Nekromanti Metatext i filmer [Spoilers Ant-Man, Charmed m.fl]

Pilzefrau

hon/henne
Joined
12 Sep 2005
Messages
2,000
Location
Göteborg
Det här inlägget innehåller spoilers för Ant-Man och eventuellt andra MCU-filmer, samt den gamla tv-serien Charmed. Tråden kan komma att innehålla spoilers för vad som helst, och varje inlägg får själv ta ansvar för att varna så specifikt som känns berättigat.


Min sambo berättade för mig om Charmed, en tv-serie hon såg när hon var yngre, och tyckte jag skulle kolla för att orientera mig lite. Jag såg de första två avsnitten, och hoppade sedan till första avsnittet i en senare säsong. Serien handlar om tre systrar som har magiska krafter och bekämpar ondska tillsammans; jag fick lite Buffy-känsla. I alla fall, en säsong slutar tydligen med att Pru, en av systrarna, dör. Det är lätt att ta reda på att detta var ett beslut uppifrån, snarare än något manusförfattarna kom på själva – det var någon sorts drama med Shannon Doherty, som spelade Pru, som gjorde att hon fick sparken. Att döda henne, och låta de två kvarvarande systrarna hitta en ny syster, Paige, född utanför moderns äktenskap och bortadopterad, blev seriens lösning för att kunna fortsätta. Detta var i början på fjärde säsongen, och serien höll i ytterligare fem med de nya tre systrarna.

Det som händer är att en av de kvarvarande systrarna först inte klarar av att gå vidare. Hon vill sluta vara häxa; hon försöker kontakta den döda systerns själ (de har ofta kontakt med sin mamma på samma sätt). Alla runt omkring – hennes andra syster, deras pojkvänner, deras (döda) mamma – försöker få henne att acceptera: Pru är borta, det enda produktiva du kan göra är att acceptera Paige och gå vidare. Fortsätt leva, fortsätt bekämpa ondska.

Det roliga är detta: avsnittet går att läsa som en meta-kommentar på hela processen! Piper, som är systern som vägrar gå vidare, symboliserar publiken som undrar vart Pru har tagit vägen. Hon ställer alla naturliga frågor: vi har väl återuppväckt de döda tidigare? Vi har väl kontaktat de döda tidigare? Varför funkar det inte nu, varför var Pru tvungen att dö? Hon får bara bullshit-svar. "Kanske någon gång", säger hennes mamma uppifrån himlen, "kan du få träffa henne, men hon är inte redo". Kod för "hon kanske kommer tillbaka i säsong sju!". Piper måste till slut acceptera Prus död och fortsätta som häxa; det är enda sättet hon kan fortsätta leva. Kod för: Piper måste acceptera att Pru försvann och fortsätta som häxa; det är enda sättet serien kan fortsätta sändas / enda sättet publiken kan fortsätta titta. Vill du se på Charmed? Godta då våra bullshit-förklaringar.

Jag tyckte det här var jätteroligt! Det var jättespännande att spana efter alla repliker och situationer som kunde läsas som speglingar av verkligheten.



Jag hade en liknande upplevelse med Ant-Man häromdagen. Här gäller det situationen med Hope van Dyne. Hon är Hank Pyms dotter, som en gång övergav honom och stödde skurken Darren Cross, men när filmen börjar har hon ångrat sig och jobbar i hemlighet med Hank igen. Hank har en plan för att stoppa Cross, och behöver någon som använder Ant-Man-dräkten. Hope är redo och villig, men Hank låter henne inte. Han får istället tag på Scott Lang: vit man, ex-kriminell men inte skurk utan bara för att försörja sin familj. Inbrottstjuv men inte rånare. Typisk actionhjälte. Han kan ingenting om Ant-Man-dräkten och myr-kontroll-hjälmen, och får ett träningsmontage att lära sig – jämför med Hope, som iaf agerar som om hon är redo direkt, och vi i publiken får åtminstone se hennes färdigheter med att kontrollera myrorna.

Så varför måste Scott Lang vara Ant-Man? Varför får det inte vara Hope van Dyne? Det är en plot i själva filmen. Svaret är att Hank äventyrade med Hopes mamma Janet, och Janet var tvungen att offra sig hjältemodigt (men inte bekräftat död utan bara science-mumbo-jumbo-borta) för att rädda världen. Hank drog sig undan från världen för att försöka få henne tillbaka, och försvann därmed ur Hopes liv. När han till slut avslöjar detta (han hade sagt till Hope att Janet dog i en flygkrasch) försonas han med Hope. Det är ganska bullshit, men låt gå. Scott behöver också förklara för Hope det han insåg med en gång: Scott själv är expendable, medan Hope är viktig för Hank. Hank kan inte tillåta sig riskera Hopes liv, men om Scott går åt är det inte lika illa.

Och den här plott-tråden går att läsa som en meta-kommentar på manliga och kvinnliga superhjältar i filmer! Frågan "varför måste Scott Lang vara Ant-Man; varför får det inte vara Hope van Dyne?" går att ställa även i vår värld, utanför filmen. Marvel har redan gjort jättemånga filmer med manliga superhjältar i huvudrollen, och ingen med en kvinnlig. Nu kommer ännu en film, Ant-Man, och det är såklart också en man, håhåjaja. Varför?

Det är inget revolutionerande med svaret på ovanstående fråga, förresten. Jag vet att alla andra fattat för länge sedan hur Hollywood, mansnormen, fokusgrupper, självuppfyllande sanningar etc etc fungerar. Det häftiga är inte svaret i sig självt – det häftiga är att svaren finns i själva filmen! När Hope undrar, speglar hon oss i publiken som undrar samma sak. Etablissemanget symboliseras av Hank Pym, den gamle mannen som bestämmer som var superhjälte förr i tiden. Ant-Man (Scott Lang) symboliserar själva filmen Ant-Man.

Hope får inte vara Ant-Man. Varför?

Hon frågar Hank, och får inget bra svar. Vi frågar Marvel varför vi inte fått en Black Widow-film (t ex) än, och vi får inget bra svar.

Hope försöker hantera det. Hon tjatar. Hon blir arg och går iväg. Inget hjälper.

Scott avslöjar: han är expendable, men Hope betyder för mycket. Visst, världen behöver räddas (som i varje Marvel-film), men det är inte värt att satsa Hopes liv. Att göra den första kvinnliga superhjältefilmen i MCU är en stor risk, Marvel vågar inte ta den. Ant-Man däremot, som film, är expendable. Om den går dåligt gör det inte så mycket. Att i Ant-Mans ställe (alltså just nu) ge ut Ms Marvel, vågade inte Marvel.

Hank avslöjar till slut varför. Det är ganska bullshit. Janet hade dräkten på sig förr i tiden när han var hjälte, men det gick dåligt. Det här kanske symboliserar när Marvel fokuserade på serier, och hade precis samma problem då; kvinnliga superhjältar sålde sämre? I vilket fall: det funkade dåligt förr, så vi tänker inte försöka igen. Det är ganska bullshit.

Hope får bita i det sura äpplet och hänga kvar som support. Publiken får finna sig i att bara se män som superhjältar.

I slutet av filmen visar Hank en ny Wasp-dräkt (Wasp var mamman Janets superhjältenamn) för Hope; han har kommit över sin rädsla och kan låta henne superhjälta. Efter mer än tio filmer i MCU har Marvel äntligen gett oss titel och releasedatum på Ms. Marvel, deras första kvinnliga superhjälte. Scott Lang var tvungen att vara Ant-Man, men i framtiden finns det hopp.






För att förtydliga: jag säger såklart inte att "det var det här filmmakarna egentligen försökte säga!" Men det är kul att ta en handling eller konflikt som inte är den som visas, låtsas som att folk symboliserar olika saker, och se vad som ramlar ut. Allt kommer såklart inte hålla ihop. Bara en så enkel fråga som "vad symboliserar Darren Cross i den här läsningen" visar att det inte är en fullständig tolkning av hela verket. Men det är rätt kul!

Har du någon annan film, eller annat verk för den delen, som går att läsa som att det handlar om sin egen tillblivelse eller studiopolitik? Eller kanske bara en spännande extrem läsning öht?
 

Pilzefrau

hon/henne
Joined
12 Sep 2005
Messages
2,000
Location
Göteborg
Jag vill dra upp den här tråden från graven som är sida 4 av kulturforumet, för jag har sett The Force Awakens (TFA)! Jag pallar inte att använda spoiler-tagg, så jag vill härmed instansiera den allmänna spoiler-varningen i förra inlägget till att gälla allt Star Wars. Om du är en sådan person som tycker att "vad ska hända" är det mest intressanta med att se en ny film (spoiler alert: om du tycker det har du blivit lurad av kapitalismen) så kan du sluta läsa nu.

Ett annat förbehåll innan jag börjar ranta: jag tyckte om filmen! Jag skrattade, och ooh:ade och aah:ade, och jag kommer nog se den igen med min familj för att jag vill se min fars min när han ser den. Jag kan tycka allt som står nedan, och samtidigt tycka filmen är kul och behaglig att se på, om du nu trodde något annat.


Nya Star Wars är, till att börja med, en upprepning. Krank beskrev det utförligt i filmklubben: det är en ny droid med hemlig info, den är vilse i öknen, de flyr ökenplaneten i Falken, lär sig skjuta TIE-fighters, blir fångade av Imperiet, spränger en dödsstjärna osv osv. Det är lite omstuvat här och var såklart, men extremt mycket upprepas från Episod IV (och visst, V, iom faderskapsscenen på bron över schaktet).

Även på detaljnivå är det så mycket blinkningar! Jag tog de flesta, och fick därmed känna mig cool, så jag kan inte klaga. Men det var kessel-rutten hit och sopkompressor dit.


Till saken
Men, eftersom jag skriver om filmen i den här tråden, och inte i filmklubben, undrar ni: handlar nya Star Wars om Star Wars? Handlar den om sig själv? Handlar den om tidigare Star Wars?

Recensenten MovieBob, som överlag kanske inte håller så himla hög klass på sin filmkritik, sade något intressant om första Avengers. Konflikten, frågan som filmens handling ställer upp är: kommer Fury lyckas få ihop hjältarna att jobba tillsammans? Kommer det funka, eller kommer de bli osams och krascha? Detta speglar den fråga filmens själva produktion ställer upp för omvärlden: kommer Marven kunna samla sina hjältar i en och samma film, kommer de funka tillsammans? Frågan om huruvida Avengers kan rädda världen tillsammans liksom glider in i frågan om huruvida det här galna filmprojektet går att ro iland. Och eftersom publiken verkligen, verkligen hoppas att Fury ska lyckas, att Avengers ska lyckas samarbeta – så används publikens goodwill laserfokuserat för att säkra filmens framgång. Publiken vill att MCU-projektet ska funka. Kom ihåg, detta sågs som något nytt och obeprövat. Och Marvel rodde iland det, det går inte att förneka, oavsett vad du tycker om de enskilda filmerna.

Det var ett litet sidospår. Marknadsföringen av nya Star Wars, om inte filmen självt, gör lite samma sak. Frågan "kommer hjältarna besegra skurken?" bleknar i jämförelse med "kommer nya filmen väcka liv i franchisen"?.


Första repliken i The Force Awakens är: "This will begin to make everything right."


Han Solo pratar med Rey och Finn, i en scen som förekommit i trailern också. Han säger: "It's all true. The Dark Side. The Jedi. They're real." Rey och Finn representerar här den nya publiken. Ett presumptiv ny Star Wars-fan, som hört att Star Wars var bra en gång i tiden, men att det numera bara är dåliga prequels. Men här får hen höra, direkt från skaparna (vem kan vi lite på om inte legenden Han Solo?): det var sant. Star Wars var bra. Och nu är det tillbaka.


TFA tjänar som en reboot av franchisen. Plot-mässigt är det såklart en uppföljare till Return och the Jedi. I utgivningsordning är dess föregångare Revenge of the Sith, och det är den vi har färskast i minnet. Men det har gått så lång tid, att hade det inte varit för att originalen är så heliga, så hade Disneys smartaste drag målgruppsmässigt varit att reboota hela rasket. Och det är vad de har gjort! Det här är en ny, uppdaterad episod IV, för en modern publik. Du behöver inte se den gamla längre. All handling du behöver ha koll på från de tidigare filmerna har du redan fått i dig med kulturell osmos. Varje serietidning är någons första, som Stan Lee lär ha sagt. Så är det tydligen med Star Wars-trilogier också.


(Om du inte märkt det än, är de här inläggen stream-of-consciousness. Det är fritt fram att anklaga mig för att gripa efter halmstrån. Jag gör heller inget anspråk på att veta att något av det jag skriver att filmen är också är vad filmskaparna menade att den skulle vara. Konst kan ha tolkningar som dess skapare inte räknade med, men som ändå har mening och sanning i sig.)


Våra hjältar representerar oss i publiken. Det är ett välkänt grepp, naturligtvis, att publiken ska kunna se sig själv i hjältens skor. Här går det dock steget längre. Rey, Finn och Han representerar olika delar av fanbasen, och filmen visar oss hur vi alla kan få vara med och älska det nya Star Wars!

Rey
Rey bor ensam på en ökenplanet, precis som den där Luke bodde i Episode IV (jag vet att det inte är samma). Hon är fast i ödemarken av att gilla originalfilmerna. Hon omges av kraschade rymdskepp från oroginaltrilogin, och försöker livnära sig på delarna. Hon är ett fan som är besviken på vad Star Wars är nuföriden. Star Wars har gått vidare utan henne! Hon är dömd att se om de gamla filmerna, som förfaller och tar slut (Lucas' ständiga uppdateringar), kanske läsa dålig EU. Men hon har hopp! Hon räknar dagarna sedan hon blev lämnad här. Dagarna sedan Lucas svek henne, genom att göra prequels hon inte gillade. Jag minns inte flashbacken exakt, vem som lämnade henne där, men det var Kylo Rens fel i alla fall. Hon räknar dagarna, och väntar på att hennes familj ska komma och hämta henne: att det gamla Star Wars ska komma tillbaka. Att George Lucas ska bättra sig, kanske. Eller att Marcia Lucas ska stiga fram ur skuggorna, avsätta förrädaren Lucas och föra Star Wars tillbaka till ljuset.

Hon lämnar öknen, men pratar om att åka tillbaka och fortsätta vänta på sin familj. Men "the belonging you seek is not behind you, it is ahead," får hon höra. Hon måste acceptera att Disney inte helt och hållet kan göra saker ogjorda. Disney och Abrams kanske inte är dem hon väntade sig skulle komma och rädda henne. Men om hon accepterar deras gemenskap, deras nya Star Wars, så kan hon bli lycklig ändå.

Finn
Finn är en stormsoldat, som börjar filmen med att vända sig mot sina order och blir vad det lider en av the good guys. Jag är ute på lite djupt vatten här, men jag tror att stormtrupperna i början, trots att de enligt dialogen är rekryter och inte kloner, ändå symboliserar the prequels. Det var trots allt 1983 vi senast såg Stormtroopers, men bara 2005 vi såg likadana dräkter och kallade dem kloner. Finn blev tagen som liten och indoktrinerad i ondskan – han är ett ungt fan, vars första kontakt med Star Wars var prequel-trilogin. Han har blivit en klon, ett ondskans redskap – han tycker att prequelsarna är helt okej, att de också är Star Wars, eller han kanske till och med föredrar dem eftersom han växte upp med dem. Men! Redan i första scenen ser han ljuset, och vänder sig mot ondskan.

Han tillbringar resten av filmen med att bekanta sig med olika element av klassisk Star Wars, och tar till sig allting med nyfikenhet och förundran. Han försöker leda Rey vid handen, men hon har minsann varit ett Star Wars-fan längre än honom, så hon behöver inte det. Han våndas över oron att vara en "fake geek" när han låtsas vara del av the Resistance men bara bluffar. Han lär sig skjuta med Falkens kanon. Han och Rey får lära sig om det gamla Star Wars av självaste Han Solo. Han får testa på en ljussabel. Han får höra anekdoten om sopkompressorn när han smyger runt med Han.

Kort sagt representerar han de barn i publiken, som nu äntligen för bövelen ska få se på riktig hederlig jävla Star Wars! Och han tycker om det. Han är mest pepp på det mesta han gör. Marknadsföringen har förstärkt detta: han blir så sjukt glad när han får se att han är med friggin' Star Wars!

Han Solo
Han är svår, för i scenen jag redan nämnt när han berättar om Star Wars glansdagar för Rey och Finn så är han lite grann skaparnas språkrör, och för deras talan: "jo, Star Wars var coolt en gång, kommer du ihåg? Älska oss igen! (Ge oss dina pengar)".

Men jag tänker att han nog ändå i första hand är ett ursprungs-fan. Han är den medelålders man (eller ännu äldre nuförtiden?) som såg Star Wars i originalformat. Rey må ha förstått att det är eps 4-6 som är bra, men hon har nog bara sett de moderna special editions. Hon frågar imponerat om Han verkligen flög kessel-rutten på 14 parsec, och han rättar henne: "det var 12 parsec". Innan Lucas ändrade det i DVD-utgåvan 2013, den jäveln. "Och jag skjöt minsann först." (Det säger han inte, jag tar mig konstnärlig frihet.)


Men mest intressant är ändå skurken!

Kylo Ren
Jag älskade Kylo Ren. Han är barnslig, och har liksom fastnat i en besatthet av något han tror är ascoolt: Darth Vaders mask. Även här märks det att TFA är en uppföljare i första hand till Episod III: senast vi såg Darth Vader var han en gnällig unge. Han fick masken på sig efter tre prequels, men förtjänade han den? Vi trodde att han var skitcool, men efter att ha sett Haydn Christianssen spela Anakin hade allt ställts på ända. Vader var ju en skitmes! Och det är honom Kylo Ren har grävt upp och ber om råd?

Kylo Ren är Reys motsats. Han börjar filmen jättemäktig, men världen springer ifrån honom. Han ser med vördnad på the prequels, och kommer kämpa hårt innan han släpper dem. Hans första superkraft är att frysa saker i tiden. Men han är i slutändan maktlös inför våra hjältar, de rättrogna fansen som inser att Disneys Star Wars är rätt Star Wars. Han tvivlar till och med på stormsoldaterna, och föreslår att de ska använda kloner istället. Han lockas av ljuset – till och med hans hårda hjärta smälter lite när han ser den nya Star Wars, men han tänker inte ge upp sin idé om att prequel-trilogin är bäst så enkelt. För att fullända metaforen: han är son till Han Solo och Leia. Original-fansen, som träffades när de gick på bio tillsammans 1980 och såg Rymdimperiet slår tillbaka. Deras äktenskap må ha brustit, men deras hjältemod (kärlek till Star Wars) håller för en vända till. Och det som sådde split mellan dem var när deras barn såg prequels – och gillade dem.

Luke Skywalker, antagligen ett annat original-fan, sprang och gömde sig när det hände. Kylo Ren, George Lucas korruption av Star Wars personifierad, krossade Jedi-orden och växte sig stark. Han Solos sista hopp är att vända honom tillbaka till ljuset, men han misslyckas. Kylo Ren dödar Han, och tror att han har vunnit. Nu har han äntligen visat för sig själv att han är stark nog att gå sin egen väg. Tyst, pappa, det var 30 år sedan. Det här är Star Wars nu! Jag är vuxen, pappa! STAR WARS HÖR INTE BARA TILL DIN GENERATION, PAPPA!

När pappa så är död, får Kylo Ren ha sitt Star Wars som han vill, tror han. Men han har fel. För det finns en ny generation äkta Star Wars-fans – Rey och Finn – redo att motarbeta honom. (Jag borde nog ha med Poe i min analys också, men jag har inte kommit på något smart där.) Och de har Lukes ljussabel, facklan som lämnats över till nästa generation. Kylo försöker ta kontroll över den, men den sviker honom. Han är inte värdig. Rey besegrar honom. Klyftan mellan dem är tydlig.



Budskapet

Den nya Star Wars-filmens budskap är: Star Wars kan vara bra igen. Lite subtilt är den också medveten om att de inte kan hävda att det är exakt samma Star Wars som du älskade förr. De kan inte åka tillbaka i tiden och hämta 1980-George. Det här är Disneys Star Wars, och det är något nytt, men vi har behållt allt du gillade, vi lovar!

Och ett tecken på hur bra det funkar, och hur väl avvägd deras strategi är, är att kolla på reaktioner. Här blir det anekdotiskt, men jag har sett mååånga som, i sina post-TFA-inlägg väldigt snabbt kommer fram till att prata om saker som de hoppas händer i nästa film. Eller peppa inför nästa film. Eller påminna att om inget drastiskt händer, så kommer vi få i genomsnitt en Star Wars-film om året från och med i år och till och med för alltid. (Motsvarande siffra för superhjältefilmer är väl typ 1.5 filmer per år vardera från Marvel och DC.)

TFA's viktigaste mål var inte att få oss att gilla TFA. Det var att få oss att acceptera tanken på att Star Wars kan vara bra igen. Hade TFA varit experimentell, annorlunda och aldrig så bra och älskad av alla – så hade folk bitit på naglarna inför nästa film. "Abrams kanske gjorde en bra film, men hur vet vi att inte nästa regissör gör en ny Attack of the Clones?" Okej, kanske inte. Men på samma sätt som Avengers konflikt handlade om huruvida Marvel kunde ro ihop sitt enorma MCU-projekt (det kunde de), så handlar TFA om huruvida de kan få nog med ny goodwill genom att hänvisa till det äkta Star Wars (det kan de).


Fotnot
Som en detalj i analysen, men desto viktigare i andra diskussioner om Star Wars och prequels kontra originalen: mycket av marknadsföringen för TFA, om att det är en tillbakagång till gamla hederliga metoder, är hittepå. Prequel-trilogin använde jättemycket miniatyrer och faktiska målade kulisser. Väääldigt mycket av det som pekas på när Lucas anklagas för att antingen vara kass på att göra film, vara förälskad i digitala lösningar (cf Peter Jackson), eller vara lat, kan härledas till medvetna, meningsfulla konstnärliga beslut. Du behöver inte hålla med om dem. Du behöver inte gilla filmerna för det. Men Lucas gjorde, vad jag har förstått, precis de filmer han ville göra. Att du inte gillar dem är inte för att han suger, utan antingen för att du inte uppskattar estetiken / ideologin, eller för att det gick emot vad du förväntade dig av Star Wars.

Jag vet inte hur bra jag lyckades dölja det innan föregående stycke, men jag har mer respekt för George Lucas än Disney. Disney är ett företag. De gör sitt allra bästa för att bygga om själva mänsklighetens uppfattning om film, konst, marknadsföring och hype för att maximera sin egen vinst över hela vår överskådliga framtid. Det är jävligt coolt, men också ganska creepy. George Lucas gjorde tre filmer efter en vision som skiljde sig från hans tre föregående på sätt som fansen inte gillade.
 

God45

Estet-Conan
Joined
23 Oct 2012
Messages
14,922
Jag älskar dina analyser, karaktärerna som olika segment av publiken är så klockren att jag inte förstår att jag inte fattade den själv innan du pekade ut den.
 

Vimes

Champion
Joined
15 Jun 2000
Messages
9,270
Seconded, God45. Det här är mycket uppskattad läsning för min del, lätt bland det mest läsvärda som skrivits i kulturforumet. Nu är jag sugen att se om TFA och läsa dess metatext.
 

Pilzefrau

hon/henne
Joined
12 Sep 2005
Messages
2,000
Location
Göteborg
Dags att återuppliva en gammal tråd. Oj oj oj, var detta redan 6 år sen? Det är klart, de har ju hunnit avsluta Star Wars-trilogin och jag har inte ens sett episod IX än.

Men dagens observation handlar inte om Star Wars, utan vi är tillbaka på Marvel. Jag håller på att se om MCU, och jag hittade en dialogsnutt i Iron Man 2 som passar klockrent i den här tråden. Det är den här mellan Tony Stark och Col. James "Rhodey" Rhodes, sedermera Warmachine:

Det här är ganska basic så jag är säkert 10 år sen på bollen, men i likhet med Charmed-exemplet ovan så handlar den här dialogen om att de har re-castat Rhodes. Rollen är Tony Starks kompis, han var med i första Iron Man två år tidigare, men då spelades han av Terrence Howard. Nu är det istället Don Cheadle.

Den här scenen kommer tidigt i filmen, och det är första gången vi ser Cheadle som Rhodes. Först ser vi honom bakifrån. Den som sett Iron Man nyligen, som jag gjorde i mitt maraton, ser direkt skillnad redan på bakhuvudet (Cheadle är mer långsmal, är min uppfattning), men det är nog också en del som i den här sekunden bara hinner tänka "hmm, Rhodes, känner vi igen det? just det, Tony hade en svart kompis i militären i första filmen–"

Sen hälsar Tony på Rhodes och säger "Didn't expect to see you here." Vi ser Rhodes ansikte och det är tydligt att det är en annan skådespelare.
"Look: it's me, I'm here, deal with it. Let's move on."
"Okay. It's– I just–"
"Drop it."
"Alright, I'll drop it."

Det här är såklart Marvel som säger åt publiken: ja, vi vet att det är en annan skådis. Ja, det är samma person. Släpp det, vi går vidare med filmen.

Jag tyckte det här var finurligt.


Vi kan också jämföra med den senaste re-cast-historien från MCU, i WandaVision. Wanda introducerades i MCU när hon och hennes bror Pietro "Quicksilver" fortfarande var i en jäkligt konstig rättighetssituation. Marvel hade rättigheterna till Avengers-figurer, men inte X-Men och mutanter. Både Wanda och Quicksilver är mutanter, men har också starka band till Avengers, så det advokaterna landade i (vi andra kan bara spekulera i själva kontraktens exakta lydelser) var att Marvel kunde använda W&Q men: inte hävda att de är "mutanter", inte prata om "x-genen", inte hänvisa till att deras far är Magneto. Fox, å sin sida, kunde ha med båda två som X-Men, men naturligtvis inte referera till deras medlemskap i Avengers.

Detta innebar att vi fick två versioner av Quicksilver på bio ungefär samtidigt: Evan Peters i X-Men: Days of Future Past (2014) och Aaron Taylor-Johnson i Avengers: Age of Ultron (2015). Konsensus verkar vara att X-Mens version var mycket coolare, och Avengers brände honom också som en twist där han dog i slutet.

(Hans död i AoU har för övrigt med sin egen lilla meta-replik. Som jag minns det hade Joss Whedon gått ut i förväg i hype-maskinen och sagt "en Avenger kommer dö!", och i slutstriden så hade alla än så länge klarat sig. Men så har Hawkeye en scen där han "dubbar" Wanda och Pietro till Avengers. Bara en liten stund senare tar Pietro en kula för Hawkeye och dör med orden "you didn't see that coming?" Lite finurligt, men jag känner mig också lite lurad.)

Så Taylor-Johnson!Quicksilver var ute ur leken (i ett sällsynt exempel på fridging med ombytta könsroller, eftersom sorgen över att förlora sin tvillingbror ändå har kommit tillbaka en del i Wandas utveckling över filmerna) medan Peters!Quicksilver var med i två X-Men-filmer till (Apocalypse och Dark Phoenix). Men så i våras, i WandaVision, så dyker Pietro upp i WandaVision – spelad av Evan Peters!

I WandaVision har Wanda drömt ihop en fantasivärld, ett perfekt småstadsliv i form av en klassisk tv-sitcom, där hon lever med sin make Vision (som dog i Avengers: Infinity War) och sina barn. Allt är fejk, och S.W.O.R.D. (ersättarna efter att S.H.I.E.L.D. lades ner) övervakat staden hon tagit som gisslan för att agera ut sin galenskap. De kan bara observera genom att titta på "tv-programmet" som Wandas magi skickar ut i etern. Och så plötsligt dyker Pietro upp, fast inte Avengers-Pietro utan X-Men-Pietro. S.W.O.R.D.-forskaren utbrister: "She re-cast Pietro?"

I första hand tycker jag att det här är ett jätteroligt meta-skämt :D Eftersom skaparna låter Wanda presentera sina fantasier som en tv-serie, så kan de låta andra roller kommentera på "Wandas" konstnärliga beslut, som egentligen är deras egna konstnärliga beslut. Här vill de vara tydliga med att (a) detta är hennes bror Pietro, (b) vi vet att han inte ser ut som tidigare och (c) det kanske är något skumt med det här. Hade det varit samma skådespelare hade de behövt lägga in många fler små "något är fel"-ögonblick där han agerar out of character, men de får mycket gratis av att det är Peters istället för T-J.

Om jag ska försöka mig på en metatextuell läsning så skulle jag se till att Pietro visar sig inte vara Wandas egen skapelse, utan ett intrång i hennes fantasi från den onda häxan Agatha Harkness. Nånting i stil med att Fox konkurrerande filmrättigheter var den onda häxan, som gör anspråk på att kunna presentera sin egen Pietro och vi ska tro på det? WandaVision avslutas med att Agatha fängslas. Wanda har här precis fått veta att hennes krafter är baserade på magi (till skillnad från det strikt icke-magiska alternativet "infinity-stone-mumbo-jumbo" – det var i själva verket magi förstärkt av infinity-stone-mumbo-jumbo, såklart), och Agatha försöker rädda sig genom att säga att hon behärskar magi, Wanda är en novis som inte kan något. Wanda fängslar Agatha i sin sit-com-värld med kommentaren "om jag behöver din hjälp så vet jag var jag kan hitta dig". Om Wanda är Marvel (Disney) och Agatha är Fox, så är ju den verkliga relationen att Disney har köpt upp Fox. Jag vet inte riktigt vad "magi" är i metaforen – att Marvel nu ska brancha ut till ett uttalat multiversum (mellan WandaVision, Loki och kommande titlar som "Doctor Strange in the Multiverse of Madness" så finns det gott om tillknycklade tidslinjer), vilket Fox gjorde redan tidigare? Oavsett vad, så blir Disneys hållning i frågan ett självsäkert: "vi vet vad vi håller på med, om om vi skulle behöva lära oss något av Fox så är det lugnt, vi äger ju dem nu".
 
Last edited:

Pilzefrau

hon/henne
Joined
12 Sep 2005
Messages
2,000
Location
Göteborg
Åh just det, en annan lös tanke: tror ni det är en slump att en av världens mest kända re-casts (som alltså är känd för att spelas av nya skådespelare om och om igen) också är samma figur vars mest kända catch-phrase är den där han helt enkelt säger vad han heter?

"Bond. James Bond."

Varje ny Bond-iteration måste ju vara övertydlig: vi vet att det var en annan snubbe som var Bond häromåret, men nu är det den här snubben. Han är Bond. Nu kör vi.
 

Svarte Faraonen

Alternative sexual archetype ('fastest mario')
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,045
Location
Värnhem, Malmö
Kanske ett mer trivialt exempel, men jag tänker på Deep Space Nine. Skådespelerskan Nana Visitor, som spelade den stenhårda ex-terroristen Kira Nerys, blev gravid, och det fanns inte riktigt något rimligt sätt att jobba in det i Kiras character arc. Lösningen? På grund av någon sorts rymdolycka blir en annan karaktär, som tidigare etablerats som gravid, oförmögen att bära sitt barn, varpå doktor Bashir teleporterar in det i Kiras livmoder för att det ska växa till sig. När den höggravida Kira har bekymmer med detta stirrar hon ilsket på doktorn och väser fram ett "This is your fault" -- helt rimligt, eftersom det i själva verket var Bashirs skådespelare, Alexander Siddig, som var orsak till graviditeten.

I slutändan blev det hela dock rätt bra, i och med att det gav upphov till en del intressanta utforskningar av karaktärernas förhållande till varandra, särskilt hur äktenskapet påverkas när en tredje person helt plötsligt mer eller minde inkluderas i det. Dessutom gav det ytterligare bränsle till rymdstationens memetiska status som en enda gigantisk polykul:
ds9relationships.jpg
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
9,216
Location
The Culture
Om vi nu ska nämna Bond:

Efter att Sean Connery tröttnat på att vara Bond tog som bekant George Lazenby över rollen i On Her Majesty's Secret Service. Som vanligt inleds filmen med en cold open där Bond räddar en brud och slåss med några typer. Men istället för att kasta sig i Bonds armar drar bruden iväg i sin bil, vilket lakoniskt kommenderas av Bond:

"This never happened to the other fellow."
 
Last edited:

Björn Wärmedal

Björning Wheel
Joined
29 Dec 2007
Messages
3,474
Location
Umeå
Hela första Jurassic World-filmen är en meta-kommentar om sin egen produktion.

Vi vet idag att många dinosaurier hade fjädrar, så vi som publik undrar varför de inte har det i Jurassic World. Lösningen är att forskningschefen säger att "det har aldrig varit dinosaurier vi skapat. Riktiga dinosaurier såg inte alls ut så här. Vi har skapat skräcködlor."

Och vad skulle egentligen kunna locka publiken till nöjesparken/filmen Jurassic World? Jo, de förklarar det också. "We needed a new species. Something more exciting."

Men även om det lockar publik så får vi inte glömma att det är T-Rex som är den ikoniska härskaren på Isla Nublar. Även det ser de till att huvudpersonerna kommer ihåg å våra vägnar.
 
Top