Krickdala Månpalatset

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
En annan möjlighet, som säkert inte platsar alls eller är särskilt förenlig med resten men ändå kanske kan inspirera till något:

Jag associerade av någon anledning till det här med olika hov i Älvalandet, sommar- och vinterhov som härskar över olika årstider, mörka hov och ljusa, och så vidare. Men tänk om det i själva verket är samma varelser och samma platser som förändras. I så fall skulle Nattfolket kunna vara behagliga ibland, monster ibland. Det är som om de är fast i något slags strikt tidsloop, och tänk om det är därför de är kvar på månen när allt annat försvunnit där, de är tidlösa och saknar både framsteg och förfall; inte så att deras minnen är strikt Groundhog Day-begränsade, men ändå några nyper av det. Nej, det här lämpar sig nog bättre för någon annan sorts annanvärld i någon annan setting. Men det anknyter till någon gnutta av det cirkulära i månfaser och månförmörkelser och så.
Alltså det är bra. Månen står ju för återkomster och cykler och förvandlingar i mytologin. Och jag har en tanke om att månpalatset har en vag anknytning till enhörningen, mest för att enhörningen också lever "långt i väster", och den står "står för", eller är en sorts totemvarelse för oskuld och glömska -- motsatt mantikoran som lever i öster, i "Tibet", i ett oändligt bibliotek, och står för typ historia och minne. Jag har nämnt det i någon annan tråd. En sak jag tänker:

Konkordansen är en mäktig besvärjelse som drar nytta av månens förmåga att suga åt sig och reflektera ljus. En del av konkordansen är ett system med både konkreta och abstrakta förläningar: "Grevskapet Tystnadens Hav, Markgrevskapet Tidvattendammar", och så vidare; en annan del är illusionerna, som döljer nattfolkets verkliga utseende; en tredje del är månpalatset och olika magiska platser. En av dessa platser är Moderspegeln, en damm i en sorts underjordisk trädgård, där nattfolket fortplantar sig; en annan sådan plats är Glömskans sjö: om man doppar sig i den när månen är i nedan glömmer man allt som hänt sen förra gången månen var i nedan; eller något åt det hållet. Kanske finns en magisk balsal som heter Glömskans sal; "What happens in vegas stays in vegas" -- mer än att vara en sorts hedonistisk plats skulle det kunna användas i något äventyr, ju. Viss diplomati kanske sker där, eller nåt. En fjärde del av konkordansen kan ha att göra med cykliska förändringar: brutna illusioner återställs varje fullmåne; vid månförmörkelser förbrukas något i Duxessan eller Duxen, bräns liksom ut av att ensam hålla den sista magin i konkordansen igång; hon eller han sitter och skakar av ansträngning och blixtrar av onaturligt ljus och skugga i det mörka palatset; efteråt kan hon eller han inte -- något. Kanske förvisas personen till månens baksida, därför att deras "illusion" är förbrukad? Kanske blir de en sorts monster, eller vampyrer, som måste hanteras. Jag vet inte. Lite spridda tankar som föddes av Groundhog-spåret.
 
Last edited:

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,318
Location
Helsingborg
Det var en mörk natt i Krickedala, och framför elden satt Petra Femsvans med kvarterets alla barn i en stor halvcirkel runtomkring sig. Hon bredde ut sina svansar, förutom den längsta och yvigaste svansen som hon virade omkring sig.
"I natt ska jag berätta sagan om nattfolket och månprinsessan"
"Det är inte sant", pep det minsta smådjuret, "Nattfolket har en duxa, och det vet alla"
Petra suckade "Jag vet att de har en Dux nu. Men för länge sedan hade de en månprinsessa"
"Hur vet du det?" frågade samma barn.
"För att hertiginnan av de grå paviljongerna berättade det för mig, och hon ljuger inte... särskilt mycket för att vara ett nattfolk. Hon sade visserligen en gång att den mörka sidan av månen hade ett hav av ost, och det var ju inte sant. Men..."
"Inte ens ostskivlingar?" frågade ett annat barn, som var väldigt förtjust i svamp.
"Nej, inte ens ostskivlingar. Men det hör inte till saken, det här var en berättelse som jag tror kan vara sann. Så, för länge sedan..."

...fanns det en Månprinsessa som härskade över nattfolket. Allt var frid och fröjd och nattfolket festade varje natt i sina förtrollade salar och trädgårdar, ätande läckerheter från alla tusen stjärnorna och med underhållning från den hundra världarna där bortom. Men sen en natt försvann Månprinsessan, utan ett spår. Och alla i nattfolket blev oroliga. De skickade ut sina djärvaste ynglingar, mest kapabla soldater och sina skickligaste spejare för att hitta Månprinsessan. Och när de djärvaste ynglingarna återvände tomhänta, de kapabla soldaterna utan att ha utfört sitt uppdrag och spejarna utan att ha hittat ett spår så gav de sig alla ut för att leta. De sökte på alla de tusen stjärnorna, och de hundra världarna, och genom varje spegel och i varje skrymsle. Men prinsessan var fortfarande försvunnen, så Duxen samlade de alla i den största av månpalatsets salar.
"Mina vänner, mina upphöjda ädlingar, mitt kära nattfolk. Vi har inte hittat Månprinsessan någonstans, och vi har letat överallt. Och i våran sorg och oro mörknar våra silver speglar, och vår magi svartnar, så om vi inte gör något så bleknar vi alla bort och blir till ingenting. Samtidigt så vet vi att Månprinsessan är någonstans där ute, vi känner det alla i våra hjärtan att bandet till Månprinsessan är starkt. Vi har samlats till rådslag för att besluta oss för vad vi ska göra. Så jag förklarar härmed rådslaget öppet och att rådslagets fredslöfte gäller.
Under rådslaget delades Nattfolket i två läger. De som ville fortsätta leta tills magin svartnar och nattfolket var ej mer, och de som ville bevara magin i hoppet om att Månprinsessan skulle komma tillbaka till dem någon dag. För att bevara hoppet ville de att de skulle ingå i glömskans och illusionens pakt, så att speglarna inte skulle mörkna och salarna inte skulle blekna och nattfolket fortfarande leva kvar. Och det var ett stort gräl mellan lägrena. I tre nätter och tre dagar grälade de. Och det fälldes många hårda ord, och knogar vitnade och svärd var nära att dras, endast rådslagets fredslöfte band dem och hindrade salen från att bada i blod.
När tre nätter hade gått var Duxens tålamod slut och han fräste argt "Nu får det vara nog. Har någon ett bättre förslag än att gräla tills stjärnorna sväljs?". Då steg månprinsessans barnbarn fram, "Jag föreslår en kompromiss. Att vi stannar här i glömskans och illusionens salar, men att vid varje månförmörkelse så binder vi Duxen med all vår makt, en kedja till speglarna och månprinsessan, bunden med all vår kärlek. Så får Duxen ge sig ut för att leta efter Månprinsessan, för med en sådan besvärjelse kan han använda även de spegelvägar som bleknat och mörknat för alla andra. Och så väljer vi en ny Dux, som härskar till nästa månförmörkelse och sedan gör vi det samma som förra gången och väljer en ny"
"Men tänk om Duxen inte hittar Månprinsessan? Och om vi väljer en ny Dux tills ingen av oss finns kvar längre?"
"Spelar det någon roll om vi då inte har hittat våran Månprinsessa?"

Vid de orden nickade de alla, och de visste att Månprinsessans barnbarn talade sant. Och vid nästa månförmörkelse skickades Duxen ut längs de skuggiga vägarna, och Månprinsessans barnbarn valdes till Dux. Och vid nästa månförmörkelse gav även hon sig i väg, och så nästa och nästa och nästa. Och detta kommer att ske för evigt, medans nattfolket som finns kvar går glömskans väg och för evigt festar i månens salar och håller upp hoppet om att Månprinsessan en gång ska hitta sin väg hem.
 
Last edited:

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,523
Location
Fallen Umber
att enhörningen också lever "långt i väster", och den står "står för", eller är en sorts totemvarelse för oskuld och glömska -- motsatt mantikoran som lever i öster, i "Tibet", i ett oändligt bibliotek, och står för typ historia och minne.
Superbra. Att använda arketyper som enhörningen och mantikoran och samtidigt låta dem bryta lite mot det förväntade (Tibet!) är både givande och fräscht. Har du tänkt något mer kring hur enhörningen kan avvika, som komplement eller kontrast till oskuld/glömska? Kanske evig ungdom? Enhörningstårar som motsvarighet till äpplena som skänker odödlighet. Eller jag vet inte, kanske är månkopplingen nog.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Har du tänkt något mer kring hur enhörningen kan avvika, som komplement eller kontrast till oskuld/glömska? Kanske evig ungdom? Enhörningstårar som motsvarighet till äpplena som skänker odödlighet. Eller jag vet inte, kanske är månkopplingen nog.
Jag har inte tänkt så mycket på det mer än att jag gillar grejen med fyra "totemdjur" i varsitt väderstreck, och att det typ ska antydas i grundboken. Sen kommer väl kampanjerna bygga lite på att man bland annat måste söker upp dem, av olika skäl. Få svar på en gåta av mantikoran, eller läsa i en uråldrig bok som bara finns i hans bibliotek. Norr är Farfar Varg (Död och Hunger), Söder är Draken (Liv och slingrande överflöd, typ).

Jag har ingen aning alls hur jag ska skruva till enhörningen så att det blir lagom mycket. Just nu har jag bara bilden av att den springer på en strand. Den har renande kraft i sitt horn. Kraften att befria en varelse från Lögnarens Märke, som man får om man ljuger och stjäl och sådär. Den är lite fransk eller brittisk på nåt sätt. Lite Kung Arthur, kanske. Kanske är den knuten till någon legendarisk kung eller drottning, som hade den på sin sköld. Och det finns något i tanken på att det föds varelser ur vattendropparna där den sätter ner sina hovar och slänger med sin man, någon sorts ljusbloss som liknar de där sotmyrorna i Det Levande Slottet, fast de är av ljus och surrar runt, och samlas kring -- jag vet inte. Det är superluddigt och öppet fortfarande.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Det var en mörk natt i Krickedala, och framför elden satt Petra Femsvans med kvarterets alla barn i en stor halvcirkel runtomkring sig. Hon bredde ut sina svansar, förutom den längsta och yvigaste svansen som hon virade omkring sig.
"I natt ska jag berätta sagan om nattfolket och månprinsessan"
"Det är inte sant", pep det minsta smådjuret, "Nattfolket har en duxa, och det vet alla"
Petra suckade "Jag vet att de har en Dux nu. Men för länge sedan hade de en månprinsessa"
"Hur vet du det?" frågade samma barn.
"För att hertiginnan av de grå paviljongerna berättade det för mig, och hon ljuger inte... särskilt mycket för att vara ett nattfolk. Hon sade visserligen en gång att den mörka sidan av månen hade ett hav av ost, och det var ju inte sant. Men..."
"Inte ens ostskivlingar?" frågade ett annat barn, som var väldigt förtjust i svamp.
"Nej, inte ens ostskivlingar. Men det hör inte till saken, det här var en berättelse som jag tror kan vara sann. Så, för länge sedan..."

...fanns det en Månprinsessa som härskade över nattfolket. Allt var frid och fröjd och nattfolket festade varje natt i sina förtrollade salar och trädgårdar, ätande läckerheter från alla tusen stjärnorna och med underhållning från den hundra världarna där bortom. Men sen en natt försvann Månprinsessan, utan ett spår. Och alla i nattfolket blev oroliga. De skickade ut sina djärvaste ynglingar, mest kapabla soldater och sina skickligaste spejare för att hitta Månprinsessan. Och när de djärvaste ynglingarna återvände tomhänta, de kapabla soldaterna utan att ha utfört sitt uppdrag och spejarna utan att ha hittat ett spår så gav de sig alla ut för att leta. De sökte på alla de tusen stjärnorna, och de hundra världarna, och genom varje spegel och i varje skrymsle. Men prinsessan var fortfarande försvunnen, så Duxen samlade de alla i den största av månpalatsets salar.
"Mina vänner, mina upphöjda ädlingar, mitt kära nattfolk. Vi har inte hittat Månprinsessan någonstans, och vi har letat överallt. Och i våran sorg och oro mörknar våra silver speglar, och vår magi svartnar, så om vi inte gör något så bleknar vi alla bort och blir till ingenting. Samtidigt så vet vi att Månprinsessan är någonstans där ute, vi känner det alla i våra hjärtan att bandet till Månprinsessan är starkt. Vi har samlats till rådslag för att besluta oss för vad vi ska göra. Så jag förklarar härmed rådslaget öppet och att rådslagets fredslöfte gäller.
Under rådslaget delades Nattfolket i två läger. De som ville fortsätta leta tills magin svartnar och nattfolket var ej mer, och de som ville bevara magin i hoppet om att Månprinsessan skulle komma tillbaka till dem någon dag. För att bevara hoppet ville de att de skulle ingå i glömskans och illusionens pakt, så att speglarna inte skulle mörkna och salarna inte skulle blekna och nattfolket fortfarande leva kvar. Och det var ett stort gräl mellan lägrena. I tre nätter och tre dagar grälade de. Och det fälldes många hårda ord, och knogar vitnade och svärd var nära att dras, endast rådslagets fredslöfte band dem och hindrade salen från att bada i blod.
När tre nätter hade gått var Duxens tålamod slut och han fräste argt "Nu får det vara nog. Har någon ett bättre förslag än att gräla tills stjärnorna sväljs?". Då steg månprinsessans barnbarn fram, "Jag föreslår en kompromiss. Att vi stannar här i glömskans och illusionens salar, men att vid varje månförmörkelse så binder vi Duxen med all vår makt, en kedja till speglarna och månprinsessan, bunden med all vår kärlek. Så får Duxen ge sig ut för att leta efter Månprinsessan, för med en sådan besvärjelse kan han använda även de spegelvägar som bleknat och mörknat för alla andra. Och så väljer vi en ny Dux, som härskar till nästa månförmörkelse och sedan gör vi det samma som förra gången och väljer en ny"
"Men tänk om Duxen inte hittar Månprinsessan? Och om vi väljer en ny Dux tills ingen av oss finns kvar längre?"
"Spelar det någon roll om vi då inte har hittat våran Månprinsessa?"

Vid de orden nickade de alla, och de visste att Månprinsessans barnbarn talade sant. Och vid nästa månförmörkelse skickades Duxen ut längs de skuggiga vägarna, och Månprinsessans barnbarn valdes till Dux. Och vid nästa månförmörkelse gav även hon sig i väg, och så nästa och nästa och nästa. Och detta kommer att ske för evigt, medans nattfolket som finns kvar går glömskans väg och för evigt festar i månens salar och håller upp hoppet om att Månprinsessan en gång ska hitta sin väg hem.
Det här är så himla fint. Inte bara är det generöst, utan det finns en massa i det som jag kommer plocka och använda, även om vissa grejer inte passar med allt som redan är lite kanon i min hjärna.
1. En Månprinsessa som har försvunnit.
2. Att de försökte göra nåt åt att speglarna mörknade.
3. Att Duxessan eller Duxen måste ge sig av.
4. Hela upplägget med en saga inuti en saga, och tonen.
5. Fem svansar.
6. "De skickade ut sina djärvaste ynglingar, mest kapabla soldater och sina skickligaste spejare för att hitta Månprinsessan. Och när de djärvaste ynglingarna återvände tomhänta, de kapabla soldaterna utan att ha utfört sitt uppdrag och spejarna utan att ha hittat ett spår så gav de sig alla ut för att leta. De sökte på alla de tusen stjärnorna, och de hundra världarna, och genom varje spegel och i varje skrymsle. Men prinsessan var fortfarande försvunnen."

Det blir något!

Tack!
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,318
Location
Helsingborg
Det här är så himla fint. Inte bara är det generöst, utan det finns en massa i det som jag kommer plocka och använda, även om vissa grejer inte passar med allt som redan är lite kanon i min hjärna.
Tackar. Jag får dock erkänna att när jag skrev den så satt idén om "Månprinsessan är en Narnia-event gone wrong" i bakhuvudet, där månprinsessan har försvunnit för att hon gått tillbaka genom garderoben (eller vad det nu är) och nu är Nattfolket i någon slags post-traumatiskt tillstånd, medans Månprinsessan är tillbaka i skolan för höstterminen och har knappt märkt att något har gått fel.
 

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
6,393
Det här är så himla fint. Inte bara är det generöst, utan det finns en massa i det som jag kommer plocka och använda, även om vissa grejer inte passar med allt som redan är lite kanon i min hjärna.
1. En Månprinsessa som har försvunnit.
2. Att de försökte göra nåt åt att speglarna mörknade.
3. Att Duxessan eller Duxen måste ge sig av.
4. Hela upplägget med en saga inuti en saga, och tonen.
5. Fem svansar.
6. "De skickade ut sina djärvaste ynglingar, mest kapabla soldater och sina skickligaste spejare för att hitta Månprinsessan. Och när de djärvaste ynglingarna återvände tomhänta, de kapabla soldaterna utan att ha utfört sitt uppdrag och spejarna utan att ha hittat ett spår så gav de sig alla ut för att leta. De sökte på alla de tusen stjärnorna, och de hundra världarna, och genom varje spegel och i varje skrymsle. Men prinsessan var fortfarande försvunnen."

Det blir något!

Tack!
Det jag tycker är snyggast är att Duxen blir en sorts Tribun eller offerhärskare som regerar i ett år och sedan skickas ut i intet :)
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Så.

Jag hade en del tankar om Konkordatet, men något låstes verkligen upp av @Cybot 's fantastiska saga, och av @Leon 's reflektion om att Duxen "skickas ut i intet", som en sorts tribun.

Skrev ihop något som möjligen är för omfattande, fast själv tycker jag mycket om det, och känner att lagom mycket blir avslöjat för att funka i en eventuellt grundbok, samtidigt som saker lämnas öppna att utvecklas och utforskas i en framtida kampanj som fokuserar på just Månpalatset och Nattfolket.

Jag tror inte att jag har några omedelbara frågor. Uppskattar som vanligt spridda tankar, hurrarop och kritik. Jag ska försöka skriva ihop lite Effekter (besvärjelser) som man kan använda med Månljus, som alltså är sin egen Färg, så att säga, och sen tror jag att jag känner mig klar med Månen för tillfället, och ger mig på skogen och älvorna nästa helg.

*

HEMLIGHETER OCH SKEN

Konkordatet binder nattfolket till månens faser. När månen är full och Tystnadens Ocean badar i vitt ljus, samt natten innan och natten efter, kallas för Silvernätterna. Nattfolket strålar av kraft. Får de välja när de ska träda ner på världens yta sker det under Silvernätterna.

När månen är i nedan, samt dagen innan och dagen efter, kallas för Ärgnätter. Då är nattfolket så svaga att de knappt kan resa sig ur sina sängar, och de tycker inte ens om att man tittar på dem.

Som alla viktiga besvärjelser har Konkordatet hemligheter och dolda paragrafer. Nattfolkets kardinalmagiker säger att det liksom månen har en okänd baksida.

En av hemligheterna: den form nattfolket visar varandra och sina gäster är bara en dröm eller önskning. En illusion. Nej, kanske en lögn. Nattfolket är inte människoungdomar med glittrande hår, utan väsen med stora, sorgsna ögon, fladdermusöron och långa fingrar som spindelben eller spökdjur. Kanske var de en gång människor, eller en sorts älvor; kanske förvandlades de av sina speglar, eller av själva natten.
De kallar den trolldom som döljer deras sanna form, och som är en del av Konkordatet, för Skenet. Skenet har sina egna undantagsklausuler och dolda nischer.
För det första: Skenet förändrar aldrig nattfolkets svansar. De gånger de vill låtsas vara vanliga människobarn måste de stoppa undan svansarna innanför kläderna.
För det andra: om en annan rör vid en nattlings hud, ser den personen eller varelsen se nattlingen sådan den verkligen är, fram tills nästa fullmåne: vita handskar, stora mantlar, slöjor och masker.
För det trejde: nattfolkets sanna form framträder i speglar och reflektioner: det är därför de undviker sådana, och alltid har en stab av tjänare, sminköser och påklädare som hjälper dem att göra sig i ordning.

Under Ärgnätterna är Skenet svagt, och nattfolket har svårt att dölja sin sanna form, i synnerhet om man tittar rakt på dem. Under månförmörkelser slocknar Skenet helt. Men då har nattfolket för en gångs skull allvarligare saker att tänka på: varje gång världens tunga skiva glider in framför solen, och himlen sakta mörknar, hörs ett oroligt mummel i Månpalatsets hallar, och klapprandet av springande steg ekar genom korridorer och längs trappor, när nattlingarna skyndar bort från fester och middagar, och låser in sig i sina rum, där de kurar ihop sig, var och en för sig, rädd och spindelfingrad, och ber till den kraft eller Gudom de tror på.
Låt det förbli som det är.
Låt Konkordatet hålla.

*

MÖRKER

Palatset ligger tyst. Allt är kallt, rått, tungt. Månförmörkelse: inte ens månens dolda, märkliga baksida tar emot något ljus.
Vart tog alla vägen? Låsta dörrar, igenbommade fönster.

Den som vågar dra undan sitt sammetsdraperi och kika ut ser solen sväljas av väldens klotrunda skugga. Jättelika former av förtätat mörker kommer upp ur havsdjupen och vältrar sig i den grå sanden, och sträcker slingrande, svarta nässeltrådar mot stjärnorna.
Skuggor kilar fram i ruinerna, klättrar med tusen ben över spruckna valv och kullfallna pelare.
En storm tjuter i korridorerna, och får fönstren att skaka och sanden där ute att virvla upp i höga tromber. Som om själva himlen är på väg att sugas ut i tomheten.

I tronsalen, omgiven av kardinalmagikerna i sina ceremoniella dräkter och heltäckande silvermasker, sitter ett ensamt månbarn på den vackra Måntronen, som annars står tom, täckt av att skynke. Hon kramar tronens armstöd. Skakar i hela kroppen. Som om hon på egen hand håller ihop det skälvande, vindpinade palatset.
Hon är Duxessan: nattfolkets ledare, som när det inte är månförmörkelse sysslar med betydligt lättsammare saker: medlar i arvstvister, bestämmer teman på maskeraderna och fördelar gästrum.
Svettpärlor tränger fram ur hennes panna. Skenet är borta. Stora, mörka ögon.
Konkordansens silvermönster lyser över tronsalsgolvet — kraftlinjerna och den mystiska geometrin, och de snrikliga månrunorna som namnger de hundratals förläningarna — allt blixtrar blekt, av häxeld och fasa.
Palatset skälver en sista gång.
Så är allt över.
Solen återvänder.
Skuggan viker.

Nattfolket kikar ut ur sina låsta kammare. Snart är de i färd med att förbereda valet av en ny Duxessa eller Dux, och framförallt planera den stora Karnevalen, när man firar att man överlevde ännu en månförmörkelse.
Och den gamla Duxessan? Förbrukad. Tömd på det skimrande och evigt unga som gör de andra nattfolket så vackra. Inget Sken kvar, inte ens nu, när solen åter blixtrar på himlen.
De purpurklädda kardinalmagikerna leder henne ner från tronen och tar henne till hennes sovrum, där hon får vila upp sig i sju dagars avskildhet. Och sen? Sen får hon sabel och lykta, och en varm mantel fodrad med vargpäls, och tillräckligt med proviant för att klara sig i sju dagar och sju nätter, och många uppmuntrande ord, och förs nedför en vindlande trappa.
Och samtidigt som den nya Duxessan eller Duxen firas med fyrverkerier och dans, och sätter sig på Duxpallen bredvid Måntronen, som åter har täckts över med ett skynke, kliver hon fram till en alldeles svart spegel. Har står där en stund och samlar mod, och tar sen ett steg in i dess virvlande, mörka yta, och är borta.

*

MÅNPRINSESSAN OCH DEN SVARTA SPEGELN


Finns inte en berusning också i den mest olyckliga av förälskelser? Sötma i att dö i en duell för att skydda sitt adelshus? Månens ädlingar har alltid en spetsnäsduk i fickan, för att torkar tårarna ur ett milt leende under en operaföreställning eller poesideklamation.
Det finns förluster som saknar all skönhet, förluster så ofattbara att tårarna som kommer är bittra som renaste ormgift, och om någon skriver sånger om sådana förluster får de både sångarens och lyssnarnas hjärtan att splittras i skärvor, som kristall som faller i golvet.

Det fanns en gång en Månprinsessa. Vacker som fullmånen. Vackrare. En ande av levande månsken, en önskning från före tidens början, eller bara en alldeles vanlig, men mycket speciellt, människoflicka. Leyla, Maria, Luna, Aisha, Senedrine eller Carolina. Kanske var det Månprinsessan som kom överens med månens skyddsande om Konkordatet, och ristade besvärjelsens linjer och runor på tronsalens golv, i månens urberg. Kanske var hon en del av besvärjelsen; den bästa delen.

Månprinsessan satt på Måntronen med hår som silver och ett hjärta som svallade över av kärlek. Hon var klok och modig. Hon samlade ett väldigt bibliotek med magisk kunskap i palatset, och lärde sig mycket om Ljusets natur: hon kunde springa längs månstrålar som en lindansös, och förvandla sig till alla sorters djur och fåglar. Hon tränade de första kardinalmagikerna.
Varje gång en månförmörkelse inträffade, och solen försvann bakom världens rundel, strålade hon lika starkt som den, eller starkare, för det sägs att ljuset ur hennes leende sökte sig fram också till palatsets mörkaste vrår, till de skubbar och hålor under trappor där de minsta tjänarna bor.
Hon höll samman allt.
Vad vore nattfolket utan sin prinsessa?

Nattfolket säger till utomstående att de stora speglarna — sådana som det gick att segla hela skepp eller marschera arméer igenom — förstördes av tidens slitage, eller av meteorer, eller att de gick i kras helt enkelt därför att det som är nytt måste bli gammalt. Det där sista är både sant och inte.
För mycket länge sen, under tidsåldern när de magiska tornen föll eller försvann från världens krets, försjönk palatsets alla varelser i en tung och förtrollad sömn. När de vaknade låg e stora speglarna i skärvor, och Månprinsessan var försvunnen ur sitt gemak.
Man sökte efter henne i varje vrå i palatset, men fann henne inte.
Vem skulle man skylla på? Man skickade ut sina djärvaste spejare genom alla de speglar som ännu fanns kvar, för att söka efter henne och efter ett spår av fienden.
Alla återvände tomhänta.

Istället för Månprinsessan började Duxen — prinsessans ceremoniella rådgivare, som hade skött det dagliga stöket i palatset — leda nattfolket, från sin enkla stol bredvid Måntronen.
Veckor och månader gick, och när en månförmörkelse la sig över palatset, flammade Konkordatrunororna upp och slingrade sig över tronsalens golv, som hungriga ormar, törstiga tungor. Måntronen rista, och var på väg att rämna. Duxen visste inte vad han skulle göra, men han hade många gånger sett Prinsessa sitta på tronen under månförmörkelser, så han gjorde det.
När månförmörkelsen var över, var han nästan död. Tömd på kraft. Tömd på ljus.
Kardinalmagikerna visste inte vad de skulle göra av honom. Nattfolket ville inte se honom stappla omkring i korrdiorerna, oförmögen att dölja sin sanna form, som en evig påminnelse om olyckan som drabbat deras en gång sorglösa släkte.
Ett tag bodde han i sitt rum, men när man valde en ny Dux — en Duxessa den här gången — fick han flytta till tjänarbostäderna. Han arbetade i köket, med råttorna och tvättbjörnarna och igelkottarna.
Han saknade Månprinsessan något fruktansvärt, så mycket att han vägrade tro att hon verkligen var bort för alltid. Han drog sig till minnes att han en gång hade sett henne försvinna genom en lönngång i sitt bibliotek, och en hel natt gick han och sökte efter den hemliga öppningen eller det rätta lösenordet, tills han hittade det: han drog ut en viss bok, bläddrade fram en viss sida, och en port öppnade sig i golvet.
En stentrappa ledde ner i månens urberg.
Långt där nere, i en litet kammare, stod en spegel som var full av strömmande, kokande mörker.
Och alldeles vid dess tröskel låg prinsessans sko av kristall.
Någon hemsk fiende måste ha släpat med henne dit ner, och försvunnit genom spegeln.
Den gamla Duxen stack in ett av sina långa spökdjursfingrar i spegelns yta. Tyckte att han fastnade, höll på att sugas in, som i en strömvirvel.
Han gick och hämtade kardinalmagikerna, som förbryllade undersökte den svarta spegeln i sju dagar och sju nätter, tills de bestämde sig för att någon helt enkelt måste kliva in i den och se efter vad som fanns på andra sidan. Och vem kunde passa bättre för en sån uppgift än den före detta Duxen, som ändå hade förlorat sin plats i deras samhälle, och som ju heller inte riktigt passade in någon annanstans — sanningen att säga var den mat han lagade i köket inte särskilt god, och smådjuren tyckte att han såg för otäck ut för att få bo hos dem?
Lykta, varm mantel, två svampsmörgåsar, ett uppmuntrande ord — Duxen klev in i mörkret.
Återvände inte.
Det har ingen annan heller gjort, av de numera många hundra Duxessor och Duxar som har klivit genom spegeln.

Vad finns på andra sidan? Vem slog egentligen sönder de stora speglarna? Ingen vet. Och ingen vågar ens viska det många tänker: kan det har varit Prinsessan själv? Men varför? För att straffa dem? För att skydda dem?

Vad hände med Dux nummer fyrtiotvå, Baron av Pelarna Av Kristall Och Salt, som inte hade lust att ta klivet in i det okända, och istället, efter att ha gjort sin plikt och bevarat Konkordatet under månförmörkelsen, rymde genom en annan spegel? Han kan ju inte bo kvar på månen. Är det han som är den vimsige gamle filuren som lär bo i Storskogen, bland älvorna, och vara vän ugglorna? Eller fick han med sig lite månsilver, med vilket han har köpt sig en blygsam med fullgod herrgård i Krickdala, där han håller sig undan nyfikna blickar?
 
Last edited:

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,523
Location
Fallen Umber
Som alla viktiga besvärjelser har Konkordatet hemligheter och dolda paragrafer. Nattfolkets kardinalmagiker säger att det liksom månen har en okänd baksida.
"Kardinalmagiker" är en jättefin titel. Jag vet inte vad den betyder, men fin är den.

Det är också fantasieggande med resonemanget kring att Konkordatet är ett slags kontrakt. Kan detta generaliseras, kanske? Så att alla verkligt stora besvärjelser är juridiska? Det anknyter ju till den klassiska uppfattningen om att magi handlar om språk, maktord, men kanske mest till att magikern sluter en pakt med något främmande.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
"Kardinalmagiker" är en jättefin titel. Jag vet inte vad den betyder, men fin är den.

Det är också fantasieggande med resonemanget kring att Konkordatet är ett slags kontrakt. Kan detta generaliseras, kanske? Så att alla verkligt stora besvärjelser är juridiska? Det anknyter ju till den klassiska uppfattningen om att magi handlar om språk, maktord, men kanske mest till att magikern sluter en pakt med något främmande.
Ett av mina ledord för Månpalatset är Venedig. Renässansens Italien, en gammal hamn, och så vidare -- ledare där hette ju Duce under en period. Dux, Duxessa. Det är väl som "duke" egentligen. Kardinalmagiker ville jag skulle eka av kardinaler, påvens hov. Kanske har de också något över sig som påminner om de där märkliga figurerna runt kejsarens hov i Return of The Jedi, fast utan att vara uppenbart "onda". Lite intrigerande och gåtfulla. Kul att du gillar. Jag har inte tänkt jättemycket om dem utöver det här.

Jag gillar idén att generalisera något med hur Konkordatet fungerar. Min tanke är att det finns många olika sätt att använda Ljuset på:
1. Man kan tömma sitt inre, så att det "släpper igenom" Ljuset, eller stilla sitt hjärta, så att det blir som en tjärn som reflekterar Ljuset utifrån universum. Det är vad mystiker gör; det är att använda "kraften".
2. Kanske fungerar också motsatsen, om än bara för vissa Färger: starka känslor gör att man kommer åt Rött Ljus: rädsla, ursinne, lycka.
3. Alkemi släpper lös Ljuset som finns förborgat i vissa substanser och föreningar.
4. Urverk kan dra till sig Ljus -- egentligen bara enligt principen att för barn är det magiskt att lära sig klockan = många klockor är lite magiska i Tistelriddare.
5. Osv.

Och ett av sätten att använda Ljuset på tänker jag då är besvärjelser, som är ramsor man lär sig uttala och fylla med kraft, eller läser upp ur magiska böcker som man har på sin vind. Just besvärjelserna tror jag skapades när de gamla magiska tornen existerade -- det fanns åtta eller nio stycken torn, ett för varje Färg. Jag undrar om inte ett antal ärkemagiker som bodde i tornen skapade fåror och dammar i vilket de fångade in Ljuset, och sen skapade "koder" för att kontrollera kraften: de koderna är besvärjelserna som fortfarande finns kvar, trots att tornen kanske har raserats eller försvunnit:
"Vid det Röda Tornet, och i Rosornas namn/ för mig till -- min älskades famn."
Typ så. Kanske är besvärjelserna svagare numera än i det förflutna, eftersom tornen har rasat eller försvunnit; jag tänker att Månpalatset eventuellt är ett sånt torn; när min dotter, som spelar en Månkysst räv, använder sin månmagi för att göra något tyngdlöst eller skapa en sfär av absolut tystnad runt sig och de andra rollpersonerna säger hon alltid först: "Vid månens kraft...; Det skulle ju kunna bytas ut mot typ "Vid Månens sand, och Konkordatets band...". Osv.

Jag tycker om idén att gamla mäktiga besvärjelser alltid är juridiska och snåriga, och jag tror att ju fler undantag och märkliga villkor som råder, desto kraftfullare Ljus kan man binda i en besvärjelse. Typ att man kan få en liten sten vilken-som-helst att sväva upp; men man kan få tio stenar som är plockade under en månlös natt att flyga, och om man plockar vita stenar som legat på gravar efter namnlösa döda, kan man bygga en hel bro som svävar i tomma luften. Lägger man sen till att om någon går genom en port baklänges, så bryts besvärjelsen -- ja då kan man kanske få ett helt palats att sväva. Ungefär så.
Hur det skulle fungera regelmekaniskt vet jag inte; och jag vill nog hålla systemet med "Ljuset" rätt enkelt: man kan läsa tankar genom att tömma sitt eget sinne, eller genom att fotografera någon med en viss typ av alkemisk silverplåt som visar tankar som spökbilder i dennes aura, eller genom att uttala en viss besvärjelse; effekten är helt och hållet densamma.

Jag tänker nog mer att det här juridiska skulle gälla den kraftiga, mystiska magin som ligger till grund för världsbyggandet. Till exempel tänkte jag ikväll när jag gick min sena promenad, och precis hade läst din reflektion, att kanske kan älvorna, som är nästa projekt, vara bundna av en liknande, mäktig, snårig besvärjelse; älvor i sagor är ju också kända för att hålla på med såna här ramsor och löften och tricks -- "Om du säger mitt namn baklänges"; "Om jag får det första du ser när du kommer hem till din stuga", osv; i synnerhet den sortens lite skrämmande och amoraliska älvfolk som jag gärna vill ha i spelet.
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,318
Location
Helsingborg
Ett av mina ledord för Månpalatset är Venedig. Renässansens Italien, en gammal hamn, och så vidare -- ledare där hette ju Duce under en period. Dux, Duxessa. Det är väl som "duke" egentligen. Kardinalmagiker ville jag skulle eka av kardinaler, påvens hov. Kanske har de också något över sig som påminner om de där märkliga figurerna runt kejsarens hov i Return of The Jedi, fast utan att vara uppenbart "onda". Lite intrigerande och gåtfulla. Kul att du gillar. Jag har inte tänkt jättemycket om dem utöver det här.
Jag får i alla fall en mental bild (kanske färgat av mitt intresse av etymologi där Kardinal kommer ifrån latinets ord för gångjärn/svängpunkt. Dvs en viktig person som andra rör sig runt) av Kardinalmagikerna som gillesmästare för olika magikergillen. Då nattfolket verkar ganska traditionellt så är också kardinalmagikerna traditionella roller. Kanske några av dem representerar de olika magiker färgerna (kardinalmagikerna av de esoteriska gillena), och kanske några är gillesmästare för politiska magikergillen*. Detta är för att traditionellt sett så tillhörde kardinalerna i Rom antingen den Teologiska faktionen (som stöddes av universiteten och var fokuserade på kunskap inom teologi) eller den politiska faktionen (ofta syskon, kusiner och brorsöner osv till diverse italienska furstar).

En annan koppling hade ju varit till kardinalriktningarna, en grej inom rituell magi, så att det hade varit Mantikorans Kardinal, Enhörningens Kardinal osv.

*Svårt att namnge. För italienska partier var ofta döpta efter färgerna på det sportlag som man hejade på om man tillhörde den politiska faktionen.
 

Gamiel

Swashbuckler
Joined
22 Dec 2013
Messages
3,057
Location
Stockholm
Egentligen vill jag nog bara ha ”varulven”, som är nån mänsklig jägare som förvillade sig bort till månen, och drog på sig en förbannelse. Jag vet inte.
Måste här påpeka att jag inte har läst vad andra har skrivit (har inte tid/ork) så jag kan kommentera på något som redan har diskuterat o ber om ursäkt då, men jag vill säga att som du har presenterats saker (eller i alla fall som jag har uppfattat det) så känns inte en varulv helt passande med resta av allt. Skulle föreslå att en drake av något slag skulle nog vara mer passande, då kanske av typen förvandlad person (likt Fafner, eller Eustace i Kung Caspian och skeppet Gryningen) p.g.a. dennes dåliga sidor.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Måste här påpeka att jag inte har läst vad andra har skrivit (har inte tid/ork) så jag kan kommentera på något som redan har diskuterat o ber om ursäkt då, men jag vill säga att som du har presenterats saker (eller i alla fall som jag har uppfattat det) så känns inte en varulv helt passande med resta av allt. Skulle föreslå att en drake av något slag skulle nog vara mer passande, då kanske av typen förvandlad person (likt Fafner, eller Eustace i Kung Caspian och skeppet Gryningen) p.g.a. dennes dåliga sidor.
Nej, det har du rätt i. Månen har dessutom rört sig ännu mer mot en annan känsla än vad jag först tänkte mig när jag övervägde varulven. Nu känns det nästan som att monstren och varelserna i månens korallskogar och sandhav nästan ska vara rena "aliens", typ levande svampar och tusenfotingar med tusen ögon, eller så ska de vara inspirerade av typ, vietnamesisk eller lankesisk mytologi, eller sibirisk, eller jag vet inte. Någon blandning. Ingen varulv...

Jag tycker om att det finns varulvar någonstans. Det finns en Farfar Varg, som är en sorts urvarelse allra längst i norr, som står för död och hunger, och jag har en idé om att vargar är fruktansvärda monster för smådjuren i världen, men att de är mycket rädda för eld, och därför går att hålla borta från bebyggelse och nattläger. Men någon avlar fram eller framställer på magisk väg en sorts hybrider som är mindre och intelligentare och går på två ben och inte är lika rädda för eld. Gud, det blir ju för hemskt för min sexåring. Vi får sen. Men nej, inte på månen.

Du får helt enkelt läsa alltihop när det kommer som en glassig bok med fyrfärgskonst nån gång i framtiden.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Jag får i alla fall en mental bild (kanske färgat av mitt intresse av etymologi där Kardinal kommer ifrån latinets ord för gångjärn/svängpunkt. Dvs en viktig person som andra rör sig runt) av Kardinalmagikerna som gillesmästare för olika magikergillen. Då nattfolket verkar ganska traditionellt så är också kardinalmagikerna traditionella roller. Kanske några av dem representerar de olika magiker färgerna (kardinalmagikerna av de esoteriska gillena), och kanske några är gillesmästare för politiska magikergillen*. Detta är för att traditionellt sett så tillhörde kardinalerna i Rom antingen den Teologiska faktionen (som stöddes av universiteten och var fokuserade på kunskap inom teologi) eller den politiska faktionen (ofta syskon, kusiner och brorsöner osv till diverse italienska furstar).

En annan koppling hade ju varit till kardinalriktningarna, en grej inom rituell magi, så att det hade varit Mantikorans Kardinal, Enhörningens Kardinal osv.

*Svårt att namnge. För italienska partier var ofta döpta efter färgerna på det sportlag som man hejade på om man tillhörde den politiska faktionen.
Att de är mästare för olika gillen eller inriktningar är bra. Jag älskar hursomhelst att det finns faktioner mellan dem, som är teologiska respektive politiska. Lite grann tänker jag att sånt kommer lämnas öppet i grundboken och sen broderas ut i en eventuell kampanj, när rollpersonerna nån gång börjar närma sig månpalatset.

Det där med att mantikoran och enhörningen skulle kunna ha att göra med kardinal-något är så bra att jag överväger att döpa om kardinalmagikerna på månen, och istället döpa de där fyra urvarelserna till "kardinaldjuren". Magikerna på månen kunde kanske heta "de tolv eminenserna" eller något? Lyxproblem, antar jag.

Tack! Bästa.
 

Gamiel

Swashbuckler
Joined
22 Dec 2013
Messages
3,057
Location
Stockholm
Angående månens fauna så kom jag i håg att i en episod av Disneys Nalle Puh så sker grejer som gör att Puh och Nasse tror sig vara på månen och genom olika faktorer så klär sig alla djuren ut så Puh o Nasse tror att de andra är måndjur (Tiger misstas för ett "studsande jätte bi" o de andra djuren tror att Puh o Nasse är heffaklumpar/liknande. Kunde vara en kul grej att ha viss månfolk/-fauna baserade på Puh o de andras "förklädnader".
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Angående månens fauna så kom jag i håg att i en episod av Disneys Nalle Puh så sker grejer som gör att Puh och Nasse tror sig vara på månen och genom olika faktorer så klär sig alla djuren ut så Puh o Nasse tror att de andra är måndjur (Tiger misstas för ett "studsande jätte bi" o de andra djuren tror att Puh o Nasse är heffaklumpar/liknande. Kunde vara en kul grej att ha viss månfolk/-fauna baserade på Puh o de andras "förklädnader".
Alltså jag älskar hur du återuppväcker mina gamla slumrande trådar såhär! Och bra referens! Ska kolla upp!
 
Top