Mot en mustigare fantasysvenska

Några bra titlar:

Drott - alltså, manliga motsvarigheten till drottning
Marsk - ur marsalk men försvenskningen tycker jag gör den väldigt lämplig i tråden. Använd istället för jarl för något mer senmedeltida eller tidigmodernt
Bryte - en högre tjänare, kan användas för engelskans bailiff tror jag eller som en steward/master of coin i ett fantasy-hov.

Funderingar:
Om vi inte använt drottning, hur hade svenskan böjt kung till feminin form? Som tyskans königin. Kunga? Kuninga?

På engelskan finns high king, bla om Irland. Vad blir det på svenska? Funkar högkung?
 
Bifur said:
Tja, så länge det är medvetet så. Det blir väl en fråga om balans i mängden sådana ord och din avsikt som skribent. (Men just faktisk fornnordiska är ju lite knepig där tror jag, i och med att det finns gott om ord som av olika skäl är associativt begripliga för oss men som inte faktiskt är svenska.)
Click to expand...
Ja, med fornnordiska ord tycker ju jag att man bör försöka skapa hur ordet hade låtit om det hade överlevt till modern svenska, som ju fortfarande är språket vi skriver på. Som jag gjorde i TS. Så ”tøfri” låter fornnordiskt, men ”tövre” svenskt. ”Skersi-ligr”* är fornnordiskt och betyder ”monstruös”, men man kan göra det till ”skärslig” så har man ett svenskt ord. Och man kan till och med bygga nya ordformer från det. Jag tror absolut att man ska undvika en massa ”au” och finalt -r på fornnordiskt vis. Då låter det inte som svenska längre.

*Detta verkar komma från ”skars” som är en sorts jättinna, kvinnligt monster. Verkar eventuellt ha uttalats ”skass”, vilket känns som ett svenskt ord.
 
Genesis said:
Fast utan w, då, va? Det är ju ingen bokstav vi använder i svenska längre.
Click to expand...

Tänkte i banan av : fantasy=dåtid och dåtid= märklig stavning. // …och fantasysvenska = märklig svenska.

Sen kan man väl också tänka, fantasy = skojiga/tokiga inslag fast lätt maskerade.
 
Last edited:
Quadrante said:
Tänkte i banan av : fantasy=dåtid och dåtid= märklig stavning. // …och fantasysvenska = märklig svenska.
Click to expand...
Ja, jag tänker som sagt inte att man ska skriva på gammeldags svenska i märklig stavning. Tänk dig att du ska skriva en fantasyroman. Den skriver man generellt inte på någon sorts medeltidssvenska eller så. Men man försöker ju antagligen (eller jag hade i alla fall försökt) undvik ord som låter moderna och som sabbar stämningen som man vill bygga upp.

Jag är alltså inte ute efter att härma någon medeltidssvenska. Jag vill skriva på modern svenska, med modern grammatik och stavning, men jag vill att språket jag använder ska förmedla en stämning.
 
Gränsfall till off-topic: Om man tittar på de olika magisystemen i BRP UGE så skiljer de på Magic och Sorcery. Jag tänker mig att båda kan existera parallellt och en utövare kan kallas besvärjare och det andra trollkonstnär. I mitt tänk blir besvärjaren en hantverkare som kan ett antal specifika besvärjelser som den lärt sig av sin mästare. Trollkonstnären är istället skolad i en akademi och försöker förstå hur magins principer fungerar. Den första är för den andra en opraktisk teoretiker, och den andra är för den första en okunnig hantverkare som bara upprepar det bekanta. De besvärjare som tar tjänst i en krigsmakt kan benämnas stridsbesvärjare. Sedan finns det gudatjänare som hämtar sin kraft från gudar, och shamaner eller andebesvärjare som kan förmedla mellan människor och andevärlden.
 
Last edited:
Genesis said:
Ja, jag tänker som sagt inte att man ska skriva på gammeldags svenska i märklig stavning.
Click to expand...

Det tänker inte jag heller, förstår din ingång. Mitt förslag är mest att ha med ”märkligt stavade ord” som ger en ”smak av fantasy”. Vilket givetvis går att åstadkomma med helt vanliga väl valda ord.
 
Jag gjorde ett försök att skriva en kort text. Det kan såklart göras bättre, men för att ge ett exempel:

Djupt under staden Ärgavik i söderns kvalmiga skogar dväljs en slumrande skratte som människorna benämner ”Fjättraglim”, då hon sedan urminnes tider hållits fjättrad av kedjor smidda i ålderjärn och drömmar. Hundra manshöjder lång är hon, med hatvässade käftar och ett skinn tjockt som mänsklig dårskap. Hennes hundra ögon är alla slutna i sömn, då dussinet besvärjare dag som natt spinner ett drömnät av töversord och krafttecken som håller hennes vidunderliga sinne fången i nattriket.
Varje dag matas hennes väldiga käftar med fäblod och mjölk från områdets bönder, och hennes piss samlas i tunnor, som bärs ut och kokas i väldiga krus tills det förtätas till det människor i området kallar ”daglåt”, ett bittert vin som dricks – blandat med honung för den som har råd – och som skänker behagliga drömmar till drickaren.
Blott en gång årligen tappas Fjättraglim på några tunnor av sitt blod, vilket kokas med kryddor till ”eldalåt”, ett dyrbart vin som nyttjas av fördärvade ädlingar, då det ger ettriga, eldhågsna uppenbarelser och får dem att kränga i ormande njutrörelser.
Men ve oss alla dagen då Fjättraglim vaknar!

Här har jag använt ett par av orden jag nämnde i TS, som ”skratte” och ”töver” (i det sammansatta ordet ”töversord”). Jag har också hittat på lite egna sammansättningar (”åldersjärn”, ”hatvässade”) och plockat lite mer fornnordiskt (”dag-lát” finns i min fornnordiska ordbok i betydelsen ”dagdrömmar”). Ordet ”eldhågsna” plockade jag faktiskt från Moberg, som var något av en renspråkare som ville ersätta låneorden i svenskan, och föreslog ”eldhåg” som ersättning för det inlånade ”entusiasm”. Jag anstrsängde mig också för att undvika ord som ”koncentrera”, ”urin”, ”visioner” och andra ord som kändes för moderna och inlånade för mig. Jag valde dock att behålla ”vin”, även om det kanske har latinskt ursprung, då det känns rätt och gammaldags för mig. Som sagt, detta är subjektivt.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top