Jajamen, jag spelledde Brindlewood Bay i samma korridor som indierummet och satt där inne och lyssnade på några spel.
Konvent LinCon 2025
- Thread starter mrund
- Start date
Till slut har jag lite tid och ork för att sätta mig ned och skriva konventsrapporten för LinCon 2025. Det var, som alltid, ett fantastiskt konvent med härliga människor och bra lir. Jag hade inga speciella planer eller förväntningar, inget speciellt jag ville spela, utan dök mest upp och lirade, och det var gött. Jag hade redan hängt i Linköping i flera dagar innan, eftersom jag var där och höll kurs i början av veckan, så jag var väl inbodd på Scandic Väst när jag checkade ut på onsdagen för att sedan checka in i samma rum.
Torsdagmorgonen inleddes med ett parti Hell 4 Leather, ett spel jag spelat en gång tidigare, på The Happening i Norrköping förra året. Jag hade känslan av att det inte var ett spel med hög omspelbarhet, och jag får säga att jag hade rätt, men medan den första omgången spelats på engelska med skottar var den här helsvensk med den råskånske knutten Johnny i huvudrollen, under Emils (@Murmelgnu) regi. Det gjorde mycket för intrycket. Det har ju gått över en vecka sedan spelet, och många lir som trängs i minnet, så svårt att minnas alla som var med i omgången. Anne var med, och Nathalie, och även @Joel. Och Elsa. Tror att det var alla!
I vilket fall som helst var det en skön omgång, om än som sagt lite repetitiv när man spelat spelet en gång. Det var samma berättelse i annan skrud, och spelet har lite den där känslan av att det försöker göra för mycket och inte lämnar särskilt mycket åt spelarna. Allt är uppstyrt och mekaniserat, historien har fasta faser med specifik mekanik för att avgöra hur varje scen slutar. Spelarna reduceras till att göra roliga röster och hitta på vad rollpersonerna har på sig, typ. Det är ett ballt spel, men det blir lite tomma kalorier. Inget jag känner ett sug efter att spela mer av på ett tag.
Citat (skall uttalas på bred skånska): Johnny till Djävulen: ”Jag behöver inte lyssna på nå'n jävla stockholmare!”
Nästa pass blev ett till skojsigt spel, denna gång Thespian, där vi gestaltade en uppsättning av fantasypjäsen Kärlekens beska nektar i en vacker men nedgången gammal teater i en svensk småstad. Det var jag, Emil, Nathalie och Elsa. Uppsättningen blev en legendarisk succé, trots två benbrott, en pinsam överhörd kommentar från kulisserna, trots att ingen riktigt hade koll på manus eller ens att alven Virilion var skurken Allorpax i förklädnad. För att inte tala om alla romantiska komplikationer mellan skådespelarna. Men publiken älskade det.
Citat: ”Teatertjejer tycker om män i tajta byxor”
Torsdagens kvällspass blev en långkörare Psychodrame, där två par plus ett femte hjul åkte på skidsemester i Åre. Det var jag, Nathalie, Emil och Tai. Eftersom jag är dålig på att minnas rollpersonernas namn kör jag med spelarnas. Nathalie och Tai var gifta, men så olika som två människor kan vara. Där Nathalie var spontan och känslostyrd var Tai en extremt torr och saklig man, om än med en tydlig ömhet gentemot sin fru. Det andra paret var Elsa, som var präst, och Emil, vars yrke jag inte minns, men som var en omtänksam och ganska trygg man. Och jag, som var Elsas syster och något av en romantisk förlorare, som gick mellan depression och äventyr, skrev politiska reseskildringar när jag lyckades få ihop finansiering, och gick på A-kassa eller jobbade skitjobb när jag inte lyckades. Jag hade dessutom haft ett förhållande med Nathalie innan denna gifte sig.
Semestern slutade naturligtvis i katastrof, där jag och Nathalie smög ut i natten för att bryta sig in i grannens bastu och ha sex, medan Elsa fick panik över mitt omoraliska beteende samtidigt som hon kämpade med sina egna trosproblem (som i tro, inte trosor) och att hon var 80 % säker på att vara gravid. Tai var torr och saklig och verkade helt ovetandes om vad som försiggick under hans tak, för att när Nathalie till sist erkände sina känslor för mig svara med ett sakligt ”Ja, då ringer jag advokaten på måndag”. Trevlig omgång med en hel del skratt och en hel del ångest.
Citat: ”Jag vet inte vad det är för parodi vi vandrat in i, men jag minns inte att jag skrivit upp mig för Det våras för skidsemestern!” (Jag hörde, och skrev på citattavlan, ”skitsemestern”.)
Fredagen kom väl någon gång under Psychodramepasset, men efter en kort sömn och en rejäl frukost var det dags igen. jag spelade Skavsår tillsammans med Emil, Anne, Tai och Elsa. Vårt gemensamma tema var en spansk såpopera vid namn Hjärtats skavsår (Rozaduras del corazon, antar jag). Jag spelade Raul Rodriguez, spans långtida stjärna tillsammans med divan Zindy, spelad av Elsa. Vi hade ett tidigare förhållande, men min nya flamma var svenskan Disa, spelad av Anne. Vi hade även Ivo, som var en till och från återkommande roll som balkan-mafioso, och Fauna, min personliga assistent som egentligen var för bra för att jobba där. Det blev en skön omgång med diverse drama och lidande. Rodriguez var orolig för att producenten ville få bort honom ur såpan, Disa var orolig för att hon inte kunde mäta sig med Zindy varken framför eller bakom kameran, Zindy oroade sig för att hon började bli gammal, Ivo hade svårt att ta sig ur sin egen stereotyp som hunk som ligger runt, och Fauna hade svårt att en gång för alla sluta på såpan och ta plats på det prestigefyllda universitet hon blivit accepterad till.
För de flesta slutade det lyckligt, med framgångsrika tärningsslag. Rodriguez lyckades vara ärlig mot Fauna och säga vad han egentligen tyckte, men han lyckades inte komma över Zindy. Disa lyckades sluta stötta sig på Ivo och lärde sig hantera kritik utan att gå sönder, och växte i rollen som såpans nya stjärna. Zindy lyckades erkänna fel och släppa fram Disa som en faktisk duktig skådespelerska, men misslyckades upprepade gånger med att älska, utan kunde inte komma längre än ett ytligt sexförhållande med Ivo, och Ivo själv lyckades neka Disa när hon ville ha desperat svartsjukesex med honom. Det var intressant hur Zindy lyckades växa i sin professionella roll men misslyckades som människa, medan Ivo växte som människa men fastnade i sin professionella roll. Och Fauna … Fauna misslyckades med allt och slutade i misär. Hon kärde sin chef till rehab efter att han frågat henne vad fan hon gör där istället för att gå till universitetet, men hon kunde inte förmå sig att ta det steget, och ljög för sin egen mor om att hon inte kommit in. Det var sorgligt. Hon visade sig sitta fast hårdare än någon av de plastiga skådisar hon föraktade så.
Citat:
”Har du funderat på en ’villain arc’?”
”Tror du att jag skulle klä i pipskägg?”
”Ja, eller en ögonlapp. Eller två.”
Häremellan kom Ron förbi och sökte spelare till ett speltest av hans cyborgspel som hette … Human I/O? Något i den stilen. Jag och Anne hoppade in tillsammans med Dónal, som redan var närvarande i rummet. Vi spelade cyborger med känslor, i ett system där känslorna drivs av en kortlek där man slumpar fram dem. Det är en lite intressant grej att det blir en sorts kortleksbyggarspel, där man efter hand byter ut känslor i cyborgens register tills man har en lek som representerar hens personlighet.
Vår grupp tog sig an ett problematiskt rykte som hotade att sänka den regering som man planerat skulle vinna valet i Sverdlovsks oblast. Det visade sig att de var helt oskyldiga och att det var en reporter som spridit falska rykten, och vi löste det hela genom att eliminera reportern och sätta politiskt tryck på motståndarsidan.
Spelomgången var lite för utzoomad för mig, med den sortens konstaterandespel som inte riktigt är min grej. Jag vill dyka in i berättelsen, vältra mig i beskrivningar och gestalta dialoger direkt, medan det här var mer ”Använd mekaniken och konstatera vad som händer”. Det var också lite för mekaniktungt för min smak, framförallt det (väldesignade) stridssystemet, men jag fann som sagt grejen med de slumpade personligheterna intressanta. Det var nog min favoritdel, och i sig spelets usp.
Vi skrev aldrig något citat från den här omgången, eftersom den inte spelades i Indierummet.
Sista omgången på fredagen var Huldran, med Tai, Nathalie, Anne, @Vicotnik och Micke. Sex pers är mycket, men fördelen med ett spel med två spelledare är att det funkar på många deltagare. Jag var Huldran och Micke gjorde en fantastisk prestation som Herran. Det var lite segstartat, och en stund visste jag inte riktigt hur jag skulle få grepp om rollpersonerna som Huldran. Det kändes som att ingen riktigt hade några starka begär att spela på. Jag försökte locka Vicos rollperson med Näcken, men denne bad en bön och gick in huset. Sedan gjorde jag samma sak med Tais rollperson, som även han vände om och gick in i stugan. Till sist gjorde jag ett tredje försök med Annes rollperson, som lyckligtvis gav sig hän åt Näcken och satte igång dramat. En seg start kan kännas lite jobbig när den sker, men har man tid på sig så innebär det mest att man hinner komma rollpersonerna inpå livet innan det brakar loss, så på det stora hela blev det riktigt lyckat när saker väl satte igång.
Vi hade en yngre, lite arbetsskygg bondeson som stod i sin äldre brors skugga, medan den äldre brodern i hemlighet sexuellt utnyttjade flera pigor på gården. Trots att det hela tystades ned ganska mycket genom att skicka bort pigor när de blev problem så gick en liten oro på gården som närde en upprorskänsla som tog formen av att flera av pigorna läste pamfletter från ropare och till och med smög ut om natten och lyssnade på en ropare som talade om överhöghetens feta liv på tjänstefolkets bekostnad. Vi hade även en ung piga som var illa behandlad och fick göra det mesta av skitgörat, och en gudfruktig dräng som retades lite av sina kollegor för att han var oskuld.
Det hela tog riktig fart när det var mickelsmäss och logdans och det till slut blev till bråk mellan bröderna, vilket eskalerade i det att den gudfruktige drängen gömt den äldre broderns fiol, vilket den yngre brodern anklagades för. Än vildare blev det när pigan började spela Näckens melodier på nyckelharpan och trolltyget fick fart i hela församlingen. Några pigor bar bort den äldre brodern och dränkte honom i Surrebäcken, och nägra andra kastade sig över den gudfruktige drängen. Men det hela lyckades avstyras i sista stund när den yngre brodern satte yxan i nyckelharpan. Hans broder var dock redan dränkt i Surrebäcken vid det laget.
En härligt trolsk historia på det stora hela, och känns som att det hade kunnat vara en pjäs från 1800-talet. Kanske än mer i och med den något oavsiktliga moralen i att vi hade två kristliga karlar och två pilska pigor, men det hade mer att göra med vilka spelare som spelade vilka roller …
Citat: ”Är det såhär det ska bli efter att far dör? Att du gör om hela gården till ett horhus?”
Lördagen då, fortsatte i samma tecken. Vi hade spelat skådisar i Thespian, skådisar i Skavsår, så varför inte ett hattrick med en omgång Daughters of Verona? Jonas hade tidigare sagt att han gärna skulle prova det, och @Khan var också sugen, så jag agerade Djävulen som viskade i Jonas öra tills han gav med sig att släppa sitt arrangörsansvar och tillåta sig själv att ha lite kul för egen del.
Vi var inte mindre än tio spelare och jag tänker inte ens försöka räkna upp allihop. Som alltid en hysterisk omgång, med en historia som inte var helt perfekt ihopsydd, men ändå höll ihop bättre än många jag spelat, vilket inte är illa på så många kockar. Några minnesvärda ögonblick var när Emilia och Isabella klädde sig i trasor och stank kloakvatten i syfte att avskräcka grevens närmanden, när Emilia väldigt gärna ville bli kidnappad och på grund av sin heder inte kunde rymma med Grumio, medan Grumio på grund av sin heder inte kunde kidnappa henne om hon inte kon självständigt, eller när Feste i pjäsens allra mest surrealistiska vändning klädde ut sig till ett skepp. En sak jag jag gillade med slutet var att de älskande gifte sig i Konstantinopel, utan Orsinos vetskap eller medgivande, vilket jag inte tror att jag sett innan. Det brukar oftast visa sig att de egentligen är adliga och därmed gifter han gärna bort sina döttrar till dem.
Citat: ”Jag kan inte höra dig över all stank!”
Men jag är också stolt över min improviserade dikt, som gick något i stil med:
Tvenne bröder från främmande land
Spänner sitt segel mot kärlekens strand
Men på Veronas rev går skeppet i sank
Men vad är denna horribla stank?
Mellan Verona och kvällspasset körde jag en omgång Förefter med @Lukas, @Dimfrost och Anne, under temat ”Förefter konkursen”. Det var ett intressant tema jag inte kört tidigare, som även om det fanns en incident mellan de två inte fokuserade på ett romantiskt förhållande, utan ett professionellt. Robin var en driven entreprenör och Alex en nyexad men begåvad marknadsförare och tillsammans skapade de storverk, tills allt föll ihop som ett korthus. Det jag fann intressantast är nog förhållandet mellan Robin före och efter. Före-personen brukar oftast skälla på efter-versionen om att hen gör allt fel, men den här gången eggade före-Robin på efter-Robin 100 %, vilket bara var mer tragiskt, eftersom efter-Robin var pank och hade näringsförbud, men försökte att starta upp allting igen och få det att verka som om inget hade förändrats. Det var sårbart och intressant.
Berättelsen fick sedan ett ganska överraskande slut. Man hade förväntat sig att en historia om Silicon Valley-inspirerade ”visionära” entreprenörer vars företag faller ihop av dolda produktfel ska ha en sensmoral av hybris, men i slutet lyckas Robin bli lite mer ödmjuk och få tag på prototypen igen, till synes lösa de tekniska problemen och övertala Alex om att de kan börja om igen, och att den här gången så ska det gå bättre.
Citat: ”Vi var som kärnkraft i Ukraina”
Men jag tyckte också om:
”Det får inte bli som förra gången.”
”Skillnaden är att den här gången kommer vi att lyckas.”
”Jag pratade inte om företaget.”
”Inte jag heller.”
Till sist då lördagens kvällspass: En massiv omgång Söndrade vi falla, @GnomviDs fantastiska epos över Romaugustinatets fall, till Den yttersta domen. Vi började klockan 18 och slutade framåt 02:30, med en paus för slutsnack i Indierummet. Det var jag, Lukas, Micke, Tai, Anne och Joel.
Det här var konventets höjdpunkt för mig. Det var stämningsfullt, storslaget och intressant. Jag kände att jag fick till en bra balans mellan att låta rollpersonernas beslut driva berättelsen och att komma in med biroller för att peta lite här och där och ställa saker till sin spets. Scenariot är verkligen extremt välskrivet och dokumenterat för att ge spelledaren alla verktyg för att med lätt hand peta precis där det behövs. Varje rollperson har en associerad biroll skapad för att kunna trycka på Sanningarna när en rollperson verkar kunna komma undan, och hela situationen är mästerligt upplagd för att ge massor av intressanta möjligheter. Jag har dålig koll på konkurrensen, men jag har svårt att tänka mig att detta inte är ett av Sveriges bäst skrivna scenarion.
Vi hade många fina scener, och en hel del överraskningar för mig som spelledare. Störst av alla kanske att Aigerim konverterade i första scenen, men också hur Jorge hanterade folkmassan genom att försöka leda dem i bön genom kapaken, misslyckas kapitalt och låta alla sina inre tvivel läcka ut i folkmassan, som började slita varandra i stycken. Detta fick Ioannis att bryta en Sanning i första scenen och ge sig in i kapaktransen för att försöka ta kontroll över den, samtidigt som hans legionärer vandrade genom klungan och avväpnade människor och hindrade dem från att slita varandra i stycken.
Ioannis och Marias förhållande var också vackert, och den senare försökte in i det sista att rädda den hon såg som den ende vettiga i augustinatets ledarskikt, men förgäves. Scenen där Jorge försökte få Maria att späka honom för att han inte kunde göra det själv var också helt fantastisk. Jorges patetiska sammanbrott och desperata försök att hålla kvar sin auktoritet var vackra att se, och det var på många sätt det mest tragiska slutet för både honom och Aigerim i vilka sanningar de hade kvar i slutet. Jorge endast sin vilja att överleva och Aigerim endast sin äregirighet.
Slutet blev en storslagen undergång för augustinatet. Clemencia, som under hela spelet utkämpat en maktkamp med Jorge medan hon försökt hålla sina gula systrar i schack, då den pacifistiska fraktionen under syster Teges ledning övertolkat hennes order och börjat konfiskera legionärernas vapen, var också i färd med att utreda profetens död. När hon insåg att det antagligen var Laila, profetens förstahustru och helig kvinna, tvekade hon inte att anklaga denna, och misslyckades med sin konflikt om att hålla församlingen enad i detta. Jag frågade Tai om Clemencia lät någon ostraffat så split i församlingen, men hon svarade lugnt att nej, Clemencia kommer inte att gå ostraffad. Istället beordrar hon ett enormt likbål att byggas för sin son, fyllt med kapak, och i en rörande enighet hjälps alla rollpersoner åt att försöka övertala syster Tege att lägga sig på likbålet tillsammans med henne. Den konflikten vinns, och de två kvinnorna brinner tillsammans med Irfan, med hela församlingen runt dem, inandandes röken från profetens kropp och det heliga kopparmöglet, vilket leder till total extas och människor som börjar kasta sig själva på bålet eller tända eld på sig eller på varandra. Rollpersonerna försöker att fly från kapakröken och ta sig ombord på Marias rymdskepp, tillsammans med hundratals andra som inte vill brinna med augustinatet. Aigerim lyckas ta sig in i palatset och rädda profetens son, och samtliga kvarvarande rollpersoner lyckas ta sig ombord på skeppet, utom Ioannis, som framför Marias tårfyllda ögon fångas upp av de gula systrarna och förlorar sig i kapakdimman för att leende ansluta sig till sin profet och gå sin skapare till mötes, medan Matteo VIII lämnar det avväpnade och brinnande augustinatet och flyr till den Röda vatikanen.
Någonstans häremellan har jag lyckats byta två ord med @Hägerstrand och sett @fjodorsenuba sådär lite på håll, också. Jag har återigen varit dålig på att hålla pass med nybörjare, som jag vill bli bättre på att göra. Jag hade dock en ärlig period när jag sade mig vara öppen för att ta pass, men naturligtvis dök inte en jäkel upp på en bra stund, och sedan blev jag rekryterad av Ron till hans speltest, så det blev inget med det. Dåligt av mig, och jag vill bli bättre på att lira med nybörjare. Spelpassen blir ofta inte riktigt lika intensiva, men att få visa upp dessa spel för någon som aldrig sett dem förr och se glöden tändas i deras ögon är värt mycket. Ja, jag kommer till konventet som betalande besökare och inte som spelledare, men lite vill jag ändå bidra. Ska försöka bättra mig på den fronten.
Men förutom detta är jag sjukt nöjd med konventet. Trevliga spel och trevliga människor, som alltid. LinCon är konventårets zenit av en anledning. Nu blir det konventspaus för mig fram till hösten. Vi ses väl på BSK?
Torsdagmorgonen inleddes med ett parti Hell 4 Leather, ett spel jag spelat en gång tidigare, på The Happening i Norrköping förra året. Jag hade känslan av att det inte var ett spel med hög omspelbarhet, och jag får säga att jag hade rätt, men medan den första omgången spelats på engelska med skottar var den här helsvensk med den råskånske knutten Johnny i huvudrollen, under Emils (@Murmelgnu) regi. Det gjorde mycket för intrycket. Det har ju gått över en vecka sedan spelet, och många lir som trängs i minnet, så svårt att minnas alla som var med i omgången. Anne var med, och Nathalie, och även @Joel. Och Elsa. Tror att det var alla!
I vilket fall som helst var det en skön omgång, om än som sagt lite repetitiv när man spelat spelet en gång. Det var samma berättelse i annan skrud, och spelet har lite den där känslan av att det försöker göra för mycket och inte lämnar särskilt mycket åt spelarna. Allt är uppstyrt och mekaniserat, historien har fasta faser med specifik mekanik för att avgöra hur varje scen slutar. Spelarna reduceras till att göra roliga röster och hitta på vad rollpersonerna har på sig, typ. Det är ett ballt spel, men det blir lite tomma kalorier. Inget jag känner ett sug efter att spela mer av på ett tag.
Citat (skall uttalas på bred skånska): Johnny till Djävulen: ”Jag behöver inte lyssna på nå'n jävla stockholmare!”
Nästa pass blev ett till skojsigt spel, denna gång Thespian, där vi gestaltade en uppsättning av fantasypjäsen Kärlekens beska nektar i en vacker men nedgången gammal teater i en svensk småstad. Det var jag, Emil, Nathalie och Elsa. Uppsättningen blev en legendarisk succé, trots två benbrott, en pinsam överhörd kommentar från kulisserna, trots att ingen riktigt hade koll på manus eller ens att alven Virilion var skurken Allorpax i förklädnad. För att inte tala om alla romantiska komplikationer mellan skådespelarna. Men publiken älskade det.
Citat: ”Teatertjejer tycker om män i tajta byxor”
Torsdagens kvällspass blev en långkörare Psychodrame, där två par plus ett femte hjul åkte på skidsemester i Åre. Det var jag, Nathalie, Emil och Tai. Eftersom jag är dålig på att minnas rollpersonernas namn kör jag med spelarnas. Nathalie och Tai var gifta, men så olika som två människor kan vara. Där Nathalie var spontan och känslostyrd var Tai en extremt torr och saklig man, om än med en tydlig ömhet gentemot sin fru. Det andra paret var Elsa, som var präst, och Emil, vars yrke jag inte minns, men som var en omtänksam och ganska trygg man. Och jag, som var Elsas syster och något av en romantisk förlorare, som gick mellan depression och äventyr, skrev politiska reseskildringar när jag lyckades få ihop finansiering, och gick på A-kassa eller jobbade skitjobb när jag inte lyckades. Jag hade dessutom haft ett förhållande med Nathalie innan denna gifte sig.
Semestern slutade naturligtvis i katastrof, där jag och Nathalie smög ut i natten för att bryta sig in i grannens bastu och ha sex, medan Elsa fick panik över mitt omoraliska beteende samtidigt som hon kämpade med sina egna trosproblem (som i tro, inte trosor) och att hon var 80 % säker på att vara gravid. Tai var torr och saklig och verkade helt ovetandes om vad som försiggick under hans tak, för att när Nathalie till sist erkände sina känslor för mig svara med ett sakligt ”Ja, då ringer jag advokaten på måndag”. Trevlig omgång med en hel del skratt och en hel del ångest.
Citat: ”Jag vet inte vad det är för parodi vi vandrat in i, men jag minns inte att jag skrivit upp mig för Det våras för skidsemestern!” (Jag hörde, och skrev på citattavlan, ”skitsemestern”.)
Fredagen kom väl någon gång under Psychodramepasset, men efter en kort sömn och en rejäl frukost var det dags igen. jag spelade Skavsår tillsammans med Emil, Anne, Tai och Elsa. Vårt gemensamma tema var en spansk såpopera vid namn Hjärtats skavsår (Rozaduras del corazon, antar jag). Jag spelade Raul Rodriguez, spans långtida stjärna tillsammans med divan Zindy, spelad av Elsa. Vi hade ett tidigare förhållande, men min nya flamma var svenskan Disa, spelad av Anne. Vi hade även Ivo, som var en till och från återkommande roll som balkan-mafioso, och Fauna, min personliga assistent som egentligen var för bra för att jobba där. Det blev en skön omgång med diverse drama och lidande. Rodriguez var orolig för att producenten ville få bort honom ur såpan, Disa var orolig för att hon inte kunde mäta sig med Zindy varken framför eller bakom kameran, Zindy oroade sig för att hon började bli gammal, Ivo hade svårt att ta sig ur sin egen stereotyp som hunk som ligger runt, och Fauna hade svårt att en gång för alla sluta på såpan och ta plats på det prestigefyllda universitet hon blivit accepterad till.
För de flesta slutade det lyckligt, med framgångsrika tärningsslag. Rodriguez lyckades vara ärlig mot Fauna och säga vad han egentligen tyckte, men han lyckades inte komma över Zindy. Disa lyckades sluta stötta sig på Ivo och lärde sig hantera kritik utan att gå sönder, och växte i rollen som såpans nya stjärna. Zindy lyckades erkänna fel och släppa fram Disa som en faktisk duktig skådespelerska, men misslyckades upprepade gånger med att älska, utan kunde inte komma längre än ett ytligt sexförhållande med Ivo, och Ivo själv lyckades neka Disa när hon ville ha desperat svartsjukesex med honom. Det var intressant hur Zindy lyckades växa i sin professionella roll men misslyckades som människa, medan Ivo växte som människa men fastnade i sin professionella roll. Och Fauna … Fauna misslyckades med allt och slutade i misär. Hon kärde sin chef till rehab efter att han frågat henne vad fan hon gör där istället för att gå till universitetet, men hon kunde inte förmå sig att ta det steget, och ljög för sin egen mor om att hon inte kommit in. Det var sorgligt. Hon visade sig sitta fast hårdare än någon av de plastiga skådisar hon föraktade så.
Citat:
”Har du funderat på en ’villain arc’?”
”Tror du att jag skulle klä i pipskägg?”
”Ja, eller en ögonlapp. Eller två.”
Häremellan kom Ron förbi och sökte spelare till ett speltest av hans cyborgspel som hette … Human I/O? Något i den stilen. Jag och Anne hoppade in tillsammans med Dónal, som redan var närvarande i rummet. Vi spelade cyborger med känslor, i ett system där känslorna drivs av en kortlek där man slumpar fram dem. Det är en lite intressant grej att det blir en sorts kortleksbyggarspel, där man efter hand byter ut känslor i cyborgens register tills man har en lek som representerar hens personlighet.
Vår grupp tog sig an ett problematiskt rykte som hotade att sänka den regering som man planerat skulle vinna valet i Sverdlovsks oblast. Det visade sig att de var helt oskyldiga och att det var en reporter som spridit falska rykten, och vi löste det hela genom att eliminera reportern och sätta politiskt tryck på motståndarsidan.
Spelomgången var lite för utzoomad för mig, med den sortens konstaterandespel som inte riktigt är min grej. Jag vill dyka in i berättelsen, vältra mig i beskrivningar och gestalta dialoger direkt, medan det här var mer ”Använd mekaniken och konstatera vad som händer”. Det var också lite för mekaniktungt för min smak, framförallt det (väldesignade) stridssystemet, men jag fann som sagt grejen med de slumpade personligheterna intressanta. Det var nog min favoritdel, och i sig spelets usp.
Vi skrev aldrig något citat från den här omgången, eftersom den inte spelades i Indierummet.
Sista omgången på fredagen var Huldran, med Tai, Nathalie, Anne, @Vicotnik och Micke. Sex pers är mycket, men fördelen med ett spel med två spelledare är att det funkar på många deltagare. Jag var Huldran och Micke gjorde en fantastisk prestation som Herran. Det var lite segstartat, och en stund visste jag inte riktigt hur jag skulle få grepp om rollpersonerna som Huldran. Det kändes som att ingen riktigt hade några starka begär att spela på. Jag försökte locka Vicos rollperson med Näcken, men denne bad en bön och gick in huset. Sedan gjorde jag samma sak med Tais rollperson, som även han vände om och gick in i stugan. Till sist gjorde jag ett tredje försök med Annes rollperson, som lyckligtvis gav sig hän åt Näcken och satte igång dramat. En seg start kan kännas lite jobbig när den sker, men har man tid på sig så innebär det mest att man hinner komma rollpersonerna inpå livet innan det brakar loss, så på det stora hela blev det riktigt lyckat när saker väl satte igång.
Vi hade en yngre, lite arbetsskygg bondeson som stod i sin äldre brors skugga, medan den äldre brodern i hemlighet sexuellt utnyttjade flera pigor på gården. Trots att det hela tystades ned ganska mycket genom att skicka bort pigor när de blev problem så gick en liten oro på gården som närde en upprorskänsla som tog formen av att flera av pigorna läste pamfletter från ropare och till och med smög ut om natten och lyssnade på en ropare som talade om överhöghetens feta liv på tjänstefolkets bekostnad. Vi hade även en ung piga som var illa behandlad och fick göra det mesta av skitgörat, och en gudfruktig dräng som retades lite av sina kollegor för att han var oskuld.
Det hela tog riktig fart när det var mickelsmäss och logdans och det till slut blev till bråk mellan bröderna, vilket eskalerade i det att den gudfruktige drängen gömt den äldre broderns fiol, vilket den yngre brodern anklagades för. Än vildare blev det när pigan började spela Näckens melodier på nyckelharpan och trolltyget fick fart i hela församlingen. Några pigor bar bort den äldre brodern och dränkte honom i Surrebäcken, och nägra andra kastade sig över den gudfruktige drängen. Men det hela lyckades avstyras i sista stund när den yngre brodern satte yxan i nyckelharpan. Hans broder var dock redan dränkt i Surrebäcken vid det laget.
En härligt trolsk historia på det stora hela, och känns som att det hade kunnat vara en pjäs från 1800-talet. Kanske än mer i och med den något oavsiktliga moralen i att vi hade två kristliga karlar och två pilska pigor, men det hade mer att göra med vilka spelare som spelade vilka roller …
Citat: ”Är det såhär det ska bli efter att far dör? Att du gör om hela gården till ett horhus?”
Lördagen då, fortsatte i samma tecken. Vi hade spelat skådisar i Thespian, skådisar i Skavsår, så varför inte ett hattrick med en omgång Daughters of Verona? Jonas hade tidigare sagt att han gärna skulle prova det, och @Khan var också sugen, så jag agerade Djävulen som viskade i Jonas öra tills han gav med sig att släppa sitt arrangörsansvar och tillåta sig själv att ha lite kul för egen del.
Vi var inte mindre än tio spelare och jag tänker inte ens försöka räkna upp allihop. Som alltid en hysterisk omgång, med en historia som inte var helt perfekt ihopsydd, men ändå höll ihop bättre än många jag spelat, vilket inte är illa på så många kockar. Några minnesvärda ögonblick var när Emilia och Isabella klädde sig i trasor och stank kloakvatten i syfte att avskräcka grevens närmanden, när Emilia väldigt gärna ville bli kidnappad och på grund av sin heder inte kunde rymma med Grumio, medan Grumio på grund av sin heder inte kunde kidnappa henne om hon inte kon självständigt, eller när Feste i pjäsens allra mest surrealistiska vändning klädde ut sig till ett skepp. En sak jag jag gillade med slutet var att de älskande gifte sig i Konstantinopel, utan Orsinos vetskap eller medgivande, vilket jag inte tror att jag sett innan. Det brukar oftast visa sig att de egentligen är adliga och därmed gifter han gärna bort sina döttrar till dem.
Citat: ”Jag kan inte höra dig över all stank!”
Men jag är också stolt över min improviserade dikt, som gick något i stil med:
Tvenne bröder från främmande land
Spänner sitt segel mot kärlekens strand
Men på Veronas rev går skeppet i sank
Men vad är denna horribla stank?
Mellan Verona och kvällspasset körde jag en omgång Förefter med @Lukas, @Dimfrost och Anne, under temat ”Förefter konkursen”. Det var ett intressant tema jag inte kört tidigare, som även om det fanns en incident mellan de två inte fokuserade på ett romantiskt förhållande, utan ett professionellt. Robin var en driven entreprenör och Alex en nyexad men begåvad marknadsförare och tillsammans skapade de storverk, tills allt föll ihop som ett korthus. Det jag fann intressantast är nog förhållandet mellan Robin före och efter. Före-personen brukar oftast skälla på efter-versionen om att hen gör allt fel, men den här gången eggade före-Robin på efter-Robin 100 %, vilket bara var mer tragiskt, eftersom efter-Robin var pank och hade näringsförbud, men försökte att starta upp allting igen och få det att verka som om inget hade förändrats. Det var sårbart och intressant.
Berättelsen fick sedan ett ganska överraskande slut. Man hade förväntat sig att en historia om Silicon Valley-inspirerade ”visionära” entreprenörer vars företag faller ihop av dolda produktfel ska ha en sensmoral av hybris, men i slutet lyckas Robin bli lite mer ödmjuk och få tag på prototypen igen, till synes lösa de tekniska problemen och övertala Alex om att de kan börja om igen, och att den här gången så ska det gå bättre.
Citat: ”Vi var som kärnkraft i Ukraina”
Men jag tyckte också om:
”Det får inte bli som förra gången.”
”Skillnaden är att den här gången kommer vi att lyckas.”
”Jag pratade inte om företaget.”
”Inte jag heller.”
Till sist då lördagens kvällspass: En massiv omgång Söndrade vi falla, @GnomviDs fantastiska epos över Romaugustinatets fall, till Den yttersta domen. Vi började klockan 18 och slutade framåt 02:30, med en paus för slutsnack i Indierummet. Det var jag, Lukas, Micke, Tai, Anne och Joel.
Det här var konventets höjdpunkt för mig. Det var stämningsfullt, storslaget och intressant. Jag kände att jag fick till en bra balans mellan att låta rollpersonernas beslut driva berättelsen och att komma in med biroller för att peta lite här och där och ställa saker till sin spets. Scenariot är verkligen extremt välskrivet och dokumenterat för att ge spelledaren alla verktyg för att med lätt hand peta precis där det behövs. Varje rollperson har en associerad biroll skapad för att kunna trycka på Sanningarna när en rollperson verkar kunna komma undan, och hela situationen är mästerligt upplagd för att ge massor av intressanta möjligheter. Jag har dålig koll på konkurrensen, men jag har svårt att tänka mig att detta inte är ett av Sveriges bäst skrivna scenarion.
Vi hade många fina scener, och en hel del överraskningar för mig som spelledare. Störst av alla kanske att Aigerim konverterade i första scenen, men också hur Jorge hanterade folkmassan genom att försöka leda dem i bön genom kapaken, misslyckas kapitalt och låta alla sina inre tvivel läcka ut i folkmassan, som började slita varandra i stycken. Detta fick Ioannis att bryta en Sanning i första scenen och ge sig in i kapaktransen för att försöka ta kontroll över den, samtidigt som hans legionärer vandrade genom klungan och avväpnade människor och hindrade dem från att slita varandra i stycken.
Ioannis och Marias förhållande var också vackert, och den senare försökte in i det sista att rädda den hon såg som den ende vettiga i augustinatets ledarskikt, men förgäves. Scenen där Jorge försökte få Maria att späka honom för att han inte kunde göra det själv var också helt fantastisk. Jorges patetiska sammanbrott och desperata försök att hålla kvar sin auktoritet var vackra att se, och det var på många sätt det mest tragiska slutet för både honom och Aigerim i vilka sanningar de hade kvar i slutet. Jorge endast sin vilja att överleva och Aigerim endast sin äregirighet.
Slutet blev en storslagen undergång för augustinatet. Clemencia, som under hela spelet utkämpat en maktkamp med Jorge medan hon försökt hålla sina gula systrar i schack, då den pacifistiska fraktionen under syster Teges ledning övertolkat hennes order och börjat konfiskera legionärernas vapen, var också i färd med att utreda profetens död. När hon insåg att det antagligen var Laila, profetens förstahustru och helig kvinna, tvekade hon inte att anklaga denna, och misslyckades med sin konflikt om att hålla församlingen enad i detta. Jag frågade Tai om Clemencia lät någon ostraffat så split i församlingen, men hon svarade lugnt att nej, Clemencia kommer inte att gå ostraffad. Istället beordrar hon ett enormt likbål att byggas för sin son, fyllt med kapak, och i en rörande enighet hjälps alla rollpersoner åt att försöka övertala syster Tege att lägga sig på likbålet tillsammans med henne. Den konflikten vinns, och de två kvinnorna brinner tillsammans med Irfan, med hela församlingen runt dem, inandandes röken från profetens kropp och det heliga kopparmöglet, vilket leder till total extas och människor som börjar kasta sig själva på bålet eller tända eld på sig eller på varandra. Rollpersonerna försöker att fly från kapakröken och ta sig ombord på Marias rymdskepp, tillsammans med hundratals andra som inte vill brinna med augustinatet. Aigerim lyckas ta sig in i palatset och rädda profetens son, och samtliga kvarvarande rollpersoner lyckas ta sig ombord på skeppet, utom Ioannis, som framför Marias tårfyllda ögon fångas upp av de gula systrarna och förlorar sig i kapakdimman för att leende ansluta sig till sin profet och gå sin skapare till mötes, medan Matteo VIII lämnar det avväpnade och brinnande augustinatet och flyr till den Röda vatikanen.
Någonstans häremellan har jag lyckats byta två ord med @Hägerstrand och sett @fjodorsenuba sådär lite på håll, också. Jag har återigen varit dålig på att hålla pass med nybörjare, som jag vill bli bättre på att göra. Jag hade dock en ärlig period när jag sade mig vara öppen för att ta pass, men naturligtvis dök inte en jäkel upp på en bra stund, och sedan blev jag rekryterad av Ron till hans speltest, så det blev inget med det. Dåligt av mig, och jag vill bli bättre på att lira med nybörjare. Spelpassen blir ofta inte riktigt lika intensiva, men att få visa upp dessa spel för någon som aldrig sett dem förr och se glöden tändas i deras ögon är värt mycket. Ja, jag kommer till konventet som betalande besökare och inte som spelledare, men lite vill jag ändå bidra. Ska försöka bättra mig på den fronten.
Men förutom detta är jag sjukt nöjd med konventet. Trevliga spel och trevliga människor, som alltid. LinCon är konventårets zenit av en anledning. Nu blir det konventspaus för mig fram till hösten. Vi ses väl på BSK?
Last edited: