Rising
Vila i frid
Fantasi behövs inte. Eller?
Det är ju som att säga att man inte behöver fantasi. "Varför ha hitte-på, när verkligheten har allt man behöver?" Varför läsa annat än Liza Marklund-deckare? (eller förresten; där är ju ändå karaktärerna påhittade, varför inte läsa riktiga kriminologi-faktaböcker direkt istället? Påhittad spänning behövs ju inte, verkligheten har ju allt man behöver.) Varför skulle exempelvis Gondica behövas, med det resonemanget?
Nu tänker jag kapa den här tråden och göra en liten betraktelse: Just den här attityden som du visat, det är förstås inget fel med den. Det är ett förnuftigt resonemang, det är rationellt och inte osympatiskt på något sätt eller vis, men jag menar ändå att det är Fienden som alla eskapismhobbies måste försöka motarbeta. Särskilt rollspelshobbyn. Det är nämligen en fullkomligt livsfarlig attityd, anser jag, just eftersom den söker eliminera något som jag själv tycker är rent livsviktigt: Fantasin och påhitten.
Vi måste därför kunna motivera varför påhitt kan vara nödvändiga, för annars är det som att vi skulle erkänna för oss själva att vi var onödiga. Om vi verkligen menar att påhittade monster inte behövs (vilket jag egentligen inte tror att du gör, utan att det snarare var din ideologiska passion som förde talan i det här inlägget (det har ju hänt tidigare)) då blir det nämligen svårt att motivera vad andra påhitt kan ha för berättigande.
Så... "Behövs det påhittad skräck, eller räcker det med att läsa nyheterna?" Svarar vi att det räcker med nyheterna, då måste vi nästan lägga ner hobbyn, för då har vi erkänt för oss själva att vi inte förtjänar den.
---
Jag personligen tycker att ett riktigt bra monster skall vara både obehagligt och förtjusande. Jag gillar aliens, zombies och beholders, och jag gillar att titta på skräckfilmer.
Har ni sett nyinspelningen av Motorsågsmassakern? Det är en film som jag bara tycker är obehaglig. Den är inte förtjusande på något vis. Jag anser att det är en tafatt och dålig skräckfilm, och ungefär samma känsla får jag när jag hör rollspelare prata om att mänsklig ondska är det hemskaste som finns. Är det liksom inte egentligen en rätt naiv och barnslig inställning till skräck, ungefär som när rollspelare hittar på fantasymonster som är "stora, bor i träsk och äter allt de ser." De ser typ inte skogen för alla trän. Fantasymonstret som bor i träsket och äter allt det ser, det är liksom ett missförstånd kring vad som utgör en bra fantasyutmaning på samma sätt som en obehaglig människa är ett missförstånd kring vad som utgör ett bra skräckmonster.
Enligt mig, förstås. Jag tycker att ämnet är jätteintressant, så jag är nyfiken på vad ni andra anser. Inte minst eftersom så mycket står på spel: Jag menar; är fantiserande onödigt eller inte?
Är inte det ett fullkomligt livsfarligt resonemang?
Det är ju som att säga att man inte behöver fantasi. "Varför ha hitte-på, när verkligheten har allt man behöver?" Varför läsa annat än Liza Marklund-deckare? (eller förresten; där är ju ändå karaktärerna påhittade, varför inte läsa riktiga kriminologi-faktaböcker direkt istället? Påhittad spänning behövs ju inte, verkligheten har ju allt man behöver.) Varför skulle exempelvis Gondica behövas, med det resonemanget?
Nu tänker jag kapa den här tråden och göra en liten betraktelse: Just den här attityden som du visat, det är förstås inget fel med den. Det är ett förnuftigt resonemang, det är rationellt och inte osympatiskt på något sätt eller vis, men jag menar ändå att det är Fienden som alla eskapismhobbies måste försöka motarbeta. Särskilt rollspelshobbyn. Det är nämligen en fullkomligt livsfarlig attityd, anser jag, just eftersom den söker eliminera något som jag själv tycker är rent livsviktigt: Fantasin och påhitten.
Vi måste därför kunna motivera varför påhitt kan vara nödvändiga, för annars är det som att vi skulle erkänna för oss själva att vi var onödiga. Om vi verkligen menar att påhittade monster inte behövs (vilket jag egentligen inte tror att du gör, utan att det snarare var din ideologiska passion som förde talan i det här inlägget (det har ju hänt tidigare)) då blir det nämligen svårt att motivera vad andra påhitt kan ha för berättigande.
Så... "Behövs det påhittad skräck, eller räcker det med att läsa nyheterna?" Svarar vi att det räcker med nyheterna, då måste vi nästan lägga ner hobbyn, för då har vi erkänt för oss själva att vi inte förtjänar den.
---
Jag personligen tycker att ett riktigt bra monster skall vara både obehagligt och förtjusande. Jag gillar aliens, zombies och beholders, och jag gillar att titta på skräckfilmer.
Har ni sett nyinspelningen av Motorsågsmassakern? Det är en film som jag bara tycker är obehaglig. Den är inte förtjusande på något vis. Jag anser att det är en tafatt och dålig skräckfilm, och ungefär samma känsla får jag när jag hör rollspelare prata om att mänsklig ondska är det hemskaste som finns. Är det liksom inte egentligen en rätt naiv och barnslig inställning till skräck, ungefär som när rollspelare hittar på fantasymonster som är "stora, bor i träsk och äter allt de ser." De ser typ inte skogen för alla trän. Fantasymonstret som bor i träsket och äter allt det ser, det är liksom ett missförstånd kring vad som utgör en bra fantasyutmaning på samma sätt som en obehaglig människa är ett missförstånd kring vad som utgör ett bra skräckmonster.
Enligt mig, förstås. Jag tycker att ämnet är jätteintressant, så jag är nyfiken på vad ni andra anser. Inte minst eftersom så mycket står på spel: Jag menar; är fantiserande onödigt eller inte?
. Sa det jag undrar är villken the ring version du tycker har det mest skrämmande monstret? 
