Matrix och samberättande

Genesis

Je ne parle pas français, aber bitte red' weiter
Joined
17 Aug 2000
Messages
9,595
Location
Göteborg
Gör en egen trådutbrytning från @entomophobiac s facittråd.

Fast jag tycker inte att det är samma sak. Att ett samberättande kan bli Matrix, att det inte är inlåst, betyder inte att det blir Matrix. Det kan lika gärna etableras att Neo är hemligt kär i sin moster Mavis och hackaren har snott bilderna på henne som han tagit i smyg.

Men skit samma, vi har pratat om detta massor och jag nöjer mig egentligen i stället med att vara glad att det finns spelstilar för alla. :) Jag fiskar som vanligt egentligen mer efter tekniker för att verkligen spela något som de facto blir episkt som Matrix. För mig blir samberättande sällan det, men jag gillart ändå för i bland blir det precis så där awesome.
Jag tycker att det här är intressant, och jag upplever att det är något som jag sett en del i liknande diskussioner. Jag vet inte om det är det här som Ram fiskar efter, men det här med att man har sett en film eller läst en bok, och så vill man ha samma ståry fast i rollspel. Vilket för mig är helt främmande. Jag har ju redan sett Matrix, varför skulle jag vilja spela igenom samma ståry igen? Det är klart att det inte blir bra om inte folk tar exakt samma beslut, men lösningen på det är ju att alla kollar igenom Matrix först och så spelar man upp den från minnet.

Däremot är jag övertygad om att om en grupp spelare som har lite koll på samberättande bestämmer sig för att spela något Matrix-inspirerat så skulle de kunna få en härlig actionfylld cyberpunkberättelse i stil med Matrix. Eftersom alla vet att det är vad vi siktar på så kommer alla att se till att det blir det. Ingen kommer att förvandla berättelsen till en incestuös kärlekshistoria, för vi vet vad det är vi vill spela. Hur berättelsen ser ut, vilka val som görs, det har jag ingen aning om, men vi kommer ju såklart att få till en Matrixlik actionhistoria, för det är vad vi alla försöker att göra. Men det finns ingen som helst anledning att kräva att Neo käkar rätt piller, för oavsett vilket piller han käkar så fixar vi till vår Matrixberättelse. Det blir olika berättelser beroende på piller, men det är ju också hela grejen med rollspel.

Sedan kanske det inte är trivialt enkelt. Det kräver färdigheter och övning. Man behöver jobba med det. Men det är precis som alla hobbyer, och det är ju en stor del av det roliga, att bli bättre och växa som rollspelare. Om man börjar med klättring så kommer man inte att kunna ta sig upp för en motlutande klippa vid första försöket; det tar år av träning. Samma sak med samberättande.
 

Ram

Behöver klippa mig
Joined
11 May 2004
Messages
4,666
Location
Sturet
Jag tycker att det här är intressant, och jag upplever att det är något som jag sett en del i liknande diskussioner. Jag vet inte om det är det här som Ram fiskar efter, men det här med att man har sett en film eller läst en bok, och så vill man ha samma ståry fast i rollspel. Vilket för mig är helt främmande. Jag har ju redan sett Matrix, varför skulle jag vilja spela igenom samma ståry igen? Det är klart att det inte blir bra om inte folk tar exakt samma beslut, men lösningen på det är ju att alla kollar igenom Matrix först och så spelar man upp den från minnet.
Jag vill bara tydliggöra en sak. Jag är inte alls ute efter att spela Matrix som det är skrivet. Jag vill ha en story som är som Matrix där man upptäcker en sammanhängande värld, gör val och har en mycket bra uppbyggd story. Det är sådana upplevelser som bra förberedda scenarion ger, att spelar sin karaktär, upplever saker genom dennes ögon och man får en mycket bra storyuppbyggnad.

Sedan finns det jättestora nackdelar med sådana scenarion. Det krävs mycket lite för att ett sådant scenario skall gå sönder. Korridoren att färdas i kan vara smal eller skör. Det är lätt att tappa känslan att man är den som driver scenariot, att scenariot handlar om mig som spelare och att jag inte är investerad i i scenariot.

I samberättande går det bra om man som grupp är överens om vilken riktning storyn skall ta och man delar smak. Sedan får man ta en annan stans vad gäller sin roll i berättelsen. Man förvaltar storyn, inte sin karaktär. För min del så uppskattar jag det generellt sett lite mindre. Jag är inte lika intresserad av att skriva en berättelse tillsammans på det sättet. Det blir roligare för mig när jag verkar genom en karaktär.

Och samtidigt finns de där tillfällena när samberättande blir så så awesome.
 

Genesis

Je ne parle pas français, aber bitte red' weiter
Joined
17 Aug 2000
Messages
9,595
Location
Göteborg
Mm, mycket av det där kan jag hålla med om. Samberättande ger bättre berättelser, i min erfarenhet. Jag känner att ett förberett scenario aldrig kan bli lika bra som ett improviserat scenario, eftersom formatet helt enkelt inte stödjer det. Det går inte att få något som liknar Matrix utan att rälsa skiten ur det. Om man däremot uppskattar att se världen ur rollpersonens ögon, ja då är det klart att man gillar samberättande mindre. För mig har det aldrig varit något jag strävar efter. Tvärtom, jag blir frustrerad av att begränsas till en rollperson och vad rollpersonen kan påverka, medan spelledaren sitter och hittar på allt annat. Men det är ju en smaksak.

Så min poäng är att vi kan få en Matrix-berättelse och den kan vara fantastisk, om vi samberättar. Det är något vi kan göra om och om igen, och lyckas varje gång, om vi tränar upp lite färdigheter. Så jag känner helt klart inte igen mig i det där med att samberättande blir fantastiskt ibland, och annars ger rätt trista berättelser. Jag är helt med på att man ger upp förstapersonsperspektivet, men det är ju sant varje gång man spelar. Men att kvaliteten på spelet är såpass ojämn känner jag inte igen alls.
 

entomophobiac

Mysteriemarodör
Joined
6 Sep 2000
Messages
4,988
Location
Uppsala
Min erfarenhet är att samberättande ställer högre krav på gruppen. Inte som något mått på kvalitet eller så, utan alla måste vara lika bekväma med det. En grupp som förväntar sig att spelledaren står för underhållningen kommer ha svårare att samberätta. Det som ofta händer är att det blir flams istället, för att alla inte är lika intresserade av att improvisera.

Som jag föredrar att spela är det alltid ett mått samberättande. "Scenario" för min del handlar om att skapa en premiss mer än om att skriva en ståry. Jag klarar inte riktigt av att vara spelledare-som-underhållare och tycker inte det är roligt heller. De få gånger jag råkat på såna grupper på konvent har jag kortat ned scenariolängden, för jag tycker det är svårt att spelleda när det inte finns något utbyte. Rollspel är för mig en gruppaktivitet.

Så det finns väl två extremer egentligen:

Första extremen är att allt är samberättat och delägt, utan någon spelledare, vilket kräver att alla i gruppen är med på samma noter. Jag kan tycka det lätt uppstår en sorts spelledarsituation i alla fall i den sortens samberättande, för att någon spelare blir mer drivande och/eller kan det eventuella spelet som spelas bättre.

Andra extremen är att spelledaren är gud, med hela den gyllene regeln om att SL alltid har rätt. Läs högt ur äventyret. B kommer efter A. Jag har inte spelat så mycket på det sättet egentligen. Kanske som 10-11-åring.
 

entomophobiac

Mysteriemarodör
Joined
6 Sep 2000
Messages
4,988
Location
Uppsala
En ny extrem som jag varit med om för första gången i år, egentligen, är att spela som dataspel. En spelare i min grupp beskrev det som att 'spela single-player'. När en spelare i gruppen helt saknar hänsyn för övriga gruppen och mest lattjar runt och testar lite olika saker för att se vad som händer, och sen kan bli irriterad om det faktiskt har konsekvenser. Det är en variant av spelledaren-som-underhållare som jag har ganska svårt för själv, och den spelare som spelade på det sättet i min nuvarande grupp har själv valt att hoppa av.

Men det är en extrem just för att det helt saknar hänsyn för den gemensamma berättelsen. Det fina med samberättande i alla dess grader är annars - för mig - att det finns ett delägande och därför också ett delansvar för att alla som är med skall få ha roligt.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
2,770
Jag vill ha en story som är som Matrix där man upptäcker en sammanhängande värld, gör val och har en mycket bra uppbyggd story. Det är sådana upplevelser som bra förberedda scenarion ger, att spelar sin karaktär, upplever saker genom dennes ögon och man får en mycket bra storyuppbyggnad.
Jag kan känna igen mig och detta brukar vara min käpphäst för varför vissa typer av intrigdrivna scenarion helt enkelt är bättre på att leverera en viss typ av upplevelse med större träffsäkerhet än vad samberättande, eller för den delen tex blorb, gör. Extremexemplet är ju mysteriescenarion där det behövs genomtänkta ledtrådar, konsekvens i händelsekedjorna och SLP-agerande för att spelarna kunna nysta upp det på ett intressant vis. Sen är jag helt med på att andra spelstilar kan ge lika bra berättelser på samma tema men de kommer inte leverera samma typ av upplevelse.
 
Last edited:

Genesis

Je ne parle pas français, aber bitte red' weiter
Joined
17 Aug 2000
Messages
9,595
Location
Göteborg
Min erfarenhet är att samberättande ställer högre krav på gruppen. Inte som något mått på kvalitet eller så, utan alla måste vara lika bekväma med det. En grupp som förväntar sig att spelledaren står för underhållningen kommer ha svårare att samberätta. Det som ofta händer är att det blir flams istället, för att alla inte är lika intresserade av att improvisera.
Men det går ju åt båda hållen. En grupp som förväntar sig att alla ska få vara med och bidra kommer att ha svårare att spela ett spelledarstyrt spel. De kommer att dra iväg åt olika håll och skita i "äventyret". Jag blir ju till exempel frustrerad om jag inte får vara med och driva berättelsen.
 

Ram

Behöver klippa mig
Joined
11 May 2004
Messages
4,666
Location
Sturet
Mm, mycket av det där kan jag hålla med om. Samberättande ger bättre berättelser, i min erfarenhet. Jag känner att ett förberett scenario aldrig kan bli lika bra som ett improviserat scenario, eftersom formatet helt enkelt inte stödjer det. Det går inte att få något som liknar Matrix utan att rälsa skiten ur det. Om man däremot uppskattar att se världen ur rollpersonens ögon, ja då är det klart att man gillar samberättande mindre. För mig har det aldrig varit något jag strävar efter. Tvärtom, jag blir frustrerad av att begränsas till en rollperson och vad rollpersonen kan påverka, medan spelledaren sitter och hittar på allt annat. Men det är ju en smaksak.

Så min poäng är att vi kan få en Matrix-berättelse och den kan vara fantastisk, om vi samberättar. Det är något vi kan göra om och om igen, och lyckas varje gång, om vi tränar upp lite färdigheter. Så jag känner helt klart inte igen mig i det där med att samberättande blir fantastiskt ibland, och annars ger rätt trista berättelser. Jag är helt med på att man ger upp förstapersonsperspektivet, men det är ju sant varje gång man spelar. Men att kvaliteten på spelet är såpass ojämn känner jag inte igen alls.
En del av ojämnheten jag ser i samberättande kan säkert bero på att jag är ganska kräsen. Jag vill ha hyfsat hög verkshöjd på berättelser och när en story inte når upp till mina krav så tycker jag den är meh. Sturgeons lag gäller även för mina egna skapelser typ. :)

Sedan håller jag helt enkelt inte med om att man behöver rälsa skiten ur en story för att den skall bli just så bra. Det är ett fåtal punkter där storyn är styrd. När illusionen bryts är i princip den enda. Allt annat är typ trigger-styrt. Sedan när storyn eller främst ramen är beskriven på ett bra sätt så vet jag med säkerhet att storyn kommer vara bra och hålla ihop.

Givet så som sagt att inte korridoren är för smal eller skör.

Men sedan finns det många intressanta tekniker för att låta samberättande möta story eller ramar. Sådana tycker jag alltid är spännande att lära mig om.
 

Björn den gode

Swashbuckler
Joined
5 Jun 2001
Messages
2,953
Location
Göteborg
En del av ojämnheten jag ser i samberättande kan säkert bero på att jag är ganska kräsen. Jag vill ha hyfsat hög verkshöjd på berättelser och när en story inte når upp till mina krav så tycker jag den är meh. Sturgeons lag gäller även för mina egna skapelser typ. :)

Sedan håller jag helt enkelt inte med om att man behöver rälsa skiten ur en story för att den skall bli just så bra. Det är ett fåtal punkter där storyn är styrd. När illusionen bryts är i princip den enda. Allt annat är typ trigger-styrt. Sedan när storyn eller främst ramen är beskriven på ett bra sätt så vet jag med säkerhet att storyn kommer vara bra och hålla ihop.

Givet så som sagt att inte korridoren är för smal eller skör.

Men sedan finns det många intressanta tekniker för att låta samberättande möta story eller ramar. Sådana tycker jag alltid är spännande att lära mig om.
Nu är det ju lite tabu att prata om men kan det vara så att du brukar spela samberättande med för dåliga spelare? För jag håller nog med Genesis om att om det är något som samberättande är bra på så är det just att få till bra storys, men att det ofta kommer på en bekostnad av inlevelse i rollen. Men det är ju också så att en spelledare har mycket mer makt över storyn jämfört med övriga runt bordet, så kanske är det helt enkelt så att du är en väldigt bra spelledare och att du därför upplever att storyn brukar bli bättre när ni har en spelledare (dvs du?).

(Nu blir det lite off-topic men jag menar alltså absolut inget sarkastiskt med det ovanstående stycket, utan tycker det är tvärtom väldigt synd att vi enats om att man inte kan vara bättre eller sämre på rollspel utan att allt bara handlar om olika spelstilar, för jag tror inte på det. I sport, brädspel, och till och med TV-spel så verkar det helt ok att säga saker som att 'jag och Fredrik spelar hellre co-op när vi spelar TV-spel eftersom Fredrik spelar så lite TV-spel att han är mycket sämre på det än mig så vi får roligast så' men om jag hade sagt att säga att 'Om jag spelar rollspel med Fredrik så vill jag helst vara spelledare eftersom Fredrik spelar så lite rollspel att han är mycket sämre på det än mig så vi får roligast så' så hade inte bara Fredrik blivit ledsen utan även på forumet skulle den anmäla åsikten vara att jag inte kan säga att Fredrik är sämre än mig på rollspel, han har väl bara andra preferenser eller en annan spelstil. )

När det gäller tips och tekniker för att få till bra samberättande så finns det ju som du är inne på egentligen hur mycket som helst, och det trots att det ändå är ett relativt outforskat område om vad som faktiskt är bra eller inte, jag tycker någon borde skriva en bok om samberättande friform, så mycket finns det att säga ;)
 

JohanL

Veteran
Joined
23 Jan 2021
Messages
159
Min erfarenhet är att spelare är jättebra på att leverera bra detaljer och sådant, särskilt på det de triggar själva (som ”berätta vad det är för kontakt du lyckades skaffa dig med ditt Contact-slag”), men dåliga på saker som mer övergripande samband och konsekvens. Samma saker som gör att man som SL ofta kommer undan med att ha glömt detaljer, gör att spelarna själva lätt missar att knyta ihop det. De har inte samma översiktsbild, antagligen för att så mycket filtreras genom rollpersonen.

Därför kan jag lätt tänka mig att det är enklare att hålla ihop samberättande inom en property som alla ändå kan. Ingen lär försöka brotta ned en xenomorph med bara händerna för att man missat att det knappast går.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
7,342
Location
Stockholm
Första extremen är att allt är samberättat och delägt, utan någon spelledare, vilket kräver att alla i gruppen är med på samma noter. Jag kan tycka det lätt uppstår en sorts spelledarsituation i alla fall i den sortens samberättande, för att någon spelare blir mer drivande och/eller kan det eventuella spelet som spelas bättre.
Jag har aldrig upplevt det problemet utanför random sammansatta grupper på konvent eller så, men det handlar såklart om vilka förväntningar som finns på gruppens medlemmar innan och under spel. Jag tror att det har mer att göra med vad en spelare gillar än vilka regler den kan, om det är lirare som vill samberätta så kommer de att göra det oavsett regler, liksom spelare som vill bli ledda kommer att se till att bli ledda. Ska vara ett jäkla inboxat spel om någon av alternativen blockeras helt.
 

Ram

Behöver klippa mig
Joined
11 May 2004
Messages
4,666
Location
Sturet
Nu är det ju lite tabu att prata om men kan det vara så att du brukar spela samberättande med för dåliga spelare? För jag håller nog med Genesis om att om det är något som samberättande är bra på så är det just att få till bra storys, men att det ofta kommer på en bekostnad av inlevelse i rollen. Men det är ju också så att en spelledare har mycket mer makt över storyn jämfört med övriga runt bordet, så kanske är det helt enkelt så att du är en väldigt bra spelledare och att du därför upplever att storyn brukar bli bättre när ni har en spelledare (dvs du?).
Jag tycker inte alls att det är tabu och en helt legitim fråga. :) För min del dock så tycker jag svaret är nej. Jag har spelat med rätt många spelare genom åren och har samma känsla och de som jag spelar oftast med är mycket kompetenta.

Jag tror mitt problem är lite flerbottnat. För det första vacklar min inlevelse av metaperspektivet. För det andra så är jag som sagt kräsen och har höga förväntningar. För det tredje så tycker jag det är svårt att dela en berättarmässig vision. Inte så att jag har svårt att släppa taget faktiskt även om jag förstår att det låter så utan att det blir en klen riktning i storyn. Det som är starkt med samberättande blir samtidigt lite av en svaghet typ.

Om jag tassar ut i lite vidare marker så får jag även ibland känslan av att de som förespråkar samberättande i viss grad är lite tvärt emot mig. De har så roligt med det de gör och är så lyckliga att de skapat en story tillsammans att de kanske inte ställer så hårda krav på slutresultatet, att de tar med sig känslan av sin skapandeprocess in i bedömningen. Det är awesome att folk känner så, men dessvärre är det inte så jag är skruvad. Ibland blir det så sjukt bra att även jag blir tårögd men väldigt ofta går jag därifrån med känslan att berättelsen inte blev toppen, inte hänger ihop eller att saker blev för klent utforskade.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
2,770
Jag tycker inte alls att det är tabu och en helt legitim fråga. :) För min del dock så tycker jag svaret är nej. Jag har spelat med rätt många spelare genom åren och har samma känsla och de som jag spelar oftast med är mycket kompetenta.

Jag tror mitt problem är lite flerbottnat. För det första vacklar min inlevelse av metaperspektivet. För det andra så är jag som sagt kräsen och har höga förväntningar. För det tredje så tycker jag det är svårt att dela en berättarmässig vision. Inte så att jag har svårt att släppa taget faktiskt även om jag förstår att det låter så utan att det blir en klen riktning i storyn. Det som är starkt med samberättande blir samtidigt lite av en svaghet typ.

Om jag tassar ut i lite vidare marker så får jag även ibland känslan av att de som förespråkar samberättande i viss grad är lite tvärt emot mig. De har så roligt med det de gör och är så lyckliga att de skapat en story tillsammans att de kanske inte ställer så hårda krav på slutresultatet, att de tar med sig känslan av sin skapandeprocess in i bedömningen. Det är awesome att folk känner så, men dessvärre är det inte så jag är skruvad. Ibland blir det så sjukt bra att även jag blir tårögd men väldigt ofta går jag därifrån med känslan att berättelsen inte blev toppen, inte hänger ihop eller att saker blev för klent utforskade.
Du uttrycker det väldigt väl.

Jag tänker att en stor utmaning i samberättande är att vi riskerar att inte ha en gemensam vision, inte dela syn på den dramatiska kurvan, inte är tillräckligt känsliga för att utveckla varandras idéer så att de andra blir inspirerade och inte besvikna, och så vidare. Samtidigt har spelstilen, för mig, en tendens att höja kraven just för att jag är medskapande. "Fel" val av de andra spelarna känns mer störande än vad de gör om SL står för dem.
 
Last edited:
  • Like
Reactions: Ram

Genesis

Je ne parle pas français, aber bitte red' weiter
Joined
17 Aug 2000
Messages
9,595
Location
Göteborg
För det andra så är jag som sagt kräsen och har höga förväntningar. För det tredje så tycker jag det är svårt att dela en berättarmässig vision. Inte så att jag har svårt att släppa taget faktiskt även om jag förstår att det låter så utan att det blir en klen riktning i storyn. Det som är starkt med samberättande blir samtidigt lite av en svaghet typ.
Jag tror inte att det är höga förväntningar så mycket som andra förväntningar. Ett exempel:

Vi spelar igenom ett mysterium. Någon har blivit mördad och rollpersonerna ska ta reda på vem som är skyldig. De snackar ihop sig, utreder lite ledtrådar, går något villospår, hittar till slut den skyldige och arresterar hen.

Saker som jag kan känna är dålig ståry i ett sådant scenario:
  1. Varför finns det flera huvudpersoner? Bidrar det med något? Om alla har sina egna syner på mysteriet, de kanske grälar lite med varandra, någons bakgrund är involverad: toppen. Om de bara går runt som en grupp och löser mysteriet tillsammans hade det blivit en tajtare ståry av att ha en huvudperson.
  2. Sitter de och diskuterar ledtrådarna och lägger upp en plan i en timme? Det är ju sjukt tråkigt och hade det varit en film hade jag stängt av för länge sedan.
  3. Utforskar de olika sidospår som visar sig inte ha med berättelsen att göra? Talar de med ett vittne som inte såg något? Också dålig dramaturgi som jag finner avtändande.
Om jag gissar att ovanstående saker inte är något du stör dig på, har jag rätt då?

Sedan känner jag också att den typ av berättelser man kan få till i spelledarlett spel är väldigt begränsad. Jag har inte utforskat det så mycket, men alla pitchar och alla recensioner av äventyr jag ser handlar antingen om hur en grupp personer löser ett mysterium eller hur en grupp personer slåss mot ett hot, typ. Eller en kombination av dem båda. Men två personer som går igenom en jobbig skilsmässa, en person som kämpar med att ta kontroll över sitt förflutna, en person som känner sig ensam men vars egen stolthet inte låter hen ta kontakt med andra människor på ett mänskligt plan, sådana saker känns mycket svårare att bygga en berättelse kring i ett spelledarlett rollspel. Vi kan se detta ibland som en delmängd i en större berättelse som handlar om att slå folk på käften, men de kan aldrig vara berättelsen i sig.

När det gäller spelare och att ha koll på den övergripande historien och den estetiska samsynen så har jag absolut stött på problemet, men uteslutande när jag spelat på konvent med folk jag inte känner, och även då är det undantaget snarare än regeln. Där handlar det om individens och gruppens kompetens, helt enkelt. Samberättande kräver helt andra färdigheter än spelledarlett rollspel, och om man inte har spelat det förut, eller om man bara spelar det tre gånger om året, så är det såklart svårt att utveckla dessa färdigheter. Men den typen av tajta mysterier där allting hänger ihop, det inte finns några lösa trådar, hintar i början av berättelsen får chockerande innebörd i slutet, har jag svårt att se hur man kan få till i spelledarlett rollspel. Medan i Nerver av stål har jag upplevt det flera gånger. Spelledarlett spel blir nödvändigtvis spretigt om det inte tokrälsas, eftersom det bara finns en person som vet vad som pågår och de andra agerar utan den kunskapen. Samberättande kan fallera om spelarna saknar en övergripande samsyn på berättelsen, men spelledarlett rollspel kan omöjligt ha en sådan samsyn, eftersom bara en person vet vart berättelsen är på väg. Om spelarnas agerande har någon som helst påverkan på spelet så blir det spretigt, medan man i samberättande kan snacka ihop sig.

Nå, som sagt, det handlar om prioriteter, såklart. Men det är verkligen helt främmande för mig att det skulle bli MER spretighet och SÄMRE berättelser i samberättande. Gillar man förstapersonsperspektivet och problemlösning så är samberättande helt fel, men gillar man bra berättelser har jag verkligen svårt att se hur man kan åstadkomma det med spelledarstyrt spel.
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
13,747
Om jag tassar ut i lite vidare marker så får jag även ibland känslan av att de som förespråkar samberättande i viss grad är lite tvärt emot mig. De har så roligt med det de gör och är så lyckliga att de skapat en story tillsammans att de kanske inte ställer så hårda krav på slutresultatet, att de tar med sig känslan av sin skapandeprocess in i bedömningen
Jag skriver nog under på det här. Samberättande ligger mycket i kraften att se hur något växer framför sig, men jag tycker också det bidrar när man svetsar ihop gruppen - att känna samspelet. Sådant som är ointressant i historien glömmer man bort, för det är ju ointressant.

Det sagt, jag tycker det blir bra berättelser med rätt folk i regel. Ibland kan det uppstå logiska luckor eller så blir historien ren skit, men det är inte heller så att spelledarstyrda scenarion har en success rate på 100% ... ens med rätt folk.
 
Last edited:
  • Like
Reactions: Ram

Ram

Behöver klippa mig
Joined
11 May 2004
Messages
4,666
Location
Sturet
Saker som jag kan känna är dålig ståry i ett sådant scenario:
  1. Varför finns det flera huvudpersoner? Bidrar det med något? Om alla har sina egna syner på mysteriet, de kanske grälar lite med varandra, någons bakgrund är involverad: toppen. Om de bara går runt som en grupp och löser mysteriet tillsammans hade det blivit en tajtare ståry av att ha en huvudperson.
  2. Sitter de och diskuterar ledtrådarna och lägger upp en plan i en timme? Det är ju sjukt tråkigt och hade det varit en film hade jag stängt av för länge sedan.
  3. Utforskar de olika sidospår som visar sig inte ha med berättelsen att göra? Talar de med ett vittne som inte såg något? Också dålig dramaturgi som jag finner avtändande.
Om jag gissar att ovanstående saker inte är något du stör dig på, har jag rätt då?
Delvis, ja. När jag/vi spelar så är vi noga med att karaktärerna har mening. De har individuella relationer, komplikationer och mål. Gruppen är aldrig homogen och strålkastaljuset skiftar hela tiden, ibland mycket och oftare lite. Vad gäller tvåan och trean så stör det mig med största sannorlikhet mindre än vad det stör dig. Att det skulle vara dålig dramaturgi tycker vi nog ganska olika om... Jag blir tvärtom hysteriskt uttråkad om exakt alla scener ligger storymässigt som ett pärlband på en rad. Blir det alltför crunchigt i varje scen så blir det liksom platt, det behövs lågintensiva scener.

Sedan känner jag också att den typ av berättelser man kan få till i spelledarlett spel är väldigt begränsad. Jag har inte utforskat det så mycket, men alla pitchar och alla recensioner av äventyr jag ser handlar antingen om hur en grupp personer löser ett mysterium eller hur en grupp personer slåss mot ett hot, typ. Eller en kombination av dem båda. Men två personer som går igenom en jobbig skilsmässa, en person som kämpar med att ta kontroll över sitt förflutna, en person som känner sig ensam men vars egen stolthet inte låter hen ta kontakt med andra människor på ett mänskligt plan, sådana saker känns mycket svårare att bygga en berättelse kring i ett spelledarlett rollspel. Vi kan se detta ibland som en delmängd i en större berättelse som handlar om att slå folk på käften, men de kan aldrig vara berättelsen i sig.
Detta håller jag med om till 100% och jag tycker detta är en strålande beskrivning. I relationsdraman skiner samberättande och andra story now-orienterade tekniker.

Men det är inte Matrix.

Nå, som sagt, det handlar om prioriteter, såklart. Men det är verkligen helt främmande för mig att det skulle bli MER spretighet och SÄMRE berättelser i samberättande. Gillar man förstapersonsperspektivet och problemlösning så är samberättande helt fel, men gillar man bra berättelser har jag verkligen svårt att se hur man kan åstadkomma det med spelledarstyrt spel.
Jag skulle vilja återknyta till en sak du skrev i en annan tråd:
Vi körde en liknande berättelse i Hantverksklubben. Första scenen introducerar en kantonesisk bondtös på typ 1800-talet. Nästa scen attackeras hennes by av pirater och hon tillfångatas. Sedan får hon höra att piraterna har en tradition att om en fånge utmanar den som tagit hen till fånga i en envig och vinner, får hen ersätta piraten ifråga i besättningen. Hon gör detta, och när hon ska välja vapen ligger där en mystisk svart kniv. Alla piraterna undrar vad tusan den gör där, men hon tar den, och använder den för att besegra sin motståndare. Snabbspola ett antal år och hon är havets skräck, och hennes svarta kniv är legendarisk. Och så vidare, vi introducerar en holländsk piratjägare som blir besatt av kniven, och en massa mer ståry på detta.

För att vara tydlig så förstår jag att det är ett kortfattat exempel och jag menar verkligen inte att vare sig racka ned på historien eller nedvärdera er upplevelse här.

Med det sagt så tror jag detta skulle vara ett exempel på när jag inte skulle vara så nöjd med vår story. Det handlar om vår bondtös turning pirate. Sedan plötsligt out of the blue så dyker det upp en thingy som typ räddar henne och blir en sorta centerpiece i storyn. Därefter introduceras en annan random dude som skall vara någon sorts bad guy. För mig så känns detta (från dessa brottstycken) precis som det som jag vill undvika, som att någon hittar på medans de kör. Jag vet att det är det vi gör, men jag vill inte att retrospektivet skall kännas så!

Det som jag föredrar i alla mina rollspel, både friform och trad, är att en stor mängd personer, saker och agendor etableras mycket tidigt och att scenariot sedan handlar om att se hur personer och grupper utvecklas, hur deras agendor sätts i spel och hur de olika interagerande komponenterna tvingar fram olika beteenden. Som exempel, vi friformade runt ett koncept som byggde ganska hårt på Netflix-serien Daredevil (säsong 1). Ett stort antal kraftfulla interagerande aktörer med agendor och ett antal intressanta specialister. Med detta kom såklart en kontext och även ett uttalat "ramverk" för nyetableringar. Den storyn blev magiskt awesome med mängder med vändningar, eskaleringar och nödvändiga våldshandlingar (utifrån den upplevda antagonistens perspektiv) och slutade med att den upplevda protagonisten offrade sig själv för att rädda vår Kinpins Mark Stones pojkvän från att falla av taket på Stone tower och att Stone fortsätter sin bana mot att bli den bäste borgmästaren Philly någonsin haft.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
2,597
Location
Umeå
Som en kommentar av den här kontrasten mot det spelledarledda. Upplever att den blir problematisk då jag tror att enormt mycket spelledande inte ser ut så som du beskriver @Genesis . Det du kontrasterar det mot blir en specifik form av spelledande och inte spelledande i sig eller ens spel med spelledare.

En spelledare kan ju preppa upp att vi spelar i vår värld idag som i själva verket är en simulering och på grund av vart ni är som karaktärer kommer ni börja se och uppleva simuleringens brister/gränser, och sen, spelar vi för att se vad som händer? Vi behöver inte preppa plot. Vi behöver inte ens preppa ett slut. Vi behöver inte ens preppa vad som kommer hända över huvud taget. Vi behöver bara följa karaktärerna, spela våra SLPs och se vart alla tar vägen och vad de gör, vad de prioriterar och vad de värderar i sin omgivning. Vi behöver aldrig samtala om vad som "kommer att hända" för vad som kommer hända är vad era karaktärer gör. Vi behöver inte fråga oss "ohoj vart ska berättelsen nu ta vägen eller är det inte dags för att åka lite dramaturgisk bergodalbana nu" utan när något är viktigt i berättelsen så kommer det att ske. När någon handlar med sin karaktär tar berättelsen vägen någonstans. Det blir inte spretigt, för det finns inget annat som är än just det som är och det som görs. Det finns ingen riktning eller väg vi måste röra oss längs. Det finns bara situation + karaktärer i rörelse.
 

Björn den gode

Swashbuckler
Joined
5 Jun 2001
Messages
2,953
Location
Göteborg
En spelledare kan ju preppa upp att vi spelar i vår värld idag som i själva verket är en simulering och på grund av vart ni är som karaktärer kommer ni börja se och uppleva simuleringens brister/gränser, och sen, spelar vi för att se vad som händer?
Men varför skulle man inte kunna göra det i samberättande? Och hur skulle det i så fall motverka just det där som Ram vill åt att det inte ska kännas som att vi hittar på efterhand om spelledaren inte preppat mer än så här?
 

Björn den gode

Swashbuckler
Joined
5 Jun 2001
Messages
2,953
Location
Göteborg
Det är det väl ingen som sagt heller, dock? Jag tolkar det snarare som att @Christoffer försöker bredda vad 'spelledare' kan innebära från den mer snäva tanken som uttrycktes tidigare. Upplever inte att det finns någon dikotomi här. :)
Hela utgångspunkten var väl att Ram känner att det är lättare att få till en bra story om man har spelledare. Jag försöker förstå varför eftersom jag tycker det just är story som är det som samberättande är bäst på och det jag tycker är roligast med att spela med en spelledare är att jag mycket mer kan fokusera på inlevelse.

Svaret på frågan om varför man upplever att det blir mindre spretig story om man har en spelledare kan väl inte vara att det går att spelleda på ett sätt där man inte preppar saker?

Alltså jag köper ju helt klart att det finns dom som upplever att det är lättare att få till en bra story om man har spelledare, men jag fattar inte varför. Eller är det så lätt att det handlar om preferenser och att för de som gillar att ha spelledare så blir helt enkelt allting lättare om man har spelledare och tvärtom för de som gillar samberättande? Jag tror ju inte att det är så enkelt, jag till exempel tycker ju att det finns klara fördelar med att ha spelledare men just att det hjälper att få till en 'bra story' är liksom inte en av dom.
 
Top