Olle Linge
Snigel
Arbetet med Magneter och mirakel går ganska raskt framåt nu och själva texten bör vara färdigställd om inte alltför lång tid. Innan dess skulle jag dock behöva er hjälp med kommentarer på ett spelexempel jag har skrivit. Jag tror texten bör tala för sig själv, men jag ska ändå säga något om dess position i spelet. Spelexemplet kommer mycket tidigt, redan på sidan tre. Det enda som föregår det är en kort introduktion till vad Magneter och mirakel är, samt lite om vad rollspel handlar om. Jag tror dock inte något av detta är av avgörande betydelse för att förstå exemplet.
Det är förstås svårt för andra att säga om exemplet är bra, eftersom jag inte talar om exakt vad jag vill visa med det. Istället är jag intresserad av era spontana reaktioner över hur spelet verkar, hur regelanvändningen fungerar och så vidare. I första hand är spelexemplet till för nybörjare, så ifall någon har några åsikter åt det hållet vore det också bra. I stort sett alla kommentarer är bra kommentarer så länge de är motiverade, alltså.
Om du vill ha bättre formaterad text med indrag och kursiveringar rätt så finns en .rtf-fil att ladda hem här. För er andra har jag saxat in texten nedan.
---
Det här avsnittet är tänkt att ge en inblick i hur Magneter och mirakel kan se ut i praktiken. De nästkommande sidorna ägnas åt en transkribering av vad som sägs av spelarna under ett tänkt spelmöte. Tanken är att allt som rör spelet finns med, inklusive diskussioner om spelet, dialog och så vidare. Oroa dig inte om du inte förstår allting som står. För att markera när någon pratar som sin rollperson används citattecken, men jag har utelämnat information om kroppsspråk, tonfall och sådant som är uppenbart vid spelbordet men som känns överflödiga i exemplet, eftersom det torde komma naturligt även till nya spelare. Gestaltande handlar om mer än bara ord, men det är svårt att återge i text. Exemplet hanterar en situation där ganska mycket händer så dialogen har bitvis fått stå tillbaka för handling.
Tanken är att detta ska ge dig en känsla för hur spelet är tänkt att fungera. När du läst klart spelet kommer du att förstå allting som står i det här exemplet och om du vill kan du återkomma hit när du läst på mer. Ord som är kursiverade i texten har en speciell innebörd i reglerna. I de fall där de är en integrerad del av en huvudperson finns de med i genomgången av den. Samtliga huvudpersoner finns beskrivna i mer detalj i andra delar av den här boken, men det är inte nödvändigt att du läser dem, men det kan ge mer förståelse för hur de agerar.
Spelmötet har pågått en stund när den här situationen utspelar sig. Huvudpersonerna har tagit sig upp i Östanlands berg för att av olika anledning försöka få tag på en eremit. Det sägs att han står i förbund med mäktiga andar och kanske besitter han också kunskap som huvudpersonerna är intresserade av.
I rollerna har vi Emelie som Phaide1, en person som kommer att återkomma ofta i spelet, blanda annat i introduktionsnovellen i slutet av det här kapitlet och i reglernas exempel. För tillfället är det nog att veta att hon är efterlyst av staten och vill få tag i eremiten för att reda ut oklarheten i hennes förflutna.
Alva spelar Phangal2, en vätte som med hjälp av ett mekanisk skelett förklätt sig till människa och flyr undan sina likar. Hon vill nå eremiten för att hon tidigare i berättelsen fått en fruktansvärd förbannelse över sig som hon hoppas att vävaren kan bota. Tyvärr är hon paniskt rädd för vävare, så uppgiften blir inte enkel.
Poyas huvudperson heter Moni3, en beryktad rebell som hoppas kunna alliera sig med vävaren och locka denne till att hjälpa rebellerna i stort. Han är en person som vet vad han vill och skyr inga medel i sin kamp att störta regimen. Inom motståndsrörelsen är har han också blivit något slags ledargestalt.
Det är jag själv, Olle, som spelleder, men jag gör inte så mycket mer än dirigerar spelarnas kreativitet och ser till att berättelsen håller ihop, även om inte ens det behövs så mycket med den här gruppen. Oavsett vilket är jag en person som fokuserar på berättelsen och inte på enskilda huvudpersoner i den.
Olle: Okej, ni har alltså kommit så långt att ni ser tornet eremiten verkar bo i, men när ni kommer närmare ser ni att det omges av en stor våtmark där ilskna insekter surrar. Det kanske skulle gå att ta sig ut till tornet, men risken att fastna och drunkna är överhängande.
Poya: Jag står och ser ut över träsket, rakryggad och med den svala bergsvinden i håret. ”Det här ser inte lovande ut. Jag har en olycksbådande känsla om det här träsket. Har ni sett så stora trollsländor förut?”
Emelie: ”Nej, men så är jag uppvuxen i Frostvärn också. Det är först... på senare som jag upplevt naturen på nära håll, så att säga. De ser rätt fascinerande ut, tycker jag. Trollsländorna, alltså. Är de farliga?”
Poya: ”Ah, frukta inte, min flicka! Naturen är din vän om du bara närmar dig den på rätt sätt. Se här.” Jag går självsäkert ut några meter i kärret, hoppar mellan tuvorna som om jag vore uppväxt i här. Jag antar att du har någon idé med det här, så jag förväntar mig inte att det ska fungera.
Olle: Nej, det gör det inte heller. Du upptäcker redan vid första tuvan att den här våtmarken inte alls är som andra du upplevt. Tänker du kryssa någon aspekt och insistera på att du hoppar självklart mellan tuvorna inför kvinnornas blickar?
Poya: Naturligtvis, jag vet alltid bäst, så jag kryssar den aspekten. Mitt mål är dock inte att komma över träsket, utan mest visa att det inte är så farligt.
Olle: Okej, jag kryssar ingenting, så du lyckas automatiskt. Du får en tillfällig aspekt som beskriver att du just lyckats med det här.
Poya. Hm... jag väljer att kalla den ingjuter en känsla av trygghet. ”Se där, det var väl inte så krångligt?”
Emelie: ”Det säger du för att du är uppväxt här! För mig är vatten någon som rinner genom rör eller kanaler.”
Poya: ”Ack! Det är just det som är charmen med vildmarken. Naturen är sin egen och vi människor har inte lagt oss i och förstört allting.”
Emelie: ”Ja, och det är just det jag menar. Jag litar inte på naturen.”
Alva: ”Det gör jag,i vanliga fall, men det är något speciellt med det här träsket.”
Emelie: ”Du menar utöver trollsländorna?”
Alva: ”Mm, precis.”
Poya: ”Det kan väl knappast vara något att oroa sig för. Vi har klarat betydligt svårare saker förut.”
Alva: ”Ibland blir jag så trött på dig. Jag försökte inte säga att vi inte skulle klara det på något sätt, jag menade bara att vi kanske inte ska använda oss av din beryktade envishet för en gångs skull. Jag är inte rädd för att gå över, jag vill bara att vi tänker över vad vi gör innan vi ger oss ut där.”
Poya: ”Aha! Men du såg mig just göra en elegant och ytterst framgångsrik liten vända ut i träsket. Det var ju inga problem alls?” Jag hoppar vigt några tuvor ut, samma väg som jag använde mig av nyss för att vara säker på att inte göra bort mig.
Alva: ”Ah, men hur ska vi ta oss över hela vägen? Även om du må vara dumdristig känner jag knappast för att skutta runt på tuvor.” Jag har ju mitt tunga metallskelett att tänka på, men trots det försöker jag ändå att följa efter Moni de första stegen, men jag misslyckas automatiskt med det genom att jag kryssar mekaniskt skelett negativt. Har någon en bra idé på vad jag kan få för tillfällig aspekt för att jag misslyckas?
Poya: Du kanske kan fastna på något sätt? Eller så kan ditt mekaniska skelett må dåligt av fukten och rosta ihop.
Emelie: Vore det inte mer passande om det var något socialt, något i stil med den aspekt Moni fick precis nyss? Jag har dessutom en idé på hur vi kan ta oss över som inte fungerar så bra om Phangal sitter fast.
Olle: Vad sägs om att de andra blir lite misstänksamma för att du tycks väga mycket mer än du du borde?
Alva: Det låter bra. Ingen vet ju om att jag har ett mekaniskt skelett ännu, men det gör ingenting om de fattar misstanke om att något är fel. Jag har nu misstänkt massiv kropp som tillfällig aspekt. Använd den gärna senare om ni känner för det.
Emelie: Ja, Phaide kan lägga märke till det och prata om det senare. Men den dagen, den sorgen. Ska vi gå vidare? Bra. Jag sätter mig på knä vid kanten av kärret. ”Moni, kom tillbaka hit så ska jag prova en sak. Den här vinterkristallen tycks bara bringa otur, men kanske kan den användas till något nyttigt också.”
Poya: ”Vad tänker du göra?” Även om jag är grinig gör jag som hon säger i alla fall. Trots allt har jag ju ingen egen idé på hur vi ska ta oss över allihop. I alla fall inte om Phangal trilskas.
Emelie: Jag svarar honom inte utan famlar istället med handen innanför skjortan till jag får fram kristallen. Sedan håller jag i kedjan och sänker ned den i det mörka vattnet. När den träffar ytan börjar kristallen att pulsera och vågar av frost fortplantar sig genom det kalla vattnet. Snart bildas kristaller på ytan och efter någon minut är isen tillräckligt tjock för att gå på den. Naturligtvis kryssar jag vinterkristallen positivt.
Alva: ”Ah... Visste du om att den kunde göra sådär?”
Emelie: ”Nej.”
Poya: ”Nåja, vi kanske ska bege oss medan det varar?”
Alva: ”Jag... jag tycker att det verkar farligt. Jag tror inte att isen håller. Det är en spricka därborta till exempel, och då har vi inte ens klivit ut på isen!”
Olle: Hm, borde inte du använda din fobi mot vävare här? Jag tycker kristallen uppenbart har med vävare att göra. Phaide har väl till och med sagt att hon fick den av en vävare i Nordanland?
Emelie: Ja, det har jag.
Alva: Okej... jag kryssar den negativt då. Men jag går inte med på att jag inte vågar ge mig ut på isen i alla fall.
Olle: Med vilken aspekt motiverar du det då?
Alva: Tja, jag har ju okuvlig vilja eller hur?
Olle: Äh, så dum jag är. Naturligtvis. Då har vi båda kryssat varsin, så konflikten eskalerar. Beskriver du vad som händer?
Alva: Det känns väl egentligen uppenbart. Jag tar några försiktiga steg ut på isen. Phaide märker säkert att jag är rädd, men drummeln Moni tänker säkert bara på sig själv. Jag stålsätter mig och fortsätter. Jag är inte över, men jag har inte heller givit upp.
Olle: Bra. Vill du aktivera någon aspekt inför tärningsslaget? Jag tänker inte göra det.
Alva: Tja, jag har en ledig ruta kvar på okuvlig vilja så jag kryssar den. Plus ett för mig alltså. Jag slog sju!
Olle: Ah... jag slog bara två.
Alva: Jag vann med fem då. Du kan inte överklaga det eftersom du inte styr en huvudperson, eller hur?
Olle: Precis. Du vinner alltså med fem.
Alva: Utmärkt! Nu ska vi se. Jag tänker mig det här som enormt stärkande för självkänslan, så jag skaffar aspekten övervann rädslan vid isen med fem rutor. Den borde gå att använda på en hel mängd sätt.
Poya: Skulle du inte kunna ha en aspekt som gör att du inte är lika rädd för just den här vävaren? Eller i alla fall någonting som gör dig mindre orädd för vävare just nu?
Alva: Jo, det låter vettigt. Jag tar bara fyra rutor på den jag sade nyss då och så lägger jag den sista rutan på en som heter inställd på att konfrontera eremiten. I vilket fall beger jag mig ut på isen efter att ha fattat ett viktigt beslut. Vävare må vara hemska, men har jag givit mig ut i människornas värld ska jag inte låta det hindra mig..
Emelie: Eftersom jag är empatisk noterar jag förstås att Phangal går igenom något slags inre prövning, men jag har ingen lust att ta upp det nu, men jag skulle gärna vilja ha en liten scen om det längre fram Nu är det väl dags för alla att gå över isen mot tornet. Moni kan väl gå först om han vill.
Poya: Ja, det vill han!
Emelie: Jag misstänkte det. De där trollsländorna du nämnde förut, Poya, hade du någon speciell idé kring dem eller?
Poya: Nej, inte egentligen. Jag tycker mest att det är häftigt med stora trollsländor.
Emelie: Vad sägs då om att vävaren har besegrat en insektsande som nu slavar för honom genom att försvara hans torn? I så fall skulle vi kunna bli överfallna av svärmar av enorma trollsländor.
Olle: Det låter hur bra som helst.
Emelie: Okej. Då kör vi. ”Ser ni det där molnet?
Poya: ”Det ser ut som någon gas av något slag, det kanske kommer ur träsket?”
Emelie: ”Det tror jag inte. Jag kan se stora saker som rör sig.”
Poya: ”Jag tror att det är sumpgas.”
Emelie: ”Akta!” När vi står och käbblar om vad det är för något har molnet kommit mycket närmare och nu anfaller en hel hord trollsländor. Har du lust att ta över berättandet, Olle? Du har inte sagt så mycket nu på ett tag.
Olle: Okej, det kan jag göra. Trollsländorna är inte vilka som helst. Deras regnbågsskimrande vingar gnistrar i vårsolen. Jag bestämmer att de är vackra och livsfarliga. De äter upp er. Ja, förutom dig då, Phangal. Trossländorna äter upp Moni och Phaide. Vad gäller Phangal nöjer de sig med att gnaga bort all förklädnad! Jag aktiverar vackra, så ni kan alla kryssa en negativ ruta för omvärld.
Alva: De är så vackra att de bländar oss med sin skönhet, menar du?
Olle: Just så!
Poya: Vi hanterar alltså alla trollsländor som en motståndare som har aspekterna vackra och livfarliga? Sympatiska djur. Naturligtvis äter de inta alls upp mig. Jag är ju garvad motståndsman och har varit med om värre, så jag kryssar den. Visst får de med sig lite tyg och kanske en och annan munsbit, men mer än så är det inte.
Emelie: Jag är för liten för att uppfattas som ett allvarligt hot och kryssar därför den.
Alva: Jag har rutor lediga på mekaniskt skelett och det borde ju inte vara så gott att äta?
Olle: Men... de försökte ju inte äta upp dig, utan bara din förklädnad.
Emelie: Ja, du kanske kan använd skelettet i alla fall för att du inte är kött och blod ytterst och att de inte hittar dig, så att säga?
Alva: Just det. Hm, bra idé, men jag ändrar det lite. Jag använder främmande för att likt Phaide inte uppfattas som ett hot. Jag är ju inte människa och trossländorna är nog inställda på att stoppa sådana.
Olle: Utmärkt. Då är alla med till nivå två. Jag tänker aktiver livfarliga nu när det verkligen gäller. Sätt ett negativt kryss till i omvärld, allihop. Vad tänker ni kryssa för aspekter?
Poya: Vad säger ni? Jag tycker det vore kul om vi vinner den här snabbt. Vad säger ni?
Emelie: Jag håller med. Jag kryssar slumrande mirakelförmågor och förvandlar sländorna till aska.
Alva: Och jag kryssar tekniskt geni eftersom jag har en strömförande sköld som grillar stackarna så fort de nuddar den. Ska inte du kryssa något också, Poya?
Poya: Jo, det ska jag. Egentligen är ju trollsländorna skrämmande, men eftersom jag övervann rädslan vid isen är min förmåga på topp när jag klubbar trollsländor till höger och vänster.
Olle: Det blir alltså plus tre totalt då. Vem slår?
Poya: Tärningen visade fyra, så det blir sju totalt. Vad slog du?
Olle: Två igen.
Emelie: Dåså. Borde vi inte ha fått ett rejält övertag mot vävaren nu om det är han som upprättat det här försvaret? Vi vann med ganska mycket.
Poya: Mm. Vad sägs om trängt igenom vävarens försvar helt enkelt?
Alva: Fungerar för mig.
Emelie: Visst. Trollsländorna tycks ge upp efter att vi har zappat en hel hög av dem och det är dags att bege sig vidare. Tornet ser fallfärdigt ut, men på ett sätt som får det att verka överlagt, ungefär som om någon bor där men vill att det ska se ut som att det är övergivet. Eftersom jag är en ärlig själ som inte gillar smygande går jag uppför de brutna trapporna till porten och knackar på.
Här är det dags att lämna berättelsen för tanken är ju ändå att du och dina vänner ska väva en egen berättelse. Texten ovan har förhoppningsvis givit dig en inblick i hur Magneter och mirakel kan spelas. Det är inte nödvändigtvis exakt så det fungerar i din grupp, men det är en möjlighet. Nu har det blivit dags att gå vidare till en introduktion av spelvärlden.
Det är förstås svårt för andra att säga om exemplet är bra, eftersom jag inte talar om exakt vad jag vill visa med det. Istället är jag intresserad av era spontana reaktioner över hur spelet verkar, hur regelanvändningen fungerar och så vidare. I första hand är spelexemplet till för nybörjare, så ifall någon har några åsikter åt det hållet vore det också bra. I stort sett alla kommentarer är bra kommentarer så länge de är motiverade, alltså.
Om du vill ha bättre formaterad text med indrag och kursiveringar rätt så finns en .rtf-fil att ladda hem här. För er andra har jag saxat in texten nedan.
---
Det här avsnittet är tänkt att ge en inblick i hur Magneter och mirakel kan se ut i praktiken. De nästkommande sidorna ägnas åt en transkribering av vad som sägs av spelarna under ett tänkt spelmöte. Tanken är att allt som rör spelet finns med, inklusive diskussioner om spelet, dialog och så vidare. Oroa dig inte om du inte förstår allting som står. För att markera när någon pratar som sin rollperson används citattecken, men jag har utelämnat information om kroppsspråk, tonfall och sådant som är uppenbart vid spelbordet men som känns överflödiga i exemplet, eftersom det torde komma naturligt även till nya spelare. Gestaltande handlar om mer än bara ord, men det är svårt att återge i text. Exemplet hanterar en situation där ganska mycket händer så dialogen har bitvis fått stå tillbaka för handling.
Tanken är att detta ska ge dig en känsla för hur spelet är tänkt att fungera. När du läst klart spelet kommer du att förstå allting som står i det här exemplet och om du vill kan du återkomma hit när du läst på mer. Ord som är kursiverade i texten har en speciell innebörd i reglerna. I de fall där de är en integrerad del av en huvudperson finns de med i genomgången av den. Samtliga huvudpersoner finns beskrivna i mer detalj i andra delar av den här boken, men det är inte nödvändigt att du läser dem, men det kan ge mer förståelse för hur de agerar.
Spelmötet har pågått en stund när den här situationen utspelar sig. Huvudpersonerna har tagit sig upp i Östanlands berg för att av olika anledning försöka få tag på en eremit. Det sägs att han står i förbund med mäktiga andar och kanske besitter han också kunskap som huvudpersonerna är intresserade av.
I rollerna har vi Emelie som Phaide1, en person som kommer att återkomma ofta i spelet, blanda annat i introduktionsnovellen i slutet av det här kapitlet och i reglernas exempel. För tillfället är det nog att veta att hon är efterlyst av staten och vill få tag i eremiten för att reda ut oklarheten i hennes förflutna.
Alva spelar Phangal2, en vätte som med hjälp av ett mekanisk skelett förklätt sig till människa och flyr undan sina likar. Hon vill nå eremiten för att hon tidigare i berättelsen fått en fruktansvärd förbannelse över sig som hon hoppas att vävaren kan bota. Tyvärr är hon paniskt rädd för vävare, så uppgiften blir inte enkel.
Poyas huvudperson heter Moni3, en beryktad rebell som hoppas kunna alliera sig med vävaren och locka denne till att hjälpa rebellerna i stort. Han är en person som vet vad han vill och skyr inga medel i sin kamp att störta regimen. Inom motståndsrörelsen är har han också blivit något slags ledargestalt.
Det är jag själv, Olle, som spelleder, men jag gör inte så mycket mer än dirigerar spelarnas kreativitet och ser till att berättelsen håller ihop, även om inte ens det behövs så mycket med den här gruppen. Oavsett vilket är jag en person som fokuserar på berättelsen och inte på enskilda huvudpersoner i den.
Olle: Okej, ni har alltså kommit så långt att ni ser tornet eremiten verkar bo i, men när ni kommer närmare ser ni att det omges av en stor våtmark där ilskna insekter surrar. Det kanske skulle gå att ta sig ut till tornet, men risken att fastna och drunkna är överhängande.
Poya: Jag står och ser ut över träsket, rakryggad och med den svala bergsvinden i håret. ”Det här ser inte lovande ut. Jag har en olycksbådande känsla om det här träsket. Har ni sett så stora trollsländor förut?”
Emelie: ”Nej, men så är jag uppvuxen i Frostvärn också. Det är först... på senare som jag upplevt naturen på nära håll, så att säga. De ser rätt fascinerande ut, tycker jag. Trollsländorna, alltså. Är de farliga?”
Poya: ”Ah, frukta inte, min flicka! Naturen är din vän om du bara närmar dig den på rätt sätt. Se här.” Jag går självsäkert ut några meter i kärret, hoppar mellan tuvorna som om jag vore uppväxt i här. Jag antar att du har någon idé med det här, så jag förväntar mig inte att det ska fungera.
Olle: Nej, det gör det inte heller. Du upptäcker redan vid första tuvan att den här våtmarken inte alls är som andra du upplevt. Tänker du kryssa någon aspekt och insistera på att du hoppar självklart mellan tuvorna inför kvinnornas blickar?
Poya: Naturligtvis, jag vet alltid bäst, så jag kryssar den aspekten. Mitt mål är dock inte att komma över träsket, utan mest visa att det inte är så farligt.
Olle: Okej, jag kryssar ingenting, så du lyckas automatiskt. Du får en tillfällig aspekt som beskriver att du just lyckats med det här.
Poya. Hm... jag väljer att kalla den ingjuter en känsla av trygghet. ”Se där, det var väl inte så krångligt?”
Emelie: ”Det säger du för att du är uppväxt här! För mig är vatten någon som rinner genom rör eller kanaler.”
Poya: ”Ack! Det är just det som är charmen med vildmarken. Naturen är sin egen och vi människor har inte lagt oss i och förstört allting.”
Emelie: ”Ja, och det är just det jag menar. Jag litar inte på naturen.”
Alva: ”Det gör jag,i vanliga fall, men det är något speciellt med det här träsket.”
Emelie: ”Du menar utöver trollsländorna?”
Alva: ”Mm, precis.”
Poya: ”Det kan väl knappast vara något att oroa sig för. Vi har klarat betydligt svårare saker förut.”
Alva: ”Ibland blir jag så trött på dig. Jag försökte inte säga att vi inte skulle klara det på något sätt, jag menade bara att vi kanske inte ska använda oss av din beryktade envishet för en gångs skull. Jag är inte rädd för att gå över, jag vill bara att vi tänker över vad vi gör innan vi ger oss ut där.”
Poya: ”Aha! Men du såg mig just göra en elegant och ytterst framgångsrik liten vända ut i träsket. Det var ju inga problem alls?” Jag hoppar vigt några tuvor ut, samma väg som jag använde mig av nyss för att vara säker på att inte göra bort mig.
Alva: ”Ah, men hur ska vi ta oss över hela vägen? Även om du må vara dumdristig känner jag knappast för att skutta runt på tuvor.” Jag har ju mitt tunga metallskelett att tänka på, men trots det försöker jag ändå att följa efter Moni de första stegen, men jag misslyckas automatiskt med det genom att jag kryssar mekaniskt skelett negativt. Har någon en bra idé på vad jag kan få för tillfällig aspekt för att jag misslyckas?
Poya: Du kanske kan fastna på något sätt? Eller så kan ditt mekaniska skelett må dåligt av fukten och rosta ihop.
Emelie: Vore det inte mer passande om det var något socialt, något i stil med den aspekt Moni fick precis nyss? Jag har dessutom en idé på hur vi kan ta oss över som inte fungerar så bra om Phangal sitter fast.
Olle: Vad sägs om att de andra blir lite misstänksamma för att du tycks väga mycket mer än du du borde?
Alva: Det låter bra. Ingen vet ju om att jag har ett mekaniskt skelett ännu, men det gör ingenting om de fattar misstanke om att något är fel. Jag har nu misstänkt massiv kropp som tillfällig aspekt. Använd den gärna senare om ni känner för det.
Emelie: Ja, Phaide kan lägga märke till det och prata om det senare. Men den dagen, den sorgen. Ska vi gå vidare? Bra. Jag sätter mig på knä vid kanten av kärret. ”Moni, kom tillbaka hit så ska jag prova en sak. Den här vinterkristallen tycks bara bringa otur, men kanske kan den användas till något nyttigt också.”
Poya: ”Vad tänker du göra?” Även om jag är grinig gör jag som hon säger i alla fall. Trots allt har jag ju ingen egen idé på hur vi ska ta oss över allihop. I alla fall inte om Phangal trilskas.
Emelie: Jag svarar honom inte utan famlar istället med handen innanför skjortan till jag får fram kristallen. Sedan håller jag i kedjan och sänker ned den i det mörka vattnet. När den träffar ytan börjar kristallen att pulsera och vågar av frost fortplantar sig genom det kalla vattnet. Snart bildas kristaller på ytan och efter någon minut är isen tillräckligt tjock för att gå på den. Naturligtvis kryssar jag vinterkristallen positivt.
Alva: ”Ah... Visste du om att den kunde göra sådär?”
Emelie: ”Nej.”
Poya: ”Nåja, vi kanske ska bege oss medan det varar?”
Alva: ”Jag... jag tycker att det verkar farligt. Jag tror inte att isen håller. Det är en spricka därborta till exempel, och då har vi inte ens klivit ut på isen!”
Olle: Hm, borde inte du använda din fobi mot vävare här? Jag tycker kristallen uppenbart har med vävare att göra. Phaide har väl till och med sagt att hon fick den av en vävare i Nordanland?
Emelie: Ja, det har jag.
Alva: Okej... jag kryssar den negativt då. Men jag går inte med på att jag inte vågar ge mig ut på isen i alla fall.
Olle: Med vilken aspekt motiverar du det då?
Alva: Tja, jag har ju okuvlig vilja eller hur?
Olle: Äh, så dum jag är. Naturligtvis. Då har vi båda kryssat varsin, så konflikten eskalerar. Beskriver du vad som händer?
Alva: Det känns väl egentligen uppenbart. Jag tar några försiktiga steg ut på isen. Phaide märker säkert att jag är rädd, men drummeln Moni tänker säkert bara på sig själv. Jag stålsätter mig och fortsätter. Jag är inte över, men jag har inte heller givit upp.
Olle: Bra. Vill du aktivera någon aspekt inför tärningsslaget? Jag tänker inte göra det.
Alva: Tja, jag har en ledig ruta kvar på okuvlig vilja så jag kryssar den. Plus ett för mig alltså. Jag slog sju!
Olle: Ah... jag slog bara två.
Alva: Jag vann med fem då. Du kan inte överklaga det eftersom du inte styr en huvudperson, eller hur?
Olle: Precis. Du vinner alltså med fem.
Alva: Utmärkt! Nu ska vi se. Jag tänker mig det här som enormt stärkande för självkänslan, så jag skaffar aspekten övervann rädslan vid isen med fem rutor. Den borde gå att använda på en hel mängd sätt.
Poya: Skulle du inte kunna ha en aspekt som gör att du inte är lika rädd för just den här vävaren? Eller i alla fall någonting som gör dig mindre orädd för vävare just nu?
Alva: Jo, det låter vettigt. Jag tar bara fyra rutor på den jag sade nyss då och så lägger jag den sista rutan på en som heter inställd på att konfrontera eremiten. I vilket fall beger jag mig ut på isen efter att ha fattat ett viktigt beslut. Vävare må vara hemska, men har jag givit mig ut i människornas värld ska jag inte låta det hindra mig..
Emelie: Eftersom jag är empatisk noterar jag förstås att Phangal går igenom något slags inre prövning, men jag har ingen lust att ta upp det nu, men jag skulle gärna vilja ha en liten scen om det längre fram Nu är det väl dags för alla att gå över isen mot tornet. Moni kan väl gå först om han vill.
Poya: Ja, det vill han!
Emelie: Jag misstänkte det. De där trollsländorna du nämnde förut, Poya, hade du någon speciell idé kring dem eller?
Poya: Nej, inte egentligen. Jag tycker mest att det är häftigt med stora trollsländor.
Emelie: Vad sägs då om att vävaren har besegrat en insektsande som nu slavar för honom genom att försvara hans torn? I så fall skulle vi kunna bli överfallna av svärmar av enorma trollsländor.
Olle: Det låter hur bra som helst.
Emelie: Okej. Då kör vi. ”Ser ni det där molnet?
Poya: ”Det ser ut som någon gas av något slag, det kanske kommer ur träsket?”
Emelie: ”Det tror jag inte. Jag kan se stora saker som rör sig.”
Poya: ”Jag tror att det är sumpgas.”
Emelie: ”Akta!” När vi står och käbblar om vad det är för något har molnet kommit mycket närmare och nu anfaller en hel hord trollsländor. Har du lust att ta över berättandet, Olle? Du har inte sagt så mycket nu på ett tag.
Olle: Okej, det kan jag göra. Trollsländorna är inte vilka som helst. Deras regnbågsskimrande vingar gnistrar i vårsolen. Jag bestämmer att de är vackra och livsfarliga. De äter upp er. Ja, förutom dig då, Phangal. Trossländorna äter upp Moni och Phaide. Vad gäller Phangal nöjer de sig med att gnaga bort all förklädnad! Jag aktiverar vackra, så ni kan alla kryssa en negativ ruta för omvärld.
Alva: De är så vackra att de bländar oss med sin skönhet, menar du?
Olle: Just så!
Poya: Vi hanterar alltså alla trollsländor som en motståndare som har aspekterna vackra och livfarliga? Sympatiska djur. Naturligtvis äter de inta alls upp mig. Jag är ju garvad motståndsman och har varit med om värre, så jag kryssar den. Visst får de med sig lite tyg och kanske en och annan munsbit, men mer än så är det inte.
Emelie: Jag är för liten för att uppfattas som ett allvarligt hot och kryssar därför den.
Alva: Jag har rutor lediga på mekaniskt skelett och det borde ju inte vara så gott att äta?
Olle: Men... de försökte ju inte äta upp dig, utan bara din förklädnad.
Emelie: Ja, du kanske kan använd skelettet i alla fall för att du inte är kött och blod ytterst och att de inte hittar dig, så att säga?
Alva: Just det. Hm, bra idé, men jag ändrar det lite. Jag använder främmande för att likt Phaide inte uppfattas som ett hot. Jag är ju inte människa och trossländorna är nog inställda på att stoppa sådana.
Olle: Utmärkt. Då är alla med till nivå två. Jag tänker aktiver livfarliga nu när det verkligen gäller. Sätt ett negativt kryss till i omvärld, allihop. Vad tänker ni kryssa för aspekter?
Poya: Vad säger ni? Jag tycker det vore kul om vi vinner den här snabbt. Vad säger ni?
Emelie: Jag håller med. Jag kryssar slumrande mirakelförmågor och förvandlar sländorna till aska.
Alva: Och jag kryssar tekniskt geni eftersom jag har en strömförande sköld som grillar stackarna så fort de nuddar den. Ska inte du kryssa något också, Poya?
Poya: Jo, det ska jag. Egentligen är ju trollsländorna skrämmande, men eftersom jag övervann rädslan vid isen är min förmåga på topp när jag klubbar trollsländor till höger och vänster.
Olle: Det blir alltså plus tre totalt då. Vem slår?
Poya: Tärningen visade fyra, så det blir sju totalt. Vad slog du?
Olle: Två igen.
Emelie: Dåså. Borde vi inte ha fått ett rejält övertag mot vävaren nu om det är han som upprättat det här försvaret? Vi vann med ganska mycket.
Poya: Mm. Vad sägs om trängt igenom vävarens försvar helt enkelt?
Alva: Fungerar för mig.
Emelie: Visst. Trollsländorna tycks ge upp efter att vi har zappat en hel hög av dem och det är dags att bege sig vidare. Tornet ser fallfärdigt ut, men på ett sätt som får det att verka överlagt, ungefär som om någon bor där men vill att det ska se ut som att det är övergivet. Eftersom jag är en ärlig själ som inte gillar smygande går jag uppför de brutna trapporna till porten och knackar på.
Här är det dags att lämna berättelsen för tanken är ju ändå att du och dina vänner ska väva en egen berättelse. Texten ovan har förhoppningsvis givit dig en inblick i hur Magneter och mirakel kan spelas. Det är inte nödvändigtvis exakt så det fungerar i din grupp, men det är en möjlighet. Nu har det blivit dags att gå vidare till en introduktion av spelvärlden.