Spelpass två (20220310) - Mekatronen från himlahavet
Fem i zonrötan av Osvar Kilde
Ack,
du röta, du röta
vi fem dig i zonen möta
Fem vi är,
Fem,
inte färre, inte fler
Ett zonsvin vi dräpte,
Med båge, spjut och muskedunder
Må vi ta lärdom av de som gått före
Innan det är försent
Vi fortsatte att vandra bort från arken med våra artefakter och en stor mängd zonsvinskött. Benso gnällde så klart över att det var tungt att bära, trots att han självmant valt att ta med sig så mycket av zonsvinet han bara kunde. Efter en stund började träden bli allt glesare och marken var täckt utav aska. Rötan låg tät, men trots detta fick vi syn på ett litet skjul några hundra meter bort. Det var inte särskilt anmärkningsvärt och dörren hängde löst på sina gängor. Något som däremot var desto mer anmärkningsvärt var den stank som kom från skjulet. Först tänkte Fishar ta sig in men han var helt enkelt tvungen att avstå. Jag försökte kolla om Benso kunde tänka sig att undersöka men han vägrade. Eftersom jag tycks vara rätt så oberörd av rötan så föll det tillslut på mig att undersöka vad som fanns inne i skjulet. När jag öppnade den trasiga dörren vara det som att en stanken ökade och jag fick verkligen anstränga mig för att ta mig fram till det som låg där inne. På golvet till det mörka skjulet låg vad jag endast kunde beskriva som något slags hybrid av maskin och mutant. Den var täckt i någon slags rödlila sörja, en mycket kladdig sådan, och låg där helt livlös. Jag petade på den med min stav både en, två och tre gånger innan jag kunde konstatera att den inte rörde sig eller tycktes reagera på någonting, så jag fattade helt enkelt beslutet att dra ut den från skjulet.
Vi samlades runt den livlösa kroppen, eller vad man nu skulle kunna beskriva det som. Fishar utbrast att det där ju tycktes vara en männskotron, en varelse som han hört några av de andra zonfararna berätta om men de flesta trodde mest det var skrönor för att skrämma upp folk från att ge sig ut i zonen så de inte skulle konkurrera om fornfynden. Men här hade vi klart och tydligt bevis på att de finns. Eller åtminstone funnits. Jag tog bort lite av kladdet och lyckades samtidigt ta av männskotronen dess jacka. Det var en svart läderjacka med lite metallprickar på och när jag krängde på mig den något blöta jackan kändes det ändå som om jag skulle kunna framstå som lite mer tuff, ta bort lite av den konstanta oron jag bär med mig om att inte räcka till. Jag hade ju sett forntidsavbildningar av forntidsfolk med denna typ av jacka. De hade kallats punkare och var oftast inte några man bråkade med i första taget. Så jag hoppades verkligen att jag skulle förmedla samma känsla.
Medan vi stod där kom Tipp med förslaget att han kunde se över männskotronen i arken och Fishar tyckte det lät som en utmärkt idé att ta med den tillbaka för att kunna utöka arkens försvar. Dock vägrade Benso ta i den förrän vi fått bort mer av slemmet. Jag fokuserade för att suga åt mig lite av den röta som ännu utsöndrades från männskotornen. Men något gick snett. Medan jag stod där böjd över den stela kroppen och försökte rengöra den så var det som att jag träffats av en blixt, eller kanske en explosion. Först kom en ohygglig smärta och jag kunde känna hur något liksom försökte pressa sig ut ur min rygg. Jag skrek ut min smärta och föll ner på knä, fast jag landade aldrig på marken. Det var som att jag missade den. När jag öppnade ögonen och tittade ner såg jag hur jag liksom svävade. Mina zonkamrater stod och tittade på mig med uppspärrade ögon. Ut ur min rygg hade två transparenta vingar tryckt sig ut och i detta nu rörde de sig så fort att jag flög.
Benso kastade upp männskotronen på ryggen efter det att jag gjort rent den och Tipp åter igen tagit sig en titt för att klargöra huruvida han skulle kunna få igång den. Det saknades dock en hel del delar men det skulle nog gå enligt honom. Hans kompetens som uppfinnare är verkligen något jag avrundar honom för. Han är så himla bra på det han gör. Inte som mig som mest skriver ner en massa ord bara för att en dag hoppas på att någon läskunnig ska snubbla över dem och uppskatta dem. Men vem lurar jag.
Fishar gick lite före oss andra. Han var rätt säker på att vi borde vara väldigt nära nedslagsplatsen för ljusskenet. Vi gick upp för en liten brant och där var den. I en gigantisk krater som måste ha skapats när ljusskenet träffade marken såg vi hur något fortfarande stod i brand, om än betydligt mindre än vad närområdet tycktes visa. Bredvid den brinnande tingesten låg något som såg ut som en stor bit metall och Fishar sken upp och utbrast att det där missar var en så kallad flygviel, ett slags luftskepp att segla på himlahavet med, eller lufthavet som han brukade kalla det. Tipp började se sig omkring och efter en liten stund kom han tillbaka till oss andra med en glöd i blicken. Han hade hittat tillräckligt med delar till vad som såg ut att vara en mekatron, likt männskotronen fast helt i maskin. Ivrigt började han med arbetet för att sätta ihop delarna och starta upp mekatronen. Medan han gjorde detta passade jag på att använda mina nya vingar till att sondera terrängen. Jag lyfte en bit från marken och försökte se om jag kunde hitta några intressanta saker. Efter en stund fick jag syn på den. På andra sidan flygvielen stod en stor svart låda i metall. Den tycktes helt intakt. Det påminde en hel del om den anordning jag fått berättat för mig att Skäggskum skulle ha borta hos sig. Jag hovrade ner och förklarade för de andra att det fanns ett sådant skåp längre fram. Vi beslutade att jag, Fishar och Benso skulle ta oss fram till skåpet medan Montiak skulle hålla utkik och skydda Tipp medan han försökte få igång mekatronen.
När vi kom fram till skåpet försökte Benso att klå sig in i det med sin yxa till ingen nytta. Han höll snarare på att nästan förstöra sin yxa helt, och den behöver vi som försvar mot den gamle vet vad där ute i zonen. Fishar och jag listade ut att konstruktionen krävde att man löser ett slags skiffer som sitter utanpå skåpet. Det består av ett hjul man snurrar på åt lite olika håll men vi lyckades tyvärr inte.
Samtidigt som vi försökte slå våra kloka huvuden ihop till ingen nytta lyckades Tipp med konsttycket att få igång mekatronen, som introducerade sig som Y-R, städroddbot på skeppet och sedan något brus som inte gick att uppfatta. Tipp ifrågasatte vilket skepp Y-R menade och han kunde då konstatera att den numer inte längre var bunden till skeppet då det nu stod i brand. Tipp tog med sig Montiak och den så kallade roboten till oss på andra sidan branden. Väl där började Y-R att skrämma slag på oss vilket nära på utlöste en strid mellan oss och honom. Tack och lov lyckades Tipp förklara att roddboten var en vän. Både jag och Fishar hade svårt att förstå hur denna konstruktion som mer liknade en forntidsmänniska var en roddbåt men efter en stund så började vi bekanta oss mer med den. Vi frågade om den kunde öppna skåpet till vår stora lycka. Inne i skåpet fanns en mängs forntidsartefakter som vi tillsammans lyckades komma fram till hade stort signifikant värde för flera delar av arken. Jag bytte till mig en forntidsbulletin om några rum som skulle skyddas mot någon form av idol som jag noterade att Fishar tittade på med längtande blick. Det kändes som att han behövde denna bruna, mjuka idol mer än mig. Sen så kallade han bulletinen för dasspapper så jag passade på att lägga vantarna på den innan han torkat sig i baken med den.
Tipp hittade några kartor med vita tabletter som han förstått skulle kunna fungera som krupp så han satte helt enkelt i sig en av varje. Det var då det hände. Han har beskrivit händelsen för mig flertalet tillfällen efter att det hände. Hans mutation utlöstes. Först blev allting snurrigt, sen var det som att tiden stannade upp och han kunde höra mina tankar innan han svimmade, igen. När han vaknade var han helt groggy och okontaktbar. Vid senare undersökning visade sig att han tryckt i sig de som forntidarna brukade kalla för uppåttjack, lugnande, antidepp och måltidsersättning. Inte något man ska ta allt för ofta och definitivt inte samtidigt.
I skåpet fann vi även en liten svart plastgrej med lock som dolde någon form av kontakt. När Tipp äntligen började återhämta sig började vi prata med Y-R om detta och det visade sig att vi behövde få tag i en dator för att få reda på vad som dolde sig i grejen. Eftersom vi vid denna tidpunkt inte känna någon dator började vi ställa massvis med frågor till Y-R om han visste någon dator vi skulle kunna prata med. Det visade sig att han faktiskt var en dator och efter att Tipp fått gjort lite ytterligare undersökningar kom han fram till att grejen kunde köras in i bakhuvudet på Y-R. Problemet med grejen var bara det att den tycktes inte riktigt vilja passa in i det uppenbart passande rektangulära hålet i huvudet på Y-R men efter att ha vänt och vridit på grejen ett par gånger fick Tipp in den som om den alltid varit menad att sitta där. Det var då det hände. Y-R stängdes ner helt och gav ifrån sig ett grönt ljussken istället för sitt blå sken. Ur roddboten kom även en annan röst. Det visade sig att detta var AIA, eller Artificiell Intelligens ADAM, som Y-R nu presenterade sig som. Tipp förklarade att roddboten pratat om AIA och något den kallade enklaverna på Mimer.
Enklaverna bestod av forntidsfolk och de bodde uppe i himlahavet. Det var en väldigt konstig sak som vi inte riktigt än idag förstår. Hur kan man bo uppe i himlahavet? Enklaverna bodde trots denna dumhet där, och det hade varit krig. Vi fick veta att AIA var från Mimer och ville hitta hem dit igen. Men hur får man en roddbot att ta sig tillbaka upp i himlahavet? Vi diskuterade detta länge och väl tills Fishar kläckte idéen om att man kanske kunde skicka iväg AIA med en slunga. Tipp visste att han skulle kunna bygga en sådan bara han fick tillräckligt med material till det. Och med dessa bevingade ord så beslutade vi att vi skulle hjälpa AIA att hitta hem, så fort vi kom tillbaka till arken vill säga.
Vi började bege oss tillbaka mot arken. Fishar hade hittat en kart-o-graf, ett slags papper med en bild av zonen och ett gäng grafer som visade vart man var någonstans. Med hjälp av denna lyckades han navigera oss in i en rötfri del av zonen. Vi passade på att göra rent oss från röta och fortsatte sedan med stora steg. Plötsligt fick vi syn på något och Fishar gick fram för att undersöka vad det var för något. På marken låg små lådor med en knapp. Han höll nästan på att trycka på knappen innan han förstod att detta var en panglåda, något som bragt en av hans zonstrykarbekanta om livet. Som det tekniska geni han är så lyckades Tipp desarmera hela fem panglådor. Vi övertalade Benso att bära dessa då han skulle mottagas gott i arken med tanke på hur effektivt skydd mot inkräktare panglådor faktiskt är.
Vi fortsatte hemåt och kom fram till vad som måste ha varit en sån där stor bilväg en gång i tiden. Nu var vägen igenvuxen men det fanns ändå skrotiga bilar som stod på ett sådant sätt att man skulle kunna tro att de varit med om en kollision. Det var dock något som verkligen inte stämde. Lite här och var så låg det lik. Inte så konstigt med tanke på att vi befann oss vid en uppenbar olycka. Men det var något som avvek med dessa lik. De tycktes lite för färska i förhållande till scenen runtomkring. Vi fortsatte trots detta framåt. Plötsligt hördes ett skrik. Det var Tipp. Vi alla vände oss mot honom och våra ögon mötte då en syn jag aldrig glömmer. Liket hade kastat sig mot Tipp och försökte bita honom. Vad skulle vi nu ta oss till?
