Nekromanti Med hur stor inlevelse spelar ni er karaktär?

micke_p

Veteran
Joined
29 Jun 2014
Messages
181
Ja, Krille beskriver nog den vanligaste spelartypen inklusive mig själv. Jag har varit med i en spelgrupp där en spelare var klar annorlunda. Han hoppade och tjoade och satt sällan still, vilken inte var speciellt annorlunda mot hur han var utanför spelet. Tursamt var han väldigt underhållande så varje speltillfälle blev en upplevelse.
 

micke_p

Veteran
Joined
29 Jun 2014
Messages
181
Det finns ju rollspel och rollspel. Den typ av rollspel vi ängnar oss åt är nog överlag inte centrerad runt gestaltning utan snarare immersion. Var enskilld spelare målar sin egen bild baserad på den information som delas över spelbordet. Som jag nämnde i förra posten finns det undantag; de som lever ut sin karaktär på ett teatraliskt sätt. Jag kan inte säga att jag sett det speciellt många gånger och då det förekommit har det passat bra in i spelet. Troligen fungerade det för att personen i fråga är så till vardags mixat med en god portion humor och kreativitet.

Jag tror spelet skulle bli väldigt märkligt om det var fokus på att verkligen leva ut sin karaktär. Möjligen har "lajv" uppstått pga behovet att leva ut och att det inte funkar superbra vid spelbordet.

Kranks tips om portaler och rekvisita gillar jag. Det är saker som gör det lättare att "slippa" vara teatralisk eftersom det kan bidra starkt till upplevelsen.

Skarpskytten, det är intressant. Svavelvinter har ju regler som uppmuntrar sjävla rollspelandet och det gillar jag helt klart. Jag skulle önska mer av den sortens regler i andra spel, dock minus Svavelvinters fokus på dom där eländiga tärningspölarna som jag har lite "issues" med.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,618
Location
Rissne
micke_p;n110584 said:
Jag tror spelet skulle bli väldigt märkligt om det var fokus på att verkligen leva ut sin karaktär. Möjligen har "lajv" uppstått pga behovet att leva ut och att det inte funkar superbra vid spelbordet.

Kranks tips om portaler och rekvisita gillar jag. Det är saker som gör det lättare att "slippa" vara teatralisk eftersom det kan bidra starkt till upplevelsen.
Ja, precis som Krille så skiljer jag nog på in- och utlevelse. Jag kan vara helt inne i min rollperson utan att det syns på mig. Jag kan agera yvigt och aktivt utan att känna någon inlevelse alls. I det första fallet så är det ju mest att jag känner rollpersonens känslor som mina och så, i det andra kanske jag egentligen står och funderar på vilka gester som blir roligast för andra att titta på...
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,791
Location
Göteborg
micke_p;n110584 said:
Jag tror spelet skulle bli väldigt märkligt om det var fokus på att verkligen leva ut sin karaktär. Möjligen har "lajv" uppstått pga behovet att leva ut och att det inte funkar superbra vid spelbordet.
Det beror väl på vad man lägger i uttrycket "leva ut". rent fysiskt blir det ju såklart svårare att agera ut runt bordet, även om det händer då och då att man ställer sig upp när man spelar. Men i övrigt ser jag inga problem med att fokusera på att spela sin roll. Det blir mest problematiskt om man spelar ett spel med metaspelsmål som går ut på att äventyra eller klara uppdrag eller liknande. Håller man sig borta från sådana spel ser jag ingen konflikt mellan bordsrollspel och utlevelse. Tvärtom, till viss del, eftersom man i bordsrollspel har fördelen att kunna beskriva sin rollperson och därmed tydligare signalera känslostämningar. "Hon nickar och ler ett leende som säger att hon inte alls är bekväm med det, men hon säger inget." Man kan också använda tekniker som inre monologer (fast det kan man väl i lajv också, i och för sig).
 

Lupus Maximus

Tekniker
Joined
13 Jan 2012
Messages
2,746
Location
Stockholm
Jag är inte så pigg på "teaterutlevelse". Men på en teater skall man få besökarna på sista raden att se och höra också.

Då gillar jag mer "filmskådespelarutlevelse". Ett höjt ögonbryn, samt andra små gester, räcker långt
 

kwarnberg

Swordsman
Joined
8 Jul 2015
Messages
774
Det varierar extremt mellan spelgrupper. Om mina medspelare inte lever sig in i karaktärerna kan jag inte heller göra det. Om de andra gör det blir det dock enklare. Jag är dock inget vidare på det, och ramlar rätt snart ur igen. Fiasco! är tacksamt då hela spelet bygger på karaktärsinlevelse, det finns inga tärningar som berättar hur det går för en i en konversation, så spelar man inte rollen blir det inte mycket till spel. Bra övning där det man tvingas lära sig kan användas i "vanliga" rollspel med.

EDIT: Rättade stavfel.
 
Joined
28 Sep 2013
Messages
966
Location
Stockholm
Med rätt spel och grupp skulle jag nog kunna bejaka min inre 'svensk filmskådespelare från 40-talet', men det mesta jag har spelat går ut på att driva historien och gruppen framåt - skådistendenser blir en bromkloss. Improvisationer sker mest i strid, tyvärr.
 

Rhodryn

Hero
Joined
23 Sep 2013
Messages
977
Jag försöker så långt som möjligt hålla mig ifrån att "skådespela" mina karaktärer (både röstmässigt och kroppsmässigt). Det händer ju så klart då och då att jag pratar med karaktärens "röst"... men det är ovanligheter för mig. Jag undvika nästan helt att spela ut egenskaper med karaktären... som t.ex dialekt, eller brytningar, eller andra speciella grejer med karaktärens sätt att tala. Vifta med armarna, eller vad det nu än kan vara, som kanske passar min karaktär, håller jag mig nästan helt ifrån också.

I vanliga fall så börjar jag min karaktärs tal med att säga "Min karaktär säger..." eller "Jag säger", och ibland lägger jag till "något i stil med detta", eller att "vad min karaktär försöker åstakomma med vad han säger är X (intimidation, övertyga, flirta, etc)", och så klart så beskriver jag hur denne säger det, vad det jag är jag vill att min karaktär ska åstakomma med vad denne säger (övertala, intimidera, charma, etc). Specielt om jag använder "något i stil med" eller "vad min karaktär försöker åstakomma" så kör jag helt på en stil där jag beskriver det jag vill ha ut av konversationen som min karaktär har med den andra, och med vilken ton det ska vara, diverse viktiga "stödord" för att beskriva det, sådant jag anser är del av konversationen som kan vara relevant för karaktren jag pratar med (girig, feg, modig, specifika intressen, vad denne vill ha, etc), och även så ger jag kanske småsnuttar av vad min karaktär faktiskt säger som hjälp (oftast kopplade till stödorden och/eller de relevanta sakerna för en karaktär).

Men så klart så om det är en konversation som min karaktär har med andra spelarkaraktärer eller SLP's, så kommer jag inte att säga "Jag/Min karaktär säger" varenda gång min karaktär talar... då flyter det ju på mer som en vanligt faktiskt konversation mellan person till person.

Det är specielt när konversationerna kanske börjar bli lite mer allvarliga... där vad och hur min karaktär säger något är oerhört viktigt för vad följderna av det kommer vara.... det är då som jag med nästan säkerhet kommer sluta nästan alla försök till att faktiskt "skådepela" min karaktär (inte för att jag gör så mycket av det innan dock).

För 1: Jag har aldrig varit bra på hela den där sociala grejen... tycker inte om att vara i centrum... är naturligt rätt tystlåten om man inte lyckas få igång mig (oftast något ämne som jag faktiskt bryr mig om eller tycker är intressant, eller har starka åsikter om), etc. Sen min faktiska skicklighet med talets gåva vet jag inte vilken nivå den faktiskt är på (antagligen inte särskilt bra). Men även om den råkade vara riktigt bra så skulle jag inte använda den igentligen. Sådant som att försöka charma någon, eller vad det nu än kan vara, skulle jag inte få för mig att göra på riktigt, person till person, etc... för jag är för rädd för att "göra bort mig" socialt... det även om jag vet att de runt omkring mig skulle inte reagera illa på om jag gjorde något sådant. Jag menar, jag har till och med problem med att skratta ut högt bland folk rätt ofta (försöker hålla tillbaka så mycket jag kan), eller slänga en segergest om något gick min väg. Och så är det oavsätt om det handlar om helt okända människor, bekanta, familj, eller till och med vänner... med vissa grejer kan det gå så långt som att jag inte ens gör dom nr jag är helt själv. Har som sagt ett starkt motstånd mot att "göra bort mig" eller "göra mig löjlig". Det betyder ju dock inte att jag faktiskt tycker att den specifika grejen är löjlig, eller att andra är löjliga eller gör sig löjliga om dom gör det... det betyder bara att jag har oerhört svårt att göra dessa saker själv.


Och 2: för att jag har alltid varit av åsikten att min/någons faktiska förmåga med något borde inte ha allt för stor inverkan på karaktärens förmåga i samma grej. Bara för att en person råkar ha t.ex en silvetunga betyder inte det att deras karaktär borde få någon typ av fördel för att spelaren gav ifrån sig ett Oskarsvärdigt framträdande.
 

micke_p

Veteran
Joined
29 Jun 2014
Messages
181
Rhodryn;n110700 said:
Jag har aldrig varit bra på hela den där sociala grejen...
Den där sociala grejen betyder egentligen inte att vara extrovert, som dom flesta över-extrovärta tycks vidmakthålla. Att ställa frågor, lyssna och förstå är en stor komponent i den där sociala grejen.

Man måste inte, men man får agera ut. Det är nog inget vidare att agera ut sin karaktär för att man känner att man måste för att "det är så man gör". Jag tror osäkerheten skulle lysa igenom och hela situationen skulle bli obekväm för hela gruppen. Spelar man i en grupp där det på något sätt krävs att man agerar ut och det är något man inte är bekväm med så är det nog inte rätt spelgrupp. Å andra sidan kan man se det som ett utmärkt tillfälle att hantera sin "talängslan". Det är helt okay att känna änslan inför att tala och agera inför andra.
 

micke_p

Veteran
Joined
29 Jun 2014
Messages
181
God förmåga att föreställa sig en värld utifrån en text eller muntlig beskrivning tycks vara en vanlig egenskap hos rollspelare.... vilket ofta faller samman med god förmåga att orientera sig i rummet samt geografiskt. Det sägs att det är en typisk manlig egenskap. Hmm. Isen är lite tunn här. Jag minns vagt en tråd från forumet som rullade kanske för nära nog ett år sedan. Det kan har varit RasmusL som drog igång en diskussion runt immersion. Där kom det fram lite intressant data på vad olika spelare triggar på för att uppleva spelet som levande. Väldigt vanligt är det beskrivningar som rör rum, geografi och varelsers utseende. Däremot är det tunt med lukt, färg, ljud mm. Betänk beskrivningen av en gata i en stad. Rent spontant; vad är det första du skulle förmedla och du skulle beskriva denna gata? 20 sekunders betänketid... läsa vidare sen... Luften av avgaser känns besvärande och retar både hals och näsa. Husfasaderna har sprucken puts och du ser att ur ett trasigt stuprör sprinklar vattnen ut ner på gatan osv. Så börjar jag inte en beskrivningen i en av mina spelsessioner. Nåväl, tråden börjar driva från sitt ämne så nu är det dags att gå ut i solen.
 

Rhodryn

Hero
Joined
23 Sep 2013
Messages
977
@micke_p
I vanliga konversationer i grupp (så mer än 2 personer i vanliga fall) så tenderar jag att mest lyssna medan min hjärna går på högvarv när jag tänker på ämnet som gruppen talar om (mer högvarv än vanligt då alltså, för den går i vanliga fall på högvarv ändå). Jag försöker komma fram till "Vad tycker jag om ämnet och dess komponenter?", "Vilken (in)ställning har jag, eller tar jag, när det gäller ämnet? "Har jag något att säga om det och/eller ämnet i allmänhet?"... och om jag har något att säga så spenderar jag min tid med att"skapa" mitt "tal", skapa vad jag ska säga, och när jag är väl klar med det så sitter jag och väntar på en lucka i konversationen där jag känner jag kan sticka in med mitt förberedda "tal"... förutsatt att konversationen fortfarande är kvar på samma ämne... vilket den inte alltid är. Och om den inte är det så vill jag ju inte verka konstig med att helt plötsligt sticka in med något från det förra ämnet i det nuvarande, så jag släpper det jag förberet, och börjar om på det nya ämnet. Pga det så har det inte varit helt ovanligt att jag i grupp nästan aldrig sa/säger något alls.

Småprat, den konversationstypen som folk använder för att sömlöst fylla ut luckorna i konversationer, eller skapa hela konversationer av för att man inte har något annat att prata om... har jag inget till övers för, och är något som jag är väldigt dålig på, och har stora problem med att hantera och "använda". Att säga något mer än en mening, några ord, eller ens ett ord utan bara kanske nicka eller något istället, om sådant som väder, eller skvaller, eller andra totalt oviktiga och meningslösa saker... har jag svårt med helt enkelt. Saker som inte intresserar mig alls hamnar här också, på vissa sätt... för jag har nästan lika lite att säga om dom som jag har när det gäller småprat. Om jag inte har ett intresse i ett ämne, men någon annan har det, så har jag svårt att ha en konversation med personen om det ämnet... både för att jag inte är intresserad, och för att jag antagligen inte vet något om det för att jag inte var/är intresserad att ta reda på mer.

Där emot så har jag en uppsjö av saker som jag kan snacka om när det gäller sådant som faktiskt intresserar mig (både permanenta, och temporära intressen)... tills den sjön sinar också... för när jag väl har pratat med en person tillräckligt länge (kan vara några timmar, några dagar, veckor, månader, år... helt beroende på person) så tar helt enkelt mitt lager av nya saker att prata om slut... och jag börjar upprepa mig själv. Det är väl inge problem igentligen om det handlar om en person med samma/liknande intressen som jag, men sådana personer har jag få av. Specielt sedan min orginal rollspelsgrupp tillslut splitrades helt, efter några år av sakta men rätt säker upplösande där en efter en försvann iväg på sitt håll (life and all that... you know).

I rollspel (penna och pappers varianten då alltså) är det dock lite annorlunda för mig när det gäller det sociala. Här har jag lättare att faktiskt säga något, eftersom det mesta ju revolverar runt just ett avmina intressen, och jag är med personer som delar åtminstone ett av mina intressen. Visst, den sociala aspekten av rollspelandet, när man snackar med SLP's eller de andra spelarkaraktärerna mm, är inte en del av rollspel som jag tycker om särskilt mycket... jag föredrar andra aspekter av pnp rpg's mer, specielt strid och "uppgraderandet" av min karaktär. Men om det inte vore för just rollspel och den sociala aspekten av rollspelandet, så skulle jag antagligen vara värre med det sociala i verkliga livet än vad jag är i dagsläget.

För sen jag hittade Rollspel sent 95, tidigt 96, så har min sociala förmåga förbättrats. Med det sagt så betyder det inte att jag på något sätt är på en "normal" nivå med det... generelt så är jag fortfarande långt under genomsnittet, och det är något som jag har på papper också. För genom diverse prover, tester, och undersökningar som gjordes för några år sedan via AF (för jag hade kommit fram till att jag antagligen hadde ADD, och föreslog det till AF, varpå de startade en undersökning), och senare under en kortare tid med folk som får sätta officiella diagnoser med sådant här... så ledde det fram till en faktisk diagnos av Aspergers för ca 2 år sedan (jag tror forfarande att jag har ADD också dock, just pga att där en hel del av mina tendenser passar helt Aspergers, så är där många tendenser som inte passar Aspergers igentligen eller alls, utan passar oerhört väl med just ADD). Så det tog 34 år (är ju 36 nu) av mitt liv innan jag tillslut förstod varför grejer var som det var med mig... inte bara det sociala, utan även det mesta annat i mitt liv också.

Men, trotts den förbättringen tack vara rollspel... så gäller det generelt sätt fortfarande nästan bara saker som intresserar mig. Har fortfarande oerhörtsvårt att ha en "normal konversation" om saker som inte intresserar mig, och specielt småprat då. Det är forfarande väldigt "allt eller inget" med mig där... där jag kan babbla på massor med det jag intresserar mig för, men där jag har näst in till ingenting att säga alls om sådand som inte intresserar mig. Och därför brukar jag skriva dessa väggar av text, som denna, här på internet... för de platser jag håller till på, här på internet, revolverar runt just saker som intresserar mig.

Jaja... [/end] :p
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
4,983
Location
Linköping
Och på tal om det som Krille skrev tidigare, jag är jättebra på att måla upp en inre bild för mig själv, men kanske inte så bra på att förmedla det till spelgruppen... och då vet ju inte dom hur mycket inlevelse jag upplever.
Jimmy;n110523 said:
Hur vet du att dom inte vet? De kanske visst uppfattar dig som en väldigt inlevande och utlevande SL. Om de inte gör det och inte har ett problem med det, så antar jag att ni har kul tillsammans ändå - och det finns ingen anledning till att problematisera. Det är ju sjukt viktigt att fastslå.
Vi har kul tillsammans så det finns ingen anledning att problematisera, jag kör bara lite självanalys. Om spelledaren säger "ni kommer in i lejonkultens stora sal, och dess ärkemästare står och väntar på er" och jag sitter tyst och lyssnar så vet ju inte han om jag tänker:
1) Jag granskar de dyra väggbonaderna och de enorma guldstatyerna. Den här kulten har makt och pengar så det kommer ut ur öronen på dem. Vi får hoppas att ärkemästaren inte listat ut att vi bytt sida. Hans ögon granskar oss och borrar sig in i mina... hans leende.... han vet. Han vet!
2) Okej, vi har lite klent med hit points kvar... men jag har skyhögt värde i Hidden Strike så om bara mina polare kan distrahera honom medans jag tar mig in i position så sänker vi honom.
3) Rachel McAdams är sååååå snygg.

Jag har hört efter jobbmöten att jag kan vara för passiv och borde ta mer plats. Jag tror det gäller rollspelsmöten också. :)
 

Zalozhniy

Veteran
Joined
20 Aug 2015
Messages
24
obak;n110486 said:
Tycker att det hör till god ton att åtminstone spela ut litegranna, det gör upplevelsen mer levande åtminstone för mig och många andra också tror jag. Fast undantag finns förstås, spelade med en SL som blev skitsur om man skådespelade och skrek att det inte var nåt jävla lajv och man skulle sitta still och slå sina tärningar.
Skrattar lite då jag läser detta, men jag skulle snabbt lämna ett rollspel under en sådan spelledare, damn :)
 

Hans E Magnusson

CAPS LOCK
Joined
18 Jun 2008
Messages
2,413
Location
Umeå
obak;n110486 said:
en SL som blev skitsur om man skådespelade och skrek att det inte var nåt jävla lajv och man skulle sitta still och slå sina tärningar.
Helt rätt där, så bör alla spelledare agera.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,952
Location
Knivsta
Min agenda är i regel att arbeta för större in/utlevelse när jag spelar. Idén är givetvis att in/ut ska ligga i någon slags symbios med varandra (förstärka varandra), eftersom de då har förmågan att höja energin för hela spelgruppen. På något plan gör jag också skillnad på utlevelse och gestaltning, där utlevelse är improviserad/i stunden och gestaltning är den uppsättning gestaltningstekniker (röstläge,kroppsspråk, osv) som spelaren/spelledaren besitter. Utlevelse, för mig, är således när du speglar din inlevelse, lever ut känsloläge och liknande och låter omgivningen reagera på detta. Gestaltning kan gå mer på rutin, vilket är användbart i väldigt många lägen, men som i det längre loppet inte kommer räcka för mig.

En anledning är att gestaltning är trygghetszonen. Det är ju vad som är inlärt, helt enkelt. För mig ligger sötepunkten när du når det lite obehagliga, när du är obekväm, när val blir svåra på riktigt, när du kallsvettas och tänker HUR FAN SKA DET HÄR GÅ. Då kan du ju inte köra enbart efter bekväma tekniker.

Det skriver jag för att jag spelat med spelare, som till synes köpt samma agenda, men som sedan mest valt att utgå från en (förvisso imponerande) samling gestaltningstekniker, och där jag högljutt tänkt för mig själv att "NEEEEJ, släpp sargen någon gång! Spela osäkert! Spela djärvt!"

Många har inget intresse av att spela så här, och det accepterar jag. Det är i själva verket jag som är konstig och det omfamnar jag helhjärtat.
 
Top