MERP

[Dubbelyxa]

Jag satte mig och provspelade några strider MERP på Roll20, och jag måste säga det flyter på ganska bra. Det händer mycket från rond till rond och det blir nästan aldrig något ping pong. Om jag minns tillbaka så var det, förutom att det var Tolkien (vilket förstås var det största dragplåstret), denna aspekt, samt att de stridande får en hel del agens i och med att de kan avdela en bit av sin attackbonus till försvar och därmed göra taktiska beslut om hur aggressiva eller defensiva de vill vara, samt att de kan fördela sin försvarsbonus på flera motståndare så att de faktiskt har en chans i sådana situationer, som gjorde att det kändes så revolutionerande i förhållande till DoD och de andra BRP-spelen vi spelade. Jämfört med Rolemaster, som har så otroligt många fler tabeller, är det ett smidigt system, och det var nog mest i RM som man blev tragglandes med strider i många timmar varje gång det begav sig.

Jag har en förkärlek för skillbaserade system på grund av att levels inte känns särskilt representativa för personlig utveckling och jag är i grunden simulationist, men levelsystem är bra på ett speligt sätt. Precis som med (A)D&D är att samla xp en naturlig dopaminmotivator, , och att levla blir en kul serotoninskjuts. Skillbaserade spel ställer liksom mycket högre krav på äventyrens struktur och narrativa kvalitet och kampanjens meningsfullhet. När jag tittar igenom MERP igen känns det som ett roligt spel rakt igenom, det är bara det att det inte passar så jättebra i Midgård. Det skulle passa bättre i en sorts gritty high fantasy-värld, där hjältar gärna blir tilltvålade och magin finns överallt. Min upplevelse är förmodligen ganska standard vad gäller ovanstående, men vad tycker ni?

 

[JohanL]

Det som inte passar är hur de flesta yrken är spellcasters.

 

[Dubbelyxa]

Det som inte passar är hur de flesta yrken är spellcasters.

Håller absolut med. Det är kanske det värsta. Jag har hört en tolkning att man ska se de flesta besvärjelser mer som en slags superkrafter, som när Legolas surfar på en sköld (nej, springer på snön menar jag!) eller Aragorn läser en hel berättelse ur ett fotspår, snarare än blixt och dunder, magiska under. Men det är lite krystat och det presenteras inte så vad jag vet.

Jag tycker också att levlandet, fastän roligt i sig, inte passar så bra in i de högkvalitativa narrativa strukturer man förväntar sig i Tolkiens Midgård. Man tar en crit i buken och tänker på hur många xp som rasslar in.

Det som uppväger är den spränglärda (mer eller mindre) trofasthet mot källan som genomsyrar allt fluff, och de fantastiska kampanjmodulerna.

 

[JohanL]

Håller absolut med. Det är kanske det värsta. Jag har hört en tolkning att man ska se de flesta besvärjelser mer som en slags superkrafter, som när Legolas surfar på en sköld (nej, springer på snön menar jag!) eller Aragorn läser en hel berättelse ur ett fotspår, snarare än blixt och dunder, magiska under. Men det är lite krystat och det presenteras inte så vad jag vet.

Antagligen sant. Och eftersom en del spells tillåter dig att göra saker som att gå på horisontella [sic] ytor, så…

 

[erikt]

Håller absolut med. Det är kanske det värsta. Jag har hört en tolkning att man ska se de flesta besvärjelser mer som en slags superkrafter, som när Legolas surfar på en sköld (nej, springer på snön menar jag!) eller Aragorn läser en hel berättelse ur ett fotspår, snarare än blixt och dunder, magiska under. Men det är lite krystat och det presenteras inte så vad jag vet.

Man kan tolka många besvärjelser så, och som att det bara är rent mekaniskt som de är besvärjelser. Men det presenteras inte så, och en del besvärjelser är alldeles uppenbart magiska besvärjelser och inget annat.