Nefarising:
Såsom jag ser det blir det bäst när kultkonspirationerna bygger på hööööga hierarkipyramider där nefariterna är högst upp och nästintill opersonliga. De är snarast att betrakta som manifestationer av idéer, inte personligheter man kan resonera med.
I vart fall så går jag på den linjen när det gäller nefariterna. Mina liktorer är lite konkretare, lite personligare och lite mer direkta. Det är för att jag bygger mitt kultuniversum rätt starkt på liktorernas hemliga sammansvärjning och tycker den blir ballare om liktorerna har lite mer begripliga personligheter.
Mina liktorer arbetar därför ganska direkt via en handfull mänskliga underhuggare som vet att liktorn är en liktor och dessa förfogar sedan vardera över egna små nätverk. Rollpersonerna behöver således bara jobba sig upp i två steg; nätverket och underhuggaren, innan de nått upp till the big cheese på toppen. (nåja, arkonten sitter högst upp, förstås) Liktorn går helst omkring som en vanlig människa, men ser ut som en äcklig puke-varelse med tarmar hit och dit i verkligheten.
Nefariterna jobbar mycket mer diskret än så. De gör ytterst sällan något grovgöra själva, utan allt sker via människor (mäktiga sådana) som på ett eller annat sätt förslavats av nefariten. Överhuvudtaget så är det perverterade människor med krafter utöver det vanliga som har tydligast profiler i dödsänglarnas hierarkier. De plågar folk i purgatorium, de intrigerar mot varandra, de tar kontroll över kulter och de skrämmer till och med nefariterna med sina ageranden.
Dessa förtappade själar styr sedan viktiga människor med mycket låg mental balans som sedan i sin tur styr andra människor och dessa råder slutligen över de grupper som utför de ordrar som krävs för att stärka dödsängelns kontroll. Man måste alltså klättra högt upp i hierarkin innan någon ens känner nefariterna eller deras närmaste hantlangare. Det finns många i nätverket som inte ens begriper att de är en liten del av något större överhuvudtaget.
Nefariterna själva låter jag sällan vandra i vår värld i människoskepnad. När de kommer så brakar illusionen samman totalt och det är definitivt ute för en om man är nefaritens mål. Annars gäller det bara att hålla sig undan och enjoya showen...
Mina nefariter är andaktsfulla, högtidliga och mycket opersonliga. Inte vulgärt otäcka som liktorerna, utan nästan vackra på ett lite kusligt sätt. Den effekten får jag fram genom att spelleda dem med ett behagligt lugn. Visst, de må ha spikar inkörda i huvudet och armeringsjärn körda genom strupen, men berättar man detta med en sakralt lugn och rogivande stämma så får man ändå fram en mycket olustig känsla hos spelarna. Det är inte något otäckt som de ska stålsätta sig emot, utan en fasa som kryper in närmre under huden på dem.
Dock måste jag säga att jag ganska ogärna kör konspirationsskräck i kult (för det kräver långa kampanjer och det har jag inte tid med längre), utan jag är mer förtjust i kult's vilda monster, såsom borderliners, aspektin, cairathen, azghoulerna och det som lurar i Limbo.
/Riz
