Mekanurg
Akktu stakki
Min favorit: Menelaos, väldig i härskri. Man kan undra vilken röstvolym som tillskrevs den karlen.
Mot en mustigare fantasysvenska
- Thread starter Genesis
- Start date
hedmeister
Kollegiemagistrat
- Joined
- 15 Oct 2021
- Messages
- 541
"Flo" för sjö har använts i södra och mellersta Sverige och har samma etymologiska rot som "flod".
hedmeister
Kollegiemagistrat
- Joined
- 15 Oct 2021
- Messages
- 541
I Björkesons översättning är han "känd för sitt härskri"!
Den stegrande kamelen
Veteran
- Joined
- 6 Oct 2015
- Messages
- 92
Och där avgjorde du äntligen min långa inre tvist om vilken översättning jag ska läsa när jag nån gång till slut kommer till skott. Tack!
Quadrante
Grisbonde
Det är lugnt, redan mitt sidospår är OTMånne men nu var det det jag kom att tänka på, och ville därför visa för världen att jag kunde något!
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 12,364
Brior
Swordsman
Jag vet inte hur ni andra känner det, men för mig får den som är ”väldig i härskri” hellre vara ”väldig i därskri” ;-)
I Blekinge är en häst en hors.
Jag skulle sökt inspiration hos svenska författare som skriver/skrev mustigt på ett gammeldags vis, tre exempel jag kommer på är Kersin Ekman, Alf Henrikson och PO Enquist. Kerstin Ekmans "Rövarna i Skuleskogen" är förmodligen den språkligt mest fascinerande fantasy som skrivits på svenska.
I Eon-teamet har vi en enorm lista med gamla/härliga/bortglömda svenska ord som vi eftersträvar att använda i publicerade texter, och bockar av när vi gjort det. Att kompilera början på en sådan lista kan också vara ett sätt att starta sitt mustiga fantasyskrivande.
I Eon-teamet har vi en enorm lista med gamla/härliga/bortglömda svenska ord som vi eftersträvar att använda i publicerade texter, och bockar av när vi gjort det. Att kompilera början på en sådan lista kan också vara ett sätt att starta sitt mustiga fantasyskrivande.
Last edited:
Ja, det är bra! Att jobba så kan till och med få en påverkan på innehållet, eftersom man dras mot att skriva om saker det finns gamla ord för, och därmed bort från ett modernt tänk. Det är nog en subtil men, tror jag, verklig effekt.
Och den här tråden är nog redan en bra källa till sådana ord.
Ni får ursäkta om det här verkar utklippt från ett annat sammanhang (för det är det), men detta är min breakdown av varför Tolkien är kungen av mustighet och hur man kan använda hans tekniker:
Det finns ett antal tekniker och grepp som i min mening kännetecknar Tolkiens författarskap.
Autenticitet och Nomenklatur
Den absolut viktigaste är strävan efter autenticitet.
Tolkien går extremt långt för att etablera en plausibel känsla i hans värld, tex genom frame storyn med Red Book of Westmarch, och hans vansinnigt noggranna lingvistik, där han applicerar konsekventa translation conventions rakt igenom böckerna...
men dessa grepp tar basically en livstid att bemästra, och kommer nog aldrig att överträffas i fantasy.
så vi vanliga dödliga, som inte har en livstid på oss att bemästra gotisk fonetik, måste imitera några lite mer rimligare av hans tekniker
och den viktigaste pusselbiten i hans plausibilitet är NAMN
ALLT har namn, massor av namn, precis som i vår värld.
fantasyförfattare är lata. De orkar inte hitta på namn. Namn är svårt, särskilt om man inte har ett conlang i botten. Men sanningen är att gudar, platser och till och med personer ofta har många olika namn, och om man vill eftersträva en tolkeinistisk vibe måste man försöka uppnå det. Det var i en strävan att uppnå detta som jag och Svarte Faraonen började conlanga linga cena, Kabalordens språk, i Eon. Och vi upptäckte vid en punkt att vi uppnått "critical mass" med linga cena - ordlistan hade blivit så stor att det plötsligt blev jättelätt att komma på nya namn på saker, då man kunde kombinera olika ord från ordlistan.
namn bör också ha en -betydelse-. fantasynamn som bara är nonsens är fattiga. fantasynamn som har etymologi är koola. Nuförtiden kan AI hjälpa en att conlanga, det kan spara mycket tid i processen att skapa en ordlista att utgå ifrån, men har man inte bra namn är en tolkienistisk känsla dömd.
Impression of Depth
Den andra centrala tekniken i Tolkiens skrivande och worldbuilding är -impression of depth-
wikipedia har en utmärkt artikel om detta: https://en.wikipedia.org/wiki/Impression_of_depth_in_The_Lord_of_the_Rings
men bas-exemplet på impression of depth är referenser till diegetiska koncept. Låt oss analysera tre citat:
"I am a servant of the Secret Fire, wielder of the flame of Anôr" - detta är två begrepp som helt saknar kontext för läsaren, och är i princip omöjliga att förstå utan tillgång till Silmarillion. Men kontexten de figurerar i får dem basically att framstå som en besvärjelse, och de fungerar därför likafullt för att skapa en känsla av djup och mystik för läsaren.
"Steadfast as a graven image in Rath Dînen" - detta är lite mer lättsmält, men förutsätter att man tidigare etablerat för läsaren vad Rath Dînen är, annars fattar man inte alls.
"In Eregion, long ago, many elven rings were made" - detta är peak impression of depth. Man förstår av sammanhanget att Eregion är en plats, och dessutom en plats där alvringar skapas, av någon form av hantverk. Man behöver inte förstå mer än så, och blir inte det minsta frustrerad av att inte få någon ytterligare kontext till ordet Eregion. Hade Gandalf istället sagt "in the elven-realm of Eregion, long ago" hade det känns fattigt och krystat, för Frodo borde redan veta vad Eregion är. det är en klassisk fallgrop i worldbuilding, som jag hatar, när det blir för uppenbart att någon tilltalar läsaren/tittaren.
Ett datorspel som gör ett väldigt bra jobb med den här typen av tekniker är Expedition 33. dess story har minimal narrativ onboarding, och slungar en rakt in i karaktärer som pratar om the Paintress, Le Gommage etc som om det är självklara koncept, och writingen litar på spelaren att ha tålamod och sakta men säkert upptäcka vad dessa koncept faktiskt innebär, to great effect. Det är så man bygger en glorious introduktion till en värld.
Skrivtekniker
Sedan vill jag även nämna ett par tekniker som kännetecknar Tolkiens skrivande, mer än världsbygget som sådant.
- LAGOM beskrivningar, fokuserad på stämning, inte på detaljer:
"To them Sauron was both king and god and they feared him exceedingly, for he surrounded his abode with fire".
"And there, Melian stood, and out of the darkness he looked at her, and the light of Aman was in her face".
- bisarra liknelser. Märkliga, excentriska, rentav ansträngda, men glorious:
"Even in that dark hour Beren and Lúthien returned, hastening from the west, and the news of their coming went before them like a sound of music borne by the wind into dark houses where men sit sorrowful."
“The fruit was so plentiful that young hobbits very nearly bathed in strawberries and cream; and later they sat on the lawns under the plum-trees and ate, until they had made piles of stones like small pyramids or the heaped skulls of a conqueror, and then they moved on."
basically, så fort Tolkien använder ordet "like" vet man att någonting glorious kommer att komma härnäst.
- och givetvis ska man inte tveka att bända konventionell ordföljd för DRAMATISK EMFAS.
"In a ravine she lived, and took shape as a spider of monstrous form"(istället för "she lived in a ravine")
- och givetvis, detta behöver knappt sägas, arkaiska ord, men inte FÖR arkaiska, inget "wouldst thou", men gott om ere, alas, wrought och mere.
Tolkien är också väldigt bra på stämningsfulla negationer:
- "only there can it be destroyed", från filmerna är inte lika koolt som Tolkiens "only there can it be unmade".
- inte "The Hidden World", utan "The Unseen World"
och allt detta sammantaget kulminerar givetvis i några av Tolkiens bästa passager, som kan ses som bra exempel på allt jag beskrivit:
“Those who wore the nine rings became mighty in their day; kings, warriors and sorcerers of old. They obtained glory and great wealth, yet it turned to their undoing. They had, has it seemed, unending life, yet life became unendurable to them. They could walk, if they would, unseen by all eyes in this world beneath the sun, and they could see things in worlds invisible to mortal men; but too often they beheld only the phantoms and delusions of Sauron. And one by one, sooner or later, according to their native strength and to the good or evil of their wills in the beginning, they fell under the thraldom of the ring that they bore and under the domination of the One, which was Sauron’s. And they became for ever invisible save to him that wore the Ruling Ring, and they entered into the realm of shadows. The Nazgul were they, the Ringwraiths, the Enemy’s most terrible servants. Darkness went with them, and they cried with the voices of death.”
Här är två exempel på hur den här texten kunnat te sig på svenska. Dels den officiella översättningen, dels min egen variant.
Min variant, där jag i högre grad försökt följa de tekniker jag beskrivt ovan:
"Män visade sig lättare att snärja. De som brukade de nio ringarna blev mäktiga på sin tid; den forna världens kungar, besvärjare och krigare. De vann ära och väldig rikedom, men den blev till deras fördärv. Det tycktes att de hade oändligt liv, men livet blev outhärdligt för dem. De kunde vandra, om de så önskade, osedda av alla ögon i denna värld under solen, och de kunde se ting i världar dolda för dödliga män, men alltför ofta skådade de blott fantomer och villfarelser frambesvärjda av Sauron. Och en efter en, förr eller senare beroende på deras inneboende styrka och de onda eller goda avsikter som de besatt i sin begynnelse, föll de i träldom under den ring de bar, och under inflytandet från Den enda, som var Saurons. Och de blev för alltid osynliga utom för han som bar Härskarringen, och de inträdde i skuggornas rike. Nazgûlerna var de, Ringvåldnaderna, Fiendens mest fasansfulla tjänare; mörkret åtföljde dem, och deras röster ekade av döden."
The One Ring-rollspelet tycks, vad jag sett, helt misslyckas med att skriva i Tolkiens stil. Här är ett exempel:
"Once the seat of power of the Witch-king of the North, this icy tower is hidden in the endless labyrinth of passes and tunnels that snake through the Mountains of Angmar. Even though the Witch-king himself has yet to return home, rumors of rekindled forges, gathering armies, and fell sorcery occuring in the dungeons of the broken tower are heard as far as Bree itself. Whether these rumors have any substance to them or not remains to be seen, but the growing threat of the Enemy’s forces and their increased presence in Eriador hints at there being a terrible truth behind these dark whispers."
Så här skulle jag skrivit ovanstående, mycket mustigare, mycket mer i Tolkiens anda:
"In ages past, this icy pinnacle was the seat of the Witch King, a dreadful lord of the Ulaîri, and his shadow still looms large here. Ensconced in the mournful labyrinth of passes and tunnels snaking through the Mountains of Angmar, silence reigns over the broken tower, and it seems to mortal eyes that it was abandoned long ago. Yet it said among some that deep in its dungeons forges are rekindled, and armies are gathering under a web of shadows. Is it mere rumors, or is there a dark truth to these tales? For now, none can tell."
och på svenska? jag har ju länge försökt få till nån slags tolkienistisk stil i Eon.
exempel, ur min artikel om lischar:
"Lischar kallas de varelser som är produkten av denna förening. Namnet härrör från det äldre danarthiska ordet lišu, “skuggkonung", och varianter av lisch är namnet de bär på de flesta språk. I Kabalordens terminologi benämns de dock yapreta, “odödens herrar”, och i äldre källor på linga cena kallas de ibland ōndakē, “äggfurste”, för det fanns en föreställning att deras andar var gömda på jorden i magiska ägg som grävts ned i Natharkyōn-bergens glaciärer. Men i själva verket vistas en lischs ande på en betydligt mer otillgänglig plats. För genom Den svarta solens kröningsrit, den ritual som förvandlar en magiker till lisch, slungas själen ner i Avgrundens ogenomträngliga mörker och tystnad. Magikern har nu vunnit odödlighet och osårbarhet och en hög rang i de dödas världar, men Avgrundens dödskyla och skugga kommer att åtfölja henne för evig tid. Inom sig kommer hon alltid känna en glupande tomhet och krypande fasa för att förlora sin vunna odödlighet och makt, för hennes ande försmäktar nu på en plats utan liv och hopp."
Givetvis finns det andra sätt att skriva mustigt på än Tolkiens, ovan har jag redan rekommenderat Kerstin Ekman som har en helt annan stil. Men det finns en anledning att Tolkien är den populäraste författaren genom tiderna, och ganska många av hans grepp och tekniker går att använda även när man skriver på svenska.
Det finns ett antal tekniker och grepp som i min mening kännetecknar Tolkiens författarskap.
Autenticitet och Nomenklatur
Den absolut viktigaste är strävan efter autenticitet.
Tolkien går extremt långt för att etablera en plausibel känsla i hans värld, tex genom frame storyn med Red Book of Westmarch, och hans vansinnigt noggranna lingvistik, där han applicerar konsekventa translation conventions rakt igenom böckerna...
men dessa grepp tar basically en livstid att bemästra, och kommer nog aldrig att överträffas i fantasy.
så vi vanliga dödliga, som inte har en livstid på oss att bemästra gotisk fonetik, måste imitera några lite mer rimligare av hans tekniker
och den viktigaste pusselbiten i hans plausibilitet är NAMN
ALLT har namn, massor av namn, precis som i vår värld.
fantasyförfattare är lata. De orkar inte hitta på namn. Namn är svårt, särskilt om man inte har ett conlang i botten. Men sanningen är att gudar, platser och till och med personer ofta har många olika namn, och om man vill eftersträva en tolkeinistisk vibe måste man försöka uppnå det. Det var i en strävan att uppnå detta som jag och Svarte Faraonen började conlanga linga cena, Kabalordens språk, i Eon. Och vi upptäckte vid en punkt att vi uppnått "critical mass" med linga cena - ordlistan hade blivit så stor att det plötsligt blev jättelätt att komma på nya namn på saker, då man kunde kombinera olika ord från ordlistan.
namn bör också ha en -betydelse-. fantasynamn som bara är nonsens är fattiga. fantasynamn som har etymologi är koola. Nuförtiden kan AI hjälpa en att conlanga, det kan spara mycket tid i processen att skapa en ordlista att utgå ifrån, men har man inte bra namn är en tolkienistisk känsla dömd.
Impression of Depth
Den andra centrala tekniken i Tolkiens skrivande och worldbuilding är -impression of depth-
wikipedia har en utmärkt artikel om detta: https://en.wikipedia.org/wiki/Impression_of_depth_in_The_Lord_of_the_Rings
men bas-exemplet på impression of depth är referenser till diegetiska koncept. Låt oss analysera tre citat:
"I am a servant of the Secret Fire, wielder of the flame of Anôr" - detta är två begrepp som helt saknar kontext för läsaren, och är i princip omöjliga att förstå utan tillgång till Silmarillion. Men kontexten de figurerar i får dem basically att framstå som en besvärjelse, och de fungerar därför likafullt för att skapa en känsla av djup och mystik för läsaren.
"Steadfast as a graven image in Rath Dînen" - detta är lite mer lättsmält, men förutsätter att man tidigare etablerat för läsaren vad Rath Dînen är, annars fattar man inte alls.
"In Eregion, long ago, many elven rings were made" - detta är peak impression of depth. Man förstår av sammanhanget att Eregion är en plats, och dessutom en plats där alvringar skapas, av någon form av hantverk. Man behöver inte förstå mer än så, och blir inte det minsta frustrerad av att inte få någon ytterligare kontext till ordet Eregion. Hade Gandalf istället sagt "in the elven-realm of Eregion, long ago" hade det känns fattigt och krystat, för Frodo borde redan veta vad Eregion är. det är en klassisk fallgrop i worldbuilding, som jag hatar, när det blir för uppenbart att någon tilltalar läsaren/tittaren.
Ett datorspel som gör ett väldigt bra jobb med den här typen av tekniker är Expedition 33. dess story har minimal narrativ onboarding, och slungar en rakt in i karaktärer som pratar om the Paintress, Le Gommage etc som om det är självklara koncept, och writingen litar på spelaren att ha tålamod och sakta men säkert upptäcka vad dessa koncept faktiskt innebär, to great effect. Det är så man bygger en glorious introduktion till en värld.
Skrivtekniker
Sedan vill jag även nämna ett par tekniker som kännetecknar Tolkiens skrivande, mer än världsbygget som sådant.
- LAGOM beskrivningar, fokuserad på stämning, inte på detaljer:
"To them Sauron was both king and god and they feared him exceedingly, for he surrounded his abode with fire".
"And there, Melian stood, and out of the darkness he looked at her, and the light of Aman was in her face".
- bisarra liknelser. Märkliga, excentriska, rentav ansträngda, men glorious:
"Even in that dark hour Beren and Lúthien returned, hastening from the west, and the news of their coming went before them like a sound of music borne by the wind into dark houses where men sit sorrowful."
“The fruit was so plentiful that young hobbits very nearly bathed in strawberries and cream; and later they sat on the lawns under the plum-trees and ate, until they had made piles of stones like small pyramids or the heaped skulls of a conqueror, and then they moved on."
basically, så fort Tolkien använder ordet "like" vet man att någonting glorious kommer att komma härnäst.
- och givetvis ska man inte tveka att bända konventionell ordföljd för DRAMATISK EMFAS.
"In a ravine she lived, and took shape as a spider of monstrous form"(istället för "she lived in a ravine")
- och givetvis, detta behöver knappt sägas, arkaiska ord, men inte FÖR arkaiska, inget "wouldst thou", men gott om ere, alas, wrought och mere.
Tolkien är också väldigt bra på stämningsfulla negationer:
- "only there can it be destroyed", från filmerna är inte lika koolt som Tolkiens "only there can it be unmade".
- inte "The Hidden World", utan "The Unseen World"
och allt detta sammantaget kulminerar givetvis i några av Tolkiens bästa passager, som kan ses som bra exempel på allt jag beskrivit:
“Those who wore the nine rings became mighty in their day; kings, warriors and sorcerers of old. They obtained glory and great wealth, yet it turned to their undoing. They had, has it seemed, unending life, yet life became unendurable to them. They could walk, if they would, unseen by all eyes in this world beneath the sun, and they could see things in worlds invisible to mortal men; but too often they beheld only the phantoms and delusions of Sauron. And one by one, sooner or later, according to their native strength and to the good or evil of their wills in the beginning, they fell under the thraldom of the ring that they bore and under the domination of the One, which was Sauron’s. And they became for ever invisible save to him that wore the Ruling Ring, and they entered into the realm of shadows. The Nazgul were they, the Ringwraiths, the Enemy’s most terrible servants. Darkness went with them, and they cried with the voices of death.”
Här är två exempel på hur den här texten kunnat te sig på svenska. Dels den officiella översättningen, dels min egen variant.
Min variant, där jag i högre grad försökt följa de tekniker jag beskrivt ovan:
"Män visade sig lättare att snärja. De som brukade de nio ringarna blev mäktiga på sin tid; den forna världens kungar, besvärjare och krigare. De vann ära och väldig rikedom, men den blev till deras fördärv. Det tycktes att de hade oändligt liv, men livet blev outhärdligt för dem. De kunde vandra, om de så önskade, osedda av alla ögon i denna värld under solen, och de kunde se ting i världar dolda för dödliga män, men alltför ofta skådade de blott fantomer och villfarelser frambesvärjda av Sauron. Och en efter en, förr eller senare beroende på deras inneboende styrka och de onda eller goda avsikter som de besatt i sin begynnelse, föll de i träldom under den ring de bar, och under inflytandet från Den enda, som var Saurons. Och de blev för alltid osynliga utom för han som bar Härskarringen, och de inträdde i skuggornas rike. Nazgûlerna var de, Ringvåldnaderna, Fiendens mest fasansfulla tjänare; mörkret åtföljde dem, och deras röster ekade av döden."
The One Ring-rollspelet tycks, vad jag sett, helt misslyckas med att skriva i Tolkiens stil. Här är ett exempel:
"Once the seat of power of the Witch-king of the North, this icy tower is hidden in the endless labyrinth of passes and tunnels that snake through the Mountains of Angmar. Even though the Witch-king himself has yet to return home, rumors of rekindled forges, gathering armies, and fell sorcery occuring in the dungeons of the broken tower are heard as far as Bree itself. Whether these rumors have any substance to them or not remains to be seen, but the growing threat of the Enemy’s forces and their increased presence in Eriador hints at there being a terrible truth behind these dark whispers."
Så här skulle jag skrivit ovanstående, mycket mustigare, mycket mer i Tolkiens anda:
"In ages past, this icy pinnacle was the seat of the Witch King, a dreadful lord of the Ulaîri, and his shadow still looms large here. Ensconced in the mournful labyrinth of passes and tunnels snaking through the Mountains of Angmar, silence reigns over the broken tower, and it seems to mortal eyes that it was abandoned long ago. Yet it said among some that deep in its dungeons forges are rekindled, and armies are gathering under a web of shadows. Is it mere rumors, or is there a dark truth to these tales? For now, none can tell."
och på svenska? jag har ju länge försökt få till nån slags tolkienistisk stil i Eon.
exempel, ur min artikel om lischar:
"Lischar kallas de varelser som är produkten av denna förening. Namnet härrör från det äldre danarthiska ordet lišu, “skuggkonung", och varianter av lisch är namnet de bär på de flesta språk. I Kabalordens terminologi benämns de dock yapreta, “odödens herrar”, och i äldre källor på linga cena kallas de ibland ōndakē, “äggfurste”, för det fanns en föreställning att deras andar var gömda på jorden i magiska ägg som grävts ned i Natharkyōn-bergens glaciärer. Men i själva verket vistas en lischs ande på en betydligt mer otillgänglig plats. För genom Den svarta solens kröningsrit, den ritual som förvandlar en magiker till lisch, slungas själen ner i Avgrundens ogenomträngliga mörker och tystnad. Magikern har nu vunnit odödlighet och osårbarhet och en hög rang i de dödas världar, men Avgrundens dödskyla och skugga kommer att åtfölja henne för evig tid. Inom sig kommer hon alltid känna en glupande tomhet och krypande fasa för att förlora sin vunna odödlighet och makt, för hennes ande försmäktar nu på en plats utan liv och hopp."
Givetvis finns det andra sätt att skriva mustigt på än Tolkiens, ovan har jag redan rekommenderat Kerstin Ekman som har en helt annan stil. Men det finns en anledning att Tolkien är den populäraste författaren genom tiderna, och ganska många av hans grepp och tekniker går att använda även när man skriver på svenska.
Last edited:
I dag är trenden att göra sig av med gamla könade termer för saker, och detta är givetvis en sund, egalitär impuls, men på köpet går språklig mustighet förlorad, och många könsneutrala ord har en subtil air av modernitet. Vi omfamnade helhjärtat sådana ord i Neotech men de funkar inte alltid så bra i Eon.
Om man gör ett fantasyrollspel och vill att det ska kännas mustigt rekommenderar jag starkt att motstå impulsen att använda könsneutrala ord, utan istället committa till han, hon och möjligen denne om ett sammanhang verkligen kräver ett könsneutralt pronomen, och att använda gamla femininformer för saker tex profetissa, furstinna, besvärjerska, skådespelerska etc. I dialog kan man även överväga att köna föremål på det sätt man gjorde fordom; "stoppa henne i ugnen" om en paj, tex.
Om man gör ett fantasyrollspel och vill att det ska kännas mustigt rekommenderar jag starkt att motstå impulsen att använda könsneutrala ord, utan istället committa till han, hon och möjligen denne om ett sammanhang verkligen kräver ett könsneutralt pronomen, och att använda gamla femininformer för saker tex profetissa, furstinna, besvärjerska, skådespelerska etc. I dialog kan man även överväga att köna föremål på det sätt man gjorde fordom; "stoppa henne i ugnen" om en paj, tex.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 12,364
Eventuellt har vi olika förståelse av "must", men jag menar ju att Tolkien i stället ofta är rätt stram och kärv. Ohlmarks är den som häller på med must, men på ett uselt vis. Gränsen från "must" till bara tom svulstighet är hårfin.
Last edited:
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 12,364
Corey Olsen använder ofta den här passagen - en liknelse är ju i normalfallet till för att göra något mer förståeligt för att koppla det till en upplevelse vi kan relatera till, men Tolkien gör så här i stället:
"They came a few timid steps further into the room, and began to bow low, feeling strangely surprised and awkward, like folks that, knocking at a cottage door to beg for a drink of water, have been answered by a fair young elf queen clad in living flowers."
Jaha, så, det vet vi ju hur det känns, eller hur!
Quadrante
Grisbonde
Något jag gärna snor från Ohlmarks (men mest för att det ger trovärdighet och är ”historiskt”) är att samma sak, plats, person kan ha flera benämningar. Enda nackdelen är väl om det gör läsaren förvirrad, men ett pris jag gärna betalar.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 12,364
Exempel: I äldre svenska (och germansk tradition i allmänhet) är solen en hon och månen en han. För månens del tänker vi litet mer på det för att vi har gubben i månen, men för solens del har vi väldigt litet kvar - ett av få exempel är "då sola ho sken på himmalen så klar" (Jänta å ja).
Det är inte en tillfällighet att Tolkien har en kvinnlig sol och en manlig måne.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 12,364
Rekommenderar att göra det avsiktligt snarare än som rent slarv som hos Ohlmarks, dock!
I ett aristokratiskt samhälle kommer det här ofta automatiskt - många är de läsare av 1800-talslitteratur som först senare kopplar att en person beskriven med namn och med titel i olika sammanhang är samme person. "Arthur Wellesley, Duke of Wellington" är nog en av de som flest tänkt på. Även "John Churchill, Duke of Marlborough" (hos Neal Stephenson stöter vi först på honom som Churchill, t.ex.).
Last edited:
Toppenexempel! Jag ser gärna fler bra exempel att efterhärma. På svenska, då.
Bifur
Veteran
- Joined
- 28 Dec 2015
- Messages
- 7,176
Viktig poäng. Om man sedan också har ett annat språk i världsbygget blir effekten av de namnen desto större (precis som hos Tolkien).
Quadrante
Grisbonde
Även städer, platser, bygder, ska ha en underliggande betydelse även när det är ”coolt och främmande”, gärna även ”försvenskade varianter” av de coola främmande namnen.