Dracohoribilis
Warrior
Tergil höll andan där han stod mot den regnblöta muren av ett förfallet slott hans och hans vänner funnit någon vecka sedan. Hur han ångrade att han gått hit, skattsökande dårar är vad de var. Han ville blunda men ögonen förmådde sig inte till detta, uppspärrade som om det fastnat och utan någon som helst chans till en blinkning såg han ut mot den mörka borg gården där ett och annat träd vuxit fram genom tidensgång. Han bad snabbt, fortfarande med öppna ögon, till alla de gudar han hade hört talas om, för nåd. - Hör min bön å gud, stammade han fram tillslut, resten av orden gick inte att tyda i det tysta sluddrandet som kom ut ur hans mun. Allt blod han hade sett, allt skrik av de ögonlösa barnen... hans ansikte vred sig i tanken på allt som hänt under natten, hur långt tid hade gått egentligen, hur länge hade han stått här intill muren?, Hans kläder var genomvåta och han frös som aldrig förr... molnen skymde udan det lilla ljus som månen bjöd på och vinden bet i hans hud. Hans kläder var smutsiga och han var täckt i både lera och blod, något klibbigt hängde ned i hans tröja och trots de långa timmarna hade han inte mått sig att ta undan det.
Han mindes hur han och hans vänner Sam och Lunte vandrat hit tidigare på kvällen. De hade äntligen funnit en väg som ledde ned i en bortglömt del av borgen, skrattandes hade de vandrat djupare in och nyfikenheten hade fört dem bakom ljuset, trots att Lunte blivit biten av en ful okänd spindel så bestämde de sig för att vandra vidare då han tycktes må bra.
Det var efter att de funnit guld i massor och annat av värde som allting började... skriken var outhärdliga... överallt låg det kroppar av vad som en gång måste varit människor, de hade sprungit sprungit tills benen var helt utmattade och lungorna givit upp om att kunna ta ett nytt andetag. det var då, när de var som mest rädda han kom, som en skugga av ljus sken hans mörker upp rummet, vid varje fotsteg han så tungt tog hördes ett nytt skrik som om han gick på någons själ, och för varje steg han närmade sig oss kunde man höra hur viskandet av något omkring en blev starkare och starkre, ett otydligt ljud av Gud vet vad... hånandes, leende, skrattandes och förväntas fulla, blev viskningarna fler och fler ju närmre han kom. Vi var som förstenade, vi ville springa men kom ingen vart, vi ville skrika men inget ljud kom fram...
Tergil kunde inte minnas vad som Hände Lunte då han föll till marken gurglandes, Den mörka varelsen höll hans inälvor i sin hand trots att det mesta fortfarande låg i Luntes mage, började han gå mot Sam som stod helt förstenad av skräck. för varje steg mot Sam så drogs Luntes inälvor ut ur kroppen mer och mer men han tycktes aldrig dö, utan låg där bara plågandes och vred sig i smärta som Tergil förstod måste varit bortom det värsta man kan tänka sig. Sam gick under mer plågsamt än Lunte, Tergil viste inte hur det gick till elelr egentligen vad som hände men när Sams huvud låg intill hans fötter och otaliga kroppsdelar var fastsmetat mot Tergils kropp ännu rörandes och huvudet fortfarande letade efter en punkt att fästa blicken i, viste Tergil att döden inte fanns, döden var en befrielse, döden är vad alla han möter ber om att få.... döden är vad han önskade sig mest i världen. Men där stod han nu, mot muren.... den blöta fuktiga muren....
Han mindes hur han och hans vänner Sam och Lunte vandrat hit tidigare på kvällen. De hade äntligen funnit en väg som ledde ned i en bortglömt del av borgen, skrattandes hade de vandrat djupare in och nyfikenheten hade fört dem bakom ljuset, trots att Lunte blivit biten av en ful okänd spindel så bestämde de sig för att vandra vidare då han tycktes må bra.
Det var efter att de funnit guld i massor och annat av värde som allting började... skriken var outhärdliga... överallt låg det kroppar av vad som en gång måste varit människor, de hade sprungit sprungit tills benen var helt utmattade och lungorna givit upp om att kunna ta ett nytt andetag. det var då, när de var som mest rädda han kom, som en skugga av ljus sken hans mörker upp rummet, vid varje fotsteg han så tungt tog hördes ett nytt skrik som om han gick på någons själ, och för varje steg han närmade sig oss kunde man höra hur viskandet av något omkring en blev starkare och starkre, ett otydligt ljud av Gud vet vad... hånandes, leende, skrattandes och förväntas fulla, blev viskningarna fler och fler ju närmre han kom. Vi var som förstenade, vi ville springa men kom ingen vart, vi ville skrika men inget ljud kom fram...
Tergil kunde inte minnas vad som Hände Lunte då han föll till marken gurglandes, Den mörka varelsen höll hans inälvor i sin hand trots att det mesta fortfarande låg i Luntes mage, började han gå mot Sam som stod helt förstenad av skräck. för varje steg mot Sam så drogs Luntes inälvor ut ur kroppen mer och mer men han tycktes aldrig dö, utan låg där bara plågandes och vred sig i smärta som Tergil förstod måste varit bortom det värsta man kan tänka sig. Sam gick under mer plågsamt än Lunte, Tergil viste inte hur det gick till elelr egentligen vad som hände men när Sams huvud låg intill hans fötter och otaliga kroppsdelar var fastsmetat mot Tergils kropp ännu rörandes och huvudet fortfarande letade efter en punkt att fästa blicken i, viste Tergil att döden inte fanns, döden var en befrielse, döden är vad alla han möter ber om att få.... döden är vad han önskade sig mest i världen. Men där stod han nu, mot muren.... den blöta fuktiga muren....
tack att du svarade ändå
