde sig försiktigt för att inte hennes bara fötter skulle lyckas få stickor eller trampa på någon av sina inneboende kackerlackor. Hon la ifrån sig Berettan på handfatet och vred om kranarna för att skölja sitt bleka ansikte. Men med ett hostande och gurglande läte strömmade kvällens pakistanska middag upp genom hennes strupe. Spyan slog i den vita emaljen med ett plask just som ljudet av hur en bil sladdade upp framför hotellet. Hon sprang på ostadiga ben tillbaka till fönstret och såg hur en svart personbil kört halvvägs upp på trottoaren och hur två män rörde sig mot entrén samtidigt som de tycktes söka av fasaden efter rörelser i fönstren. Hon rusade så snabbt hon kunde mot dörren trots utan att reflektera över hur kroppen gjorde sig redo att åter kasta upp delar utav hennes måltid. Då hon grep om handtaget och klev ut genom dörren vällde nästa spya upp och hon föll framåt och lyckades med nöd och näppe ta emot sig med händerna. Hulkande kastades ytterligare av den kryddstarka maten upp på trägolvet framför henne och hon torkade sig om munnen med baksidan av högerhanden. Hon försökte resa sig snabbt men då hon kommit halvvägs upp föll hon handlöst framåt igen. Hon lyckades återigen ta emot sig med händerna men en ohygglig smärta brände till i vänsterhanden – med ett kvävt skrik såg hon att i fallet hade hennes hand genomborrats av en rostig spik som nu stack upp mitt i handen precis där hon satt ner den. Under den utspärrade handflatan spred sig en liten kladdig pöl av blod. Från trapporna hördes dom snabba stegen från männen som var på väg upp. Med högerhanden greppade hon efter sin pistol men axelhölstret var tomt. Pistolen låg kvar på handfatet och hon kastade återigen upp magsyra blandat med orientaliska kryddor. Utmattad försökte hon dra loss handen från den rostiga spiken men hon han knappt börja innan de två männen i kom upp för trappan och rörde sig mot henne. Med ena handen genomborrad av en spik, feber som hållit i sig i dagar och nu matt av uppstötningarna så föll hon tillbaka ner på golvet. Lutad på sin högra armbåge tittade hon upp på männen som långsamt närmade sig henne. De var identiskt klädda i svarta uniformer, bar svarta skärmmössor och var beväpnade med dragna mattsvarta automatpistoler. Återigen ville magen tömma sig men hon hulkade enbart och ögonen tårades av smärta då magsäcken nu var tom. Den ena mannen stannade med pistolen skjutklar riktad mot henne medan den andre mannen avancerade försiktigt mot kvinnan. Med pistolen redo i ena handen greppade han hennes korta blonda hår med sin andra handskbeklädda hand. Han böjde upp hennes ansikte och stirrade henne kallt i ögonen.
”How does it look private?” frågade den avvaktande av de två.
”It has not yet started to change sir” löd svaret från mannen efter att ha stirrat kvinnan djupt i ögonen.
“Then dispose of it immediately then private! We have no time to lose...” kommenderade den överordnade av de två.
“Yes sir!” han spände ögonen i henne och gav henne en blick fylld av förakt. ”Go to hell bitch...” väste han med hatiskt.
Kvinnan tittade stinnt upp i den svartkläddes kalla blå ögon och försökte finna ett uns utav mänsklighet i dem men utan resultat. Sedan hostade hon till.
”Been there – done that!” log hon mot honom med sin febriga blick.
Mannen placerade pistolmynningen mot hennes uppvända panna och skulle precis till att avfyra sin pistol då kvinnan slöt sina ögon. Ett svagt surrande fyllde korridoren och runt männen var det som att luften började dallra. Ljudet stegrade i styrka och den närmre av de två männen släppte hennes blonda kalufs och förde i panik händerna till sitt huvud. Han föll ner på knä, hans ansikte förvreds av smärta och antog en lilaröd nyans. Blodkärl tycktes spricka under huden och efter ytterligare ett par sekunder började det rinna blod ur hans näsa. En osande doft utav svavel spred sig i och med att hummandet började skära genom mannens kropp. Hans mun var uppspärrad som i ett skrik men inte ett ljud undslapp hans läppar. Tårar av blod började strömma ner för hans kinder och han föll ihop i en darrande hög på golvet. Den andre mannen stod som förstenad med händerna utmed sidorna och bara stirrade på vad som hände. Omkring den unga blonda kvinnans huvud var ett vibrerande rött fält - något som nästan såg ut som eldsflammor. Hon reste sig sakta upp och med ett smackande ljud frigjorde sig handen från den rostiga spiken. Hon grinade illa men stapplade sig långsamt fram mot mannen som gapande stod passiv inför det hot hon tydligen utgjorde. När hon stod tätt intill honom bände hon loss pistolen ur hans hand och lutade sig fram och viskade.
”I’ll forgive you...now rest in peace!”
Samtidigt som tårar började rinna nerför hans kinder höjde hon pistolen, placerade den mot hans panna och tog ett steg tillbaka. Med mynningen pressad mot pannan avlossade hon ett skott och en dov knall ekade genom hotellet. Mannen slungades in i väggen och segnade ner med blod strömmande från huvudet. Kvinnan greppade hans kollegas vapen och skyndade sig in på rummet och samlade ihop sina tillhörigheter. Matt och trött smet hon sedan ut nedför brandtrappan för att återigen försvinna ut i natten. Kvar lämnade hon två döda män – vid obduktionen skulle konstateras att den ene skjutits i huvudet på nära håll och att den andre dött av en flera hjärnblödningar och spruckna blodkörl i huvudet. De lämnade efter sig identiska tillhörigheter bland annat varsinna palmpilot’s och likadana smycken, silverkjedjor med krucifix...
- I still belive in god but god does no longer belive in me...<P ID="edit"><FONT SIZE=-1><EM>Edited by jericho one on 2001-10-01 02:22.</EM></FONT></P>
