Makt- och andra fantasier

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
16,999
Location
Ereb Altor
Jag menar att avsmaken återspeglar en syn på blottlagd svaghet som går att hitta i mycket av samhället.
Mmm...Men är det något jag har lärt mig under mina snart 50 år på den här planeten så är det att alla känner sig otillräckliga. Vi har bara olika väl fungerande strategier för att hantera det. Att gestalta en fiktiv sensuell alvninja tycks mig som en av de mest harmlösa och mest sympatiska metoderna.
 

EvilSpook

Tämligen dålig överlag.
Joined
15 Oct 2008
Messages
1,831
Location
Off grid
Mmm...Men är det något jag har lärt mig under mina snart 50 år på den här planeten så är det att alla känner sig otillräckliga. Vi har bara olika väl fungerande strategier för att hantera det. metoderna.
Nej. Inte jag. Jag är överkvalificerad för allt. Och dessutom ödmjuk. Bortkastad potential helt enkelt, men inget jag mår dåligt över.

//EvilSpook
 

Svarte Faraonen

Oenofil oikofob
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,658
Location
Värnhem, Malmö
Att gestalta en fiktiv sensuell alvninja tycks mig som en av de mest harmlösa och mest sympatiska metoderna.
I teorin. I praktiken finns det ju sätt att hantera det som är mer destruktiva, men högstatusbeteenden (hänsynslös karriärism, överdriven träning, statuskonsumtion), medan denna "harmlösa och sympatiska" metod är ett lågstatusbeteende.
 

erikt

Hero
Joined
21 Feb 2014
Messages
1,177
Ja, det handlar ju om vilket behov som blottläggs. I allmänhet beundrar vi som samhälle ju handlingskraft, vilket också får som effekt att vi ser med avsmak på dess avsaknad. En person som, ställd inför brister i sitt liv, inte förmår åtgärda eller stoiskt acceptera dessa, utan istället hänger sig åt fantasier där dessa brister inte finns – den person uppvisar ju en avsaknad av handlingskraft, en oförmåga att forma sig själv eller världen efter egen önskan. Hen är vanmäktig och svag, kanske också sorgligt fäst vid omöjliga fantasier. Även om vi inte känner förakt inför någon som uppvisar ett sådant beteende – låt säga en tjock, oattraktiv, socialt hämmad medelålders man som uppenbart drömmer alldeles för mycket om att vara en slank, vacker alv, och nyttjar rollspelet som en fantasimiljö för detta – så är väl sekundärskam något som ofta dyker upp. Jag tänker på vilka moraliska och psykologiska aspekter det finns på det.
Hårddrar man det lite så är väl det där den stereotypa synen på rollspelare i allmänhet - losers som håller på med fantasispel istället för någonting "verkligt".

Även inom rollspelsvärlden finns det garanterat de som ser ner på dem som spelar rollspel på "fel sätt" eller inte spelar tillräckligt trasiga och ångestfyllda karaktärer, eller vad det nu är som för tillfället anses mindre fint.
Det är mest synd om de som har den typen av åsikter.

Eller med andra ord. Jag tror du bekymrar dig alldeles för mycket över ett icke-problem.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
16,999
Location
Ereb Altor
I teorin. I praktiken finns det ju sätt att hantera det som är mer destruktiva, men högstatusbeteenden (hänsynslös karriärism, överdriven träning, statuskonsumtion), medan denna "harmlösa och sympatiska" metod är ett lågstatusbeteende.
Ja, om man strävar efter "hög status" är ju kanske inte rollspel vägen att gå. Men det tycker jag man kan skita i att göra. Status är oerhört ytligt. Jag har hellre en handfull nördvänner som jag kan leka panterbarbar med än en samling högstatus bekanta som jag kan tävla med om vem som gör mest högstatus-aktiviteter.

Jag rör mig då och då i högstatus-kretsar. Det som slår mig är att de som råkar befinna sig där, pga av kompetens, intresse och tur, är som folk är mest (flera spelar säkert rollspel) medan de som strävar efter att komma dit är dryga as som kliver över lik men saknar kompetens eller intresse. De vill bara åt statusen. Däremot tycks alla spela spelet med kindpussar och mingelfester. Så på ytan kan det se ut som en samling lyckade högstatusmänniskor som exkluderande föraktar de utanför. Men den bilden upplever jag som falsk.

Kort sagt, hela världen är en illusion. Vi tolkar allt vi ser och bildar oss en felaktig bild.
 

EvilSpook

Tämligen dålig överlag.
Joined
15 Oct 2008
Messages
1,831
Location
Off grid
Det fina med rollspelen är ju att man kan utforska kinks, tillkortakommanden och fantasier om och om igen på ett enkelt och säkert sätt. Spelet är ju skapat tillsammans utifrån alla de deltagandes mognadsgraden, intressen och infall samtidigt som man får omedelbar feedback. Så som verktyg för att prova idéer och beteenden är det ju nästan oslagbart.

//EvilSpook
 

Svarte Faraonen

Oenofil oikofob
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,658
Location
Värnhem, Malmö
Ja, om man strävar efter "hög status" är ju kanske inte rollspel vägen att gå. Men det tycker jag man kan skita i att göra. Status är oerhört ytligt. Jag har hellre en handfull nördvänner som jag kan leka panterbarbar med än en samling högstatus bekanta som jag kan tävla med om vem som gör mest högstatus-aktiviteter.
Men alla aktiviteter, även rollspel, har ju hög- och lågstatusutövare. Den arketypiske "låt mig berätta om min rollperson"-killen är ju en gestalt man gör sig lustig över även i rollspelarkretsar.
 

Theo

Hero
Joined
20 Nov 2017
Messages
958
I teorin. I praktiken finns det ju sätt att hantera det som är mer destruktiva, men högstatusbeteenden (hänsynslös karriärism, överdriven träning, statuskonsumtion), medan denna "harmlösa och sympatiska" metod är ett lågstatusbeteende.
Finns det nån motsägelse här egentligen? Jag menar, det är ju rätt många skadliga beteenden som är mycket mer högstatus än rätt många harmlösa beteenden. Krasst sett så är det väl ofta lågstatus att vara harmlös men högstatus att (kunna) skada.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
16,999
Location
Ereb Altor
Men alla aktiviteter, även rollspel, har ju hög- och lågstatusutövare. Den arketypiske "låt mig berätta om min rollperson"-killen är ju en gestalt man gör sig lustig över även i rollspelarkretsar.
Visserligen. Men det är väl mest en stereotyp? Kam inte minnas att jag har mött någon "låt mig berätta om min rollperson"-kille, eller tjej.
 

Quadrante

Grisbonde
Joined
14 Mar 2003
Messages
4,199
Location
Skellefteå,öjebyn,umeå
Att något betraktas som destruktivt, negativt eller avvikande är för att det inte upprätthåller eller motverkar den egna codexen. De värderingar och beteenden som gynnar en gemenskap och dess gemensamma överenskommelse (sed, tro, övertygelse et.c. … den kan vara adhoc och välfigt lös. Som vår ”rollspel är kul, man spelar en roll, … o.s.v). Bryter man mot den är man inte en del av gemenskapen och folk vill markera genom att ta avstånd.
 

DanielSchenström

Swashbuckler
Joined
10 Dec 2000
Messages
3,309
Location
Enköping
Maktfantasier kontra visa svagheter, om nu att spela en maktfantasi är en svaghet...

Som jag erfarit så finns det en bunt olika typer av personer när det gäller inställning till världen, andra människor, sig själv. En del har väldigt svårt att förstå andra personer, och kan inte ändra sitt beteende även om det i klartext förklaras för dem vad som behöver göras. (Jag pratar inte om personer som har diagnos här.) De kan inte likställa olika aktiviteter som ge samma glädje till olika personer. De saker som har fastnat hos dem är hur de upplever hela världen, och såna personer kan i sämsta fall se ner på allt som i deras ögon inte är bra, korrekt, kul eller vad det nu än är. De brukar ofta känna sig överlägsna i att deras livsföring och mål är bra och ju mer annorlunda en annan persons liv och intressen är, desto konstigare och värdelösare är personen.
På andra ändan finns det som är väldigt empatiska, alltid försöker förstå en person innan de gör utlåtanden, öppnar upp för nya intryck och lätt kopplar att folk gläds av olika saker och att inget är fel (annat än att skada folk eller djur).
De flesta är nånstans mittemellan och behöver få erfarenhet om vissa företeelser för att se bortom den kanske direkta dömande impulsen.

Att önsketänka tror jag inte är skadligt, att ge uttryck för önsketänkandet exempelvis i en rollperson tror jag inte heller är skadligt. Att uppmuntra någon att spela vad den vill tror jag är ett positivt sätt att bemöta personen, och om det får dem att må bättre av att fler delar fantasin, eller låter den önsketänkande interagera med andra istället för bara skriva eller spela med sig själv så tror jag det blir positivt. Jag tror dock att man måste vara tydlig i vad man kan erbjuda som spelgrupp, eller spelledare, och spelaren måste vara tydlig i sina önskemål.

Jag skrev tidigare att jag inte stött på någon som spelade ut en maktfantasi, men jag tror jag måste ändra det. Jag har nog mött en person, men inte spelat med denne utan bara diskuterat solospel, och om de ville spela med oss, hur vi vanligtvis kör. Dock kan jag inte svara för om dennes egna spel var eskapism.

Jag var hyffsat arrogant som ung och trodde jag förstod allt. Några år med panikångest, depression och ibs lärde mig att jag definitivt inte förstår allt. Att läsa om allt elände som hänt i historien har också öppnat mina ögon, likasom jämlikhetsrörelser och sånt. Det hindrar mig inte från att få dumma tankar, men nu har jag erfarenheten att istället försöka förstå, att fördjupa mig innan jag uttalar mig och sånt.

För mig vore idealet att alla ger alla en chans, och i vår hobby att vi tar vara på det vi har gemensamt över det som skiljer oss åt, utan att behöva kompromissa bortom vår egen trivsel.

Med allt detta sagt så finns det ju olika sjukdomar som kan ställa till det, men det är en del man får lära sig att förstå. Något som är bra i allmänhet behöver ju inte vara det i ett särskiljt fall.

Är det värt att visa upp nåt udda, nåt som kan ses som en svaghet och löjlighet? Det får varje individ bestämma. Det kan vara skönt att berätta vissa saker, men man behöver inte göra det för vänner eller familj, man kan ha en terapeut istället.
 

Svarte Faraonen

Oenofil oikofob
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,658
Location
Värnhem, Malmö
Ja, om man strävar efter "hög status" är ju kanske inte rollspel vägen att gå. Men det tycker jag man kan skita i att göra. Status är oerhört ytligt. Jag har hellre en handfull nördvänner som jag kan leka panterbarbar med än en samling högstatus bekanta som jag kan tävla med om vem som gör mest högstatus-aktiviteter.

Jag rör mig då och då i högstatus-kretsar. Det som slår mig är att de som råkar befinna sig där, pga av kompetens, intresse och tur, är som folk är mest (flera spelar säkert rollspel) medan de som strävar efter att komma dit är dryga as som kliver över lik men saknar kompetens eller intresse. De vill bara åt statusen. Däremot tycks alla spela spelet med kindpussar och mingelfester. Så på ytan kan det se ut som en samling lyckade högstatusmänniskor som exkluderande föraktar de utanför. Men den bilden upplever jag som falsk.
Funderade lite ytterligare på det här. Utanför den sortens kretsar finns ju en liknande skiljelinje mellan den som av någon sorts integritetsskäl medvetet försakar den typen av miljöer, och den som på grund av sina egna brister aldrig har tillgång till dem. Den förstnämnda är cool, den sistnämnda misslyckad.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
16,999
Location
Ereb Altor
Funderade lite ytterligare på det här. Utanför den sortens kretsar finns ju en liknande skiljelinje mellan den som av någon sorts integritetsskäl medvetet försakar den typen av miljöer, och den som på grund av sina egna brister aldrig har tillgång till dem. Den förstnämnda är cool, den sistnämnda misslyckad.
Mjo... Men det jag menar är att den förstnämnda gruppen inte sällan är där för att det helt enkelt är deras arbetssfär. Sedan finns det de som vill ta sig in i sfären, men som egentligen saknar kompetens eller socialt kapital. De försöker väga upp det med annat. De är ju på många sätt misslyckade, men uppfattas inte som sådana av utomstående, för de ser inte nyansskillnaderna. Istället ser vi deras fasad och tolkar den som sann. De lajvar sin maktfantasi varje dag. Hela Stockholm (och alla världens huvudstäder) är fullt av dessa människor.

Det sunda hade varit att antingen skita i dessa eller åtminstone inse att det är en illusion. Och utöva sin maktfantasi i en låtsasvärld istället.

Om man trots detta verkligen vill försöka förverkliga sin maktfantasi så är det ju bara att börja. Dörren är inte stängd. Den är bara väldigt svår att öppna, men det räcker med att få upp en glipa för att andra ska tro att du har öppnat den helt och fullt. Eller, det räcker med att stå framför den och se ut som att du försöker öppna den.

Men status är ungefär lika verkligt som magi. Det finns för att vi vill tro att det finns.
 

Svarte Faraonen

Oenofil oikofob
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,658
Location
Värnhem, Malmö
Mjo... Men det jag menar är att den förstnämnda gruppen inte sällan är där för att det helt enkelt är deras arbetssfär. Sedan finns det de som vill ta sig in i sfären, men som egentligen saknar kompetens eller socialt kapital. De försöker väga upp det med annat. De är ju på många sätt misslyckade, men uppfattas inte som sådana av utomstående, för de ser inte nyansskillnaderna. Istället ser vi deras fasad och tolkar den som sann. De lajvar sin maktfantasi varje dag. Hela Stockholm (och alla världens huvudstäder) är fullt av dessa människor.

Det sunda hade varit att antingen skita i dessa eller åtminstone inse att det är en illusion. Och utöva sin maktfantasi i en låtsasvärld istället.

Om man trots detta verkligen vill försöka förverkliga sin maktfantasi så är det ju bara att börja. Dörren är inte stängd. Den är bara väldigt svår att öppna, men det räcker med att få upp en glipa för att andra ska tro att du har öppnat den helt och fullt. Eller, det räcker med att stå framför den och se ut som att du försöker öppna den.

Men status är ungefär lika verkligt som magi. Det finns för att vi vill tro att det finns.
Jag tror kanske att vi pratar förbi varandra lite här. Du verkar framför allt prata om en form av samhällelig högstatussfär som också är kopplad till ekonomiskt inflytande och liknande. Jag tänker nog i mer generella termer, att alla sociala kretsar och miljöer har statushierarkier, även sådana som direkt förkastar eller befinner sig utanför denna typ av strävan. Rör man sig inom vilken krets som helst uppenbarar sig ofta informella hierarkier, oavsett om du befinner dig bland bolagsjurister eller crustpunkare.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
16,999
Location
Ereb Altor
Jag tror kanske att vi pratar förbi varandra lite här. Du verkar framför allt prata om en form av samhällelig högstatussfär som också är kopplad till ekonomiskt inflytande och liknande. Jag tänker nog i mer generella termer, att alla sociala kretsar och miljöer har statushierarkier, även sådana som direkt förkastar eller befinner sig utanför denna typ av strävan. Rör man sig inom vilken krets som helst uppenbarar sig ofta informella hierarkier, oavsett om du befinner dig bland bolagsjurister eller crustpunkare.
Så är det såklart. Men det är exakt samma mekanismer. En grej, och det här har ju med ålder att göra, är att jag numera ignorerar sådana helt. Jag upplever överlag att status blir allt mer oviktigt ju äldre man blir. Jag skiter fullständigt i vad andra tycker om mig. Inte så att jag avsiktligt vill göra mig impopulär men jag har verkligen inget behov att spela status-spel. Alltså, vill jag spela sensuell alvninja så gör jag det. Men visst, jag lägger inte ut en bild på mitt rollformulär på Facebook.
 

Svarte Faraonen

Oenofil oikofob
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,658
Location
Värnhem, Malmö
Så är det såklart. Men det är exakt samma mekanismer. En grej, och det här har ju med ålder att göra, är att jag numera ignorerar sådana helt. Jag upplever överlag att status blir allt mer oviktigt ju äldre man blir. Jag skiter fullständigt i vad andra tycker om mig. Inte så att jag avsiktligt vill göra mig impopulär men jag har verkligen inget behov att spela status-spel. Alltså, vill jag spela sensuell alvninja så gör jag det. Men visst, jag lägger inte ut en bild på mitt rollformulär på Facebook.
Jag tänker att det också kan vara väldigt individuellt och avhängigt av hur svulten man varit på den typen av social bekräftelse.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
16,999
Location
Ereb Altor
Jag tänker att det också kan vara väldigt individuellt och avhängigt av hur svulten man varit på den typen av social bekräftelse.
Såklart är det så. Men om en kanal är någon form av harmlös fiktiv maktfantasi så tycker jag att man ska hänge sig åt den, utan ängslan över vad andra eventuellt kan tycka om det.
 

clarence redd

FrostByte Books
Joined
23 May 2014
Messages
1,506
Location
Göteborg
Jag stör mig aldrig på andra spelare som lever ut sina idealfantasier. Det är helt ok. Men mitt tips är att ge sin idealhjälte minst en svaghet som gör den intressantare - både att spela och för andra att interagera med.

För perfekta människor är inte bara tråkiga, utan dessutom olidliga att umgås med. Dr House hade till exempel aldrig funkat utan sin käpp och sitt gruffiga humör (en snygg, briljant läkare som tänker utanför boxen och slår alla andra på fingrarna - übertråkigt). Om Ripley hade varit en vältränad supersoldat skulle Alien-filmerna fallit platt. Varje hjälte behöver en svaghet, helst flera, för att bli intressant. Att segra för att man är bäst är visserligen coolt, men att segra trots alla sina svagheter - det är episkt.

I förlängningen blir det då också lättare att acceptera sina egna och andras svagheter i verkligheten. Och det tror jag vi alla behöver öva på.

Edit: Vad jag försöker säga är att man ska spela den karaktär man känner för, utan att tänka för mycket på hur andra tolkar det. Men jag tror däremot att många av oss mår bra av en karaktär som rymmer flera aspekter - hjältemod, svagheter, en trygg plats att återvända till, någon konflikt och så vidare.
 
Last edited:
Top