Nekromanti När jag blir stor...

Man Mountainman

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
8,214
Location
Barcelona
Här diskuterar Ymir och Rävnos vilken slags tillvaro de vill se tillbaka på när de ligger för döden. Jag tror inte att ymir är ensam om att känna en viss ångest inför tanken på att fastna i Svenssonträsket. Men hur är det för dig? Vilken slags tillvaro hoppas du på når du börjar komma upp mot de fyrtio och därefter? Av naturliga skäl riktar sig den här frågan främst till de forumsbesökare som fortfarande inte har framtiden klart utstakad framför sig, men ni som redan befinner er tryggt i medelåldern kan ju berätta om vilka drömmar ni hade som unga, i vilken mån de uppfyllts och om ni är nöjda där ni är idag.
 
Mitt svar, då.

Jag skulle visserligen inte ha något emot att skapa något bestående, bli en ikon för en generation eller något annat töntigt, men jag inser att mina chanser är rätt små. Jag har accepterat att mitt öde förmodligen blir Svenssons. Jag avser dock bli Svensson med stil. Jag har valt Jan Berglin som mitt ideal. Att döma av hans serier så är han typ det mest Svensson som finns, men det hindrar honom inte från att vara intellektuell på ett coolt och cyniskt sätt.

När jag blir äldre kommer jag att lägga mig till med vitt helskägg och författa populärvetenskaplig litteratur. Jag kommer att bli allt mer konservativ och obenägen att ändra mina åsikter trots att de är hopplöst utdaterade, men jag kommer att vara en så briljant argumentatör att jag stilfullt kommer att kunna förfäkta dem gentemot mina yngre släktingar, vars frustration kommer att öka fram till den dag jag blir senil och de inte behöver ta mig på allvar längre.
 
Villa, volvo och vovve

Jag föreställer mig att jag bor i en liten stad någonstans, med min sambo som förhoppningsvis har blivit min fru vid det laget. Vi kommer ha en katt, kanske en häst, och bo i ett ganska stort och fint hus med fina saker i. Jag jobbar som lärare, och det gör hon också, om hon inte driver en liten anktikvitetsbutik. Ibland reser vi och hälsar på våra vänner och äter middag och blir lite för fulla. Och så ser vi ganska mycket på TV och läser mycket böcker. Och knullar mycket. Det gör man nog på landet.

Alternativt blir jag en sån där jobbig snubbe som försöker se ung ut i läderjacka och hänger på rockklubbar och försöker ragga upp småtjejer och livnär mig på att göra indiefanzin och spela skivor.

Jag vet inte riktigt vad som är mest svensson.

Förresten, möjligen blir jag en myskuf. Som klär sig excentriskt, tar konstiga omvägar, är snäll mot barn, gillar spel och leksaker, och sånt där. Det vore ganska ballt.
 
Svensson for life

Jag skulle inte ha något emot ett stabilt och förutsägbart Svensson-liv. Tre ungar, en fru och en villa i förorten. Vad är det som är så hemskt med det egentligen? Världen är full av människor med orealistiska förväntningar på samhället och sig själva. Mina ambitioner är inte större än att det är möjliga att realisera. Jag vill vara en god människa och en bra lärare. En dag kanske jag ger ut en bok även om det bara blir en hembygdsbok som ingen läser. Jag sitter kanske i olika kommunnämnder för något parti, läser sagor för barnen, grälar med min fru om det nya köket och börjar på Friskis och svettis. Inte alla kan bli en ikon för sin generation och frågan är om det är det man vill bli om man vill vara lycklig?
 
Jag är pessimist

Jag kommer att dö ensam av diabetesrelaterade sjukdomar i ganska hög medelålder, efter ett patetiskt liv där jag inte uträttat något av större värde för någon annan.

Troligtvis kommer någon av grannarna att höra mina dåvarande katter skrika eftersom de håller på att svälta ihjäl. Vid den tidpunkten har antingen den totala dystopin inträtt och ingen bryr sig, eller så kommer "Gammal man låg död i sin lägenhet i en vecka" som en notis i tidningen, och då kommer barnen till nån av mina kompisar att haja till när de ser mitt ovanliga namn. "Kände inte farsgubben någon som hette så...?" Sedan kommer de att ta med sig tidningen till gubben på hemmet, och det kommer att vara enda gången någon kommer att reagera på min död.

Tjugo år efteråt kommer en nostalgisk geek att hitta något jag skrivit bevarat i ett gammalt antikvariat någonstans och säga "Fan va häftiga grejer dom hade ibland på 00-talet. Men det här namnet är ju så underligt, det måste vara en pseudonym."

Erik
 
Re: Jag är pessimist

"Jag kommer att dö ensam av diabetesrelaterade sjukdomar i ganska hög medelålder," ... "Sedan kommer de att ta med sig tidningen till gubben på hemmet,"

Antingen är dina polare en kasse år äldre än dig, eller så har de otacksamma barn :gremgrin:


Storuggla, I broke by beard
 
Oroväckande genetik

Tja. Min morfar vart koko i någon gång efter att han fyllt två tjog. Inte sådär läskigt eller jobbigt koko, utan koko på ett lite finurligt sätt. De sista åren han var i livet så pekade han finger åt raggarna, blev övertygat om att helvetet låg norr om orten där han bodde baserat på järnvägstrafiken i sin omgivning och började maniskt samal på ved. Min mor har visat sig lite koko hon med nu de senaste åren. Och jag är ju... som jag är redan nu. Det bådar ju gott :gremsmile:

Fysiskt sett kommer jag vara blek, då jag lider av en viss sjukdom (jag trodde det var nog där ett tag men så hittade jag några fläckar till härom månaden). Så jag kommer alltså vara en blekfläckig typ som med stor sannolikhet kommer vara lite... excentrisk. Go me.

Förhoppningsvis har jag vid det laget dock lyckats skaffa mig en fruga och knoddar. Om mitt nuvarande förhållande inte spricker för att hon rymmer med William Shatner så kommer våra barn dock ha en väldigt nördig uppväxt med fantasy, scifi och mycket böcker. Börjar de sporta gör vi dem arvlösa :gremgrin:

Den som lever får se.


Storuggla, killer midgets
 
Alltså, jag skulle ju inte vara allt för ledsen om jag hade både fru & några småttingar inom en inte allt för långt in i framtiden..
Ännu bättre skulle det juh vara om frun spelade rollspel & sådat.... :gremtongue:

/ Johan K, som är sådär småsliten nu
 
Nörd-geas

Om mitt nuvarande förhållande inte spricker för att hon rymmer med William Shatner så kommer våra barn dock ha en väldigt nördig uppväxt med fantasy, scifi och mycket böcker.
Click to expand...
Om mamma rymde med Shatner kommer de också att få en nördig uppväxt, tro mig.

Erik, they are DOOOMED to a doom of smelly smells
 
ni som redan befinner er tryggt i medelåldern kan ju berätta om vilka drömmar ni hade som unga, i vilken mån de uppfyllts

Exakt vilka de var varierar så mycket efter hur långt bakåt jag blickar. Om de uppfyllts? På det hela taget... näe.

och om ni är nöjda där ni är idag.

Jovars. Grejen med framtiden är att den mest troligt utvecklas i en fullständigt annan riktning än vad man trodde förr. Hade nån gett mig ett facit för de närmsta tjugo åren när jag gick ut gymnasiet hade jag förmodligen inte trott på hälften av vad som stod där.

Tänk tjejen i pensionsreklamen: "Skåne?? ... Det var som fan!!"

--
Åke
 
Använd solkräm

"Grejen med framtiden är att den mest troligt utvecklas i en fullständigt annan riktning än vad man trodde förr."

Du är inte ensam om att ha gjort den observationen. :gremwink:
Baz Luhrmann har skrivit en text som heter Sunscreen (Solkräm på svenska, uppläst av Rickard Wolff vad jag hört) och där är det ett underbart stycke om just det du nämner (ja, hela texten är underbar, men allting passar inte lika bra i det här sammanhanget :gremsmile: ).

[url="http://yasylum.theyard.org/content/view/159/60/" said:
Sunscreen[/url] av Baz Luhrmann]
"Dont feel guilty if you dont know what to do with your life... The most interesting people I know didnt know at 22 what they wanted to do with their lives, some of the most interesting 40 year olds I know still don't."
Click to expand...

Jag försöker leva så...
 
antar att jag inte behöver dra det igen då? :gremlaugh:

Men jag vill verkligen ha ett tryggt svensson liv, är så grymt trött på all osäkerhet, otrygghet och all annan skit så jag lätt ser fram emot att få mitt underbart tråkiga svensson liv, tänk att varje dag få jobba från 8-15, varje drag dricka samma te i fikarummet på jobbet medans jag gnatar om något skit med de andra religionslärarna, hålla samma lektioner år ut och år in, få ungefär samma frågor, ibland få något nytt och intressant att fundera över men som jag aldrig behöver ligga vaken i ångest över, rätta samma prov som jag gjort i 20 år för att jag är för lat för att skriva nya, cykla samma väg hem från jobbet för att stanna och kolla brevlådan vid ungefär samma tid varje dag och aldrig få något annat än nördiga tidningar och dryga telefonräkningar, se MITT hus som jag målat, krama MINA kids som visserligen är odregliga små bortskämda kräk, men iaf är MINA, snacka med MIN flickvän/fru som älskar MIG. Sedan laga mat tillsammans, leka lite med barnen, somna framför tvn medans ungarna borstar tänderna, läsa för dem osv.

Vad fan betyder låg lön,
pressad eknomi och att jag aldrig kommer utomlands
eller blir kändis jämfört med det?
Hur mkt bryr jag mig om att jag aldrig får åka till Tibet då? Eller att jag aldrig gick på alla festivaler jag ville?

Inte ett skit skulle jag tro.

bara jag någongång får den tryggheten och harmonin och kan påverka några människor i min närhet och ge lite kärlek till min lilla värld så kommer jag dö som en fullständigt nöjd människa.

/Rävnos drömmer sig bort
 
Re: Jag är pessimist (ANT)

Det tror jag med - bara en sådan sak som att man skriver något som andra läser medför att man har uträttat något. Rollspel räddade mig under mina tonår och de författarna har således uträttat massor.

Jag har två mål i livet - bli känd och rik. Bli känd har jag avgränsat till "inom en bransch/sfär" och det fungerar hyfsat (jag har mött folk på sta'n som har sagt "är det inte du som var med på TV?" - schysst surrealism). Att bli rik... nåja. Det finns en möjlighet, men annars får jag vara nöjd med att jag kan leva ett förhållandevis bekymmersfritt liv, ekonomiskt. Kärlek har jag, trygghet likaså. Lite bättre disciplin och mer aktivitet på gymmet skulle inte skada, men det är väl den inbyggda "var aldrig nöjd"-överlevnadsmekanismen vi alla har inom oss.
 
Tillägg

Hade nån gett mig ett facit för de närmsta tjugo åren när jag gick ut gymnasiet hade jag förmodligen inte trott på hälften av vad som stod där.

Ja, och såsom ung under Reaganepoken så hade jag förstås sagt "2005..? Va fan, har kärnvapenkriget fortfarande inte startat då!?"
De flesta av mina framtidsplaner var på ganska kort sikt. (-:

--
Åke
 
vad sjutton är det för fel på att bli en Svensson? är sååååå trött på alla osnutna tonåringars ångest över att bli vuxna och lära sig uppskatta livets enkla nöjen ... ;-)
 
Re: När jag blir stor... tillägg

... för er yngre kan jag även meddela att det faktiskt inte är SÅ stor skilland mellan att vara 44 och 24... är i princip likadan (samma intressen osv), fast med mindre hår... när var jag 24 var ju IGÅR.

fast å andra sidan är jag både snyggare, rikare, har sexigare tjej och är betydligt coolare nu, he he ;-)
 
Re: Jag är pessimist

Med tanke på vilka lovord mina två äldsta döttrar har för "fabbror Ekke" tror jag att du är mer betydelsefull än du inser.
 
Re: När jag blir stor... tillägg

det faktiskt inte är SÅ stor skilland mellan att vara 44 och 24... är i princip likadan (samma intressen osv),

Dito. Jag tror man hade mer energi till övers då (det var iaf lättare att få saker och ting gjorda) men annars ligger skillnaderna mest i vilken omgivning och social situation man har omkring sig numera. Själv är man ungefär samma.

Anekdot: När jag som liten parvel hade blivit stor nog att kunna räkna på fingrarna så kom jag fram till att jag förmodligen fortfarande skulle leva i det avlägsna år 2000, och att jag skulle fylla 35 det året. Jag försökte föreställa mig mig själv i så hög ålder, och fick en bild av en knarrig gammal farbror på nyårsafton 1999, sittande i en TV-fåtölj med en filt över benen.
När kvällen ifråga verkligen inträffade såg jag till att skaffa fram rekvisitan, så vid tolvslaget satt jag faktiskt i en fåtölj framför TV:n, med en filt över benen. Visserligen med grogg i handen och i sällskap av fulla polare istället för barnbarn, men ändå. (-:

när var jag 24 var ju IGÅR.

Know the feeling. Fast valparna verkar inte tro en när man säger det...
Heck, jag har fortfarande oavslutade projekt som ligger och väntar sen, typ, då. Ska ta itu med dem så fort jag får tillfälle. (-:

--
Åke
 
När jag var sju år gammal ville jag bli astronaut. Fast hux flux fick jag glasögon, och där sprack den drömmen.

När jag var tonåring på 1970-talet såg jag Tredje Världskrigets spöke vid horisonten, precis som Rosen. Fast jag drömde om att bli civilingenjör och bygga rymdteknik. Men så blev det icke -- min matematiska talang kändes otillräcklig för Chalmers-studier.

När jag gick på Lunds universitet i början av 1980-talet såg jag en akademisk karriär framför mig, med en docentur och ett lektorat som kronan på verket. Men sedan kastade jag de planerna i sjön hösten 1984 och hoppade sedan än hit än dit på olika jobb.

Fyra år som rollspelskonstruktör 1985-89 var en milt sagt märklig upplevelse, något som jag inte hade kunnat föreställa mig ens ett halvår innan jag fick tjänsten.

Under hela 1990-talet hattade jag mellan olika jobb utan att egentligen trivas, men vid 42 års ålder föll saker och ting på plats yrkesmässigt när jag fick mitt nuvarande jobb.

Att bli förälder blev inte som jag hade tänkt mig: det visade sig vara både lättare och häftigare än jag hade trott.

Kort sagt: Inget blev som jag hade tänkt mig.

Det som jag vill uppnå nu när jag är medelålders är att se mina tre barn växa upp till bra människor med god utbildning, att köpa en schysst villa som rymmer en stojig familj och att kunna skriva de där sakerna som jag har alltför lite tid att göra. (En Svensson-SAAB har jag redan, så Volvo står inte på priolistan.) Jag är rätt nöjd med tillvaron, bortsett från bostaden som är alldeles för trång för fem pers.

När det blir dags att gå genom pärleporten hoppas jag vara omgiven av tre barn med bra äkta hälfter och och en skock barnbarn som tycker att morfar har varit en busig gubbe. Jag hoppas också kunna tänka på en del bra saker som jag har gjort i livet, kanske inte så dramatiskt storslagna, utan hur jag har kunnat hjälpa en sjukling här, en arbetslös där, en ensam på en tredje plats, och så vidare. Jag vill ha sått goda frön för framtiden, för världen slutar inte när jag lämnar den. Jag hoppas att ha sänt något gott till de som kommer efter mig, släktled efter släktled. (Jesu liknelse om senapskornet känns relevant här.)
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top