Dimfrost
Special Circumstances
Jag har läst Mythic Bastionland och har några tankar om det. Det är Chris McDowalls senaste spel och bygger på samma regelsystem som hans tidigare Into the Odd och Electric Bastionland. Stridssystemet är lite krångligare med lite fler val för spelarna, men fortfarande väldigt avskalat med attacker som i stort sett automatiskt träffar. Därutöver finns lite enkla regler för resor och utforskning av hexkartor samt downtime, och riktlinjer för spelledaren att skapa ett land där en kampanj kan utspela sig.
Huvuddelen av boken består av uppslag, ordnade enligt resultat från ett tärningsslag, med en riddare man kan spela på ena sidan (som en arketyp, i stil med failed careers från Electric Bastionland) och en "myt" på den andra, som är lite som skelettet till ett äventyr: ett hot gestaltat genom en nedräkning i sex steg, samt speldata för några personer eller varelser. De här är rätt spretiga och av varierande kvalitet, från väldigt spelbara (något enormt monster klampar runt i riket) och stämningsfulla (en helig tjur som råkar dödas av en tjuvjägare, ett torn som reser sig vid horisonten) till riktigt svårhanterliga (flera exempel som jag själv inte vet hur jag skulle spelleda och i stället välja något annat).
Men det är de här myterna som verkligen imponerar på mig, tror jag. Jag vet att Chris McDowall är bra på att skriva avskalade regler som jag gillar, och ge intressanta idéer på rollpersoner. Men myterna målar upp en stämning av verkligt mytisk riddartid, ett slags surrealistiskt sagoskimmer som skiljer spelets värld från alla andra pseudomedeltider jag sett. Jag ser fram emot att testa spelet vid tillfälle.
Huvuddelen av boken består av uppslag, ordnade enligt resultat från ett tärningsslag, med en riddare man kan spela på ena sidan (som en arketyp, i stil med failed careers från Electric Bastionland) och en "myt" på den andra, som är lite som skelettet till ett äventyr: ett hot gestaltat genom en nedräkning i sex steg, samt speldata för några personer eller varelser. De här är rätt spretiga och av varierande kvalitet, från väldigt spelbara (något enormt monster klampar runt i riket) och stämningsfulla (en helig tjur som råkar dödas av en tjuvjägare, ett torn som reser sig vid horisonten) till riktigt svårhanterliga (flera exempel som jag själv inte vet hur jag skulle spelleda och i stället välja något annat).
Men det är de här myterna som verkligen imponerar på mig, tror jag. Jag vet att Chris McDowall är bra på att skriva avskalade regler som jag gillar, och ge intressanta idéer på rollpersoner. Men myterna målar upp en stämning av verkligt mytisk riddartid, ett slags surrealistiskt sagoskimmer som skiljer spelets värld från alla andra pseudomedeltider jag sett. Jag ser fram emot att testa spelet vid tillfälle.
