Franz
Things aren't different. Things are things.
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 5,922
Hade en mycket intressant diskussion med bland annat @Mogger och @Mekanurg om ankor som fiender i Drakar och Demoner. Samtalet gled in på en rolig idé om att använda Marius Storfot i ett nytt äventyr och det blev jag riktigt inspirerad av! Har både hunnit rita en bild och skriva en rätt omfattande bakgrund till äventyret, som har arbetsnamnet Marius Storfots sista plundring. Tänkte det kunde vara kul att dela med mig av arbetet och gör det i en separat tråd då huvudämnet här inte är ankor som fiender. Hoppas ni gillar vad jag hittills åstadkommit 
Drakens år
Naturen är svår att samverka med och svårare att tämja. Det har invånarna som är bosatta i samhället Klippsunde erfarit alltför väl. Klippsunde är ett kustsamhälle som ligger i de sydliga delarna av landet Arpana. De modesta byggnaderna som nu utgör samhället är knappast representativa för traktens anrika historia. För cirka trehundra år sedan var trakten något av en meteropol, blomstrande tack vare sin knutpunkt för handel i egenskap av kuststad i Gryningsviken i anslutning till Silverhavet.
Klippsundes stora dagar skedde i efterdyningarna av att den sägenomspunna äventyraren Egwell Silwerhår bosatte sig där och utnämndes till traktens hertiginna. Hon hade låtit resa ett antal såväl majestätiska som praktiska byggnadsmonument i trakten och de skatter och sällsamma föremål hon tillskansat sig under sina äventyr hjälpte nu hela samhället.
Men säg de lyckliga dagar som varar för evigt. All möjlighet till att Klippsunde skulle vara en knutpunkt till handel försvann under den så kallade Drakens År. Det var året för tvåhundra år sedan då Ruhnbergets dvärgar oavsiktligt väckte den slumrande draken Blodkäfte ur sin vila. Utom dig av ilska lämnade Blodkäfte djupet av berget och dränkte landet i ett hav av eld och förstörelse.
Arpanas arméer lyckades tillslut driva bort den fruktansvärda besten, men inte innan han nästan lagt landet i ruiner. I synnerhet landets vackra kust hade mer eller mindre lagts i ruiner. Det tidigare så spegelblanka havet var nu fyllt av sylvassa klippor och öar, underjordiska rev och förskräckliga havsmonster som tidigare vilat på havets botten. Att närma sig stora delar av kusten från havet utan att sänka sin båt var svårt och att göra det vid Gryningsviken var i stort sett omöjligt. Klippsunde förlorade därmed sin position som knutpunkt för handel och till råga på allt gick även merparten av de skatter Egwell hade skänkt till samhället förlorade.
Sakta men säkert krympte Klippsunde som samhälle och av den en gång så livfulla staden fanns tillslut bara ett litet fiskarsamhälle kvar. De vackra monumenten som Egwell lät resa stod snart i ruiner, och skatterna som gått förlorade blev snart föremål för myter och legender som fäder och mödrar berättade för sina små innan de skulle sova.
Träd och liv
Men det var inte bara de humanoida folkslagen som påverkades av Blodkäfts framfart. Som vid alla stormar är det inte de stora träden som klarar sig bäst efteråt, utan de små som naturens krafter inte sliter upp. Denna regel gäller även för annat, exempelvis varelser. Så kom det sig att en sällsynd varelse som legenderna kallar dryad. Dessa små varelser binder sitt liv samman med ett träd de utvecklat en djup samhörighet med. Dör trädet dör dryaden. Innan Drakens År fanns det gott om lindormar på Gryningsvikens öar och som alla vet är lindromar särskild förtjusta i dryader. Detta ledde till att utbredningen bland det lilla älvfolket inte blev särskilt stort. Efter att alla lindormar dött under Blodkäftes framfart ökade dock antalet dyrader avsevärt i området, framförallt på en mindre ö i viken där det fanns många vackra träd att binda sig med.
Dryadernas fascination för sin omgivning stannade dock inte vid träd. De hade även god kontakt med många djur och varelser i öns omgivning. Den kanske mest sällsamma av dessa varelser var en ormliknande silverskimrande vattenlevande drakevid namn Semmeth den Lysande som slumrat i Gryningsvikens djup ända till Blodkäfte störde hennes slummer. Vad gäller storlek och styrka var Blodkäfte en trollslända i jämföreslse med Semmeth. Draken i vattnet hade dock inget av den ilska och det har som fanns hos Blodkäfte, detta främst för att dryaderna lugnade henne med sin vackra sång. Varje natt sjunger de för Semmeth och de vackra tonerna hörs över hela Gryningsviken.
Ett väg till framgång och undergång
Under de senaste åren har stora saker börjat hända i det så länge sömniga samhället Klippsundet. Det hela började med att Arpanas konung slöt ett handelsavtal med det nordliga grannlandet Mofleau rörande frakten av stjärnhorn. Dessa eftertraktade horn bärs av den sällsynta arten stjärngetter som endast lever på Falkbergens högsta toppar i Mofleus nordliga trakter. Kustvattnet längs Silverhavet är som tidigare nämnts fullt av förrädiska klippor och rev och ingen plats där man vill riskera frakta en så värdefull last som stjärnhorn. De karga klipporna vid kusten skulle dock kunna utgöra en god handelsled, om man bara byggde en ordentlig väg längs kustremsan, stor nog att ta många karavaner.
Detta vägbygge blev en stor investering för konungen i Arpana. Stora delar av statskassan tömdes och många skatter höjdes för att bygget skulle kunna bekostas. Tillslut ansåg man dock att man dragit in tillräckligt mycket guld för att kunna finasiera den stora vägen. Just Gryningsviken blev dock ett bekymmer för bygget. Att bygga vägen runt den stora viken skulle innebära att den under en längre bit gick bredvid Ödesveden, en stor skog där såväl orcher som andra hemska varelser inte var ovanliga att skåda. Man beslutade istället att man skulle resa en ståtlig bro som skulle löpa över viken. Denna bro skulle heta Drakryggen och bli en symbol för det välstånd som nu skulle svepa över det så länge fattiga Arpana.
Bygget av Drakryggen hade stor påverkan på den lilla byn Klippsunde. Arkitekter, brobyggare, vägarbetare och mycket annat folk vallfärdade till det lilla samhället. Hela projektet stod under övervakning av Ryttmästare Lagerswärd som inför de entusiastiska ständigt talade sig varm kring vilken strålande metropol byn skulle bli när handelsvägen och bron väl var anlagd.
Vad varken bybrona eller Ryttmästare Lagerswärd tänkte på, eller brydde sig det minsta om för den delen, var att en av de gigantiska pelarna som var avsedda att bära upp bron måste resas mitt på ön där dryaderna bodde. Detta skulle innebära ett behov av att till förmån för pelarens uppsättning skövla merparten av de vackra träd som finns på ön. Som du säkert förstår skulle detta i sin tur innebära döden för de allra flesta dryader som bor på ön. Vad detta i sin tur skulle innebära för Semmeth som slumrar under vattnet, det kan du säkert räkna ut.
Piratankans upprättelse
Om såväl vägbygge som dryader visste Marius Storfot ingenting. Han hade sina tankar på det han alltid ägnat sitt liv åt: Plundring, äventyr, ära och berömmelse. Till åren kommen som han var hörde det till vanligheterna att han blickade tillbaka på sitt liv och funderade på vad han åstadkommit och hur han skulle bli ihågkommen.
I stort sett såg det inte så tokigt ut. Han hade bland annat tillsammans med sina mannar besegrat den fruktade piratrivalen Arfur Yxfot i en omsjungen sjöbatalj. Han hade på en avläsen ö funnit den mytomspunna röda juvelen Havets Hjärta som alla trodde låg på oceanens botten. Han hade under sin jakt på halvguden Oschors magiska krona dräpt den fruktade hydran Wernü. Med andra ord hade Marius Storfot all anledning att känna sig nöjd med det arv han skulle lämna efter sig.
Men Marius Storfot var inte nöjd, långt därifrån. En stor ful fläck på hans annars så underbara lista av framgångar gnagde på hans sinne. För ett antal år sedan hade han och hans anhang utfört en räd mot ett värdshus vid namn Den vita duvan. En räd mot ett sådant betydelselöst etablissemang stod egentligen under hans värdighet, men han hade varit barskrapad, på dåligt humör med en rastlös besättning som törstade efter lite enkel spänning. Men något som skulle bli ett lättsamt söndagsnöje blev istället det största misslyckandet i hans karriär. Med hjälp av en grupp av värdshusets besökare lyckades samtliga i inrättningen hålla stånd mot räden och Marius anhang fick tillslut ta till flykten. Att tvingas göra en sådan neslig reträtt var en stor förnedring för honom om vilken barderna på hamnkrogarna inom flera mils avstånd sjöng nidvisor. Det hela ledde dessutom till en del spekulationer kring rimligheten i Marius Storfots andra bragder. Kunde verkligen en anka som inte ens lyckades inta ett simpelt värdshus ha dräpt hydran Wernü?
Den pinsamma incidenten på Den vita duvan höll med andra ord på att omintetgöra piratankans hela rykte. Och så kunde vi naturligtvis inte ha det. Marius Storfot bestämnde sig därför för att göra en sista bragd. En sista storslagen plundring som han i all tid och evighet skulle omsjungas för. Marius hade nämligen kommit över ett antal gamla texter som berättade om sällsamma skatter som insamlats till den lilla avkroken Gryningsviken för hundtratals år sedan. Det rörde sig om en mängd olika skatter, alla mycket värdefulla där den allra mest eftertraktade var en magisk spegel vilken enligt legenderna kunde förutspå framtiden.
Marius och hans anhang av pirater tog sig således till Gryningsviken. Där fanns ett litet fiskesamhälle men för detta hade ankorna inget intresse. De lade ankar med sitt skepp i vikens nordöstliga delar och började utforska traktens vildmark för att med hjälp av de gamla skrifterna som ledtrådar hitta alla skatter som där skulle finnas. Och till deras stora lycka blev deras sökande framgångsrikt! De hittade ett antal värdefulla föremål och i synnerhet den magiska spegeln som sades kunna förutspå framtiden! Piraterna lyckades inte förstå vad man skulle ta sig för för att få spegeln att förtälja om framtiden, men man ansåg att det var ett bekymmer som kunde lösas senare.
När piratsällskapet skulle avsegla med sitt byte hände dock någonting oväntat. I samma ögonblick som båten lättat ankar blev den anfallen. Ett skyfall av pilar vällde över skeppet från alla håll. Vilka angriparna var lade Marius inte märke till, allting gick alldeles för fort. Vad han dock lyckades hinna utröna var att ledaren för gruppen var någon form av magiker. Med stora heta eldklot sänkte han Marius skepp på vad som kändes som ett ögonblick. Några i manskapet gick här hädan men de flesta lyckades hålla sig vid liv och ta sig iland. Många av de vackra skatterna de samlat ihop sjönk till botten, men de hade i alla fall lyckats rädda den magiska spegeln.
Desarmerade och överrumplade fick piratankorna ta till flykten och när de sedan hade återsamlats rådslog de om vad som skulle göras. Utan ett lämpligt fartyg kunde de inte ta sig särskilt långt och Marius ville dessutom inte ge sig av förrän han lyckats utkräva hämnd på angriparna. De bestämde sig därför för att stanna i trakten men tills vidare hålla en så låg profil som möjligt. Under en av sina nattliga spaningar hittade de en övergiven ruin i form av ett kastell på en av vikens mindre öar. Där slog de sig till ro och bidade sin tid för både hämnd och avfärd. Föga anade de att de blivit viktiga brickor i ett spel på liv och död om Gryningsvikens framtid…
Drakens år
Naturen är svår att samverka med och svårare att tämja. Det har invånarna som är bosatta i samhället Klippsunde erfarit alltför väl. Klippsunde är ett kustsamhälle som ligger i de sydliga delarna av landet Arpana. De modesta byggnaderna som nu utgör samhället är knappast representativa för traktens anrika historia. För cirka trehundra år sedan var trakten något av en meteropol, blomstrande tack vare sin knutpunkt för handel i egenskap av kuststad i Gryningsviken i anslutning till Silverhavet.
Klippsundes stora dagar skedde i efterdyningarna av att den sägenomspunna äventyraren Egwell Silwerhår bosatte sig där och utnämndes till traktens hertiginna. Hon hade låtit resa ett antal såväl majestätiska som praktiska byggnadsmonument i trakten och de skatter och sällsamma föremål hon tillskansat sig under sina äventyr hjälpte nu hela samhället.
Men säg de lyckliga dagar som varar för evigt. All möjlighet till att Klippsunde skulle vara en knutpunkt till handel försvann under den så kallade Drakens År. Det var året för tvåhundra år sedan då Ruhnbergets dvärgar oavsiktligt väckte den slumrande draken Blodkäfte ur sin vila. Utom dig av ilska lämnade Blodkäfte djupet av berget och dränkte landet i ett hav av eld och förstörelse.
Arpanas arméer lyckades tillslut driva bort den fruktansvärda besten, men inte innan han nästan lagt landet i ruiner. I synnerhet landets vackra kust hade mer eller mindre lagts i ruiner. Det tidigare så spegelblanka havet var nu fyllt av sylvassa klippor och öar, underjordiska rev och förskräckliga havsmonster som tidigare vilat på havets botten. Att närma sig stora delar av kusten från havet utan att sänka sin båt var svårt och att göra det vid Gryningsviken var i stort sett omöjligt. Klippsunde förlorade därmed sin position som knutpunkt för handel och till råga på allt gick även merparten av de skatter Egwell hade skänkt till samhället förlorade.
Sakta men säkert krympte Klippsunde som samhälle och av den en gång så livfulla staden fanns tillslut bara ett litet fiskarsamhälle kvar. De vackra monumenten som Egwell lät resa stod snart i ruiner, och skatterna som gått förlorade blev snart föremål för myter och legender som fäder och mödrar berättade för sina små innan de skulle sova.
Träd och liv
Men det var inte bara de humanoida folkslagen som påverkades av Blodkäfts framfart. Som vid alla stormar är det inte de stora träden som klarar sig bäst efteråt, utan de små som naturens krafter inte sliter upp. Denna regel gäller även för annat, exempelvis varelser. Så kom det sig att en sällsynd varelse som legenderna kallar dryad. Dessa små varelser binder sitt liv samman med ett träd de utvecklat en djup samhörighet med. Dör trädet dör dryaden. Innan Drakens År fanns det gott om lindormar på Gryningsvikens öar och som alla vet är lindromar särskild förtjusta i dryader. Detta ledde till att utbredningen bland det lilla älvfolket inte blev särskilt stort. Efter att alla lindormar dött under Blodkäftes framfart ökade dock antalet dyrader avsevärt i området, framförallt på en mindre ö i viken där det fanns många vackra träd att binda sig med.
Dryadernas fascination för sin omgivning stannade dock inte vid träd. De hade även god kontakt med många djur och varelser i öns omgivning. Den kanske mest sällsamma av dessa varelser var en ormliknande silverskimrande vattenlevande drakevid namn Semmeth den Lysande som slumrat i Gryningsvikens djup ända till Blodkäfte störde hennes slummer. Vad gäller storlek och styrka var Blodkäfte en trollslända i jämföreslse med Semmeth. Draken i vattnet hade dock inget av den ilska och det har som fanns hos Blodkäfte, detta främst för att dryaderna lugnade henne med sin vackra sång. Varje natt sjunger de för Semmeth och de vackra tonerna hörs över hela Gryningsviken.
Ett väg till framgång och undergång
Under de senaste åren har stora saker börjat hända i det så länge sömniga samhället Klippsundet. Det hela började med att Arpanas konung slöt ett handelsavtal med det nordliga grannlandet Mofleau rörande frakten av stjärnhorn. Dessa eftertraktade horn bärs av den sällsynta arten stjärngetter som endast lever på Falkbergens högsta toppar i Mofleus nordliga trakter. Kustvattnet längs Silverhavet är som tidigare nämnts fullt av förrädiska klippor och rev och ingen plats där man vill riskera frakta en så värdefull last som stjärnhorn. De karga klipporna vid kusten skulle dock kunna utgöra en god handelsled, om man bara byggde en ordentlig väg längs kustremsan, stor nog att ta många karavaner.
Detta vägbygge blev en stor investering för konungen i Arpana. Stora delar av statskassan tömdes och många skatter höjdes för att bygget skulle kunna bekostas. Tillslut ansåg man dock att man dragit in tillräckligt mycket guld för att kunna finasiera den stora vägen. Just Gryningsviken blev dock ett bekymmer för bygget. Att bygga vägen runt den stora viken skulle innebära att den under en längre bit gick bredvid Ödesveden, en stor skog där såväl orcher som andra hemska varelser inte var ovanliga att skåda. Man beslutade istället att man skulle resa en ståtlig bro som skulle löpa över viken. Denna bro skulle heta Drakryggen och bli en symbol för det välstånd som nu skulle svepa över det så länge fattiga Arpana.
Bygget av Drakryggen hade stor påverkan på den lilla byn Klippsunde. Arkitekter, brobyggare, vägarbetare och mycket annat folk vallfärdade till det lilla samhället. Hela projektet stod under övervakning av Ryttmästare Lagerswärd som inför de entusiastiska ständigt talade sig varm kring vilken strålande metropol byn skulle bli när handelsvägen och bron väl var anlagd.
Vad varken bybrona eller Ryttmästare Lagerswärd tänkte på, eller brydde sig det minsta om för den delen, var att en av de gigantiska pelarna som var avsedda att bära upp bron måste resas mitt på ön där dryaderna bodde. Detta skulle innebära ett behov av att till förmån för pelarens uppsättning skövla merparten av de vackra träd som finns på ön. Som du säkert förstår skulle detta i sin tur innebära döden för de allra flesta dryader som bor på ön. Vad detta i sin tur skulle innebära för Semmeth som slumrar under vattnet, det kan du säkert räkna ut.
Piratankans upprättelse
Om såväl vägbygge som dryader visste Marius Storfot ingenting. Han hade sina tankar på det han alltid ägnat sitt liv åt: Plundring, äventyr, ära och berömmelse. Till åren kommen som han var hörde det till vanligheterna att han blickade tillbaka på sitt liv och funderade på vad han åstadkommit och hur han skulle bli ihågkommen.
I stort sett såg det inte så tokigt ut. Han hade bland annat tillsammans med sina mannar besegrat den fruktade piratrivalen Arfur Yxfot i en omsjungen sjöbatalj. Han hade på en avläsen ö funnit den mytomspunna röda juvelen Havets Hjärta som alla trodde låg på oceanens botten. Han hade under sin jakt på halvguden Oschors magiska krona dräpt den fruktade hydran Wernü. Med andra ord hade Marius Storfot all anledning att känna sig nöjd med det arv han skulle lämna efter sig.
Men Marius Storfot var inte nöjd, långt därifrån. En stor ful fläck på hans annars så underbara lista av framgångar gnagde på hans sinne. För ett antal år sedan hade han och hans anhang utfört en räd mot ett värdshus vid namn Den vita duvan. En räd mot ett sådant betydelselöst etablissemang stod egentligen under hans värdighet, men han hade varit barskrapad, på dåligt humör med en rastlös besättning som törstade efter lite enkel spänning. Men något som skulle bli ett lättsamt söndagsnöje blev istället det största misslyckandet i hans karriär. Med hjälp av en grupp av värdshusets besökare lyckades samtliga i inrättningen hålla stånd mot räden och Marius anhang fick tillslut ta till flykten. Att tvingas göra en sådan neslig reträtt var en stor förnedring för honom om vilken barderna på hamnkrogarna inom flera mils avstånd sjöng nidvisor. Det hela ledde dessutom till en del spekulationer kring rimligheten i Marius Storfots andra bragder. Kunde verkligen en anka som inte ens lyckades inta ett simpelt värdshus ha dräpt hydran Wernü?
Den pinsamma incidenten på Den vita duvan höll med andra ord på att omintetgöra piratankans hela rykte. Och så kunde vi naturligtvis inte ha det. Marius Storfot bestämnde sig därför för att göra en sista bragd. En sista storslagen plundring som han i all tid och evighet skulle omsjungas för. Marius hade nämligen kommit över ett antal gamla texter som berättade om sällsamma skatter som insamlats till den lilla avkroken Gryningsviken för hundtratals år sedan. Det rörde sig om en mängd olika skatter, alla mycket värdefulla där den allra mest eftertraktade var en magisk spegel vilken enligt legenderna kunde förutspå framtiden.
Marius och hans anhang av pirater tog sig således till Gryningsviken. Där fanns ett litet fiskesamhälle men för detta hade ankorna inget intresse. De lade ankar med sitt skepp i vikens nordöstliga delar och började utforska traktens vildmark för att med hjälp av de gamla skrifterna som ledtrådar hitta alla skatter som där skulle finnas. Och till deras stora lycka blev deras sökande framgångsrikt! De hittade ett antal värdefulla föremål och i synnerhet den magiska spegeln som sades kunna förutspå framtiden! Piraterna lyckades inte förstå vad man skulle ta sig för för att få spegeln att förtälja om framtiden, men man ansåg att det var ett bekymmer som kunde lösas senare.
När piratsällskapet skulle avsegla med sitt byte hände dock någonting oväntat. I samma ögonblick som båten lättat ankar blev den anfallen. Ett skyfall av pilar vällde över skeppet från alla håll. Vilka angriparna var lade Marius inte märke till, allting gick alldeles för fort. Vad han dock lyckades hinna utröna var att ledaren för gruppen var någon form av magiker. Med stora heta eldklot sänkte han Marius skepp på vad som kändes som ett ögonblick. Några i manskapet gick här hädan men de flesta lyckades hålla sig vid liv och ta sig iland. Många av de vackra skatterna de samlat ihop sjönk till botten, men de hade i alla fall lyckats rädda den magiska spegeln.
Desarmerade och överrumplade fick piratankorna ta till flykten och när de sedan hade återsamlats rådslog de om vad som skulle göras. Utan ett lämpligt fartyg kunde de inte ta sig särskilt långt och Marius ville dessutom inte ge sig av förrän han lyckats utkräva hämnd på angriparna. De bestämde sig därför för att stanna i trakten men tills vidare hålla en så låg profil som möjligt. Under en av sina nattliga spaningar hittade de en övergiven ruin i form av ett kastell på en av vikens mindre öar. Där slog de sig till ro och bidade sin tid för både hämnd och avfärd. Föga anade de att de blivit viktiga brickor i ett spel på liv och död om Gryningsvikens framtid…
,
