solvebring
Superhero
Ja, sonen är ju fyra år nu ...
Det ska ju börjas i tid ...
Frågan är vad man ska lira?
Det ska ju börjas i tid ...
Frågan är vad man ska lira?
Nekromanti Lira med barnen?
- Thread starter solvebring
- Start date
Sömniga Isaac
Rollspelsinkvisitor
Jag är ingen expert på detta men borde det inte gå att följa upp barnens lek för att med tiden sätta mer struktur omkring den lite mer fria och spontana berättelsen för att på så sätt skapa möjlighet till rollspelande så som vi talar om saken. Jag tänker barn rollspelar ju redan som det är men utan strukturen och samma mål som vi själva eftersöker i bordsrollspelen.
Annars så bör det väl finnas en del olika rollspel som diskuterats här på forumet tidigare, Äventyr (om jag inte minns fel) och Wildlings men dessa kan riktar sig till äldre barn.
Annars så bör det väl finnas en del olika rollspel som diskuterats här på forumet tidigare, Äventyr (om jag inte minns fel) och Wildlings men dessa kan riktar sig till äldre barn.
solvebring
Superhero
Skitbra att du tar upp just detta för det är precis det jag själv tänker på. Grabben älskar att klä ut sig och ikläda sig rollen av andra och han tycker mycket om att uppleva fiktion överlag – vi läser varje kväll, berättar mycket sagor och han tycker om att se på film osv. Det som vi definierar som fantasy och swashbuckler ligger honom varmt om hjärtat – speciellt riddare och pirater.Sven-Göran said:
... Faktiskt så lekte vi en berättelselek ett tag då han fick bestämma, i grova drag, vilka som skulle vara med och vad som skulle hända. Sedan fick jag dela upp ett par A4 i rutor och snabbt rita upp scener och berätta den saga som han satt ramen för.
Fast det är ju ganska strukturlöst och valen och kvalen blir så många. ... Kort sagt tror jag på samma sak som du där, att ta vara på det barn redan gör och har sinne för. Frågan är då hur, vad man ska spela – om det kanske finns något spel eller någon berättelselek som kan ses som extra bra lämpad i sammanhanget?
Måns Bredelius
Veteran
Lajv?solvebring said:
Har inte sett någon så ung som fyra men många små barn på lajv med föräldrar. NU kanske inte du lajvar så.
Ni kan ha en domare (mamma). Som bestämmer vem som klätt ut sig bäst. Han får vinna. Sen klär ni ut er igen. Annars finns det mycket berättar rollspels där man använder nyckel ord hit och dit.
Det måste nog vara lek och inte rollspel gissar jag dock.
solvebring
Superhero
Tja, vad är rollspel om inte lek? ... Fast jag förstår nog vad du menar och jag håller med – det msåte vara öppet och inte finnas för mycket regler och så. Ändå tror jag på viss struktur, trots allt kan han ju spela enklare brädspel och leka andra lekar med olika premisser och konventioner; trots allt sätter ju barn själva även upp vissa regler för sina lekar.
Förövrigt lajvar jag inte, nej och det här med utklädning är det så mycket ändå. Det lutar nog mest åt någon sorts berättelselekar eller dylikt.
... Fast nu ska jag för den delen inte vara sådan. Jag ska naturligtvis tacka och bocka för alla bidrag, för jag kommer att lyssna på allt som sägs i tråden och göra vidare överläggningar och funderingar senare.
Osbjer
Warrior
Jag köpte Äventyr till min storebror för att spela med sina tjejer. De är sju och fyra (och en till som är jätteliten, men hon fick inte vara med). Med sjuåringen gick det jättebra och hon var med på att det var ett spela och allt. Fyraåringen uppfattade det mer som en saga, men det var kul att hon kunde vara med och bestämma sagans händelseutveckling.
Med denna erfarenhet kan man försiktigt dra slutsatsen att fyraåringar kanske är lite för små för att skilja ett rollspel från andra berättelser, så det spelar nog inte så stor roll. Läs Nalle Puh eller spela äventyr. Eller gör en kombination av de båda.
/j
Med denna erfarenhet kan man försiktigt dra slutsatsen att fyraåringar kanske är lite för små för att skilja ett rollspel från andra berättelser, så det spelar nog inte så stor roll. Läs Nalle Puh eller spela äventyr. Eller gör en kombination av de båda.
/j
Du kan ju ha en berättelselek som den du beskrev som grund, och sedan försiktigt börja föra in tanken att allt kanske inte går exakt som spelaren (sonen) tänkt sig: säg att i riktigt kniviga situationer måste han slå en tärning, slår han högt får han bestämma vad som händer, slår han lågt får du bestämma.solvebring said:
Har han väl förstått den principen är steget till DungeonWorld inte jättelångt.
Måns Bredelius
Veteran
Om jag får bygga på din idee Bolongo. Vänd upp ett vykort eller fotografi. Sen slår ni tärning om vem av er som får berätta histora efter bilden på kortet (vykort eller dylikt.) Sen drar ni ett nytt kort gör samma sak och bygger en saga framåt som hoppar lite hit och dit. Men lägg korten på rad samt berätta om typ någon hjälte. Nalle phu.Bolongo said:Du kan ju ha en berättelselek som den du beskrev som grund, och sedan försiktigt börja föra in tanken att allt kanske inte går exakt som spelaren (sonen) tänkt sig: säg att i riktigt kniviga situationer måste han slå en tärning, slår han högt får han bestämma vad som händer, slår han lågt får du bestämma.solvebring said:
Har han väl förstått den principen är steget till DungeonWorld inte jättelångt.
Har spelat mycket Äventyr med mina, två och fem år gamla, och det har fungerat utmärkt. Vi har använt bilderna och kartorna som grund och låtit det inspirera fram väldigt friformade historier. Grundegenskaperna har vi haft som räkneövningar och de båda uppskattar att få slå en tärning då och då. Fokus har varit på kreativa utmaningar och aldrig på våld och med en "ritad" utrustningslista (jag byggde ut rollformulären med egen modul för detta) är det spännande och riktigt kul att ställa dem inför problem som de måste lösa med de prylar de har med sig!
Stormflare
Veteran
- Joined
- 8 May 2009
- Messages
- 87
Lego plus enklare regler borde ju vara helt awesome, om sånnt finns. Risken är väl att det är så kul ändå, att det uppfattas som att pappa "förstör leken".
Zimith_UBBT
Warrior
Jag började köra Äventyr med min dotter när hon var 5 och har några gånger plockat in hennes kusin som ett år äldre. Vi har kanske kört sammanlagt 10-15 gånger nu och det är oftast skitkul. Några saker har iaf jag lärt mig om just att spela med mitt barn:
- Korta sessioner, max 1h
- Jag måste lägga ned ganska mycket av min uppfattning hur rollspel ska spelas - fokus ska vara att ungen ska ha roligt. Om hon tycker att man kan klättra upp för ett träd med en dyrk så ska jag belöna kreativiteten, inte nitpicka om hur useless en dyrk är att klättra med.
- När hon är spelledare kan jag inte förvänta mig en tränad dramaturgi eller en proffsig setting. Om det visar sig att fantasyhäxan har glass i frysen eller att draken heter Pia-Fia så är det bara kul!
- Samtidigt så har hon lärt sig snabbt en slags kanon om vad som förväntas i ett fantasyspel, typ att ett äventyr ofta handlar om att få en uppgift, dra till en stuga/grotta/slott/torn och besegra/hämta/rädda grejer. Innan målet uppnås ska vakter/bossar/farligheter överkommas.
-När hon var nybörjare som SL var hon lite nervig om hon skulle "komma ihåg" (kunna hitta på spännande saker) allt så hon gjorde ett papper där hon ritade knappar i olika färger där det stod grejer som fara, modig, skogen, fiende etc. Sen kunde jag som spelare "trycka" på dem och det hjälpte henne kreativt. Skitbra!
- Äventyr är ett väldigt löst och enkelt system som är ungefär max vad mitt barn fixar att hålla rätt på. Det är dessutom väldigt fritt i sin tanke (man kan lika väl spela en sju meter hög jätte som en prinsessa, och man får själv bestämma hur bra spelfiguren ska vara). Vi testade Åsa Roos nyckelringsspel en gång med det vara för komplext.
Live!
- Korta sessioner, max 1h
- Jag måste lägga ned ganska mycket av min uppfattning hur rollspel ska spelas - fokus ska vara att ungen ska ha roligt. Om hon tycker att man kan klättra upp för ett träd med en dyrk så ska jag belöna kreativiteten, inte nitpicka om hur useless en dyrk är att klättra med.
- När hon är spelledare kan jag inte förvänta mig en tränad dramaturgi eller en proffsig setting. Om det visar sig att fantasyhäxan har glass i frysen eller att draken heter Pia-Fia så är det bara kul!
- Samtidigt så har hon lärt sig snabbt en slags kanon om vad som förväntas i ett fantasyspel, typ att ett äventyr ofta handlar om att få en uppgift, dra till en stuga/grotta/slott/torn och besegra/hämta/rädda grejer. Innan målet uppnås ska vakter/bossar/farligheter överkommas.
-När hon var nybörjare som SL var hon lite nervig om hon skulle "komma ihåg" (kunna hitta på spännande saker) allt så hon gjorde ett papper där hon ritade knappar i olika färger där det stod grejer som fara, modig, skogen, fiende etc. Sen kunde jag som spelare "trycka" på dem och det hjälpte henne kreativt. Skitbra!
- Äventyr är ett väldigt löst och enkelt system som är ungefär max vad mitt barn fixar att hålla rätt på. Det är dessutom väldigt fritt i sin tanke (man kan lika väl spela en sju meter hög jätte som en prinsessa, och man får själv bestämma hur bra spelfiguren ska vara). Vi testade Åsa Roos nyckelringsspel en gång med det vara för komplext.
Live!
Måns Bredelius
Veteran
Jag försöker se mig en femåring som spelledare. Det är svårt, gulligt men jag har svårt att tro det. WoW. Vid tio år kommer era kids vara sago berättare hela bunten och sten hårda coola nördar.
Världens bästa uppväxt.
Världens bästa uppväxt.
solvebring
Superhero
Igår lirade vi kanske tjugo minuter berättarlek och jag har beställt Äventyr. ... Well, ska berätta mer om detaljerna kring det vi spelade så fort jag får tillfälle att skriva lite längre inlägg. 
solvebring
Superhero
Re: Debutliret!
Ja, då har grabben gjort sitt första lir då. Inspirerad av Bolongo och Måns Bredelius tog jag en T6:a och en bunt kort (En hjältes resa från Fenix #1 2009) som jag av oförklarlig anledning sparat på. Vi lirade sammanlagt i ca 20–30 förvirrade minuter – en bra speltid, tror jag, för någon i den åldern (fyraårsåldern).
Till en början lät jag honom hållas ganska fritt. Jag förklarade att han skulle berätta en saga genom att dra kort, att det hände något nytt när han drog ett nytt kort. Han hajade det ganska bra. Det jag gjorde var att fråga frågor om allt möjligt, exempelvis "Aha, men varför vill han ta svärdet för henne?" eller "Varför var dom arga på varandra?". Sedan testade jag att börja blanda in tärningen genom att flika in "Okej, ska vi slå tärning för att se vem av dem som vinner?" ... Den biten funkade någorlunda, då och då ville han själv slå tärning fast visste egentligen inte om vad han ville slå om.
Därpå testade jag det här med att samsas och göra det tillsammans, att vi drog kort varannan gång. Det funkade så där. Det funkade bättre för honom att sköta sig helt själv, pushad av mina frågor, än när vi skulle dela på berättelsen. Men det är nog en träningssak att lära sig "jobba i grupp" eller vad man ska säga. Han leker ju bekymmersfritt med andra barn på dagis så vad tusningen – det ska nog gå bra.
Hur som helst: vi berättade typ 4–5 korta sagor på sammanlagt ca 20 minuter. Jag noterade flera saker som man måste tänka på med barn och därmed lutar jag mig mot Zimith som verkar ha rannsakat läget väldigt väl (i övrigt stort tack för att du delade mig dig av erfarenheterna, Zimith!):
I alla fall, när vi var klara jag jag kände mig tveksamt förvirrad över det hela och undrade om det egentligen varit en så bra idé tittade han på mig med tindrande ögon och sa: "Pappa, vi ska väl spela mer, sen? Jag vill spela igen." Så, för hans del gick det hem och jag oroade mig i onödan.
Därmed ska jag forska vidare på det här fältet och testa med lite olika hjälpmedel, tekniker och tempon för att se vart vi kan ta oss. Det här med att sitta och uppmuntra: "Coolt! Vad bra! Oj! Wow!" och att driva på med frågor: "Varför skulle de resa dit då?" var nog det jag fastnade vid mest, för då märkte man att det hände något.
... Ja, och så har jag beställt Äventyr. Det måste ju testas!
Ja, då har grabben gjort sitt första lir då. Inspirerad av Bolongo och Måns Bredelius tog jag en T6:a och en bunt kort (En hjältes resa från Fenix #1 2009) som jag av oförklarlig anledning sparat på. Vi lirade sammanlagt i ca 20–30 förvirrade minuter – en bra speltid, tror jag, för någon i den åldern (fyraårsåldern).
Till en början lät jag honom hållas ganska fritt. Jag förklarade att han skulle berätta en saga genom att dra kort, att det hände något nytt när han drog ett nytt kort. Han hajade det ganska bra. Det jag gjorde var att fråga frågor om allt möjligt, exempelvis "Aha, men varför vill han ta svärdet för henne?" eller "Varför var dom arga på varandra?". Sedan testade jag att börja blanda in tärningen genom att flika in "Okej, ska vi slå tärning för att se vem av dem som vinner?" ... Den biten funkade någorlunda, då och då ville han själv slå tärning fast visste egentligen inte om vad han ville slå om.
Därpå testade jag det här med att samsas och göra det tillsammans, att vi drog kort varannan gång. Det funkade så där. Det funkade bättre för honom att sköta sig helt själv, pushad av mina frågor, än när vi skulle dela på berättelsen. Men det är nog en träningssak att lära sig "jobba i grupp" eller vad man ska säga. Han leker ju bekymmersfritt med andra barn på dagis så vad tusningen – det ska nog gå bra.
Hur som helst: vi berättade typ 4–5 korta sagor på sammanlagt ca 20 minuter. Jag noterade flera saker som man måste tänka på med barn och därmed lutar jag mig mot Zimith som verkar ha rannsakat läget väldigt väl (i övrigt stort tack för att du delade mig dig av erfarenheterna, Zimith!):
Word!Zimith said:
Word! Deras spelglädje blir ens spelglädje. Om man spelar för att själv få ut det man förväntar sig få ut av rollspel när man själv lirar är det bara att lägga av. Barn kör från sitt perspektiv – hur ska de kunna göra annat?! – och då blir det just på barns vis. Det kan ta alla vändningar och det mesta tolkas ytterligt bokstavligt och saker ändras gärna lite hur som helst i efterhand ...Zimith said:
Sannerligen. Det jag snabbt märkte var att nackdelen med korten var att sonen tolkade dem tämligen direkt bokstavligt utifrån vad man direkt kunde se på dem. Var det en gubbe med svärd så blev det en gubbe med svärd och det handlade om just svärdet. Där fanns också en stor nackdel i att vi hade så få kort. ... Om vi ska fortsätta med den här grejen ska jag nog köpa en tarotkortlek eller något sådant så att vi kan blanda mycket och dra massor med kort. Förövrigt var allt fett osammanhängande och kasten var tvära och det har mer dramaturgisk kurva eller logik var bara att kasta i soporna. ... Men det var hans saga och hans grej liksom och det är det man måste acceptera. Återigen vikten av att spela genom barnen och inte förvänta sig för mycket – att man lirar för dem ...Zimith said:
I alla fall, när vi var klara jag jag kände mig tveksamt förvirrad över det hela och undrade om det egentligen varit en så bra idé tittade han på mig med tindrande ögon och sa: "Pappa, vi ska väl spela mer, sen? Jag vill spela igen." Så, för hans del gick det hem och jag oroade mig i onödan.
Därmed ska jag forska vidare på det här fältet och testa med lite olika hjälpmedel, tekniker och tempon för att se vart vi kan ta oss. Det här med att sitta och uppmuntra: "Coolt! Vad bra! Oj! Wow!" och att driva på med frågor: "Varför skulle de resa dit då?" var nog det jag fastnade vid mest, för då märkte man att det hände något.
... Ja, och så har jag beställt Äventyr. Det måste ju testas!
solvebring
Superhero
Re: Debutliret!
Tackar ödmjukt för tipset! =)Murkla said: