Mot en mustigare fantasysvenska

”Präst” känns svårare. I min fornnordiska ordbok används ”goði”, men det känns svårt att få till modern svenska. ”En gode/gude”? Är det bara genitiv av ”gud”? Den feminina formen ”gydja” finns också.

”Gudsman/kvinna” finns ju, men känns, liksom i princip alla ord vi har för detta, som kristet färgade.
 
”Präst” känns svårare. I min fornnordiska ordbok används ”goði”, men det känns svårt att få till modern svenska. ”En gode/gude”? Är det bara genitiv av ”gud”? Den feminina formen ”gydja” finns också.

”Gudsman/kvinna” finns ju, men känns, liksom i princip alla ord vi har för detta, som kristet färgade.
Tror de använde gode i rollspelet Viking
 
”Gode” tycker jag funkar, om man inte behöver något som är transparent direkt. ”Förkunnare” och ”Själaviskare” är stämningsfulla, men känns lite specifika, snarare än en allmän term. ”Helgaman/kvinna” eller helt enkelt ”helig man/kvinna” kanske också funkar i många fall? Eller bara ”helig”? ”Gudahovets heliga”.

”Tempel” tycker jag egentligen inte är så problematiskt, men ”präst” tycker jag känns alldeles för kristet i smaken.
 
”Gode” tycker jag funkar, om man inte behöver något som är transparent direkt. ”Förkunnare” och ”Själaviskare” är stämningsfulla, men känns lite specifika, snarare än en allmän term. ”Helgaman/kvinna” eller helt enkelt ”helig man/kvinna” kanske också funkar i många fall? Eller bara ”helig”? ”Gudahovets heliga”.

”Tempel” tycker jag egentligen inte är så problematiskt, men ”präst” tycker jag känns alldeles för kristet i smaken.
Gode är vad det brukar översättas till i isländska sagor, så kör på.

Präst kallas även de i romersk hedendom om man läser Livius och liknande, så för mig är det rätt neutralt.
 
"Harg", skulle jag tro. (Som i Dunharg, nya översättningen av Dunharrow.)
Åh, det var ju ett bra ord! Den artikeln noterade ju även ”hargabrud” med den fantastiska noten ”(numera bl. ngn gg i arkaistiskt påvärkad skönlitterär stil)”! Arkaiskt påvärkad skönlitterär stil är ju precis vad jag är ute efter. Det ger ju också möjligheten att använda ”hargaman” och ”hargakvinna” som synonym till ”präst”.

”Harg” som alternativ till ”altare” och ”hov” som alternativ till ”tempel” tycker jag funkar. ”Offer” är ju också latinskt, men känns helt okej. Jag tycker dock att det vore toppen om man kunde rädda ordet ”blot” från sina vikingatida konnotationer.
 
Präst kallas även de i romersk hedendom om man läser Livius och liknande, så för mig är det rätt neutralt.
Ja, det är ju brukligt att använda ordet även utanför kristendomen, men jag tycker fortfarande att det har en lite fel prägel för min smak. Som sagt, subjektivt.
 
”Präst” känns svårare. I min fornnordiska ordbok används ”goði”, men det känns svårt att få till modern svenska. ”En gode/gude”? Är det bara genitiv av ”gud”? Den feminina formen ”gydja” finns också.

”Gudsman/kvinna” finns ju, men känns, liksom i princip alla ord vi har för detta, som kristet färgade.
Blodkarl finns som tillnamn på en hednisk upprorsman i en del fornsvenska kungslängder. Man kan ju även tänka sej blodkona som kvinnlig motsvarighet.
Man kan ju även göra diverse konstruktioner utifrån blot.
 
”Gode” tycker jag funkar, om man inte behöver något som är transparent direkt. ”Förkunnare” och ”Själaviskare” är stämningsfulla, men känns lite specifika, snarare än en allmän term. ”Helgaman/kvinna” eller helt enkelt ”helig man/kvinna” kanske också funkar i många fall? Eller bara ”helig”? ”Gudahovets heliga”.

”Tempel” tycker jag egentligen inte är så problematiskt, men ”präst” tycker jag känns alldeles för kristet i smaken.

Det var ju en präst i Sverige nyligen som förnekade treenigheten (hon ville få in Maria Magdalena i en slags fyr-enighet) och ville kallas prästinna. Hon var nära att bli utesluten ur kyrkan, och ett av argumenten var att prästinna upplevdes som hedniskt (även om förnekandet av treenigheten var det större problemet).

Med det sagt, är inte mager präster? Bhraminer? Är Inka-präster inte en grej? Snubben som leder offeriter i antika Grekland, är han inte en präst?
 
När det gäller ”främmande namn” undrar jag varför transkriberingen till svenska aldrig använder å, ä och ö.

Av samma anledning som att fantasy nästan aldrig använder kinesiska låneord. Ortografin är för distinkt och skapar omedelbara, av författarna möjligen oönskade, associationer.

Det är lätt att få ett språk att låta lite vagt grekiskt eller indiskt. Det är svårt att få det att låta lite vagt kinesiskt.
 
Åh, det var ju ett bra ord! Den artikeln noterade ju även ”hargabrud” med den fantastiska noten ”(numera bl. ngn gg i arkaistiskt påvärkad skönlitterär stil)”! Arkaiskt påvärkad skönlitterär stil är ju precis vad jag är ute efter. Det ger ju också möjligheten att använda ”hargaman” och ”hargakvinna” som synonym till ”präst”.

”Harg” som alternativ till ”altare” och ”hov” som alternativ till ”tempel” tycker jag funkar. ”Offer” är ju också latinskt, men känns helt okej. Jag tycker dock att det vore toppen om man kunde rädda ordet ”blot” från sina vikingatida konnotationer.
En mystiker blir kanske en hargaviske!
 
Jobbade lite till med texten. Tänker att jag ska använda den här som bas, så kommer att ändra lite och lägga till efter hand.

Djupt under staden Ärgavik ruvar en slumrande ogudinna som människorna benämner ”Bindra”, då hon sedan urminnes tider hållits fjättrad av kedjor smidda i ålderjärn och drömmar. Hundra manshöjder lång är hon, med hatvässade käftar och ett skinn tjockt som mänsklig dårskap. Hennes hundra ögon är slutna i sömn, då dussinet besvärjare dag och natt spinner ett drömnät av töversord och krafttecken som håller hennes vidunderliga sinne fast i nattriket.
Varje dag matas hennes väldiga käftar med fäblod och mjölk från landets bönder, och hennes piss samlas i tunnor, som bärs ut och kokas i väldiga krus och tills det förvandlas till det människor i området kallar ”daglåt”, ett bittert vin som dricks – blandat med honung för den som har råd – och som skänker behagliga drömmar till drickaren.
En gång årligen tappas Bindra på några tunnor av sitt blod, vilket kokas med kryddor till eldalåt, ett dyrbart vin som nyttjas av fördärvade ädlingar, då det ger ettriga, eldhågsna uppenbarelser och får dem att kränga i ormande njutrörelser. Eldalåt är en tjock, mörkröd vätska som smakar av söt drängarot och glömska. Den säljs av besvärjarnas helgedom, en väldig anläggning med bildhuggna murar, bekransade torn och vindlande underjordiska irrgångar som leder ned till Fjättrasalen. Helgedomen huserar hundratals heliga och blotförrättare, som lever av befolkningens gåvor samt försäljningen av daglåt och eldalåt.
Men ve oss alla dagen då Bindra vaknar! Bland de heliga, bland blotförrättarna och även ett fåtal av besvärjarna, finns en sammansvärjning av avfällingar som inte ser som sin heliga uppgift att söva ogudinnan, utan att väcka henne och genomdriva hennes rike. De samlas i helgedomens lönnkammare och viskar om vackra fasor, om uppenbarelser de givits när de inmundigat det okokta odjursblodet, kallat vådalåt, en akt förbjuden i helgedomen. Denna frätande gallas drickare faller i djupa stormdrömmar och visas syner av fruktansvärda mardrömsriken där ogudinnan härskar över ett förslavat folk, hennes fogliga tjänare upphöjda som konungar och furstinnor. Dessa sammansvurna kallar inte sin fjättrade gudinna Bindra, utan Dolfagra, den mörka härskarinnan. De har även sina följare utanför helgedomen, då de i lönndom smusslar ut okokt vådalåt, och det krävs en kraftfull vilja att motstå de betvingande maktsyner den fjättrade visar.
 
Gode är nog inte riktigt en präst, utan mer en religiöst präglad storman och tingsledamot.

Så första frågan är kanske om man skall ha en professionell prästklass - eller kristen eller någon hednisk modell. I så fall känns det konstigt att använda något annat än det generiska präst.

Om tycker att ordet låter för renlärigt lutherska kan man ju ha offer- eller blotpräst.

Men Gode är för mig en väldigt tydlig vikingamarkör. Eller rent av specifikt island.
 
Jag gillar harg som alternativ till präst.

Rent allmänt kan jag dock tycka att just titlar, till skillnad från namn, är sådant som man i fantasy med gott samvete kan tillåta sig att uppfinna nya ord för. Många* sådana, som just präst, har liksom ingen resonans i folkspråk. (* Medan en annan grupp givetvis har det, men de är oftare av modernare ursprung.)
 
Back
Top