Nekromanti [Magneter och mirakel] Exil

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Det har blivit dags att spela Magneter och mirakel. Det är Rävnos, Walium, Yassilus och jag som bestämt oss för att dra igång en kampanj. Alla kommer att spela människor som på ett eller annat sätt och av en eller annan anledning lever i exil i den sunnanländska noden Vindhem. I tråden ämnar jag publicera sådant som är av intresse för kampanjen, men jag hoppas också på rollpersoner och andra texter som har med kampanjen att göra.
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Vindhem: Koncis introduktion

Läge och uppbyggnad
Vindhem är den nordligaste och västligaste av Sunnanlands två noder. Den är beläget längs kanten av en vidsträckt bergsplatå, där en väldig flod samlats för att vräka sig ned mot låglandet tvåhundra meter längre ned. Innan det gör det, passerar den genom noden, som hänger ned över kanten på platån. Byggnadsverket sträcker sig från låglandsnivån, uppför klippkanten och vidare mot skyarna i en spira som slutar dryga trehundra meter ovanför platån. Noden har fått sitt namn efter det klagande ljud som ständigt hörs när vinden virvlar runt tornets topp.

Terrängen ovanför noden är ett vindpinat stäpplandskap, där växtlighet endast frodas i flodens dalgång samt här och var där klippor ger lä. Människor uppe på höglandet livnär sig nästan uteslutande av jakt och boskapsskötsel. Nedanför platån, är klimatet mer gynnsamt och bassänger med självlysande alger lyser upp himlen på nätterna. En magnetbana leder från noden och delar sig sedan i ett östligt spår mot Stjärnfall och ett sydligt spår mot storstäderna vid kusten.

Själva noden är en perfekt cylinder, totalt femhundra meter hög och femtio meter i diameter. Arkitekturen är centrerad kring ett ofantligt schakt som sträcker sig upp genom nästan hela tornets längd. I mitten av detta faller ett smalt vattenfall och runt detta finns avsatser, trappor och balkonger. Levnadsutrymmen finns inrymda i väggarna av schaktet, där de rikare bor högre upp och in mot schaktet. Vattenfallet förmår inte hålla ihop den sista biten, utan sprids ut mer och mer till ett fint regn. Detta utnyttjas till en regnskogsliknande allmän park i flera nivåer i schaktets botten. Den del av noden som finns kvar under schaktet hyser tunga industrier och de allra fattigaste bostäder.

Ljuset i schaktet kommer från ett intrikat system av linser och prismor i taket tornets topp och sidor, som leder in ljus djupt in i noden. De självlysande algerna används också som lampor som laddas upp under dagen och sedan ger ifrån sig ett blåaktigt sken på natten. Eftersom Sunnanlands invånare är förbjudna från att skåda stjärnornas ljus, skärs ljustillförseln av.

Styre
Till skillnad från många andra noder styrs Vindhem inte av mirakelmästare, utan istället ligger makten hos släkten Ametisten. De erövrade makten för snart fyra generationer sedan genom en list där de forna östanlandstrogna mirakelmästarna kastades ut. Denna incident är fortfarande en nagel i ögat för Östanland, även om den inte är lika kännbar som Stjärnfall, Sunnanlands andra nod.

Släkten fraktar nästan inga varor, utan tjänar sina pengar på treområden, dels från den tunga industrin kring noden och dels kring deras gigantiska nätverk av filialer och kontor. De hyr ut skepp, soldater, navigatörer och besättningar, såväl som karavaner och diplomatiska kontakter i främmande land. Många andra hus är beroende av Ametisten för deras handel, vilket har gett dem en stark ställning. Eftersom Vindhem är beläget så strategiskt, har de också full kontroll över den landväga handeln väster och norrut.

Ametisten är en strikt handelsmässig institution, som under de senaste fyrtio åren styrts av en kvinna vid namn Kermekelan. Det är under hennes styre som huset fått ett sådant inflytande, delvis beroende på tur, men främst på grund av ett blixtrande sinne för affärer och långsiktiga strategier. Ametisten erbjuder gratis uppehälle i noden för alla födda i deras tecken, men i övrigt hyser de liten släktmässig lojalitet. Det som räknas är ambition och företagsamhet.
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Mirakelmästarnas filosofi

Eftersom Rävnos kommer att spela mirakelmästare, har jag skrivit ihop en kort text om deras filosofiska grund som guide för hur de tänker och fungerar:

Ur principen föddes ett
Ur ett föddes två
Ur två föddes tre
Ur tre föddes tio tusen ting

Enligt principen ordnades världen
Tio tusen ting gavs mening
Tio tusen ting gavs sammanhang
Enligt principen delades världen

Mörker skildes från ljus
Jord skildes från himmel
Död skildes från liv
Negativt skildes från positivt

Genom världslig begrundan kan vi uppnå visdom
Genom inre kontemplation kan vi uppnå insikt
Vägen till att förenas med principen
Är tudelad, lång och krokig

I begynnelsen straffades människorna med viljan
Därmed gick de vilse
I begynnelsen skänktes människorna mästarna
För att åter finna vägen


Mirakelmästarnas sätt att se på världen är snarare filosofiskt än religiöst orienterad. Det finns många andliga och mentala aspekter, men mästarna behöver inte tro på något som inte går att visa för dem. Det viktigaste konceptet är den högsta principen, som är det bakomliggande mönstret bakom världens beskaffenhet. Den genomsyrar allting och är en gemensam nämnare för allting som existerar. I teorin är det omöjligt att förstå den högsta principen, men mirakelmästarnas högsta strävan är att förstå en så stor del som möjligt. Studiet av principen har två stora avdelningar.

För det första studerar mirakelmästarna världen omkring sig (kallat jord) och försöker förstå sig på hur dun fungerar. Detta görs på många olika sätt, alltifrån systematiska studier av naturens beståndsdelar till samhälleliga analyser och modeller. Vissa reser runt i världen och samlar kunskap, andra bidrar till den kollektiva insikten genom att organisera kunskapen i böcker eller på annat sätt sprida den vidare.

För det andra studerar mirakelmästarna medvetandet med alla dess vinklar och vrår (kallat himmel). Här är studiet alltid personligt, även om de allra flesta sporadiskt får vägledning av mer insiktsfulla bröder eller systrar inom orden. Traditionen är utan undantag muntlig och sker också i en högst personlig miljö. Eftersom sinnet kanske är ett uttryck för principen, hoppas de att komma närmare förståelse genom mental träning och meditation.

Poler är någonting extremt viktigt i denna filosofi. Ett koncept och dess motpol är två sidor av samma mynt. I begynnelsen var de förenade, men nu har de skenbart separerats från varandra. Genom principen hänger de dock fortfarande ihop och det är därför ett grovt misstag att tillskriva egenskaper till olika aspekter av samma sak. Den ena sidan av myntet är det andra likt. Därför tenderar mirakelmästare att vara intresserade och analytiska snarare än engagerade. Saker andra människor uppfattar som bra eller dåligt, uppfattar de bara som olika uttryck för den högsta principen och alla dessa uttryck kan bara värderas efter hur det hjälper mästaren vidare.

Naturen och allting i den uppfylls av principen. Människan bestraffades dock med den fria viljan, vilket har gjort att hon nu avvikit från det sanna och irrat långt bort från vägen mellan himmel och jord. Mästarnas uppgift är att ledsaga människorna på denna väg och se till att de inte kommer bort eller går vilse. De allra flesta kan inte urskilja principen och då måste en upplyst mästare guida dem rätt för att allting inte ska gå förlorat.

Mirakelkrafterna är ett uttryck för den roll mästarna har. Det är ett redskap som kommer ur studiet av den högsta principen och ses som det tydligaste uttrycket för den. Genom att bemästra läran om poler och motpoler, kan de använda principens oändliga kraft för att göra gott. De två ytterligheterna är jord (magnetism) och himmel (elektricitet); övriga skolor och traditioner faller någonstans mellan dessa. Varje mästares väg till upplysning är individuell och är hennes egen ensak så snart hon är fullvärdig mästare av orden.
 

Rävnos

Warrior
Joined
7 Sep 2005
Messages
340
[Karaktär] Arvel Demol

Historia
Att tro att vi är skapelsenskrona är skrattretande för den som precis som jag suttit inspärrad i sitt hem i otaliga dagar och nätter med en orkan som fångvaktare och sällskap. Den positiva frukten av min fångenskaps rastlöshet är denna början på en biografi som jag börjat teckna ned. Arbetet sker långsamt, många år har passerat sedan jag drillades i skrivandets konst av nitiska läromästare.

Mitt första minne är från sovsalarna. Jag har senare i livet förstått att det borde varit ett minne av värmen från min moders barm eller något dylikt poetiskt vackert minne. Verkligheten är sällan så vacker, så mitt första minne var från sovsalarna. Jag delade denna sal med 9 andra flickor i olika åldrar, tanken var och är fortfarande att de äldre eleverna skulle uppfostra oss yngre och snabbt inskola oss i de lagar och regler som var grunden i vår existens. Någon mor eller far finns överhuvudtaget inte i mitt minne.
Vid senare tillfällen har lösmynta och till åldern kommna mästare talat bredvid tunga vid ett fåtal tillfällen och på så sätt har jag lyckats få reda på vem min far var, men min mors identitet är en ännu väl förborgad hemlighet som jag misstänker att jag aldrig kommer kunna avtäcka.
De äldre flickorna använde under min uppväxt de yngre för att få utlopp för sin frustration och vrede med slag och sparkar. På dagarna ersattes de äldre elevernas förtryck och misshandel av lärarnas handfasta pedagogik. Vi skolades i teoretiska ämnen som filosofi och geometri. Men deltog även i fysiska träningspass där vi drillades i konster som fäktning och mediation. Det ämne som upptog största delen av vår dag var det som kallades staten och folket. Läromästarna spenderade dessa timmar med att ömsom påpeka och håna våra mänskliga svagheter samtidigt som de hyllade vårt ursprung. Begreppet folket förbryllade och trollband många av oss elever, i vår värld fanns det vi studenter och våra läromästare och de fåtal besökande mirakelmästare som besökte vårt läroverk. Det var genom dessa besök och gästföreläsningar av Mirakelmästare som vi barn fick någon insikt alls om vad vi förväntades eftersträva att bli.
De fåtal uppvisningar av mirakelkonsten vi fick bevittna agerade som sporre för oss barn, en dag skulle de kanske finna oss värdiga att ta del av den konsten. Om vi bara tog våra studier på största allvar och lärde oss alla lagar och paragrafer utantill så skulle de finna oss värdiga.
Förväntningarna på oss var skyhöga och ingen pardon visades för de barn som tappade efter eller visade sig ha svårt för något ämne. Varje höst tenterades det vi lärt oss under året. Underkändes provet fick man gå om hela året, de elever som tvingades till detta blev under hela nästa år utsatt för hån från både läromästare och övriga elever. Misslyckades man med samma tentamen vid två tillfällen sändes eleven från läroverket. Idag fruktar jag att dessa elever aldrig kom längre än till verkens avskrädeshögar där de blev föda för korparna.
Men på den tiden godtog jag med ett barnsnaivitet att vi var skapelsenskrona och stod över de människor som vi aldrig tilläts träffa och att de av oss som visade sig inne ha för mycket av mänsklighetens svagheter skickades tillbaka till folket.
När vi avslutat vårt sjunde år av undervisning blev vi för första gången utsläppta från läroverket. En ny värld öppnades för våra ögon då vi med vagn fördes genom östlandet. Jag såg de smutsiga och illa bildade bönder, som vi tränats och avlats för att styra över, arbeta på fälten vid vägen vi färdades fram över och jag insåg att instinktivt att jag föraktade dem. Det var inget som kom från min bildning, tvärtom var vi tränade att värdera och löna arbete även om vi satte föga värde till den inviduella arbetaren. Det tog mig många år att inse varför jag kände som jag gjorde och det tog mig lika många till att befria mig från känslan. Anledningen att jag föraktade och kände avsmak för människorna som stod under mig var att de hade något jag aldrig skulle kunna ha, ett ursprung och en familj. Koncepten var okända för mig på alla sätt förutom det teoretiska men ändå var det något inom mig som skrek efter det enkla och triviala liv de levde på sina fält.
Vad vårt resmål var visste vi inget om och ingen av oss frågade, vi visste mycket väl att en reprimand och en örfil hade blivit det enda svaret. En mirakelmästare lyder utan att ifrågasätta order från överordnade och i den rangskalan stod vi lägst.
Tillslut måste jag somnat, sövd av tågvagnens gungande för jag vaknade med ett ryck av att någon vrålade mitt namn. Vagnen stod stilla och jag var ensam kvar i den, ute var det mörkt och dörren stod öppen, jag skymtade figurer i mörkret men kunde inte urskilja någon jag kände igen.
När jag väl stod på perrongen utanför vagnen fann jag mig ansikte mot ansikte med en man jag inte kommer glömma så länge jag fortfarande lever, det räcker med att jag sluter ögonen för att jag ska minnas varje drag i hans seniga ansikte. Det var min blivande mästare och tränare i Mirakelkonsten. Den andra närvarande mannen som jag kände igen från läroverket läste upp ett formellt brev där mina betyg och omdömen presenterades för min blivande mästare. Jag chockades djupt av att höra dessa, aldrig hade någon sagt något uppmuntrande till mig eller på något sätt visat att de uppskattade mig. Men mina omdömmen var överlag hyllande och betygen var i de flesta ämnen högsta möjliga. Min mästare verkade dock inte imponerad av detta, han synade mig flera gånger från huvud till fot och sa sedan “hon duger”. Läromästaren hoppade in i vagnen igen och jag stod ensam på gårdensplanen med den främmande mannen. Han visade med handen mot huset och instruerade mig att följa honom. Medans vi gick testade han mina kunskaper i mängder av olika ämnen. Flera gånger ställde han frågor som jag inte visste svaren på och jag kröp varje gång ihop rädd att han skulle slå mig, men slagen kom aldrig, istället smackade han irriterat med läpparna och ställde nästa fråga. När förhöret var över förklarade han för mig att jag saknade kunskaper inom många viktiga områden men att det var något vi hade tid att rätta till. Han stannade till på trappan till huset och skärskådade mig igen innan han sade “Mitt namn är Demol inte mästare och jag vet att du gärna vill veta när jag ska börja lära dig mirakelkonsten, ni ungar är alla likadana, men vad ni inte inser är att ni innan ni kan springa måste kunna gå”. Jag förstod inte vad han menade och var alldeles för rädd för att fråga. Istället följde jag honom in genom dörren för att äta av den mat som dukats fram till oss av familjen som var ägare till gården. Ni förstår, ingen behöver någonsin oroa sig över husrum eller kost i östanlandet, det är varje medborgaresskyldighet att ge allt vad en mästare begär av denne och staten ser till så medborgarna har så de klarar sig.

Efter den första kvällen påbörjades alltså min lärarlingsträning. I början instruerade min mästare mig i grenar av filosofi, stridsteknik och en mängd andra ämnen som våra instruktörer på akademin hållt förborgade för oss. Han lärde mig slåss med fula knep och använda motståndarens styrkor mot denne. Sakta gick min träning över i en mental sådan, jag lärde mig koncentrationens svåra konst, dagar i enda tränade jag på att memorisera händelser, anleten, ljuslågor, allt jag kunde se och förnimma. Jag förstod vid denna tid inte varför jag gjorde som jag gjorde, men min mästare var alltid så självsäker i sina instruktioner så jag antog att det hade ett syfte som jag inte förstod. Idag många år senare har jag att tacka honom för denna träning, den har mer än en gång gett mig övertaget mot fiender både större och listigare än mig. I mängder av mina övningar använde vi pilbågen som ett hjälpmedel i min träning att uppnå ett knivskarpt focus. Även om min mästare nog aldrig tänkte sig att bågskyttet skulle bli en färdighet jag skulle få någon vidare användning för har jag den idag att tacka för mitt liv. Förmågan att kunna slå ut någon med en pil kan vara väldigt eftertraktad när man tvingas dölja sin magiska kraft.

Jag insåg knappt själv hur lång tid jag spenderade i min mästare sällskap, men det måste varit år, för världen förändrades runt mig. Eller så tycktes i alla fall det för mig, i realiteten var det nog jag som förändrades. Från ett barn till en vuxen kvinna. Världen var inte längre färgstark och ny, den var grå och fylld av orättvisor. Men jag hade styrkan och viljan att förändra den, precis som mina mästare och föregångare inom mirakelordnen hade kämpat för att göra innan mig. Mitt första enskilda förfog utan min mentors guidande och fasta hand var att bringa ordning och lugn till en by som härjats svårt av missväxt och sjukdom under hösten. Jag anlände i slutet av vintern och då var redan upprorets flagga fanad. Jag bemöttes av misstro och hårda ord mot den stat jag svurit på att tjäna, folk gör ofta misstaget att ta mig för mindre allvarlig eller farlig än mina brödrar och systrar i ordnen på grund av mitt utseende. Varken byborna eller någon annan gör det misstaget mer än en gång. Jag hade hört allt jag behövde höra inom timmar från min ankomst, de uppretade bönderna berättade i öppet trots om sitt uppror och sina tankar om östanland. Det var tid att skippa rättvisa, inom loppet ytterligare några timmar stod jag ensam i askan av den forna byn som jag lämnade med de svårt brända kropparna obegravda. Förrädare mot staten förtjänade ingen sympati eller ens gravens frid.

Min inlevelse och oförmåga att sympatisera eller beveka mg mot de jag ansåg förrådde staten fick mig snart att stå ut bland mina jämnåriga mästare. Många äldre mästare hyllade mig för min beslutsamhet och de som var skeptiska var visa nog att hålla sina tvivel för sig själva, jag var en eldlåga på den tiden, men jag brann för snabbt och häftigt, en dag skulle jag kollapsa och ta allt som närde mig med mig i fallet.

Början på mitt fall kom den dagen jag blev utvald att ingå i den grupp som skulle bringa ordning bland stammarna i Nordanland. Jag insåg inte det då utan kunde bara fröjdas över hur många förlorade själar jag skulle bringa in i ljuset. Min föredetta mentor Demol hade vid detta laget flera gånger tagit mig åt sidan och försökt få mig att ta mig an lite stillsammare uppdrag och försöka lösa fler konflikter och orosmoment med diplomati. Jag hånade honom öppet trotts att jag i yngre dagar hade tagit mitt liv på hans kommando. Jag proklamerade med hög röst att hans och hans gelikars tid var över och att det var dags att en yngre och handelskraftigare generation ledde östanlandet in i framtiden. Han hade mycket väl kunnat pulvrisera mig där jag stod, men han gjorde ingenting, skakade bara på huvudet och sa att det var väl så det måste vara och gick med tunga steg bort från min sida, jag har inte sett honom sedan den dagen även om jag ibland känners hans närvaro i fjärran. Jag kan inte låta bli att undra om han skulle vara stolt över mig idag eller om han skulle se mina handlingar som ett ännu lägre fall. En dag kanske jag kommer få veta, jag önskar att vi båda kommer överleva ett sådant eventuellt möte för än idag håller jag av den gamle mannen.

Iväg till Nordanlandet bar det, mina missdåd i det godas namn var många och ofta så hemska att jag plågas av de namnlösas ansikten på nätterna, jag tänker inte låta er läsare frossa i det lidande jag orsakade invånarna i nordanland, de förtjänar mer respekt än så. Men jag skapade mig många och mäktiga fiender på båda sidor gränsen när jag var där, Nordanlänningarna hatade mig av naturliga orsaker, jag dödade deras krigare, deras barn och deras gamla så dem förstår jag, varje andetag jag tar idag använder jag till att betala tillbaka den skuld jag känner mot dem. Ett hat jag inte sympaterar till är det som Östanlänningarna började visa mot mig, För samtidigt som de uppsatta östanlänningarna på plats uttnyttjade mina kunskaper och min själsliga styrka och renhet så rädslades de inför mina verk. De isolerade mig från sig själva, numera inser jag att detta skedde för att de var rädda för vad jag skulle skåda i deras själar om våra blickar någongång möttes.

Jag stannade totalt i 3 år i Nordanlandet, jag skulle gladeligen skära bort dessa tre år från mitt minne om jag idag kunde.Men de fick slutligen ett abrubt avbrott, ironiskt nog samma dag som jag fick budet som kallade hem mig till östanlandet. På någotsätt som jag än idag tycker stinker förräderi tog sig en krigare från någon nordanländsk stam in i befästningen som jag kallat hem. Han lyckades ta sig hela vägen upp till mitt rum och tog sig in i min kammare medans jag mediterade på borggården. När jag senare anlände upp till min kammare hade han gömt sig bakom ett av draperien vid fönstret, han väntade tålmodigt medans jag tog av mina svettiga kläder och kröp ned i det kar som gjorts i ordning för mig, först när jag slutit mina ögon och slappnat av i värmen av vattnet skred han till verket. Hade det inte varit för min känsliga hörsel och åratal av koncentrationsträning hade hans slag träffat mig i huvudet, istället träffade hans yxa mig över axlen, den skar djupt och rent och skiljde mig effektivt från min vänstra arm. Med mina sista ögonblick av medvetenhet använde jag mirakelkonsten för att koka hans blod i kroppen och sedan krossa resterna av han lekamen mot väggen i min kammare, han exploderade bokstavligen över rummet. Sedan svimmade jag till följd av köttets svaget.

Jag låg medvetslös i flera dygn och när jag vaknade var jag mycket svag. De hade fört mig till ett sjukvårdsläger och för första gången på många år fick jag se vilket lidande mina krafter hade skapat, jag hade fortfarande så mycket respekt med mig att jag fick ett eget tält, men det var svårt att få någon vila när nätterna fylldes av de döende och de sårades skrik av ångest och smärta.

Mina dagar i det lägret var alldeles för många och långa för att jag skulle kunna återvända till mitt forna jag. Jag började fundera och grubbla över det samhälle jag var en del av, vad mitt värv hade gjort med det barn jag en gång varit, hurdant mitt liv hade sett ut om jag inte blivit adopterad av ordnen och vem jag egentligen var. Frågor som var svåra att svara på och ännu svårare att ställa.

Jag återvände till Östanlandet med skammen över mina förlorade arm och mitt nyvunna tvivel mot de samhälle de jag en gång mördat för att upprätthålla. Jag antar att mina mästare märkte hur tvivlet och vekheten att sått sitt frö i mitt bröst, för jag blev placerad som instruktör på ett kloster. Jag var själv ett offer för krigets brutala våld och nu skulle jag klä lammen i rustningar smidda av hopp och skicka ut dem i strid beväpnade med svärd av drömmar som inte ens var deras egna. Tanken skar i mig, men vad var mina alternativ? Jag spenderade totalt 3 år i det klostret och det var tillsammans med rustmästaren från det klostret jag för första och enda gången kom i kontakt med vättarna. Resultatet av den resan var min nya metalarm, priset för den var ohyggligt högt men ordnen betalde det utan att någonsin ens nämna det för mig, det och många andra minnen vårdar jag från min tid som mästare. Men likt en sjuk hund måste den avlivas, för hur kärleksfull den än må vara i sina friska stunder så skadar den oskyldiga liv i sina rabiesanfall.

Men min nya arm har jag dem att tacka för och i mångt om mycket är den en förbättring av den jag förlorade, priset för min nyvunna styrka är dock att jag aldrig kommer kunna känna någon beröring, värme eller närhet med den delen av min kropp, egenskaper som jag för 5 år sedan hade fnyst åt men som jag idag inser är en del av den jag är även om jag förskjutit dem till lång inom mig.

Så en dag för två år sedan blev jag plötsligt inkastad i min gamla roll som slaktare och domare, det kan vara en slump, kanske det stjärnöde som sydlänningarna talar om eller ett grymt skämt från de andar som man tror på i norr. Men plötsligt reste sig upproret runt oss vid klostret och jag med min bakgrund blev naturligt utvald till att kväva det. Det tog mig mindre än en vecka att hitta epicentrumet för upproret, en borgmästare och hans två söner som fått sin hustru och tillika moder hängd och bränd, dömd som andetroende. Jag stod en tidig morgon och tittade ner på dalen där deras by stod, det hade varit så lätt för mig att höja armen och låta blixtar och helvetesplågor utplåna deras ömkliga tillvaro, men jag kunde inte. Jag stod där länge och tittade. Deras liv var så futtiga och obetydliga, men vem var jag att släcka dem? De hade aldrig hotat mig eller skadat mig, de försökte bara få tillbaka den döda kvinna de uppenbarligen höll av, för mig framstod deras kamp som meningslös, hur många av östanlandets tjänare de än dräpte så skulle de aldrig få tillbaka kvinnan, insåg de inte det? Frågorna gnagde inom mig där jag stod. Vad var det som drev dem att kämpa en meningslös kamp? Jag var tvungen att få ett svar. Så jag gick ner till dem och presenterade mig, först blev de rädda och anföll mig, Det tog inte många sekunder för mig att avväpna dem och med deras egna klingor jaga upp dem mot en vägg. Jag förklarade igen för dem att jag inte ville skada dem, bara prata med dem och utföra en varning. De insåg att de inte hade något val och vi satte oss ner tillsammans i gräset under ett träd och vi samtalade länge. Jag grät öppet för första gången när fadern talade om deras kamp, allt var så gripande, så medrykande. Jag kände hur jag brann för deras kamp, deras mål var mina mål. Och hade de kommit på tanken att be mig om det undrar jag om jag inte hade anslutit mig till deras kamp. Istället berättade de om en flyktväg ut från Östlandet, en väg som ledde över bergen in till sydlandet. Vem man skulle kontakta och var man fann denne Doar Magnificus. De varnande mig för att Doars pris för att föra en person ur landet var högt och att ens öde om man inte kunde betala det han begärde var värre än döden.

Men jag hade inget begrepp om priser och har fortfarande svårt att värdera saker så som faller andra människor så naturligt att göra. Jag sköt deras varningar åt sidan och begav mig iväg på jakt efter denna Doar. Min packning bestod av mitt svärd och min båge och den mantel som markerade mig som mästare, något mer ägde jag inte och inget mer var jag heller intreserad av att äga. Jag fann mannen jag sökte i en by en bit upp i bergen. Han hade gjort byn till sin och levde ett liv i lyx tillsammans med mängder av unga män och kvinnor, slavar insåg jag senare. Jag förklarade för honom att jag ville lämna östanlandet men att jag intet hade att betala. Han granskade mig och frågade om jag hade stulit mantlen jag bar. Jag svarade ärligt att nej den bar jag med all rätt. Han verkade först chockad men fann sig sedan igen och förklarade att vi nog skulle kunna göra affärer ändå. Han skulle föra mig ur landet om jag gjorde honom en gentjänst när han helst bad mig om den, vad han än bad mig om. Jag accepterade hans krav utan att vidare fundera på det, att våga använda en mirakelmästare i det ondas syfte var för mig en så otänkbar tanke att den ärligt aldrig ens korsade mina tankar.

Jag väljer att inte beskriva färden till sydlandet vidare eftersom jag inte vet i vems händer denna text kommer hamna, jag vill nämligen inte att den vägen ska stängas utan att fler ska kunna finna sin frihet utanför östanlandets gränser om de så önskar det. Av samma anledning har jag valt att inte vidare beskriva min träning inom mirakelkonsten eller hur man använder den, denna gåva är alldeles för stor för att riskera att falla i den otränades händer, jag blev i hela mitt liv tränad att använda den och se hur jag använde den trotts det.

Här i sydlandet har jag inte varit overksam även om min första tid var svår. Deras kultur är inte som den jag är van vid. Jag har visserligen funnit mig ett hem i Vindhem, en stad som påminner lite om de Noder vi hade i östanlandet på den tiden jag kallade den nationen mitt hem. Jag försökte en tid skapa en motpol mot mirakelmästarna, en ordnen formad med människans bästa i tankarna, men som inte stod över människan utan hjälpte och skapade ordning innefrån samhället. Det mottogs inte väl här i Sydlandet. Kulturen här kan tyckas vara dekadent och acceptans mot alla läggningar och åsikter kan tyckas vara parol för staten, men under den accepterande ytan finns ett system som är minst sagt oförlåtande. Jag drabbades av dess fulla kraft när jag tränade en grupp med unga pojkar och flickor i meditation och filosofi. Av de 11 barn jag då undervisade dog tre i en explosions“olycka” i vårt lilla tempel, fyra har försvunnit och de sista fyra undviker mig som om deras liv hänger på det. Olyckan som jag talade om var knappast någon olycka även om myndigheterna här i noden väljer att kalla den det, någon hade placerat en tunna med sprängämnen på vår gård och när solens strålar värme upp den exploderade den när tre av mina dåvarande elever tränade under min ledning. Jag själv klarade mig utan några större skador, men de tre barnen slets i stycken av explosionen. Efter den olyckan försvann fyra av mina elever från jordens yta och tre hämtades kort där efter hem av sina föräldrar till andra städer, långt borta från noden. Jag har skickat brev till dem och bett att få fortsätta utbilda deras barn, men de har bara besvarats med artiga men bestämda nej.

Jag har uppenbarligen skaffat mig mäktiga fiender i Noden, tråkigt nog kan jag inte finna dem, hade jag haft ett namn hade det varit en smal sak för mig att utplåna deras influens över denna vackra frihamn.

Ett annat mörkt moln på himlen är den ständiga jakt mirakelordnen har efter mig, jag har själv tagit hand om två grupper som ställt för närgångna frågor efter mig och med kontakter sänt tre till på vilospår, men de kommer obenhörligen tillbaka, något leder dem till Vindhem. Vidare kan jag känna andra mirakelmästare använda sin kraft runt omkring mig, aldrig så nära så jag kan placera dem, men någonstanns där ute finns de. Jag tror inte de kan känna av mig, jag använder aldrig min kraft mer än i absoluta nödfall och jag har gjort det till en vana att dölja min kraft, men de kan säkerligen ana mig, precis som jag kan ana dem. Och en dag kommer vi mötas.

Vad hon gör just nu
Idag driver Arvel en tveksamt lönsam fäktningsskola, hennes kundkrets är inte stor och de flesta kommer bara en eller två gånger för att lära sig ett par tjuvknep. Den utsätts inte sällan för sabotage och hån, men hon har hittintills envist fortsatt sin undervisning.

Hon orar sig dagligen för vad Doar egentligen tänker begära för tjänst av henne och hon har börjat misstänka att det kommer bli en blodig historia. Specielt eftersom hon vet att han ligger i mer eller mindre öppen fejd med en av familjerna här i Noden som själva anser sig vara herrar över Nodens slavhandel.

Slavhandel är överhuvudtaget något som upptar mycket av Arvels tankar, hon inser själv hur oerhört fel det är, men ingen annan runt omkring henne verkar dela den solklara insikten. Detta gör henne frustrerad och leder till många överilade ord och beslut när det kommer till slavar eller "tjänare" som många sydlänningar föredrar att kalla dem.

Hotet från mirakelmästarna är ständigt överhängande.Från östlandet kommer det med jämna mellanrum grupper med råbarkade mördare och spioner och letar efter henne, än har hon lyckats slå ut dem i bakhåll eller lura iväg dem, men hennes vänskapskrets har efter olyckan minskat drastiskt och hon är osäker på hur länge det ska gå.

Oron för den andra mirakelgruppen i grannoden är också stor, för även om hon inte har gått ut i öppet motstånd mot dem så strider de läror hon sprider väldigt mycket mot deras relativt oförändrade tro. Nyligen har hon påbörjat en kontaktmässig relation med en av stormästarna från den ordnen och denna har vunnit hennes lojalitet med sin charm. Detta skapar inte sällan problem för Arvels närastående eftersom hon vägrar lyssna på kritiska tankar om Stormästaren eller dennas erbjudande om hjälp.

Ett ljusare moln på hennes annars så mörka himel är att hon nyligen stiftat bekantskap med en man som har erbjudit henne mark och beskydd på en avlägsen ö om hon understödjer honom i kampen mot de som tog över hans rike, han beskriver sig själv som en älskad ledare och hans folk nu lider under de nya tyrannernas grepp, en situation som låter som en perfekt start i hennes kampanj för att rädda sin själ.
Efter ett första samarbete visar det sig att relationen till Exil-kungen långt ifrån är så okomplicerad som hon till början hoppades, han är en fåfäng och nyckfull man, något som förbryllar den relativt oskuldsfulla Arvel.

Något som inte är lika hoppfullt är att hon flera gånger sett nordanlänningar stryka omkring i staden, och mannen som har talat om att ingå i ett kontrakt med henne verkar även diskutera med deras ledare, en obehaglig enögd kvinna. Arvel är dock inte öppet hotfull mot dem, hon hoppas tvärtom att de ska kunna komma överens och kanske lägga tidigare konflikter bakom sig.
Denna inställning är hon numera tacksam för eftersom hon i den enögda kvinnan har någon som hon iaf ser som jämnlike. Hur Korpvis, som är nordanlänningen namn, ser på relationen är dock inget som Arvel tänker på.

Utseende
Arvel är en kort kvinna, hon når en normal lång man knappt till bröstet. Hon är vältränad och något starkade än den genomsnittlige personen. När hon rör sig rör hon sig med en vighet och självklarhet som får många att vända huvudet efter henne. Hon är inte slående vacker, men definitivt någon som skulle kunna använda sitt utseende till sin fördel om hon hade velat det. Hon klär sig i enkla kläder i funktionella färger, sin mästardräkt har hon säkert undangömd i en kista tillsammans med sin gamla ämbetes stav som hon dock symboliskt har knäckt på mitten. Håret når henne till halsen ungefär och är kastanjebrunt. Ögonen är gröna och skarpa. Under mantlen bär hon sitt svärd och över axlen har hon ett koger och den båge som hon burit runt på i så många år. Båda drar till sig blickar och har fått mer än en man att spotta på gatan bakom henne, men hon vägrar att skiljas från dem.
Arvel stora förbannelse är hennes gullighet, få tar henne på allvar och tror att de kan behandla henne respektlöst bara för att de har ett övertag när det gäller längd och vikt. När hon blir arg går hon ofta fram och tillbaka i rummet och hon har en enarverande egenhet att muttra för sig själv.

Personlighet
Arvel är envis som en sten, hon ger sig aldrig när hon väl fått en idé och kan med en dåres mod fortsätta när andra för länge sedan skulle gett upp. Just nu vet hon inte riktigt vart i världen hon står, hon vet att det hon har gjort i sitt tidigare liv är oförlåtligt men hon vet också att hon har förmågan att göra otroligt mycket gott. Det som ständigt motverkar hennes intentioner om att skapa en god omvärld är först att hon har ett väldigt het tempramente, mer än en gång sedan hon avsade sig sitt “dåliga” liv har hon dödat människor i ren vrede, hon ångrar sig extremt mycket efteråt men då är det ju alltid försent. Värst är det när folk inte tar henne på allvar utan behandlar henne som något man kan driva och köra med, då kan hon få våldsamma utbrott, eller när hon ser någon göra något ondskefullt eller egoistiskt som andra får lida av, då är det rättvisa från ovan utan nåd och överklagan som gäller. Hennes andra stora nackdel är att hon i vissa situationer är fruktansvärt naiv, hon tror oftast det bästa om folk, har svårt att genomskåda lögner och ironi, ingen skulle våga ljuga eller utnyttja en mirakelmästare i östanlandet, så hon har aldrig tvingats hantera sådana situationer. Naiviteten yttrar sig främst när hon förhandlar eller köpslår, då är det inte ovanligt att hon blir väldigt lurad men ändå går där ifrån i tron att hon gjort en bra affär.

Värden
Kropp 6
Medvetande 7
Interaktion 4


Aspekter

Metalarm 2
Magnetism 2
Elektrictitet 3
Naiv 2
Exil Mirakelmästare 2
Stridskonst 1
Akrobatisk 1
Allmänbildad 1
Charmig 1
Tempramente 1
Filosofiskt lagd 1
Ledaregenskaper 1
Efterlyst 1
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Spelmöte 1

Rollerna
Arvel (Rävnos) - Avhoppad mirakelmästare från Östanland. Lever numera i exil i Sunnanland och försöker där att starta sin egen akademi. Har delvis förkastat mirakelmästarnas filosofi.

Korpvis (Walium) – Andevävare från Nordanland som förlorat kontrollen över sin klan och nu lever i exil i Vindhem. Har som långsiktigt mål att återvända till Nordanland och ta kontrollen över sin hemregion. Tämligen otrevlig, mäktig och manipulativ person.

Vågtämjare (Yassilus) – Avsatt kung av ett örike i Nordanlands arkipelag. En aningen excentrisk herre med mål att ta tillbaka det han anser vara hans. Är kanske inte i sitt rätta element, eftersom han egentligen hör hemma som kapten för ett fartyg.

Första spelmötet
Kampanjen startar med att rollpersonerna medelst magnettåg är på väg till en slavhandlare och mäktig köpman vid namn Doar Magnificus. Han är en före detta östanlänning som flytt över gränsen och börjat om från början. Affärerna gick mycket bra och han har nu ett eget litet handelsimperium där han tjänar pengar på att smuggla människor från Östanland till Sunnanland och sälja de som inte har råd som slavar. Rollpersonerna åker till honom dels för att de är inbjudna till något och dels för att de ska hämta upp en speciell slav från Östanland till Vindhem. Doar bjuder dem på en middag tillsammans med honom och en mycket framstående gäst från Sunnanlands andra nod, Stjärnfall. Hon är ärkematriark av den fjärde cirkeln och erbjuder rollpersonerna någon form av allians med mirakelmästarna där. Ärkematriarken vill att rollpersonerna ska arbeta för dem i Vindhem, men rollpersonerna verkar inte riktigt lita på hennes goda intentioner.

Under middagen blir det tydligt att Doar är en tämligen otrevlig typ som tänker experimentera med en av slavarna. I Sunnanland tror man att stjärnorna är heliga och styr människors liv, vilket gör att bara prästerna får skåda dem. Doar vill låta en sunnanländsk slav vistas på taket där middagen hålls, utan skydd mot stjärnorna. Arvel blir upprörd och Vågtämjare köper flickan av Doar. När middagen är avklarad, presenteras de för Like, slaven som Korpvis ska sälja till en ädling i Vindhem. Han verkar apatisk och kanske också drogad, men följer fogligt efter dem till tåget tillbaka. Det är nu sent på kvällen.

På vägen tillbaka spårar tåget ur och stora delar totalförstörs, kombinerat med många döda och ännu fler skadade. Ett sabotage av rälsen tycks vara orsaken och rollpersonerna spenderar en del tid med att hjälpa skadade. Like försöker fly och Arvel stoppar honom genom att sätta fyr på hans kläder med hjälp av sina mirakelförmågor. Rollpersonerna fångar in honom, men hans liv svävar i fara på grund av skadorna han ådragit sig. De lånar en kärra och tar sig till noden till fots, trots att det är mitt i natten. På vägen tillbaka ser de någon som signalerar från Vindhems topp. Tillbaka i Vindhem, sprider de sig åt olika håll för att till sist gå och lägga sig.
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Reflektioner

Nu tänkte jag prova att reflektera kring mitt spelledande och spelmötet i allmänhet. Jag har ingen aning om ifall det här är intressant eller om det ger något, men det är värt att prova. Kommentarer och diskussioner vore förstås mycket trevligt. Om en stund tänker jag publicera lite tankekartor och annat jag använde mig av, men här är lite allmäna reflektioner.

Det första spelmötet är alltid svårt, vilket jag tycker att jag hanterade ganska dåligt. Jag tror att det är bra att börja med något som är hyfsat actionfyllt och får ihop gruppen så snabbt som möjligt. Det jag började med var istället en middag och ett diplomatiskt möte med en av regionens mäktigaste personer, som dessutom var en överraskning för både spelarna och rollpersonerna. Flickan som tvingades vara uppe på taket tillförde dock en hel del, eftersom det gav ett gemensamt fokus för diskussionen. Jag är tämligen nöjd med hur Doar och ärkematriarken presenterades. Generellt känner jag mig ganska dålig på att spelleda spelledarpersoner, men eftersom jag förberett dem rätt noga.

Jag var inte alls nöjd med urspårningen, men jag vet inte riktigt varför. Den kändes jättedålig på alla tänkbara sätt. Har ni som var med någonting att tillägga här vore det rätt roligt. Det kändes lite som att berätta om en dålig film på ett dåligt sätt. Det blev bättre när slaven flydde och framåt, men i alla fall. Scenen är rälsad som fan (haha) och jag vet inte riktigt hur man ska arrangera saker som det här utan att det ska bli så dåligt.

Utöver det här är jag nöjd med den effekt middagen fick. Jag tycker att dialog flyter på bra, även om det ibland kan bli lite oseriöst. Det här är intressant, eftersom ämnet i sig inte behöver vara oseriöst alls. Det handlar nog enbart om inställning hos spelare och spelledare. Jag tycker att det vore kul att kunna växla stämning under spelmötet så att de bitar som faktiskt är lätt humoristiska blir det istället för att allt blir det. På det sättet blir det roliga roligare och det som inte är roligt bör kanske inte heller vara det.

Regelanvändandet var sparsamt och handlade mest om sociala konflikter där utgången egentligen inte var speciellt viktig. Det gick dock väldigt smidigt de gångerna vi använde dem.
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Tankekarta - SLP

Bifogat finns tankekartan jag använde för att hålla reda på de SLP som användes under det första spelmötet. De som inte var förberedda, antecknade jag i förberedda rutor i en namnlista.

 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Reaktioner

"Jag var inte alls nöjd med urspårningen, men jag vet inte riktigt varför. Den kändes jättedålig på alla tänkbara sätt. Har ni som var med någonting att tillägga här vore det rätt roligt. Det kändes lite som att berätta om en dålig film på ett dåligt sätt. Det blev bättre när slaven flydde och framåt, men i alla fall. Scenen är rälsad som fan (haha) och jag vet inte riktigt hur man ska arrangera saker som det här utan att det ska bli så dåligt."

Jag tyckte inte att den var dålig, men den hade kanske blivit mer engagerande om inte gruppens mest empatiska person hade halvsovit just när det hände. Det hade kunnat bli mer dramatiskt genom att rollpersonerna hade befunnit sig i en mer utsatt del av tågsettet och varit tvugna att ta sig ut innan det kastades omkull.

Jag vet inget om media i Sunnanland, men det känns som om det tekniska kunnandet vore tillräckligt avancerat för att det skulle finnas tidningar och tryckpressar. Det vore kul om vi, mot vår egen vilja kanske, blev kända genom vår medverkan i kraschen. Att kraschen överhuvudtaget integrerades mer genom att det gick rykten om vem som låg bakom sabotaget, vem det riktade sig mot, hur det hade genomförts och så vidare.

Även om det hade inneburit extra arbete så hadet varit kul om det hade funnits ett sanktionerat nyhetsblad som publicerades i noden och som ibland tog upp händelser relaterade till vår framfart. Något som skulle kunna delas ut som en handout eller läggas upp mellan spelmötena och som vi själva skulle kunna bidra till.
 

Rävnos

Warrior
Joined
7 Sep 2005
Messages
340
Reaktioner på Snigels Reflektioner

första spelmötet är svårt även som spelare. Inte minst om man ska ta sig in i en sammanspelad grupp som jag fick göra. Det finns lika många stämningsgrepp och regler och tankar om spellande som det finns grupper i vårt avlånga land och det gör att det oftast blir lite tassande och fnissande när man börjar med en ny grupp.

För mig gjorde det att första mötet kändes lite knepigt ibland, min egen osäkerhet gjorde att jag höll tillbaka lite och inte visste riktigt vad som förväntades av mig.

Att jag sedan var helt slut och nästan somnade var bara svindåligt av mig, känns som jag drog ner Crashscenen pga av det. De andra två är ju inte direkt karaktärer som tog illa vid sig av den, medans jag däremot hade haft utmärkt med utrymme att spela där.

Det roligaste och intressantaste är kombinationen mellan "meningslös"handling och speledardriven just nu, vi skapar våra intresseområden och utforskar dem i staden parallelt med din plottade handling.

Att faktiskt ta hänsyn till vad vi vill göra tills och under nästa spelmöte är ett nytt grepp som känns jävligt fräscht och skönt.

Jag tror egentligen inte det var en tabbe att inte börja med en klassisk action-start. Visst det hade underlättat för oss spelare, men det hade också skapat en väldigt mycket mer rälsad känsla, något som vi rättså effektivt har undvikit. Tågcrashen var iof utom vår kontrol, men det tror jag inte någon upplevde som dumt.

Det svåra är ju som vanligt att veta vad nästa steg ska bli i rollspel, någon saboterade tåget för oss, någon slog sönder min akademi, någon bombade min studiecirkel, alla händelser är något man hade velat spela vidare på eftersom det känns som det är något karaktärerna, eller iaf min hade tagit ett aktivt intresse i. Men det är svårt när det inte finns några trådar att nysta i nuläget, fast det kan ju vara medvetet från din sida eftersom vi faktiskt bara är precis i början av kampanjen.

En sak som jag upplever som jätte positiv är det politiska spelet vi börjar bli en del av, vi skapar oss fiender och ali.. okej vi skapar oss inte så många allierade, men vi har haft möjlighet till det :p

det känns som det kommer leda upp till precis vad vi känner för att vi vill att det ska leda till, och det är en härlig känsla, att vi kan göra exakt vad vill med Noden (nu menar jag inte in-game, där har vi ju givetvis begränsningar av vad vi faktiskt har makt och styrka till).

Så min slutsats blir väl att fortsätta semi-fishtanka, håll handlingen relativt öppen och lämna gott om möjligheter för oss att fortsätta vårt sociala ränkspel mot varandra så kommer Rävnos vara en lycklig Räv.

\Marcus som verkligen lider av att han alltid är så trött, får väl bli spikdyna nästa gång.
 

Rävnos

Warrior
Joined
7 Sep 2005
Messages
340
Spelmöte 1 ur Rävnos perspektiv

Första spelmötet
Precis som Snigel berättade började allting på tåget. Vi spelade lite semilöst mellan varandra och hade några staplande försök till socialinteraktion mellan varandra. Tonen var relativt lättsam och vi metade relativt mycket. Min karaktär hade i nuläget ingen kunskap alls om att Doar faktiskt var slavhandlare, inte för att det förändrat något, hon är tvingad av sin heder att följa sitt löfte och genomföra vad han än begär av henne.

Vi ankom till Doars hushåll och tog oss relativt snabbt upp till hans privata del av tornet. Där blev lite halv orealistisk interaktion med vakterna, de stoppade oss och bad oss vänta, min karaktär reagerade negativt på detta och krävde att bli insläppt(är man Mirakelmästare är inte Nej ett ord man är vanvid). Yassilus karaktär Vågtämjare lade sig i dialogen och blev tillslut personligen förolämpad av vakten så han stormade ut och var sårad. Hela scenen kändes lite konstig, kan inte exakt sätta fingret på vad det var som kändes fel, men något var det.

Efter lite ursäkter och medlande från Korpvis, waliums karaktär, samlades vi återigen och fick göra entré till Doars privata kammare. Vi leddes upp på taket där vi snabbt blev ställda inför det etiska problemet med en Sunnanlands flicka som skulle exponeras för stjärnorna för att roa oss och tillfredställa Doars nyfiktenhet över Sunnanlands olika tabuer( att stå direkt under stjärnorna är en av dem). Min karaktär reagerade väldigt kraftfullt på detta och hotade rakt av att kasta Doar från taket om han inte slutade upp, värre blev det när jag insåg att alla tjänare på taket var slavar. Jag är lite halvnöjd med scenen, de andra gjorde bra ifrån sig, specielt Snigel och Yassilus hade riktigt skön dialog angående slavar. Men jag kände att jag hade svårt att få fram den auktoritet som min karaktär borde skapa runt sig, pondus är svårt att simulera vid ett bord helt enkelt, jag måste grubbla mer på hur man gör det.

Sedan anlände ärkematriarken från Stjärnfall. Min karaktär var fortfarande butter över hela slavgrejen men hade lugnat ner sig så pass mycket av Vågtämjares handlingar (han köpte helt enkelt loss slaven och skickade ner henne) att hon höll band på sig själv. Efter några misslyckade "Naiv"-slag var min karaktär såld, hon dyrkar mer eller mindre Stormästarinnan och tror på precis allt hon säger. Detta har senare fått intressanta koncekvenser eftersom Arvel mer eller mindre saboterar möten med andra potenciella allierade till gruppen.

Mötet var ur socialsynpunkt intressant eftersom den dialogen för första gången kändes riktigt klockren för mig. Kändes som jag verkligen lyckades gestalta min karaktär här och att samspelet mellan spelledare och spelare funkade utan ansträngning.

korpvis köper i mer eller mindre lönndom en slav av Doar, vilket Arvel protesterar mycket upprört över, men hon får av någon anledning för sig att Korpvis ska släppa denne lös(vilket inte alls är waliums intention), detta är grunden till en något missvisad uppskattning till Korpvis från Arvels sida.

Tågresan hem är relativt lugn och koncenteras främst på interaktion med de två nya karakärerna, Like och "flickan"(kommer inte ihåg hennes namn nu). Ja ända fram tills crashen, som jag som redan hintats mer eller mindre flummade bort med att jag var så satans trött och hade svårt att hålla mig vaken för att det började bli sent.

Här hade det absolut funnits utrymme för väldigt mycket mer drama, både spelare och spelledare kändes som de höll tillbaka lite. Crashen kändes aldrig så brutal och fruktansvärd som den kunnat bli, liken och de skadade kändes stundvis mest som rekvisita, men jag är som sagt inte säker eftersom jag zonade ut och in ur medvetande. Så jag tar på mig en hel del av skulden för den scenens tillkorta kommanden även om jag inte är så egocentrisk så jag tror att hela scenen föll pga av mig.

Betydligt intressantare blev det i scenen efteråt när Like(Korpögas nyköpta slav) försöker fly. I min karaktär skedde en kort viljornas kamp, en del av henne vill att alla ska vara fria och säger att slaveri i alla former är fel. En annan del av henne säger att lagar av nödvändighet måste följas och att alla överträdelser av lagen måste bestraffas hårt. Detta gäller givetvis inte henne själv, hon är mirakelmästare och står över lagen. Så hennes reaktion blev att hon helt enkelt använde sina krafter för att tända fyr på den flyende slaven, i efterhand kanske en överreaktion pga av att jag inte kom på något bättre sätt att stoppa honom, har bara elektricitet och magnestism att leka med. Men jag hävdar fortfarande att det var en passande överreaktion om man kollar på händelseförloppet minuterna innan.

Kontentan av situationen blev iaf att min karaktär numera har en tydligare inställning till frihet och folkets strävan mot frihet, hon är helt för slavarnas frigörelse, men anser att den ska ske på laglig väg eller ska genomdrivas av dem som är lagen. En inställning som känns väldigt passande för Arvel med tanke på hennes bakgrund.

Den sista scenen som jag tänker kommentera är signalerna vi såg på vägen hem från Vindhem, här blev det lite kommunikations miss mellan mig och spelledaren, för jag fattade inte att det faktiskt var några signaler. Så inte förrän under andra spelmötet tänkte jag direkt på det som något viktigt. Problemet känns ungefär som samma som jag nämde om den saboterade rälsen och sabotagen mot min verksamhet i Vindhem, jag har svårt att veta vad nästa steg ska bli eftersom det saknas ledtrådar som är så tydliga så ett pucko som jag kan följa dem. Händelserna är intressanta i sig, men jag vet inte hur jag ska gå vidare med dem så därför faller de lite i skymundan.

\Marcus som trots allt är mycket nöjd med de två första spelningarna.
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Huvudet på spiken

Att kraschen överhuvudtaget integrerades mer...
Här tror jag att du slår huvudet på spiken, faktiskt. Som jag skrev, kände jag att något saknades. Även om det är integrerat för min del, eftersom jag vet vad som hände, behöver det ju inte alls framstå så för er del. Mycket bra poäng. Jag tror att det åtgärdades ganska mycket under det andra spelmötet, då ni blev tillfrågade om kraschen minst två gånger (vad jag minns). Postningar mellan spelmöten tror jag kan fungera ganska bra annars. Jag kanske lägger upp inlägg här om rykten som sprids eller andra intressanta saker. Har ni själva sådana saker är det förstås ännu bättre.
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
In medias res plus nystning

Jag tror egentligen inte det var en tabbe att inte börja med en klassisk action-start. Visst det hade underlättat för oss spelare, men det hade också skapat en väldigt mycket mer rälsad känsla, något som vi rättså effektivt har undvikit. Tågcrashen var iof utom vår kontrol, men det tror jag inte någon upplevde som dumt.
Jag pratade en del om det där med Rickard igår och kom fram till att det inte alls är action man vill ha, utan någon form av in medias res. Det sämsta man kan göra är det jag gjorde, det vill säga låta spelet börja på tåget alternativt när ni kom fram till Doar. Jag borde ha börjat vid middagen och låtit er presentera er för de som var där, varpå ärkematriarken kunde dykt upp och resten dragit igång.

Rent generellt tror jag att det är pantat och onödigt att börja med miljöbeskrvningar. Jag kunde gott ha väntat med att beskriva Doars torn till ni gick ut eller väntat med att beskriva utsikten till spelet redan var igång och rullade. Det här är något jag tycker är mycket intressant och ska fundera mer på.

Men det är svårt när det inte finns några trådar att nysta i nuläget, fast det kan ju vara medvetet från din sida eftersom vi faktiskt bara är precis i början av kampanjen.
Nej, det är inte meningen att det ska vara så. Dock ser jag inte rollspel på ett sådant sätt att spelarna är fågelungar och jag är fågelmamman som spyr upp tuggat mat i halsen på er. Vill ni ha ledtrådar kring vad som kan ha hänt får ni försöka hitta sådana. Om ni inte aktivt intresserar för det, antar jag förstås att ni inte är intresserade av det och då tänker jag inte tvinga er in på detektivspelande om vad som faktiskt hände. Om någon av er däremot hade spenderat någon timme på att snappa upp rykten i nodens krogar hade det varit en annan femma. Men nu gjorde ingen det.

Nu menar jag inte att dissa er, eftersom ni var aktiva på andra områden. Jag menade bara att jag satsar på att utveckla de delar ni visar intresse för. Det känns liksom givet.

Tillägg: Jag måste kommentera det du skrev i ditt andra svar, men jag gör det här för att hålla ihop saker och ting. Jag spelleder inte på ett sådant sätt att jag lägger ut ledtrådar för er att hitta. Det finns ingen utstakad väg till en lösning på mysteriet, så vill du hitta något är det dags att börja leta. Jag satsar på spelardrivna plotter och även om jag har mina egna idéer, kommer spelet aldrig att bli ett "nu ska vi se vad Snigel har hittat på idag". Det hoppas jag inte i alla fall. Detta är en sådan sak man kanske borde pratat om innan vi började spela, angående olika spelstilar och sådant.
 

Rävnos

Warrior
Joined
7 Sep 2005
Messages
340
En dåres försvarstal

Om någon av er däremot hade spenderat någon timme på att snappa upp rykten i nodens krogar hade det varit en annan femma. Men nu gjorde ingen det.
problemet för min del är ju att jag måste kompromissa mellan vad jag vill göra och vad som är troligt att Arvel skulle ta sig för, att gå och ragga info på krogar och gator är inte en sådan sak. Däremot hade hon ju verkligen kunnat intrigera mer med sina elever angående det hela, och det är något jag ämnar fixa vid nästa speltillfälle.

Nu menar jag inte att dissa er, eftersom ni var aktiva på andra områden. Jag menade bara att jag satsar på att utveckla de delar ni visar intresse för. Det känns liksom givet.
två tankar drabbar min oroade hjärnan av det där.
1) det är jätte viktigt då att man kommunicerar om vad spelare verkligen är intresserade av och vad deras karaktärer är intresserade av. Om vi tar krogscenen från igår som exempel så var det enligt mig en relativt jätte lysande scen som var riktigt rolig att spela. Men ur Arvels synvinkel var den ju fruktansvärd och något hon aldrig skulle vara intresserad av att uppleva. Detta löses väl bäst genom att inte slarva med analyssamtalen efter spelningarna, där vi diskuterar dagens händelser och vad vi önskar inför nästa gång. Det har först nu slagit mig hur otroligt vikta de samtalen är för vår spelstil.

2) Det är faktiskt inte alltid lätt att vara liten, hur otroligt det än låter så kör även sådana som jag fast ibland och kastar vädjande blickar till Le Snail efter tips och råd. Jag ser aldrig rollspel som någon match mellan Spelare och Spelledare där förstnämda ska hitta den andres gömda ledtrådar, utan snarare att båda har ett intresse i att driva historien frammåt och ser därför inget problem i att Spelledaren petar mig i sidan och lite diskret viskar att man kanske skulle kolla bakom bokhyllan. Nu menar jag absolut inte att du ser det så eller ens har tendser åt att spelleda så, ville bara lyfta fram tankemönstret för diskutionensskull.
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Spelmöte 2

Inledning
Det här inlägget blir kortare än vad jag hade tänkt, eftersom det skrivs nästan två veckor efter att mötet ägde rum. Jag skriver det dock för att det ska vara någorlunda komplett här och jag diskuterar förstås gärna aspekter av det hela. Det känns också nödvändigt att skriva det för att jag själv ska hålla koll på vad som hänt.

Andra spelmötet
Det första spelmötet slutade med att karaktärerna kommer tillbaka till Vindhem efter sin utflykt till Doar, mötet med ärkematriarken och tågurspårningen. På vägen tillbaka ser de också hur någon signalerar från nodens topp, men när de kommer tillbaka till noden är timmen sen och de går och lägger sig.

Morgonen därpå sysslar de med egna saker på eget håll. Korpvis sköter en del med sina slavaffärer och ser hur den nyinköpta slaven (Like) mår. Arvel upptäcker att hennes träningslokal blivit vandaliserad och plundrad och det är inte första gången något sådant händer. Modstulet sänder hon iväg eleverna som samlats för dagens lektion. Vågtämjare spenderar förmiddagen med att konstatera att Opalen är en släkt som inte är vidare sugen på att ta emot Aemila och att de nog blir tvungna att behålla henne under deras beskydd om de inte vill överge henne helt.

Vid lunchtid träffas de på en krog i Vindhems finare kvarter. De diskuterar vad de ska göra åt kvällens möte med Kermekelan. De kan antingen alliera sig med den ena eller den andra, eller försöka spela ut dem mot varandra på något sätt. När de sitter på krogen får de också ett meddelande om att någon vill möta dem i ett rum på krogen, vid middagstid, dagen efter. Det står dock inte mer än så.

På väg därifrån, avslöjar Arvel mer eller mindre medvetet information om Vågtämjares ställning, vilket denne inte blir vidare glad över. Torget de står på har dessutom ganska mycket folk i rörelse, så budskapet snappas upp av många. De träffar också på Phelyas (kvinnan som vill bygga en luftballong och beställt Like från Doar) bror, som säger åt dem att hans syster börja bli odräglig i väntan på slaven.

På kvällen besöker de Kermekelan, men mötet avslutas tämligen snabbt när Arvel snudd på hotar nodens härskare. De blir avvisade utan vidare diskussion och de andra blir ganska upprörda över det oöverlagda beteendet.

Efter mötet besöker de Phelya, som är extremt upphetsad över utsikten att äntligen kunna bygga klart sin luftballong. Arvel pratar med ett gäng knarkande aristokrater som också bjuder henne på något gott att röka. De pratar om underliga berättelser om tunnlar under världens berg och mycket, mycket annat.

När rollpersonerna är på väg hemåt, försöker någon ropa åt Korpvis, men avbryts plötsligt. Mannen ramlar över räcket och faller genom nodens schakt och slår i marken nästan hundra meter längre ned. Det enda de kan få ut av en snabb undersökning är att han kan ha krosskador i huvudet som inte kom av fallet.

Kort reflektion
Jag gillade detta andra spelmöte mycket mer än det första. Vi var lite varmare i kläderna och rollerna fungerade mycket bättre. Det var mycket oväntat med Arvels sätt att hantera Kermekelan och det var jag inte alls förberedd på.

Mötet med knarkarna och Phelya var roligast, både då jag tycker att presentationen av den degenererade överklassen fungerade bra och att det blev rätt roligt i missförståndet mellan Arvel och dem. De pratade länge om träning och övningar, men de syftade på sex och Arvel på svärdsfäktning. Det blir rätt underhållande.

Mannen som föll i schaktet fungerade bra som avslutar, men vi får se vartåt det bär nästa gång. Då ska vi se till att testa reglerna mer och jag kommer också att ha en version att presentera här på sidan så att vi kan reflektera lite kring dem också. Nu ska jag duscha. Hej.
 

Rävnos

Warrior
Joined
7 Sep 2005
Messages
340
Re: Spelmöte 2

jag håller helt med om att andra spelmötet var mycket bättre, tom riktigt jävla roligt! :gremsmile:

beslutet att hota och vara fientlig mot Kermekelan sved men kändes karaktärsmässigt som det rätta så det fick bli så. Om det går helt åt helvete så kommer Arvels grav ha inristningen "It was better to burn out than to fade away, but did you really have to soak me in petrol and put me next to a jet-engine" eller något sådant, för det känns ungefär så när jag spekulerar över henns överlevnadsrisk i Vindhem.

Men det är mycket spännande på gång nu, nästa gång ska jag försöka rota mer i min vad som händer med min skola och vilka det är som ligger bakom anfallen mot den. Också ska jag förstår hjälpa Walium med att rota i vem den mördade är.

Skulle vara intressant att kanske plotta lite bakom ryggen på de andra två med Mästarna från Stjärnfall, men vi får se vad som ges utrymme till.

\Marcus som är taggad inför spelmöte 3 imorn
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Spelmöte 3

Inledning
Igår spelade vi det tredje spelmötet och det var intressant på många sätt. Jag ska kommentera det mer uttömmande senare, men det innehöll mer regelanvändande än tidigare och vi fick tillfälle att testa konfliktreglerna ordentligt. Personligen anser jag att det hela avlöpt mycket bra.

Tredje spelmötet
När vi sist lämnade de exildrivna rollpersonerna i Vindhem, hade de bevittnat en man som störtat ned i schaktet, blivit utkastade från en audiens med nodens härskarinna och konverserat med överklassens dekadenta upplevelseklubb. Morgonen därpå märker det att det inte finns ett spår kvar av mordet i schaktet och att inga rykten har spritts.

De fortsätter med att försöka ta reda på vilka som har vandaliserat Arvels akademi och efter lite om och men lyckas de spåra ett gäng ungdomar till en krog nere i ett industridistrikt. De är dock inte inne när de kommer dit och värdshusvärdinnan vill inte ha något med saken att göra och ber dem återkomma senare. Arvel försöker pressa ur henne information, men Vågtämjare ställer sig på värdshusvärdinnans sida.

Vid lunchtid söker de upp samma krog de besökte dagen innan, där de vid denna tid ska möta en person. Efter lite väntan får de till slut träffa ärkematriarkens sändebud från Stjärnfall och han förklarar läget för dem. Han själv är baserad utanför noden och det kommer fram att de tidigare underhuggarna har blivit mördade. Dock påpekar han att allt han vill är att de ska undersöka ett antal personer. Det finns misstankar om att en konflikt av något slag håller på att blossa upp i noden och ärkematriarken vill veta vilka sidorna är och vad de håller på med för att själv kunna välja sida. Han betalar dem också bra i förskott. Korpvis sänder ut sina underhuggare för att hålla ordning på de fem personer som står på lista över tänkbara offer som en fortsättning på mord som skett i noden. Det som städades undan inatt är bara det första de bevittnat; det har skett många tidigare.

Under den följande diskussionen om vad de ska göra, tröttnar Vågtämjare på grälet och lämnar rummet de är på för att äta en bit mat på krogen. Han blir överfallen av två nordanlänningar och hårt pressad till hans två kvinnliga kumpaner kommer ned från rummet och kan hjälpa till. Arvel och Vågtämjare tar först hand om den ene och slår honom medvetslös. Direkt därpå bryter en konflikt mellan rollpersonerna upp där Vågtämjare vill slå ihjäl nordanlänningen och Arvel vill stoppa honom. Det sluta med att också Vågtämjare blir medvetslös. Någonstans i tumultet försvinner slavflickan Aemila.

Under tiden har Korpvis använt sin björntalisman för att få tillgång till vilddjurets aspekter. Hon skadar den andra nordanlänningen med ett rejält bett i axeln, men kvinnan flyr sedan ut från krogen med Korpvis i hälarna. En jakt utbryter där en blodig och hemsk Korpvis stormar efter en skadad kvinna genom noden. Det slutar med en kort strid där Korpvis brutalt dödar kvinnan och gnager loss ena handen för att behålla till senare. Ett par personer verkar se händelsen.

Väl tillbaka i Korpvis tillhåll, sköts skador om och situationen lugnas ned något. Den nordanländske mannen Vågtämjare och Arvel besegrade inne på krogen kommer att klara sig efter Korpvis behandling, men när ingen ser på, slår Vågtämjare ihjäl honom. Tillsammans beger de sig mot klipporna för att bevittna de provflygningar som utlovades dagen tidigare. De går dit delvis för att ett av namnen på deras lista finns där och delvis för att Phelya bjudit in dem dagen innan. De hinner lagom i tid för att bevittna hur mannen på listan kastar sig utför avsatsen och hur hans flygare går sönder och han tumlar till sin död tvåhundra meter längre ned. Korpvis lyckas få tag i en del blod för att använda för en senare ritual.

Under kvällen bestämmer de sig för vilken linje de ska hålla gentemot gardet och deras undersökning. Korpvis vill mana mardrömmar om vedergällning på vittnena, men de hoppas att de i övrigt kan komma undan endast genom att hävda att de agerade i självförsvar. Det hela kommer dock att hänga på huruvida furstinnan av Ametisten vill sätta dit dem eller inte…

Reflektioner
Jag kommer att posta mina tankar om regelanvändande och spelmötet i allmänhet, men jag gör det i eftermiddag och i ett svar till denna tråd. Dels för att jag har rätt mycket jag vill skriva och dels för att jag ska iväg nu. Jag ska försöka få upp utkastet till reglerna också, så att andra kan ta del av dem.
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Nordanlänningar is the shit!

Jag gillar verkligen hela konceptet med andar och schamanism. Det var verkligen coolt att aktivera björnanden i striden och bryta ryggraden på den stackars krigaren. Och abstrakta stridssystem där de inblandade parterna själva får beskriva resultatet av sina handlingar är verkligen bra.
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Regler

Nu har jag lagt upp den första versionen av reglerna vi använder. Jag ser fram emot lite funderingar kring hur de har använts och fungerat i spel. Ni hittar artikeln här,
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Förändringar

Egentilgen har jag inte ändrat så mycket sedan vi spelade i tisdags, förutom det vi pratade om då. Jag har påpekat att "att inget händer" inte alls betyder att det står still, bara att slutresultatet inte är till någons fördel. Jag har också påpekat att det ibland är motiverat att minska skalan.

Dessutom tog jag bort att man kan fly från till exempel en strid genom att spela rätt val. Vill man fly får man istället deklarera ett nytt mål och om situationen är gynnsam gör spelledaren det lättare för än jämfört med att stanna och slåss. Det gör reglerna mer konsekventa och tar bort en specialregel.
 
Top