Deodanders
Syntaldicus Nomenclatus
- Joined
- 24 Nov 2005
- Messages
- 600
För ett tag sedan så satt jag ju och stirrade ner i bordet när jag spelledde Unknown Armies, och för all avsaknad av stöd från reglerna jag kände så är det bara att konstatera att vi allihop satte en stundtals dålig standard och riktade blicken neråt och innåt. Och nu pratar jag inte om att folk rollspelade dåligt. Nej, det var i kommunikationen det brast framförallt, och i det tilliten till varandra och var vi stod som spelare och deltagare, och därför hjälpte vi varandra att vara bättre väldigt dåligt.
Därför var det skönt att spela The Mountain Witch förra veckan och uppleva ett väldigt bra samarbete fullt av snack runt spelbordet.
Jonas gjorde bästa grejen när han efter en konflikt (den första) när alla tre blivit separerade frågade om de andra skulle vilja att vi började nästa scen med att gruppen återförenats eller om de skulle fortsätta på egen hand. De beslutade att sammanstråla men alla tog narration om hur de fann sin väg tillbaka.
Skitfint. Det var den kvällens höjdpunkt på många sätt och jag tror kommer att prägla resten av spelet positivt. Det etablerade både att man kan komma med förslag på när en scen är avslutad, att vi kan prata med varandra som spelare samtidigt som det förebådade en möjlig senare separation "på riktigt" eller hårdare arbete för att hålla ihop.
När det drar ihop sig kommer jag att bli tuffare med att klippa eller kalla på konflikter för sådana saker, men så tidigt in i spelet var det väldigt viktigt att etablera förtroende just för att senare veta vad som gäller och känna trygghet när det blir tuffare förhållanden in-game.
Det här hände förresten på vägen uppför berget:
Jag slängde fram min standardöppning, vargar i skogen, samma som jag kört alla gånger jag hitills spelat och även taget från Tim Kleinerts femtonminutersdemo av spelet. Det var efter den här konflikten som de blev skilda åt. Vi spelade den väldigt öppet med snack kring hur systemet funkade och hur olika val skulle påverka olika utkomster. Det var den enda bang jag återanvänt från tidigare. Efter det ...
... mötte de en katt. En svart katt som kom emot dem på vägen. Jag frågade vem den strök sig emot och Kory svarade. Hans samuraj plockade upp katten och bar den med sig. Här gnabbades Kory och Thekla ganska underhållande om "husdjuret".
... började det regna och åska. När de sökte skydd fann de plötsligt att de var en mer i sällskapet än tidigare. En andfådd ronin sade sig komma från byn de lämnat samma morgon som förstärkning. Han var ganska pratglad till en början och vi rollspelade lite medan regnet öste ner. Spelarna passade på att helt försiktigt börja förebåda sina Dark Fates här. Efter ett tag viskade Yoshi, som mannen hette, till Jonas ronin: "Jag visste att det var du direkt. Allt går som planerat."
... blev de anfallna av en flock svarta fåglar som verkade kontrolleras av en nästan människostor korp från en klippa ovanför dem. Kory och Theklas samurajer försökte båda nå korpen på klippan, med olika intentioner. Jonas karaktär blev lämnad kvar men Kory beslutade sig för att hjälpa och kastade sig utför klippan. De slog sina tärningar tillsammans men förlorade mot fåglarna och stod med söndertrasade kimonos och blödande svålar och såg hur flocken lyfte efter att Theklas ronin fällt jättekorpen med en kniv i ögat. Thekla ville veta Häxmästarens svaghet. Korpen svarade kryptiskt innan den dog att det visste hon redan i sitt hjärta.
Yoshi hade förresten lagt benen på ryggen.
Där avslutade vi första kapitlet och utvärderade Trust. Jag vill minnas att Jonas sänkte sin karaktärs tillit till Theklas. Kory höjde sin till båda de andra och Thekla bevarade sin.
Det finns mer att säga - både om det sociala samspelet i upplägget och de intensiva och färgstarka scenerna - så vill du veta något, fråga på.
Därför var det skönt att spela The Mountain Witch förra veckan och uppleva ett väldigt bra samarbete fullt av snack runt spelbordet.
Jonas gjorde bästa grejen när han efter en konflikt (den första) när alla tre blivit separerade frågade om de andra skulle vilja att vi började nästa scen med att gruppen återförenats eller om de skulle fortsätta på egen hand. De beslutade att sammanstråla men alla tog narration om hur de fann sin väg tillbaka.
Skitfint. Det var den kvällens höjdpunkt på många sätt och jag tror kommer att prägla resten av spelet positivt. Det etablerade både att man kan komma med förslag på när en scen är avslutad, att vi kan prata med varandra som spelare samtidigt som det förebådade en möjlig senare separation "på riktigt" eller hårdare arbete för att hålla ihop.
När det drar ihop sig kommer jag att bli tuffare med att klippa eller kalla på konflikter för sådana saker, men så tidigt in i spelet var det väldigt viktigt att etablera förtroende just för att senare veta vad som gäller och känna trygghet när det blir tuffare förhållanden in-game.
Det här hände förresten på vägen uppför berget:
Jag slängde fram min standardöppning, vargar i skogen, samma som jag kört alla gånger jag hitills spelat och även taget från Tim Kleinerts femtonminutersdemo av spelet. Det var efter den här konflikten som de blev skilda åt. Vi spelade den väldigt öppet med snack kring hur systemet funkade och hur olika val skulle påverka olika utkomster. Det var den enda bang jag återanvänt från tidigare. Efter det ...
... mötte de en katt. En svart katt som kom emot dem på vägen. Jag frågade vem den strök sig emot och Kory svarade. Hans samuraj plockade upp katten och bar den med sig. Här gnabbades Kory och Thekla ganska underhållande om "husdjuret".
... började det regna och åska. När de sökte skydd fann de plötsligt att de var en mer i sällskapet än tidigare. En andfådd ronin sade sig komma från byn de lämnat samma morgon som förstärkning. Han var ganska pratglad till en början och vi rollspelade lite medan regnet öste ner. Spelarna passade på att helt försiktigt börja förebåda sina Dark Fates här. Efter ett tag viskade Yoshi, som mannen hette, till Jonas ronin: "Jag visste att det var du direkt. Allt går som planerat."
... blev de anfallna av en flock svarta fåglar som verkade kontrolleras av en nästan människostor korp från en klippa ovanför dem. Kory och Theklas samurajer försökte båda nå korpen på klippan, med olika intentioner. Jonas karaktär blev lämnad kvar men Kory beslutade sig för att hjälpa och kastade sig utför klippan. De slog sina tärningar tillsammans men förlorade mot fåglarna och stod med söndertrasade kimonos och blödande svålar och såg hur flocken lyfte efter att Theklas ronin fällt jättekorpen med en kniv i ögat. Thekla ville veta Häxmästarens svaghet. Korpen svarade kryptiskt innan den dog att det visste hon redan i sitt hjärta.
Yoshi hade förresten lagt benen på ryggen.
Där avslutade vi första kapitlet och utvärderade Trust. Jag vill minnas att Jonas sänkte sin karaktärs tillit till Theklas. Kory höjde sin till båda de andra och Thekla bevarade sin.
Det finns mer att säga - både om det sociala samspelet i upplägget och de intensiva och färgstarka scenerna - så vill du veta något, fråga på.
. Två grundkrav jag ställer på ett spel numera. Vidare är miljön cool och "lättarbetad" – jag har lätt att få fram givande och drivande färg ur den – och temat/temana känns intressanta och mångfacetterade.