Det där tycker jag som sagt ofta är att missa en spännande utmaning. Bättre är att fundera ”Vad skulle krävas för att min rollperson skulle göra det jag vill att hen ska göra utan att det skulle kännas ihåligt och krystat?". Det kan innebära att något måste hända som man kan hitta på (eller be spelledaren hitta på om man inte får göra det själv). Det kan innebära att man får hitta på något i rollpersonens bakgrund som hittills inte varit med i spel. Det kan innebära att låta rollpersonens personlighet utvecklas. Och jag tycker inte att man ska underskatta att bara låta rollpersonen göra det och sedan spendera tid på att försöka ta reda på varför i efterhand. Låt andra ifrågasätta. ”Vad gör du ens här?” Eller som sagt kanske rollpersonen själv inte ens vet om varför hen gör som hen gör. Kanske hittar hen på uppenbart genomskinliga ursäkter för att agera på det här sättet. Kanske kommer hen att tvingas till en jobbig insikt om sig själv och vad hen egentligen värderar. Det finns massor av potential i en person som agerar på ett sätt som inte verkar vara i linje med hens motivationer. Det är ett mysterium att lösa och en kreativ utmaning av den typen som gör rollspel roligt.
Men visst, det kan ju innebära att man måste utveckla sin rollperson till någon annan än den man tänkt att spela. Är man väldigt fast vid sitt rollpersonskoncept och inte vill ändra det så kan jag tänka mig att det kan kännas surt. Själv tycker jag att rollpersoner som förändras är den intressantaste sortens rollpersoner, så jag har inte det problemet, men det beror såklart på spelstil.
EDIT: Det är såklart också spelstilsberoende. Är man immersionist så kan man ogilla att tvingas ta ett sådant metaperspektiv, kan jag tänka mig.
Att skriva kampanjer där man serverar byggdelar spelledaren/spelaren kan haka på tidigare händelser (eller rollpersonsbakgrunder), oavsett vilka händelser (bakgrunder) det varit för rollpersonerna.
