Mutant R.Y.M.D. vs Mutant Chronicles

Jarl

Hero
Joined
17 Sep 2003
Messages
1,782
Jag gillar Ondskan. Tanken på en enorm kraft som är helt obeveklig, oförståelig och fullkomligt främmande tycker jag är kittlande. Det finns, för mig, tillräckligt mycket gråzon av att interagera med människor påverkade av Ondskan. Själva ondskan i sig behöver inte vara något att kompromissa med. Att det finns något enormt och mörkt som helt enkelt aldrig går att kommunicera med tycker jag är skrämmande i sig. En ondska där det "bara" är en annan kultur tar, för mig, bort en del av det lovecraftianskt avgrundslika.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,579
Location
Rissne
Jag gillar absolut varelser bortom mänskligt vetande, lovecraftska Ting vi knappt vet ifall vi kan räkna som medvetna eller bara naturkrafter, vars planer är obegripliga för oss och som vi aldrig kan kommunicera med.

Däremot har jag problem med att deklarera dem onda. Det kan gärna vara så att deras handlingar är 100% fientliga mot oss människor, men "ondska"… Jag har helt enkelt svårt för universella omdömen av det slaget. Även om planerna och motivationerna är helt främmande för oss så är det ju fortfarande så att de inte är Skeletor. De är inte "jag gör det här för att vara ond, muahahahaha". För mig blir sånt mest pajjigt.

I MC1 har de en struktur som jag tycker om; man kanske skulle kunna kalla den för "äta kakan och ha den kvar". Vi har "Den Mörka Själen" som är just lovecraftskt obegriplig:

Den Mörka Legionen har ett högsta väsen som är så mäktigt att andra varelser blir till enkla avbilder av dess makt och styrka. Detta väsen har inget namn eller någon känd fysisk form. Det har kallats "Mörkrets själ" och "Det stora Mörkret" men ingen känner till dess sanna natur.​
Ingen utom apostlarna och ett fåtal privilegierade nefariter har någonsin upplevt dess närvaro​
Detta väsen existerar i hemlighet utanför vårt materiella plan, där det genomdriver sina ofattbara planer. Med det tålamod bara ett högre väsen kan besitta strävar Mörkrets själ mot sitt slutmål. Det är väl medvetet om att tiden är dess bäste vän.​

Något liknande i RYMD:

Ondskans följeslagare är uppstyrda i en järnhård hierarkisk organisation. Ingen vet vem, eller vad som styr Ondskan, men det ryktas om en universell, mörk överhöghet.​

Det RYMD har som saknas i MC är utskrivna mål för organisationen i stort:

Ondskan har anlänt till vårt solsystem med ett mål i sina tankar – att utplåna godheten och förslava mänskligheten samt att utradera det jordiska solsystemet. Detta för att man skall kunna använda människor som råmaterial vid tillverkning av bioteknologi och annan utrustning. Givetvis är detta inte Ondskans totalt övergripande mål, utan det slutgiltiga målet är universellt herravälde.​

I båda fallen finns det alltså något möjligen lovecraftskt längst bakom alltihop, men däremot finns under denna en ganska tydlig hierarki – "bara" en annan kultur, om man så vill. Tekniskt sett vet vi inte vilka eller vem som leder Cybertronic heller, men vi kan fortfarande interagera med dess yttre organisation.

Redan direkt under "den mörka själen" finns i MC apostlarna – och grundboken har rentav en rubrik för "syskonrivalitet". Men förutom respektive apostels allmänna inriktning får vi mest veta vilken tech de har och så. Demnogonis pestzombies skjuter pestkulor etc.

Lite förenklat är alltså strukturen att ju längre ner i organisationen man kommer, desto mer "bara en annan kultur".

Jag tänker att obegriplighet är svårt att rent konkret greppa tag i när man skriver äventyr. Det kanske är mer kittlande, men det är också svårare att använda. Medan "bara en annan kultur" är väldigt mycket mer lättanvänt för äventyrsdesign (och, för den delen, rollpersonsbakgrunds-hittepå).
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,472
Location
Helsingborg
Lite förenklat är alltså strukturen att ju längre ner i organisationen man kommer, desto mer "bara en annan kultur".

Jag tänker att obegriplighet är svårt att rent konkret greppa tag i när man skriver äventyr. Det kanske är mer kittlande, men det är också svårare att använda. Medan "bara en annan kultur" är väldigt mycket mer lättanvänt för äventyrsdesign (och, för den delen, rollpersonsbakgrunds-hittepå).
Det är var en iakttagelse värd guld.
 

Cyberhest

Konträr kverulant
Joined
24 Jan 2006
Messages
465
Location
Stockholm
Får jag lite försiktigt föreslå att det finns många olika sorters kul och att det vore trevligt om vi respekterade varandras olika preferenser av kul, utan att kalla det "töntigt"?

(Och nu börjar det här bli en annan tråd, men bara för att vara tydlig var jag står: Godheten vs Ondskan är förstås en svartvit uppställning. Att jag ändå ser den som önskvärd är för att den gör spelet tydligt: målet med rollspelandet blir tydligt. För en del säkert övertydligt och tråkigt, för andra: kul.)
Absolut, det var inte meningen att kalla din spelstil för töntig. Det var mest en reaktion på det jag upplever med många spel, moduler och settings som liksom tvingar in en i att vara De Goda och att slåss mot De Onda.

Tydlighet är superbra, men måste inte handla just om en sådan dikotomi tänker jag. Vi kanske borde starta en ny tråd för detta? Superintressant ändå!
 

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
6,445
Är det? Det märks inte i världsbeskrivningen i grundboken i alla fall. Eller i bakgrundsgenereringen. Eller i grundkonceptet ("spela frilansare, främst i Luna City"). Borde inte fokus ha varit på att faktiskt skapa doomtroopers och korporationssoldater om det var målet? Det kom såklart tilläggsböcker, men även där ligger rätt mycket av fokus i världsbeskrivning och regler på… annat, skulle jag säga.

Jag menar, det är ju såklart klassiskt BRP i grunden så självklart är det hyfsat stridstungt Äventyrande™ man ska pyssla med, men jag får nog säga att både MC och RYMD är rätt långt från det där omslaget.

Jag har dock förstått att det där är en uppfattning många fick. Jag menar bara att det faktiska spelet så som det är skrivet som alla minst är mer nyanserat.

Många åsikter om MC back in the day verkar ha formats väldigt mycket utifrån omslag och enstaka Bonnerbilder och ganska lite utifrån att faktiskt läsa böckerna.
Jag läste Mutant Chronicles 1st Ed till sidorna föll ur boken när det begav sig.* Och jag får erkänna att jag kände igen både uppfattningen att det är fokus på strid och krig, och hela upplägget med Frilansare. Efter att ha friskat upp minnet en smula tror jag att båda sidor av diskussionen har lite rätt. Det finns helt klart en tydlig ram runt att man spelar Frilansare på uppdrag, och Luna har en framskjuten plats. Samtidigt finns det förstås mycket tech och hårdvara, motståndare och beskrivningar av militära strukturer båda hos ondskan och megakorparna. 22 sidor vapen (med illustrationer) pratar sitt eget tydliga språk. Jag tror inte att det är en slump att många spelade MC som rent skyttekrig - vad jag minns fanns det även flera äventyr som stödde detta (t.ex. den där som var en ren plankning av Mörkrets hjärta).

Jag undrar inte om tanken faktiskt var att stötta båda? Frilansare känns ju som ett ganska tydligt ramverk för "Äventyrare", fast i rymden och med en specifik roll. Lite som Shadowrunners i Shadowrun, eller Hyrsvärd (är det väl?) i Chronopia. Givetvis kan man lösa brott i Luna, men RP har säkert även tung rustning, tunga vapen och axelplåtar.

Och även bilder inte är allt och ofta kan gå stick i stäv med texten så är de en del av produkten och talar sitt tydliga språk. Denna Frilansare är ingen Dick Tracy:

frilans.png




Så "sleuths på månen"-vinkeln finns definitivt i MC grund, och det är en väldigt cool aspekt att spinna vidare på. Men det är förstås inte hela spelet - och det är det väl inte heller någon som påstår :)

* Just det. En genomläsning.
 
Top