Necross
Swashbuckler
- Joined
- 25 Aug 2005
- Messages
- 1,871
Jag hade tänkt föreslå ett enkelt simulerande system. Alltså ett system som talar om hur bra varelser är på olika uppgifter och sedan försöker simulera vad som blir resultatet när rollpersonerna försöker utföra handlingar - utan att blanda in alltför många detaljer och utan att blanda in spelarens skicklighet i ekvationen. Alltså ett spel som i huvudsak hanterar huruvida rollpersonen är skicklig eller inte, utan att blanda in spelarens skicklighet.
Jag tycker det är helt ok med lite spelar-skicklighet också. Det piggar upp.
Ett sådant system tror jag skulle passa bättre in i din vision, så som jag har förstått den utifrån vad du har skrivit. Här är enkla BRP-varianter det första jag kommer att tänka på, och särskilt tror jag att Elric! är ett system som skulle kunna passa, eftersom det både sägs vara enkelt och samtidigt är inställt på High Fantasy från början, vilket gör att du förmodligen slipper en massa mekande.
Jag har spelat massor av Elric! (eller Stormbringer som det hette då), och visst, det är ett bra system, men jag tycker det är lite väl simpelt ibland. D&D har mer strategi, vilket jag gillar. Jag gillar en bra balans mellan rullspel och rollspel, eller vad man nu säger. Och NEJ, jag tänker inte konvertera om alla D&D-äventyr och bakgrundböcker till ett helt annat system innan jag använder dem, i den mån jag nu använder färdigskrivet material.
Det är trovärdigt. Självklart agerar varelser i världen så smart de kan efter vad det vet. Men det gör de väl mot icke-optade rollpersoner också? Så ett framgångslöst gäng rollspelare åker alltid på ännu mer spö än ett framgångsrikt sådant.
Nej, mot en mindre optimerad grupp behöver jag som SL inte spela riktigt lika smart, och kan därmed lägga energi på att beskriva saker och dylikt.
Men det dyker upp färre lås om inte spelgänget har någon rogue? (du skrev det) Denna inkonsekvens gör dig inte till en dålig spelledare, men det är en av alla dessa punkter där jag tycker det blir uppenbart att du använder fel system och att systemet i sig motarbetar dig.
Jag tycker verkligen inte att det faktum att jag uppmanar mina spelare att inte min-maxa sina karaktärer innebär att skäl nog att byta system.
Om det nu är så uppenbart vad som är en jägares favored enemy genom att bara se till dennes bakgrund och uppväxt, varför inte bara köra på det utan det administrativa valet och de olika specialreglerna hit och dit? Det är ju inte en regel som försöker vara särskilt trovärdig; den är enbart där som en strategisk resurs och en strategisk avvägning.
Du menar alltså att regeln som gör att en snubbe som är uppvuxen i orchtäta trakter och vet hur orcher ska tas, eller vars föräldrar blev mördade av orcher och har vigt sitt liv till att bekämpa dessa, enbart är en "strategisk resurs"? Snicksnack säger jag. Det är en utmärkt bakgrundsskapande regel. Sen att man kan hålla på och tillägna sig nya favored enemys senare är ju en annan sak, men det kan man ju motivera genom att man mött många såna fiender under kampanjens gång.
Fel och fel... Du har ju rätt i att D&Ds regler kan användas till en massa olika settings (såsom Eberron och Forgotten Realms), och även om dessa settings kan vara väldigt varierande så kommer man inte ifrån att reglerna är väldigt specifika kring vissa detaljer, såsom just klasser och feats. Vilket är lite konstigt, eftersom det kan vara som att stoppa in Conan i Midgård. Trots att de båda är fantasy, så är de olika typer av fantasy. D&D är generiskt så till vida att man kan spela med vitt skilda kulisser, men man har alltid den typiska D&D-gruppen i mitten.
Varför då? Det finns inget i reglerna som säger att jag inte kan säga "Nej, tyvärr Kalle, du får inte spela barbar i den här kampanjen, för det finns inga barbarer i den här spelvärlden". Tvärtom uppmuntras det ju ständigt till att man som DM har sista ordet och väljer helt själv hur ens setting är uppbyggd.
Okej, förlåt om du ansåg dig påhoppad. Liknelsen var bara menad som att vara underfundig och skruvad; mest för att visa hur galen jag är. Men "ja", det du gör är lite som att försöka spela en hovintrig i schack. Det är som att säga åt sin motspelare "Nä, gå inte ifrån din kung med din dam på det där viset, du borde tänka mer på att det vita kungaparet är förälskade i varandra och har lovat att stå vid varandras sida."
Liknelsen var helt obegriplig faktiskt. Den där var lite bättre, om än dragen till en extrem som jag inte alls upplever att jag står inför.
Jag menar; hur gör du valet mellan Manyshot och Rapid shot till ett val utifrån karaktärens bakgrund? Är verkligen en Manyshot-skytt en som har en annorlunda bakgrund än en som har Rapid Shot?
Nej, egentligen inte. Om man spelar en PC som ska vara bra på att skjuta (jägare, uppvuxen på ett tivoli eller från en släkt av militära bågskyttar) så vill man förmodligen ha båda två.
Reglerna motarbetar alltså dig i princip.
"Du har rätt, men jag har rätt, och du har fel" eller? Den här typen av retorik tycker jag är rätt trist.
Men, som sagt, det är en fråga om på vilken nivå detta ligger. Om du bara är irriterad över de allra värsta buggarna, då är det okej och då skulle jag fortsätta lira D&D. Men se inte rött så fort som någon pratar om minmaxning, för i de flestas ögon så är den vanliga strategin i D&D (såsom att försöka få till en framgångsrik cleave med sin Fighter) just minmaxning.
Jag hade faktiskt ingen aning om att minmaxning är den "vanliga strategin i D&D". Och förresten fattar jag inte vad det där med cleave har med minmaxning att göra. Jag trodde att minmaxning var sånt som försegår på Character Optimization Boards och dylikt, typ att man sätter 4 i INT för att ha råd med 18 i STR på sin fighter.