Nekromanti När rollpersonerna är Really Badass...

N

Nightowl

Champion
Joined
17 May 2000
Messages
8,341
Location
Avliden, Tristerbotten
Följande teoretiska konversation utspelades på www.rpg.net, på tal om Exalted:

-Jag stormar armén!
-Armén flyr!

:gremgrin:

I min gamla RQ 3-kampanj hände liknande saker, fast det rörde sig inte om arméer, utan mindre grupper av fiendesoldater - rollpersonerna i allmänhet och en av rollpersonerna i synnerhet var så ökända att mer jordnära motståndare vände på klacken och sprang när de såg dem. Det var faktiskt ganska kul.

Är det nån som har roliga exempel på hur era rollpersoner (eller spelarnas rollpersoner) varit totalt ondröviga?

Erik
 
Nja, kanske inte ökända direkt överallt, men väl på ett specifikt ställe av (o)naturliga skäl. Alltid lika kul när man lyckas på det mest obscent lyckosamma sätt. Jag vet en karaktär min kamrat spelade - avdankad legosoldat med få skrupler - som i mer eller mindre uppgivet tillstånd försökte uppmana resten av bosättningen av följa honom i den stundande striden. Han slår, resultatet är minst sagt fetlyckat i brist på sämre ordförråd. Hur lyckat frågar ni? Det avgörs med ännu ett slag, näst intill lika fetlyckat.

Oddsen för det insträffade: (1/81)*(4/81)

En kulmagad slashank anses så vara frälsningen, Gud fader inkarnerad och den här hänföraren av episka mått som man följer in i helvetet om den så vill. Och alla vill; bring yer torches and pitchforks! :gremgrin:
 
Jag är väldigt svag för när hjälten hoppar. Det här att överlämna sig åt tyngdkraften och en rejäl smäll vid landningen för att uppnå ett mål det är bråttom med, det känns fint.

Bl a därför var det en skön känsla av badassighet för några spelmöten sedan i min D&D-kampanj när rollpersonerna anföll en fiendestad.

De kom inflygande på några kilometers höjd och började sedan nedstigningen. Men en av dem blev otålig (wind walk har maxhastighet 96 km/h) och stängde helt sonika av sin magi och lät gravitationen ta över. Detta inspirerade de övriga.
Således inleddes anfallet med flera kilometers fritt fall ner i spärrelden från rymdskepp, flygande demoner, plattformar med artillerimagiker och annat som utgjorde stadens luftförsvar.

Sån’t gör mig som SL varm och go inombords. :gremsmile:


Sedan kan jag inte låta bli att nämna när samma rollpersoner tidigare besökte en lågmagisk värld. När episka magiker får härja mot konventionella medeltidsarméer blir effekten rent nukleär. Tusentals dör varje minut.
(Och därför blev shocken för spelarna desto större när de till slut konfronterades med en riktigt farlig motståndare med gediget episka förmågor.)
 
Det där med fett mäktiga typer blir lite jobbigt när man har en SL som är lite insnöad på fett mäktiga förmågor. Han gör gärna oss RP über bara för att med jämna mellanrum kunna tillrättavisa vår hybris med löjligt svårt motstånd. Då trivs jag bättre med grisodlare som gör stordåd i det lilla, men jag skulle fanimej inte tacka nej till att droppa ner nån kilometer på beskrivna vis då det överstiger all vett och sans och går hela vägen runt till totalt logiskt, fungerande samt lämpligt beteende.

Har folk märkt en tendens att med stora krafter kommer knappast ansvar, men en drift att komma på det mest udda jäkla sätt man använda dem också?
 
Det där med fett mäktiga typer blir lite jobbigt när man har en SL som är lite insnöad på fett mäktiga förmågor. Han gör gärna oss RP über bara för att med jämna mellanrum kunna tillrättavisa vår hybris med löjligt svårt motstånd.
Click to expand...
Det är lite klurigt det där med att balansera att reellt mäktiga rollpersoner får en chans att uppleva sin makt, mot att samma rollpersoner ibland måste få verkliga utmaningar att bita i.

Jag brukar försöka lösa det med att hinta om hur farliga olika miljöer är och låta spelarna själva bestämma vad de vill försöka sig på.
Jag tror också det är bra att helt enkelt acceptera när rollpersonerna uppenbart vuxit sig för mäktiga för ett visst område. Vill de ha spänning (och det brukar de vilja) får de söka sig till helt andra slags platser (plan, planeter, tider).

Då trivs jag bättre med grisodlare som gör stordåd i det lilla, men jag skulle fanimej inte tacka nej till att droppa ner nån kilometer på beskrivna vis då det överstiger all vett och sans och går hela vägen runt till totalt logiskt, fungerande samt lämpligt beteende.
Click to expand...
Ja! [ler brett som en lagårdsdörr]

Har folk märkt en tendens att med stora krafter kommer knappast ansvar, men en drift att komma på det mest udda jäkla sätt man använda dem också?
Click to expand...
Jovars. Fast det beror förstås lite på rollpersonen också. Spelar man en spelevink lär spelevinkandet fortsätta. Är det en seriös typ fortsätter seriositeten.
 
Har folk märkt en tendens att med stora krafter kommer knappast ansvar, men en drift att komma på det mest udda jäkla sätt man använda dem också?
Click to expand...

Det beror på, men en del av charmen med mäktiga typer (säg, stereotypa superhjältar) är att de kan göra... knappast vad de vill, men vad andra inte kan.

Det fanns nån stadsbeskrivning till AD&D 1st ed där stadsvakten bokstavligen skjuter först och frågar sedan: de använder speak with the dead för att intervjuva perps och resurrect om dom visar sig vara oskyldiga. Det tycker jag är helfestligt! :gremgrin:

Dessutom är det ganska kul att vara högfantasyhjälte i en grisodlarvärld...

Erik
 
hahahaha jäkligt kul grej att göra. påminner mig om när vi nästan var badassiga i ett Swashbucklerspel. vi tänkte ta oss igenom en väldigt låst dörr med hjälp av en kanon. tyvärr var det så att alla hade 10 (1 är bäst 10 är sämst) i att skjuta kanon så vi lyckades på ett avstånd av fem meter från dörren lyckas skjuta av bland annat en bit av taket. efter flera försök lyckades vi ta oss in och få tag i den fege guvernören som gömde sig men det visade sig att han hade ungefär ingenting att ge oss i form av något överhuvudtaget. det var den rollspelskvällen
 
Alltså, nog för att man har haft en & annan karaktär som varit mer eller mindre badass. Dock kan jag villigt erkänan att jag aldrig har lycats få en hel armé att vända på klacken & sticka all värdens väg...
Vet inte om jag heller skulle vilja ha en sådan karaktär. Känns som det har gått överstyr om man bli så badass.

/ Johan K, som fått sin rollspelsabstinens tillgodo idag.
 
I somras körde jag en engångspryl med mina kamrater sent en kväll/natt. Spelarna lirade varsin reinkarnerad hjälte som återkommit för att avsluta striden de utkämpade för 500 år sedan då ondskan, förkroppsligad i Carema den Mörka, senast anföll.

De hade alla varsin arketyp (Jägaren, Försvararen, Förkämpen och... Krigsherren tror jag vi kallade den sista. En taktiker iaf...) samt coolt vapen/vapen-combo. Eftersom jag siktade på animestuk och "over the top" så gjorde jag som så att varje poäng skada representerade en gubbe ur den onda armén (8 i skada? Ja men då sänkte ju hjälten 8 fiender i det anfallet) så till vida det inte gällde befäl/namngiven motståndare.

Svårt att peka ut nåt specifikt som var bad ass när hela premissen var att de skulle vara fläskiga hjältar... men det är klart, lite maffigt var det ju när Beskyddaren i slutet låser fast Carema, ondskan själv (givetvis gestaltad som en vacker blek kvinna i vit dräkt med kolsvart hår och nån slags svart inre glöd som lyser ut ur munhålan när hon talar), i sin famn och mer eller mindre beordrar Förkämpan att ränna sitt svärd igenom dem båda. Hon överlevde... Carema dog. Good prevails. Yay! :gremsmile:

Om nån skulle råka vara det minsta nyfiken så använde jag en pseudo-variant på Fuzion-systemet (Bubblegum Crisis, Usagi Yojimbo m.m.) där differensen mellan anfallarens slag (grundeg.+FV+3t6) och försvararens (grundeg.+FV+3t6 där också förstås) avgjorde skadan.

Jag var också helt öppen för redigt fantastiska beskrivningar av hur en av hjältarna kallades på vapnet inneboende kraft eller whatever för att göra ett osedvanligt mäktigt hugg/skjuta iväg en eldkvast eller vad som helt... men... de nappade inte riktigt. Det var väl för sent på dygnet... :gremtongue:
 
Är det nån som har roliga exempel på hur era rollpersoner (eller spelarnas rollpersoner) varit totalt ondröviga?

Min spelare spelade en gång en dödsmagiker vid namn Behdrin som var en tämligen otrevlig typ. En gång då en ond krigsherre/magiker spetsat en hel by på pålar (i Draculastil, F.F.Coppolas film) plockade han in en av de döda för att mumifiera och spara. Det han är mest (ö)känd för är att han (med viss hjälp av resten av gruppen) hängde upp åtta tempelriddare i en stor ek (de som inte redan var döda dog av skadorna som de ådragit sig i striden). För det är han (ö)känd och fruktad i hela landet. Är känd som "Demonen från ökenlanden".

Då man pratar om honom i gruppen minns alla honom som en ond jäkel och att han lekte med inälvor och så vidare... (även om Gylfis bestrider att det någonsin har hänt och att jag inte heller kan dra mig till minnes om att det har hänt.)

Kommer inte på någon annan nu. Ska konsultera mina spelar och återkommer kanske.

/Jaggernaut - ej genuint ond
 
Har folk märkt en tendens att med stora krafter kommer knappast ansvar, men en drift att komma på det mest udda jäkla sätt man använda dem också?
Click to expand...
Jag har definitivt märkt en sådan tendens. När rollpersonerna har små krafter tänker spelarna på en liten skala, men när rollpersonerna har stora krafter fortsätter spelarna att tänka på en liten skala. Istället för att låta sina underhuggare lösa triviala uppgifter klampar spelarna gärna in själva med sina überkrafter, kanske bara för att få känna hur mäktiga de är. Vilket kan vara kul vid enstaka tillfällen.

Detta är oftast inte något större problem eftersom de perioder i kampanjen där rollpersonerna är oproportionerligt mäktiga inte varar för evigt. Värre är det när man upptäcker att en spelare blivit "bortskämd" och inte vill gå tillbaka till grisodlarnivå i andra spel, utan enbart lockas av spelsystem som lämpar sig för powergaming.

Gordeg
 
Hur man snor med stil

Jag snodde en grej som jag läste här. Övriga rollpersoner hade jagat ett piratskepp, medan min rollperson var och letade förstärkningar i ett annat rum (jag hade ingen aning om exakt vad som hände med de andra rollpersonerna, och de viste bara att jag var borta och fixade förstärkning).

Rollpersonerna hade till slut hamnat i ett bakhåll, då piratens kompisar hoppade på den lilla överbeväpnade lätta fraktare som spelarna hade. Nånstans i denna scen så kom min rollperson in med förstärkningarna: pappas insatsflotta. Det hjälper om pappa är baron och ogillar pirater, liksom.

Visst, piraterna var rätt många. De hade beväpnade fraktare och till och med en fregatt och en klase hoppatchade jaktskepp. De övriga rollpersonerna skulle helt enkelt vara rostat bröd mot dem.

Men, som sagt var, pappa är baron och har en insatsflotta och ogillar pirater. En fregatt, en klase beväpnade fraktare och en bunt skräpjaktskepp är ingenting mot ett fickslagskepp, två kryssare, en klase jagare och fregatter och ett par divisioner väl underhållet toppmodern jakt. Eld beordrades mot fregatten så att den helt enkelt dog under en koncentrerad salva från hela flottan. Sedan gick min rollperson ut på radion med ett kort och fullständigt begripligt meddelande:

"God morgon, piratkräk. Detta är ett ultimatum, inte ett vänligt samtal. Dreja bi eller dö."

Vissa saker är för bra för att inte snos, och övriga spelares jubel när det inträffade var definitivt värt det.
 
Re: Hur man snor med stil

Borde man inte ta och göra en egenskap av det där i Andra imperiets wik?

Typ Pappas lilla flicka/pojke. Innefattar ofta ett visst mått av högfärdighet. Farsan/morsan är överbeskyddande på gott och ont.

Mäktiga släktningar kanske kan vara ett alternativ. Ser ut som ett ypperligt tillfälle att få användning för färdigheter som retorik och övertalning, eller romantik. :gremgrin:
 
Är det nån som har roliga exempel på hur era rollpersoner (eller spelarnas rollpersoner) varit totalt ondröviga?
Click to expand...

Efter spelat en hel del Amber RPG, så är nivån att en karaktäre tar sig an en armé inte helt ovan. Så skalan för jävliga karaktärer blir lite annorlunda.

Största kräket jag kört var nog mister Yotsoia (osäker på stavningen nu mer, karaktäreren var så gott som helt snodd från Maison Ikkuko). Det ondröviga var en odräglig voyör, men förkärlek för practical jokes. Det kombinerat med advanced trumph var en brutalelak kombination :gremlaugh:
 
"Största kräket jag kört var nog mister Yotsoia (osäker på stavningen nu mer, karaktäreren var så gott som helt snodd från Maison Ikkuko)."

Mjo, det blir svårt att överkräka den typen... :gremooo:


Storuggla, plundra nödförsändelser
 
"Är det nån som har roliga exempel på hur era rollpersoner (eller spelarnas rollpersoner) varit totalt ondröviga?"

Eh, näe. Inte på rak arm. De få gånger de varit tokägiga så de kunnat spöa armeér så har de aldrig gjort det. De har bara stannat hemma och druckit te.
Det närmsta jag kommer är nog två rollpersoner som var bagmen/torpeder/alltiallor (alltiallos?) åt en maffiaboss. De gjorde så rent bisarra saker att det började spridas ett rykte om bröderna Toole, dem skulle man minsann akta sig för. De behövde sällan faktiskt göra så värst mycket, eftersom deras ankomst eller ryktet om deras ankomst fick de flesta att göra på sig.
Det funkade jättebra tills det blev en fnurra på tråden och de dog i en shootout på en diner. Pinsamt nog tog de kål på alla de ville döda, förutom den där jäkla highway troopern som de lockat dit som en avledande manöver. :gremsmile:


Storuggla, monkey terror!
 
En av mina spelare hade en urgammal rollperson som blivit övermänskligt skicklig på strid och de mesta närliggande områdena. Han gjorde saker i stil med att dräpa hela förband, skrämma bort en lynchmobb och dräpa en man med ett slag från vaderat övningsträsvärd. Dessutom stod han kvar efter att ha blivit skjuten av två armborstskänktor under en misslyckad förhandling. Han accepterade inte nederlaget utan tog handen för det värst blödande såret och fortsatte förhandla.

Så hård var han. Oftast skoj men emellanåt blir det väldigt frustrerande när rollpersonen faktisk kan lösa precis allt med våld, ja på kort sikt då...

/Ceram, blandar glädje med lidande.
 
Jodå, badass karaktärer har vi allt haft.

Tillåt mig introducera John Maxwell. Född på en rymdstation men snabbt föräldralös, har växt upp i Venezuela och därefter BAMA. Är sydamerikanska maffians främsta torped. Är 227 cm lång, väger 150 kg. Är rent naturligt en livsfarlig best med snudd på de högsta attributen möjliga - men därtill har han mängder av cybernetiska muskelympningar, spinalacceleratorer och andra tillbehör. Kan tack vare sina cybernetiska ben spurta 20 m/s (enligt gamla hederliga Neotech:s regler). Har professionella kunskaper i alla varianter av att döda. Hans enda hobby är att spela poker - och han har en kuslig förmåga att antingen vinna omöjliga händer eller döda dem som osannolikt nog vinner över honom. Maffian förser honom med hans veckobehov av mat, stridsdroger och ammunition.

John Maxwell skapades i stort sett helt efter konstens alla regler. Han är ett resultat av total och osannolikt flax från spelaren som skapade honom. Han är så maxad man kan bli. Och i spel fortsatte han med detta. Samtidigt som övriga karaktärer blev beskjutna, skadade, fumlade och allmänt klantade sig (som vanligt i Neotech) så kunde han lyckas med saker som att:
* (Nästan själv) inta en militär högsäkerhetsbyggnad i centrala San Salvador och hämta två kassaskåp.
* Ta sig ut från byggnaden under prickskytteeld från stadstränade elitstyrkor, få med sig de övriga karaktärerna och fly i en bil
* I stort sett ensam invadera en kokainfarm med hjälp av ett autohagel och en automatkarbin. Hade ett fyrtiotal liv på sitt samvete efter detta. Överlevde dubbla skott i huvudet och en mängd mindre blessyrer.

Det var en badass karaktär, även om hans bravader inte var helt världsomstörtande.

I Eon hade vi en kampanj där vi gick hela den klassiskt episka världen från enkla grisodlare (i det här fallet munkar) till superhjältar, helgon och världsräddare. Deras slutgiltiga förmågor inbegrep bland annat att pulverisera vandöda med tanken, kunna övertala tusenhövdade folkmassor till nästan vad som helst, inte känna smärta och aldrig misslyckas med en stidsmanöver, etc. Det bästa var att de fick dessa förmågor inte genom grottkräl, prylhamstring eller erfarenhetsmaxning utan genom den väg de (halvt om halvt frivilligt) valde genom händelsernas förlopp. Men i 90% av spelmötena var de tämligen klena, ynkliga munkar utan tillstymmelse till hopp...

/RipperDoc
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top