Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 6,909
Inspirerad av frustrationen över att behöva välja sina topp fem filmer tänkte jag att vi kan köra en tråd med lite lägre ställda krav. Det finns så många filmer som man vill tipsa om, men som inte platsar i den absoluta topplistan. Säg några filmer som du gillar jättemycket, men som kanske inte direkt kvalar in på topp fem eller ens topp tio. Jag börjar:
Blade (1998). Innan Marvelfilmerna blev en jättegrej fanns typ bara Blade, och den är skitbra. Wesley Snipes och Kris Kristofferson jagar vampyrer. Introscenen är filmhistoria.
Dredd (2012) är en med serietidningshjältefilmmått mätt lågbudgetproduktion, men som åtminstone för mig var lååångt över förväntan. Karl Urban är skitbra som surmulne Dredd, och Lena Headey (hon som spelar Cersei i Game of Thrones är bra som maffiaboss.
Evil Dead (2013). Jag älskar originalet (The Evil Dead (1981)), men vill nämna den här remaken (vet inte om remake egentligen är rätt ord, den står helt på egna ben och skiljer sig ganska mycket från den ursprungliga berättelsen. Ockultism i övergiven stuga i skogen är måhända min favoritskräckgenre (kolla även in The Cabin in the Woods, förresten), och den här filmen gör det i det närmaste helt perfekt. Obs läskig!
Exorcisten 3 (1990). Ja jag vet ettan är en av världens bästa skräckfilmer, och uppföljare är sällan bra, men Exorcisten 3 är ett helt orimligt bra litet guldkorn till bortglömd uppföljare som står på helt egna ben och inte behöver jämföras med ettan. Psykologisk och ockult skräck. Suggestivt och lite flummigt. En av de läskigaste scenerna som gjorts (ni som sett den vet vad jag menar).
Sällskapsresan eller Finns det svenskt kaffe på grisfesten (1980). Jag är inget större fan av komedier, och jag gillar inte svensk film. Märkligt nog tröttnar jag aldrig riktigt på Sällskapsresan, eller dess mindre kända storebror Repmånad eller Hur man gör pojkar av män (1979). Båda slaktades fullständigt av filmkritikerna när de släpptes, en god anledning att inte lyssna på sådana, med andra ord.
Dunkirk (2017). Liksom komedier gillar jag inte heller krigsfilmer särskilt mycket. En kompis vägrade dock att ge upp med sitt tjat om att jag minsann måste gå och se Dunkirk på bio, så jag gick själv på Imax. Jävlar vilken tur, för det var en helt otrolig upplevelse. Bara ljudbilden gjorde att den här filmen kvalar in på min topp hundra och om man ska se den bör man se till att ha schyssta lurar eller högtalare, för det är minst halva upplevelsen.
Blade (1998). Innan Marvelfilmerna blev en jättegrej fanns typ bara Blade, och den är skitbra. Wesley Snipes och Kris Kristofferson jagar vampyrer. Introscenen är filmhistoria.
Dredd (2012) är en med serietidningshjältefilmmått mätt lågbudgetproduktion, men som åtminstone för mig var lååångt över förväntan. Karl Urban är skitbra som surmulne Dredd, och Lena Headey (hon som spelar Cersei i Game of Thrones är bra som maffiaboss.
Evil Dead (2013). Jag älskar originalet (The Evil Dead (1981)), men vill nämna den här remaken (vet inte om remake egentligen är rätt ord, den står helt på egna ben och skiljer sig ganska mycket från den ursprungliga berättelsen. Ockultism i övergiven stuga i skogen är måhända min favoritskräckgenre (kolla även in The Cabin in the Woods, förresten), och den här filmen gör det i det närmaste helt perfekt. Obs läskig!
Exorcisten 3 (1990). Ja jag vet ettan är en av världens bästa skräckfilmer, och uppföljare är sällan bra, men Exorcisten 3 är ett helt orimligt bra litet guldkorn till bortglömd uppföljare som står på helt egna ben och inte behöver jämföras med ettan. Psykologisk och ockult skräck. Suggestivt och lite flummigt. En av de läskigaste scenerna som gjorts (ni som sett den vet vad jag menar).
Sällskapsresan eller Finns det svenskt kaffe på grisfesten (1980). Jag är inget större fan av komedier, och jag gillar inte svensk film. Märkligt nog tröttnar jag aldrig riktigt på Sällskapsresan, eller dess mindre kända storebror Repmånad eller Hur man gör pojkar av män (1979). Båda slaktades fullständigt av filmkritikerna när de släpptes, en god anledning att inte lyssna på sådana, med andra ord.
Dunkirk (2017). Liksom komedier gillar jag inte heller krigsfilmer särskilt mycket. En kompis vägrade dock att ge upp med sitt tjat om att jag minsann måste gå och se Dunkirk på bio, så jag gick själv på Imax. Jävlar vilken tur, för det var en helt otrolig upplevelse. Bara ljudbilden gjorde att den här filmen kvalar in på min topp hundra och om man ska se den bör man se till att ha schyssta lurar eller högtalare, för det är minst halva upplevelsen.
