Nekromanti Lite tirakisk mytologi

[Poseur]

Jag tänkte ta och dela med mig lite utav de myter och legender som vi har utforskat lite grann de senaste spelträffarna i vår långkörarkampanj, där alla spelarkaraktärer nu är Bazirktiraker.
Dessa myter skall inte tas som någon helsanning utan som en del utav en muntlig berättartradition med influenser ifrån andra religioner, folkslag och myter. Bazirktirakerna i min kampanj dyrkar Makhtah högst som sin moder men dyrkar också andra andeväsen som de inte per se ser som underställda Makhtah utan mer som en polytistisk världsbild med flera "gudar" längst upp på stegen. Flera av dessa andeväsen kan mycket väl vara Gudar, vissa utav dem etablerade gudar men jag låter bli att tala om vilka i sådana fall.
Åter igen, detta skall inte tas som fakta i Mundana utan en ganska stor stams syn på kosmologin i östra delarna av Takalorr med någorlunda kontakt med omvärlden.

Enjoy!


I begynnelsen var Mörker, och Mörkret var Mahktah. I begynnelsen fanns också Vinden, Elden, Vattnet och Jorden, dessa var inte Mahktah. Den fria vinden var Orgga, ständigt sökande sig till nya platser är nyckfull och oregerlig och med ett ilsket temperament och ett förvånande lugn. Den flammande svedan, Thazyr, temperamentsfull och ständigt hjälpande de som blidkar och nedgör de oförsiktiga och de som hånar eller tar Thazyrs kunskaper för givet, hänförelsens och mystikens områden tillhör Thazyr och är värme, både passion, ömhet som lidelse och aggression. Det beständiga och ombytliga vattnet, Agloolik är vredesfull och lättretad med enorm hånfullhet emot de som inte blidkar vattnets ande och hjälpsam och nådig emot de som visar respekt på vågorna, sjöarna, floderna och regnet. Den ståndaktige och orubblige jorden, Lorrtha, livgivaren och bergens ande, den svårförargade och lugna jorden som när väl blir förargad är outtömlig i sitt vredesmod.


I mörkret fanns och var Mahktah, den mörka modern och gudinnan. Utanför mörkret fanns ljus, behagligt och brännande, livsgivande och livtagande ljus och skimmer. Störst av dessa ljus var Thazyrs avkomma, Augarratah den livsgivande solen som ingjuter hopp och värme men även förvisar de smygande, Urkhath, ifrån solens strålar. Augarratah föddes ur en våldsam strid mellan Lorrtha och Thazyr när jorden rämnade vika för elden och gavs liv utav det kalla mörkret i skyn. Augarratah brände allt han kom i kontakt med, även mörkret och önskade se ett slut på sina mödrars strid genom att bränna jordens liv och växter. Mahktah såg detta och förargades av solen och övertygade honom att bara bränna de smygande som är ondskan i världen, Mahktah hjälpte Augarratah att hålla inne sin vrede och bara visa dem emot de som förtjänar det och gav solen Xorrakh, det skinande spjutet, smidet av Augarratahs vrede att vända emot deras fiender.

När Mahktah låtit regnet svepa över världen ur sina pärlor så såg Augarratah det vackra i detta och förälskade sig i det. Augarratah lät mer och mer av sina strålar falla igenom regnet när det föll över Lorrthas jord, det låg över järn och belystes igenom regnet med solens sken och förvandlades till silver, och det samlades i Lhuntah, lysande av silverregn så steg hon upp, den vackraste av alla andar och Augarratah betäckte henne och hon blev havande. Mahktah såg hur Lhuntah vände sig ifrån Augarratahs brännande förälskelse och flydde till mörkret, till Mahktah. Mahktah lät spinna en fristad av väven från Mahknith och band fast trådarna i Lhuntah samt i berget Nurlun som ständigt ligger i mörker långt borta ifrån Augarratahs sökande. De fem trådarna till Lhuntahs fristad låter henne blicka åt alla håll i mörkret för att upptäcka sin förföljare och lysa sin egen vrede över mörkrets alla hörn för att bränna de smygande. Det är därför månen alltid vänder olika delar till världen för hon blickar alltid efter de smygande och håller utkik efter solen.
Men Lhuntah var havande med Augarratahs döttrar och söner. Lhuntahs mage svällde för var dag och natt som gick till dess att månen täckte hela himlavalvet och sprack upp i den blodigaste månen någonsin skådad och tusentals av Lhuntahs barn spred ut sig i mörkret i den kalla rymden och än idag betäcks Lhuntah ibland av andar och när väl hon föder så märker vi det genom den röda månen på natthimlen. Stjärnorna, Xorezel, lyser likt deras fäder men svagare. Xorezel Buhtalak var den förstfödde och största utav stjärnorna och hyste ett större hat emot de smygande än sina fäder och föll ner över världen till Mahktahs sida för att smidas till hennes stridsyxa för att slåss emot Urkhath. Efter sin äldsta broders uppoffring så händer det fortfarande att vissa utav stjärnorna offrar sina armar eller sig själva för att slåss för de dödliga i deras kamp emot ondska och feghet och det är när detta sker som stjärnorna faller från himlen.

Före Mahktah steg ut i världen, ut ur mörkret var kaos och ett evigt krig mellan Orgga, Thazyr, Agloolik och Lorrtha. De var alla envetna om sin egen rätt och försökte överglänsa varandra i ett kämpande om herraväldet över världen, Thazyr sprutade sin eld över Lorrtha som kvävde den med sand och lera. Orgga ven och ilade, blåste sönder Lorrthas klippor och slet bergens toppar i tur och drog Thazyrs eldar upp emot himlen medan Thazyr och Lorrtha kastade pimpsten och magma mot Orgga. Lorrtha drog berg ur haven och lade floder av lera och sten att kväva Agloolik som istället lät vågorna slita sönder klippor och med malströmmar dra ner Orgga i avgrunden och floderna kvävde Thazyr. I tio tusen månvarv krigade dem om herraväldet över världen och världen byggdes om tusen sinom tusen gånger innan Mahktah steg ut ur mörkret och hejdade deras strider. Med sin flöjt lugnade hon vinden, med pärlor lät hon vattnet lugna sig och med klorna kliade hon marken till sömns och med sin yxa i härden tog hon bort vreden i elden. Med hennes mod och styrka lugnade hon elementen och visade dem att i världen fanns de smygande och elementens andar såg nu vad som rört upp deras vrede emot varandra och med nya tag riktade de sin ilska med Mahktahs hjälp emot de smygande. När väl Mahktah blev havande så fördrev hon de smygande, Mahktah besegrade dem och Lorrtha tog sina metaller och byggde ett fängelse i starkaste järn som Thazyrs vredgade temperament härdade tillsammans med Aglooliks kalla lugn för vad som måste ske och Orgga sände fängelset iväg till världens hörn för att för alltid glömmas bort och Mahktah satte en stam av hennes mäktigaste döttrar att för evigt vakta fängelset för de smygande.
Mahktah såg ned på världen utanför mörkret och fan den tom och livlös, de största av andarna hade bränt, sköljt, bävat och blåst sönder den men istället för förargelse så formade hon den såsom hon önskade se den för sina kommande döttrar att bosätta sig i. Med sina klor formade hon jorden till åror för träden och buskarna, för gräset, örterna och hirsen att växa ur och med sin yxa formade hon jord, sten och berg för att återfå sin form efter förödelsen som varit. Men än hade inte Gudinnan tagit sikt på det som skulle bli hennes döttrars hem. Först behövde hon någonting att forma den ur, och Lorrtha var trött efter han skapat sten för all världens berg för Mahktah att forma. Men den uråldrige och ödmjuke Kharrthahathor steg upp ur havet vid Mahktahs sida och förklarade att hennes fåror även gett Kharrthahathors barn någonstans att ruva och vila, en plats att jaga och visade sig undergiven Mahktah och förklarade att det snart var dags för hennes kropp att vila en sista gång, och det skulle vara en ära om Mahktah tog kroppen och formade födelseplatsen för mörkrets döttrar ur den. Mahktah såg ödmjukheten och underkastelsen hos Kharrthahathor och fann det gott och visste att Kharrthahathors barn skulle sålla de starka från de svaga av hennes döttrar och de skulle försvara deras moders kropp emot de smygande i ljus som mörker och högg ut de mäktiga öarna som kom att bli Takalorr ur Kharrthahathors lekamen, där käken en gång låg breder Takalorrbukten ut sig och hennes tänder spärrar fortfarande av området som leder in i bukten genom de stora klippformationerna som sträcker sig över hundra fot över havet vid inloppet till Takalorrbukten och kallas Kharrthahathors tänder.

 

[Poseur]

Och här kommer fortsättningen (dumma forum)


Bixor själv, vattenljusets ande föddes under den lugnaste natt någonsin skådad när alla vattendrag över hela världen låg stilla och sov, i tre nätter hade Agloolik sagt åt alla vattenandar att hedra minnet av den fallne Kharrthahathor i sorg och betänksamhet. Mitt under den tredje natten slog dock en utav stjärnorna ner i det djupaste utav hav, ty den orkade inte mörkret och den kalla nattens tråkigheter och föll över haven ner i den djupaste havsgrav och lyste upp mörkret och reste sig upp, en blandning nu mellan ljus och vatten, Bixor och skapade vågor och dansade runt på haven skrattandes och Agloolik blev mycket arg när hon såg detta. Med en fruktansvärd malström sögs Bixor ned i djupet för att låsas in, ovisande den respekt som krävdes och bands av is på havets botten och havet lugnade sig igen. Agloolik efter fem nätter släppte lös Bixor och såg honom nu som en av sina, återfödd i havet och Bixor dansade glad ut på vågorna för att njuta av allt som havet kunde erbjuda långt bort ifrån det kalla mörka tomrummet mellan stjärnorna. Hela dagarna vandrar och dansar Bixor runt bland vågorna i formen av fiskar, delfiner, flygfisk eller andra vattendjur eller som vågorna och då är han på sitt bästa humör och hjälper sjöman som ber honom och för dem igenom säkra vågdalar på säker väg igenom stormar och till välkända stränder, medan i sin farligaste form som den skimrande marelden under ytan ger han ifrån sig ett sken fyllt av lustan och längtan och lurar sjömän ner i fördärvet och njuter av deras kroppar under vattenytan och drar ner deras kropp i djupet av festa utav.

Adlivun är äldre än ljuset, möjligen också äldre än vatten, eld, jord och vind men säkert är att Adlivun har funnits lika länge som livet själv, en motpol för att förvara de döda själarna och uppkom av ett behov att låta det som levt ha sin gång så att inget lever för evigt utan allt får sin gång. Ur isen och askan ur elden uppstod han, isen formade hans blod och hjärta, ur askan bildades ben och hud. En natt stod han där ibland det som levde och dödligheten var ett faktum, hans inträde i världen hade särat de dödliga ifrån de odödliga väsen som skapat världen. Hans jobb var inte att dra livets trådar ifrån de dödliga, det uppstod i samband med honom, en genomgående ande som genomstyrar världen på samma sätt som livet, utan Adlivuns uppdrag var att få de döda att glömma sitt liv för att återsändas i nya kroppar eller att ledas vidare till sina förfäder och skapare. Göra de Tiraker som förtjänat inträdet i Mörkret redo för att möta sin moder och få dem att sluta sakna och minnas sitt jorderliga liv, utan nu som en krigare vid Mahktahs sida. Eller skilja de oförtjänta tillbaka till andeplanet att irra runt till dess de stärkts så pass att deras moder tar emot dem eller återfödas i en ny kropp för att få ytterligare en chans att möta sin moder. Adlivuns fäste, Erebus, ligger längst ned på havets botten där gränserna mellan Mundana och andeplanet är tunna och nuddar varandra, i en fästning utav is med mäktiga Dwarkas, utsända av Mahktah att se till att ingen otillbörlig kommer in eller ur fästningen, kring där vakande.

Ur havet, floderna, sjöarna och träsken födde Mahktah, andeväsen och gudarna tusentals yngel, varelser, djur, bestar och mer monstruösa varelser och i begynnelsen förde de ett enormt krig emot varandra och simmade runt i varandras blod. Agloolik blev allt mer och mer vredgad utav att vattnet besudlades med blodet och sög ner allt hat till havets botten, där grydde det och blomstrade i ett fängelse av djuphavsströmmar och för att vaka över djuphavens odjur så födde Agloolik fram Sedtha. Sedtha blev förtjust i sina fångar och snärjde dem med passion och känslor, andra än vrede och hat och stiftade in i dem, kärlek, nyfikenhet och vattnets nyckfullhet och lek. Väktaren Sedtha blev mer och mer havsdjupsodjurens älskare tills den dagen de kunde samsas och dela haven mellan sig så släppte Sedtha ut dem ur malstömmen. Sedtha simmar kring haven, lekandes och älskandes allt som lever däri och sköter haven och djuren och bestarna däri djupet av sin djupa kärlek och tar sig inte sällan formen av jättevågor eller malströmmar för att sänka och dränka de som utan respekt rör sig på haven utan respekt eller mördar dess invånare utan behov eller respekt. Men Sedtha är kärleksfull och nyckfull och när haven står still och vågorna vilar tar han inte sällan formen av Arnapkaautha, den store förvillaren i formen av havsdjuren eller fåglarna som svävar ovanför vågorna och i en lek på liv och död förför de som vanligen inte lever i haven och sprider sitt glada skratt och stänk till de som visar respekt och lurar dem ut på dans i vågorna och dränker de han känner för med sin nyck.

Månen, Lhuntah grät i sin ensamhet och tårarna nådde den kala ensamma jorden Lorrtha som blev havande med mängder av väsen av kött och blod men också andeväsen som föddes till skymningens rike i världen mellan världar och störst av dessa väsen var Wurdox som föddes i det djupaste och kallaste mörker i ensamhet långt in på andeplanetet, ovetandes om närhet eller om sina fäder. I kyla, mörker och ensamhet även i Lorrthas kved förvred det Wurdox sinne till djupaste galenskap och noja och en ständig längtan efter sina fäder. Wurdox sökte många upplysningar och glömde kunskaper som endast återfinns i det glömda men i sin dårskap försvann dessa kunskaper djupt i Wurdox sinne och i sin längtan att återförenas med sina fäder besätter han andar och väsen i ett ständigt sökande. Men Wurdox lidelse är stor och överträffas endast av sin medkänsla till de sjuka och veka och inte sällan kan han om blidkad, hela de sjuka och störda och ge styrka åt de veka och fega och i timman av visdom kan han berätta om bortglömd kunskap och visdomar bortom stjärnornas ljus.
Domtha, den stora galten, föddes ensam och övergiven av Lorrtha på sluttningarna till de stora bergen, kall och frusen sökte han sig som kulting i skydd, vilket de stora träden med löv och rötter gav honom, och gjorde sitt bästa att skydda honom emot vädrets makter. Träden närde honom med sav, nektar, ollon och nötter vilket gav honom styrka och seghet från de största av träden och Domtha kallar nu skogen och träden sin familj, sina systrar, bröder, mödrar och fäder och skyddar dem med betar, klöv och tryne och vrålar trampandes och rämnandes de som hugger och klyver utan att varna andarna i träd och mård. Av födan från skogen växte Domtha att bli enorm men från sin fader Lorrtha kom en längtan till jord, sten och mark och därför vilar Domtha i de stora grottorna långt upp i bergen, men är inte sen att i språng komma till sin familjs beskydd och rämnar jorden och får den att skallra och rämna när hans klövar knäcker sten och berg och vrålet ifrån sin vrede får bergen att skruva sig i bävan.

Den stora hyndan föddes som en utav Xorezel, stjärnorna, men saknade sin moder Lhuntah alltför mycket och sökte sig tillbaka till sin moder och i värme med varandra, delandes värme och närhet långt in i natten och ibland rör sig den stora hyndan ut bland sina systrar och bröder och vandrar över himlavalvet och kallas Vargstjärnan. Lhuntah själv födde med hyndans hjälp ulvar och vargar till jordens yta och som Lhuntahs valpar tog Mahktah de som sina och gav dem själar att vaka över mörka berg och dalar, djupa skogar och kom att stå vid Mahktahs sida och vandra med henne i mörkret. Mahktah lärde ulvarna vikten av andevärlden, förfäder och hur man skulle kunna tala och förstå sig på världen. Hon valde två ulvar att föra hennes gåvor vidare och när tiden stod rätt, lära hennes egna döttrar den gåvan. De två som fick Mahktahs vetskap om andarna var hyndan Lhupah och jägaren Amarohk som parade sig och fick kull efter kull med valpar och dessa lärdes i kunskaperna Mahktah hade givit dem. Till den dagen då de sovande klev upp ur mörkret och viskade djupa hemligheter och ondska och förpestade och söndrade världen och igenom sin illvilliga list lurade flera ulvar att begå de hemskaste brott emot naturen och slita och förpesta jorden och dess djur utan motstycke. De ulvarna blev nedgjorda och jagade till världen hörn av de som fortfarande respekterade skapelsen och världen, och efter Mahktah tvärslått de sovande så grät hon av ånger och i vrede slet hon ut ulv-förrädarnas själar och fängslade dem med de sovande och lät den stora hyndan Lhupahs själ bli ledsagare för de numer själlösa vargarna emedan Amarohk själv gav sig ut i natten och lämnande sin flock för att nedgöra de sovande som fortfarande smög omkring i världen och med tiden har Amarohk blivit territoriell och vredgad av all förpestelse, sjukdom och vederstyggelse i världen så det passar sig bäst att inte vreda honom eller vandra in med jaktvapen på hans revir. Och igenom detta splittrades ulvar och vargar till så de är idag, och ulvarna har än inte förlåtit vargarna för deras svek emot naturen och skapelsen.






/Poseur delar med sig