Nedslag i opåkallat, hemmasnickrat Hindenburg

Poromaa

Veteran
Joined
3 Jul 2016
Messages
88
Om någon i karantäntider händelsevis fått alldeles slut på rollspelsrelaterad läsning tänkte jag lämna ett litet bidrag. Själv har jag under våren utan vidare ambitioner putsat till lite halvfärdigt material. Då det knappast lär komma till användning följer nedan några brottstycken, så åtminstone delar av det skrivna får se sig lite omkring. Kan det fungera som en stunds förströelse för någon är det förstås desto bättre.

Bakgrunden till det hela är att min bekantskapskrets för några år sedan rymde enstaka tidigare rollspelare samt andra åtminstone artigt nyfikna på ämnet. Av en eller annan anledning fastnade vi för det ursprungliga Mutant. I stället för att bara komma igång med någon av de klassiska titlarna började jag glatt och saktfärdigt dra upp riktlinjer för inte bara ett utan tre löst sammanhängande egna äventyr. Det dåraktiga i upplägget blev uppenbart då den tänkta spelgruppen utan förvarning imploderade bortom all räddning, ungefär när det första äventyret sent omsider började bli spelbart. Det uppskissade materialet har därefter förblivit ospelat och till stor del oskrivet, även om jag fortsatt peta på det av och till.

Det jag här portionerar ut är bakgrundsmaterial till det andra deläventyret, kallat Drottningen av Hindenburg. Jag valde att göra en egen beskrivning av staden, vilken snart blev betydligt mer otymplig än nöden krävde. I sin helhet handlar det om över hundra sidor, vilket förstås är avsevärt mer än nog. Det rör sig därtill endast om tänkt spelarmaterial, varför hemligheter antyds snarare än avslöjas.

Man kan på goda grunder fråga sig om ytterligare en skildring av Hindenburg verkligen behövs och svaret är ju uppenbart ett rungande Nej. Med den fasta övertygelsen om att man roar sig som man har förstånd till har jag dock framhärdat. Det finns förstås mängder av inspirationskällor och ofrivilliga långivare, vilka jag inte oprovocerat ska tråka ut er med. Att Efter Ragnarök präglar min bild av hur Hindenburg bör se ut är dock tydligt.

Hur som helst: nedan följer först stadsskildringens inledande text, tänkt som en orienterande och namndroppande fingervisning om fortsättningen. Därefter tar beskrivningar av nöjesinrättningen Lenya-Palast (uppenbart stulen från filmen Cabaret) samt högtiden Stötesmässan vid.

Eventuella synpunkter i stort och smått tas förstås tacksamt emot.


---


Inledning

Det sägs att alla har något som väntar i Hindenburg och en främling som betraktar stadens mångskiftande kontur från Lyrans vatten finner sällan skäl att ifrågasätta påståendet. I den kuperade terrängen tornar Övre stadens ståtliga fasader upp ovan stränderna, krönt av Kejsarstadens flaggtorn på Marmorhöjdens kam. Nedanför reser sig den säregna åsynen av Kejserliga Heliografstationen högt över hustaken i Brunnstorgens myllrande handelskvarter. Intill det väderbitna Hamndistriktet ruvar den vördnadsbjudande fästning som en gång gav staden dess namn och bakom ringmuren ses såväl Rådhusets klocktorn som Margaritabergets höjder.

Söder om ringmuren bryter Oxblodets Ångkvarn av som det främsta landmärket i Nedre stadens mer anspråkslösa bebyggelse. Vid Doggervikens södra strand brer Woländernas silhuett ut med moderniteter som lastkranar, faktoriernas bolmande skorstenar och den praktfulla gasklockan på Sparvbergens krön. Den som fortsatt vrider blicken ser även ansamlingen av knappt sjödugliga husbåtar nedanför Kopparklippans virrvarr av uppenbart fallfärdiga ruckel, vilket dock inte sägs ha något med Hindenburgs stolta stadsbild att göra.

Den som närmar sig residensstaden med ångbåt får tillfälle att överblicka både dess profil och utposter. Längs Doggervikens farleder passeras det illa kända fängelset Marmbergsö på betryggande avstånd från Lyrans stränder. Närmare staden finns här och var enstaka, muromgärdade paradbostäder på öar och holmar, där förmögna som inte tilltalas av gatulivet slagit sig ned i avskildhet. På väg in mot Glasgårdskajen ses också den grundstötta scenen Marxofonen samt det beryktade, av Kejsarmakten övergivna Pyriska Palatset där den gåtfulla Akademien nu håller till. Då båten slutligen angör sin kajplats har den nyfikne god uppsikt över den långa, mörkröda gångbro som leder ut mot det praktfulla Casino Abronsius medan Universitetsområdet skymtar i bakgrunden.

Väl på den livfulla Glasgårdskajen ser resenären staden öppna upp sig. Samfundets Paradgata drar värdigt och utan krökningar fram genom Övre stadens förnämsta stråk på sin väg mot Marmorhöjdens fot. På de många, förgrenade sidogatorna tilltar dock snart trängseln med en sjudande blandning av gatuhandlare och spekulanter, flanörer och dagdrivare, brådskande springbockskuskar och Stadsvaktens patruller. Inropare för butiker, restauranger och nöjesinrättningar låter sina ivriga stämmor skära genom sorlet. Den som vandrar vidare genom Övre staden når dock mer stillsamma kvarter i form av Nedre Slotts välmående, lummiga bostadsområden eller den ståtliga stadsbebyggelsen i Barondammarna. Att tanklöst strosande i dessa grannskap lätt uppfattas som förargelseväckande uppträde har dock blivit mången aningslös besökare varse.

Den som från Glasgårdskajen i stället väljer att söka sig i riktning mot Hindenburgs fästning når snart den av tiden sedan länge utmönstrade ringmuren. Innanför denna väntar Gamla Hindenburgs mindre livfulla gatubild med anrika kvarter, vindlande passager och falnad elegans. Såväl bosatta som affärsidkare och tillfälliga besökare rör sig i området, men då något ensligt likväl tycks vila över de slitna fasaderna och trånga gränderna ser få utan ärende anledning att dröja i kvarteren.

Söder om ringmuren öppnar stadsbilden åter upp, även om det knappast undgår någon hur hyreskaserner, affärsfastigheter och andra byggnationer är av enklare, mindre underhållet snitt. Om dagen kan också ett närmast sömnigt lugn tyckas råda i Askängarna. När visslorna i Woländerna väl signalerat arbetsdagens slut förändras dock kvarteren snart. Lönearbetare och andra som föredrar stadens ljus i skymningen samlas på gatorna. Flertalet kvarterskrogar och serveringar slår upp portarna, varför kvällarna gärna blir stimmiga om än sällan uppsluppna. Även om stämningen stundom kan uppfattas som lättsinnig är Askängarnas invånare medvetna om att vissa bakgator, folktomma torg och Grisparkens avkrokar efter mörkrets inbrott bör beträdas med stor försiktighet. Detta kan dock kan bli en väl så dyrköpt erfarenhet för någon som bara några timmar tidigare satt sin fot på Glasgårdskajen.

Även om en vistelse i Hindenburg emellanåt må sluta dystert lockas besökare från när och fjärran. Då residensstaden åtnjuter sällan skådade glansdagar söker sig många dit för att pröva lyckan. Bland dessa ses det mesta från förväntansfulla daglönare till provinsiella dignitärer med förhoppningar om att göra sig ett namn även i maktens centrum. Vissa ser Hindenburg som en lärdomsort medan andra lockas av stadens kommers, förlustelser eller omtalade kulturella förfining. Åter andra föredrar att dra så liten uppmärksamhet som möjligt kring sin ankomst och det är ingen hemlighet att de goda tiderna även låter mer ljusskygga aktörer frodas.

Vad besökaren än må ha för avsikter, förväntningar och förutsättningar tycks det riktigt att alla har något som väntar i Hindenburg. Att det väntande sedan kan vara något helt annat än man föreställt sig må vara en mindre omhuldad sanning, som många likväl förr eller senare tvingas se i vitögat.

---

Lenya-Palast

De senaste åren har Lenya-Palast blivit det främsta valet för nöjeslystna med någotsånär stadd kassa och dragning till det udda. Etablissemanget ligger i en undanskymd huslänga vid Oswaldgränd i Brunnstorgens östra del. Det blekgula, förhållandevis anspråkslösa trevåningshuset ter sig obemärkt frånsett dörrvakterna vid klubbens entré samt den kö som brukar bildas i gränden vartefter kvällen lider.

Merparten av byggnadens innanmäte upptas av Kammaren, som har högt nog till tak att rymma läktare i två plan. På den nedre av dessa finns flertalet i överkant pråliga små bordsgrupper, medan den övre läktaren rymmer privata bås. På en låg plattform i Kammarens bakre del trängs små bord och stolar runt två mindre bardiskar. Den bortre väggen upptas av en stor scen flankerad av tunga draperier i svart och scharlakansrött. Längs väggarna finns alkover avgränsade av ekivokt smyckade halvkolonner. En uppenbart bristfällig ljusglob från de gamlas tid hänger i taket och fyller effektfullt Kammaren med ett roterande, starkt flimrande sken.

Underhållningen på Lenya-Palast saknar motstycke i staden. Etablissemangets konferencier Gideon leder med en förunderlig blandning av otyglad entusiasm och lätt nedlåtande distans en stundom överväldigande kavalkad av sång- och dansnummer. De musikaliska inslagen varvas med bisarra avbrott i form av akrobater, dresserade vilddjur och farsartade kraftmätningar mellan kombattanter med eller utan fantasifulla utstyrslar. Akterna belyses av skarpa ljuskäglor från kraftfulla, forntida lampor dolda i scengolvet och föreställningarna ackompanjeras frenetiskt av Palastsorkestern, bestående av en livfull om än stundom slamrig ensemble muterade fåglar av olika arter.

Lenya-Palasts scenframträdanden präglas av ett närmast vildsint häcklande, inte sällan av det mer vulgära slaget. Hindenburgs överhet i dess olika former är en vanlig måltavla, men även enkelt folk får liksom idealister och lycksökare sin beskärda del. Den vanvördiga tonen har ofta en elak klang som inte alltid skingras av Gideons upprepade, lätt teatraliska påminnelser att Kammaren inte är en plats för bekymmer och allvarsamheter. Många har väntat på att Lenya-Palasts fräckhet ska leda till dess olycka. Än så länge har dock etablissemanget undgått värre repressalier från de mäktiga krafter som gycklas, möjligen då ingen haft större anledning än någon annan att känna sig utpekad.

Även i mer oförarglig form skulle underhållningen hålla hög kvalitet. Dansarnas stundom vågade rutiner är väldrillade och sångerna lever ofta vidare utanför etablissemangets väggar, om än stundom med lätt tillputsade texter. Lenya-Palasts primadonna Lilith-Lilith är med sitt kortklippta korpsvarta hår, vagt trubbiga uppsyn och skimrande, insektslika vingar en anslående scenpersonlighet med god känsla för uppseendeväckande utspel. Gideon själv är kvick i repliken och synbarligen oförmögen att förlora fattningen. Han rör sig hemtamt på scenen och deltar gärna i såväl sång som dans. Många har likväl svårt att undkomma känslan av att något hånfullt döljer sig i konferencierens sminkade anletsdrag, menande blickar och stundom vassa leende.

Att Lenya-Palast i vissa kretsar anses vara en smaklöshetens eller rent av fördärvets boning är en ryktbarhet etablissemanget uppenbart välkomnar. Däremot är man noga med att hålla en viss standard på klientelet. Utgallring sker redan vid dörren och även om Lenya-Palast inte tillhör stadens dyraste tillhåll är det vanligen utom räckhåll för mindre bemedlade. Gästerna i Kammaren är därför i regel välbärgade med smak för mindre redbara förnöjsamheter, men utan lust att för den sakens skull frottera sig med alltför lågtstående sociala kretsar. Framåt natten infinner sig ofta stämningen av en halvvärld, med en i bästa fall svårläst gräns mellan det förment respektabla och det tarvligt skabrösa.

---

Stötesmässan

På senare år har Stötesmässan framträtt som en allt större händelse under den tidiga hösten, emotsedd av många och med bävan noterad av andra. Stötesmässan är på intet vis någon formell högtid men anses allmänt infalla den tjugonde dagen i den nionde månaden. Vissa håller dock inte så hårt på detta datum, varför andra mot sin vilja oförhappandes kan dras in i festligheterna under närliggande höstdagar.

Firandet sammanfaller med oljestötans mognadstid. Den närmast ogräsliknande plantan växer vilt främst i det västliga gränslandet mellan Pyrisamfundet och Frihetens Slätter. Dess knytnävestora, blekgula frukter och deras sörjiga innehåll är ätliga om än långt ifrån mättande. Få finner heller frukternas fadda, vagt sötsliskiga smak tilltalande varför man i allmänhet lämnat dem att ruttna. Vissa har dock traditionellt plockats av barn och bångstyriga sällar i syfte att kasta på varandra eller intet ont anande förbipasserande. Sedvanan sägs ha nått Hindenburg genom en skara inflyttade muterade minkar, vilka iscensatte årliga drabbningar i Grisparken. När allt fler började intressera sig för upptåget dröjde det inte länge innan driftiga aktörer såg till att leverera hela vagnslaster frukter, vilka snart med stor entusiasm kastades runtom i Askängarna.

Ett mjukt pysande hörs om man försiktigt klämmer oljestötans mjuka frukt och den briserar mot sina mål med ett ihåligt, kluckande ljud. Dess kletiga innandöme häftar gärna och envetet fast vid den träffade. Trots detta och den avslagna lukt som biter sig kvar i hud och textiler brukar holmgångarna ske under alltmer uppsluppna, nedsmetade former och pågå tills samtliga projektiler är förbrukade.

Alla uppskattar dock inte Stötesmässan och det är inte ovanligt att missriktade kast leder till både dispyter och handgemäng. Att husfasader och gränder nedsölas av de krossade frukternas grötaktiga rester ses heller inte alltid med blida ögon av dem som halkar runt i geggan. När Stadsvakten år 102 ingrep under firandets höjdpunkt ledde det dock till närmast rasande motstånd och sammandrabbningar av oförutsedd styrka. Rådets försök att därefter bannlysa Stötesmässan kom också till korta och firandet har återupptagits, om än med ansatsen att begränsa det till vissa delar av Askängarna. Mindre belåtna boende i dessa kvarter får trösta sig med att de annalkande höststormarna snart spolar gatubilden ren.

Att firande av Stötesmässan däremot inte tolereras i Hindenburgs finare kvarter blir den som där börjar kasta frukter omkring sig snart varse. I allmänhet ser stadens societet spektaklet med överlägsen avsmak. Trots detta påstås stora mängder frukt diskret levereras till enstaka förnäma adresser. Vid dessa ryktas högtidliga bjudningar regelmässigt urarta i lössläppta, tumultartade bataljer, kapabla att totalförstöra allt från dyrbara munderingar till hela möblemang. I snäva kretsar ska en avsevärd nota efter sådana tillställningar rent av väcka visst anseende och den påstådda totalrenoveringen av en välkänd paradvåning vid Dirry-Moirtorget sägs i sammanhanget nämnas med särskild aktning.
 
Top